Ur nyhetsflödet vecka 38

Leda förnyelse – en ledarutbildning om innovation i skolan

Tidigare i veckan tog Spaningen i en längre artikel upp den utbildning i att leda och organisera förnyelse som RISE under våren arrangerat för sina nio skolpartners. Inför nästa år planerar RISE att erbjuda utbildningen för fler intresserade skolhuvudmän som vill föra sitt utvecklingsarbete ett steg vidare.

Varje partner bildade ett team av skolledare som deltog i utbildningen tillsammans. De arbetade utifrån sin organisation och de utmaningar den står inför. Genom att arbeta i team blir det möjligt att gå mer på djupet kring vad som behövs för att systematiskt och framgångsrikt öka den egna verksamhetens innovationsförmåga. Arbetet börjar vanligtvis i den högsta ledningen, men det är angeläget att efterhand involvera hela styrkedjan i förnyelsearbetet.

Det räcker inte med en traditionell utbildning för att tänka om, tänka nytt och leda förnyelse och förändring. Varje team behövde lära sig att gemensamt utveckla sin organisations förmåga att formulera och tillämpa idéer som utvecklar och förbättrar verksamheten utifrån de förutsättningar som gäller idag.

Utbildningens första del bestod av fyra tvåtimmarsseminarier som fokuserade på var sitt tema. De fyra temana var: framtidsfokuserat ledarskap, planering och genomförande, kontext och stöd samt systematik. Den andra delen bestod av en masterclass, uppdelad i två halvdagar, som summerade utfallen från seminarierna och gav helhet och riktning åt teamens fortsatta arbete i sina organisationer.

Under lång tid har utvecklingsarbetet i skolan i hög grad handlat om att tillägna sig best practice, att tillämpa färdiga lösningar på generella problem som identifierats. Idag handlar det allt mer istället om att diskutera next practice. Vad kan hända framöver? Hur ska skolledningen tänka och agera för att kunna möta det?

Mycket pekar på att behovet av innovation aldrig har varit större än vad det är nu – och det kommer med största sannolikhet inte att minska. Därför är det avgörande att organisationer börjar arbeta systematiskt med utveckling och förnyelse. I ett samhälle som präglas av snabba och plötsliga förändringar, måste organisationer ha en beredskap för att ställa om och tänka annorlunda.

Coronapandemin har lärt oss att förändring ibland kan vara extremt radikal, men den visar också hur en organisation kan experimentera och prova sig fram för att möta de nya förutsättningarna. Det är det enda sättet att hantera det nya normala och det som blir nästa normalitet.

Förändringarna ska betraktas ur ett möjlighetsperspektiv, och sedan gäller det att ta nästa steg. Skolledare som gått den här utbildningen har fått verktyg och metoder som de behöver för att kunna göra det.

Hybridundervisning kräver strategiskt tänkande och verksamhetsnära ledarskap

Pandemin och övergången till hybridundervisning ställde högre krav än vanligt på skolledares förmåga att planera och organisera skolans verksamhet. Samtidigt blev det tydligt att begreppet skola i alltför hög grad är knutet till de fysiska lokalerna. Ett mer tänjbart begrepp möjliggör en mer individualiserad skola, som kan anpassas efter elevers olika förutsättningar och behov. Det konstaterar Elinor Kennerö Tonner, rektor på Källbrinksskolan, en kommunal 7-9-skola i Huddinge, i en artikel som Skola Hemma publicerade igår.

Arbetet som rektor går ut på att planera den övergripande verksamheten, att tänka strategiskt och att vara väl förberedd. Under pandemin har det blivit betydligt mer verksamhetsnära än vad det normalt brukar vara. Mycket tid har ägnats åt detaljplanering, allt ifrån hur många som får vara i ett klassrum till var handspriten ska placeras och hur kommunikationen med elevernas vårdnadshavare ska genomföras.  

Grundregeln var att reducera närvaron i skolans lokaler till ett minimum, såväl bland lärare som bland elever. Allt arbete som kunde utföras hemma, skulle äga rum där. Elever och lärare skulle komma till klassrummet precis innan lektionen och gå därifrån direkt när den var slut.

Källbrinksskolan har under större delen av pandemin arbetat med hybridundervisning. Ena hälften av eleverna i varje klass har varit i skolan och den andra har deltagit i undervisningen hemifrån, via ett videokonferenssystem. Alla elever har varit med på samma genomgångar och har haft tillgång till samma undervisningsmaterial. De som varit hemma har kunnat delta i undervisningen i realtid, nästan på samma villkor som i skolan.

Enkäter som genomförts bland eleverna visar att 80 procent tycker att undervisningen har fungerat bra. Men de tycker att det är svårare att ställa frågor  hemifrån. Det blir inte samma självklara dialog över nätet som när de är i klassrummet. Eleverna saknar också den fysiska rörelsen när de är hemma. De sitter mest stilla vid datorn under större delen av dagen.

Ett annat – och betydligt större – problem är att lärare och elever går miste om den kreativa och kooperativa tanken i klassrummet. Istället för att arbeta parvis eller i grupper med olika strukturer, blir det betydligt mer envägskommunikation och arbete på egen hand än vad det brukar vara.

En knapp tredjedel av eleverna på Källbrinksskolan har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det finns bland annat en särskild undervisningsgrupp för elever som av olika anledningar har hamnat i långvarig skolfrånvaro. För de här eleverna är hybridundervisning ofta en alldeles utmärkt lösning.

Det kan göra en väldigt stor skillnad för många elever att delta i undervisningen över nätet istället för att sitta i klassrummet. Fast det är förstås inte den enda vägen. Det handlar om att få dem att komma över sina rädslor, och det gör de inte om de bara sitter hemma. Men det är ett komplement som borde vara en självklar del av arbetet med att få dem tillbaka till skolan även när pandemin är över, menar Elinor Kennerö Tonner. 

Det finns för det mesta en övertro på den fysiska byggnadens betydelse när vi diskuterar skolan. För de allra flesta barn och unga är det sannolikt bäst att vara på plats, men det kommer alltid att finnas en minoritet som skulle må bättre av en annan lösning. En högre grad av flexibilitet och en ökad användning av hybridundervisning är ett sätt att gå de här eleverna till mötes. 

Undervisning av elever på plats borde ha genomförts bättre under pandemin

Maria Christina Secher Schmidt, lektor vid Københavns Professionshøjskole leder forskningsprogrammet Diversitet og deltagelse i skolen, som syftar till att ta reda på vilka förutsättningar som krävs för att ge alla barn och unga tillgång till en bra utbildning. Tillsammans med sin kollega Hilde Ulvseth har hon genomfört en kvalitativ studie, baserad på djupintervjuer, som undersöker varför undervisning av behövande elever på plats inte fungerade särskilt väl under pandemin. Fagbladet Folkeskolen gav nyligen en inblick i studien

De båda forskarna betonar i artikeln att det rör sig om en mindre fallstudie och att slutsatserna inte nödvändigtvis kan generaliseras. Men den kan ändå ge viktiga insikter som kan vägleda arbetet om landets skolor måste stänga igen.

I Danmark var grund- och gymnasieskolornas lokaler stängda för undervisning när pandemin grasserade som värst, men det var möjligt att göra undantag för mindre grupper av särskilt utsatta elever som behövde hjälp och stöd. Studien visar att skolor och kommuner grep sig an den här möjligheten på lite olika sätt. Det är också tydligt att föräldrar uppfattade det som stigmatiserande att deras barn skulle undervisas i skolan när de andra i klassen deltog i undervisningen över nätet.

En slutsats är därför att skolan ska vara tydlig med att det här erbjudandet inte enbart rör barn från socialt utsatta miljöer, utan att det ges till alla som behöver det. Det är också viktigt att tänka på hur undervisningen organiseras. Några skolor blandade eleverna på tvärs av klasser och årskurser. Andra lät eleverna vara tillsammans med sina klasskamrater och med lärare som de kände sedan tidigare. Studien indikerar att den lösningen fungerade bättre. 

Forskarna pekar också på möjligheten till hybridundervisning, så att de elever som är i skolan och de som är hemma undervisas samtidigt, ungefär som när de är tillsammans i klassrummet.  

Några av de lärare som medverkade i studien berättar att de har fått en bättre bild av elevernas sociala förhållanden. De har samtidigt fått en ökad förståelse för varför en del av dem ibland har svårt att klara undervisningen. 

Ansvaret för livslångt lärande är en utmaning för högre utbildning

Den 1 juli skrevs det in ändringar i högskolelagen som innebär att högskolor och universitet har ett ansvar för det livslånga lärandet. Mer konkret betyder det att de numera även ska arbeta med vidareutbildning och kompetensutveckling av yrkesverksamma. 

Det handlar inte enbart om att arbetsmarknaden förändras på grund av digitalisering, klimatomställning och globalisering. Befolkningen blir också friskare och kommer att behöva arbeta längre än tidigare. Allt detta ställer nya krav på den högre utbildningens verksamhet, samtidigt som det är oklart hur detta ska följas upp.

Webbplatsen Curie, som drivs av Vetenskapsrådet, tog upp det här i en artikel i onsdags. Artikeln pekar bland annat på behovet av att det livslånga lärandet inte tränger undan ungdomsutbildningen, utan ges en särskild finansiering. Det är även viktigt att lärosätenas roll i systemet tydliggörs bättre, så att det blir mer uppenbart hur de kan komplettera andra aktörer, exempelvis yrkeshögskolor, studieförbund och folkhögskolor. 

Näringslivet har också en central roll i det här sammanhanget. Tidigare i år publicerade Svenskt Näringsliv en rapport som analyserar hur lärosätenas roll för livslångt lärande kan stärkas. Senare i höst kommer en studie som tittar närmare på hur olika branscher uppfattar de kompetensbehov som finns för att klara klimatomställningen och nå miljömålen. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *