I medierna och i den allmänna debatten talas det mycket om riskerna med ökad skärmtid och hur det påverkar hjärnan och den psykiska hälsan. Oron riktas främst mot barn och ungdomar, som ofta närmast lever i symbios med mobilen och som ägnar en stor del av sin tid åt sociala medier och spel. Finns det skäl för oron? Vad säger forskningen? Vad behöver göras?
Marginella och försumbara effekter
I januari publicerade den vetenskapliga tidskriften Nature Human Behaviour en metastudie av Amy Orben och Andrew Przybylski om sambandet mellan ungas välmående och deras användning av sociala medier. Den bygger på en statistisk analys av flera stora studier som under de senaste åren genomförts av andra forskare. Deras slutsats är att effekterna är marginella och försumbara för de allra flesta.
Debatten om skärmtid och dess negativa konsekvenser drivs framför allt av psykologer och hjärnforskare, säger Alexandra Weilenmann, professor i interaktionsdesign på Institutionen för tillämpad it vid Göteborgs universitet.
– Deras ingång är vad som får människor att må dåligt idag. När de ser sig omkring, konstaterar de att användningen av it och digitala medier fyller en stor del av vår tid. Kanske finns det ett samband där? Medier som jagar uppmärksamhet är inte sena att haka på.
Problemet är att om man bara letar tillräckligt noggrant, kan man hitta samband mellan nästan vad som helst. Orben och Przybylski visar i sin metastudie att det finns ett samband mellan att unga människor mår dåligt och att de använder sociala medier. Men sambandet är bara 0.4%, så det är med andra ord väldigt litet. Om man dyker lite djupare i materialet, ser man att det finns ett lika stort samband med att ha glasögon och att äta grönsaker. Det här illustrerar faran med statistik och datamängder på ett bra sätt. Allt handlar om vilka frågor man ställer till materialet.
Skärmtid – ett trubbigt begrepp
I våras presenterade WHO sina nya riktlinjer för hur stor del av dygnet som barn under fem år bör ägna åt sömn, skärmar och fysisk aktivitet. Det väckte ganska stor uppmärksamhet att de hävdar att riktigt små barn bör ägna så lite tid åt skärmar som möjligt. Men det handlar inte om att skärmar i sig är skadliga, säger Ulf Dalquist, analytiker och utredare på Statens Medieråd. Problemet är att för mycket stillasittande skärmtid kan leda till fetma och minskad interaktion med andra barn och med vuxna.
– Skärmtid är ett trubbigt begrepp som jag i allmänhet inte ser någon större mening med att använda. Det har egentligen bara någon relevans när det gäller riktigt små barn. De gör i princip två saker: tittar på film eller spelar ett rudimentärt spel. Deras skärmtid handlar bara om det. Men efterhand som barnen blir äldre, ryms allt fler aktiviteter inom termen skärmtid. Då blir verkligheten alltför komplex för att termen ska ha någon vettig funktion.
Ulf Dalquist menar att vi måste börja tala mer om vad skärmmediet används till än att man använder det. Tyvärr är det besvärligt att forska kring det här, eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter konvergerar i mobilen numera. Förutom att vi kan ringa med den, kan vi ha den som ficklampa, öppna bildörren, se på film, och så vidare. Dessutom har vi en mycket mer komplex mediesituation idag än vad vi hade tidigare, när de traditionella medierna dominerade.
– Det sägs ofta att skärmtid ökar stillasittandet, och det stämmer säkert i många fall. Men det finns ju även exempel på äldreboenden där man använder Wii för att få de äldre att rör på sig mer. Dessutom har vi ju ofta med oss mobilen när vi motionerar, till exempel för att lyssna på musik eller för att se hur långt vi springer och hur lång tid det tar. Så det är långtifrån svartvitt.
Jonas Linderoth, professor i media, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde, menar också att fokus måste ligga på vad som faktiskt görs framför skärmen.
– En del aktiviteter är utvecklande och andra är det inte. Jämför till exempel ett simpelt spel som Angry Birds med Europa Universalis. Det är också viktigt att tänka på förskjutningseffekter. Skärmtid tar tid från andra aktiviteter som vi också vill ägna oss åt. Det gäller att hitta en balans.
Det viktigaste är att tillgodose de grundläggande behoven
Forskningsfältet är fortfarande ungt, men mycket tyder på att olika typer av användning påverkar oss på olika sätt, säger Siri Helle, psykolog, författare och föreläsare om stress, digitalisering och psykisk hälsa.
– Vad gäller sociala medier så ser man en skillnad mellan passiv och aktiv användning. Den aktiva användningen, när man skriver och interagerar med andra, hänger ihop med bättre mående. Därför är det helt fel att jämföra skärmanvändning vid en drog, som en del debattörer tyvärr gör. Mat är en betydligt bättre liknelse. Sallad och frukt kan man äta mycket av, men sötsakerna ska man vara mer försiktig med.
Just nu arbetar Siri Helle med en forskningsöversikt för den ideella organisationen Mind om hur barns (0-18 år) psykiska välbefinnande påverkas av deras skärmanvändning. Slutsatsen är att barn behöver få sina grundläggande behov tillgodosedda. Det gäller att röra på sig, ha goda nära relationer, att få tillräckligt med sömn, och så vidare. Om barnet spelar mycket datorspel, men dessutom får det hen behöver, så finns det inga skäl till oro, konstaterar Siri Helle.
– Jag tycker att det känns som att folk ofta hamnar i fel ände. Därför är det viktigt med en ökad vetenskaplig förankring snarare än anekdotisk bevisföring och att den som skriker högst vinner. Det finns förstås debattörer som är väldigt pålästa och som för en ärlig diskussion. Men det finns också de som lyfter ut enskilda studier som stöd för sin sak, när de istället borde se mer på vad fältet som helhet säger.
Metodologiska problem
Vinklingen i medier och i den allmänna debatten är väldigt tydlig, säger Alexandra Weilenmann. Skärmtid är lika med problem. Forskningen har också i hög grad fokuserat på problem. Det visar den brittiske psykologiforskaren David Ellis i artikeln Are smartphones really that bad?, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Computers in Human Behavior i augusti. Han menar också att det finns metodologiska problem i studier som mäter effekten av mobilanvändning. Det finns alltså en hel del problem med hur och vad man mäter i den här typen av studier.
– Teknikutvecklingen och hur vi lever med tekniken har förändrats så snabbt att metoderna har blivit förlegade. Men fortfarande används samma metoder som när man mätte medieanvändning som tv-tittande.
De flesta studier som uttalar sig om kopplingen mellan skärmtid och mental hälsa bygger på självrapporterade data om hur mycket tid man använder. Ofta finns det problem med den typen av data som man måste vara medveten om, påpekar Alexandra Weilenmann. Det handlar inte om att människor ljuger, utan om att det helt enkelt är svårt att uppskatta sin egen tidsanvändning.
– När det gäller mobilanvändning, finns det studier som visar att de som använder mobilen väldigt mycket, brukar dra ner en aning när de rapporterar. De som använder mobilen väldigt lite, brukar å andra sidan tro att de använder den mer. När det det nu inte fungerar så bra att själv uppskatta omfattningen av sin egen användning, är det problematiskt att nästan alla studier bygger på detta.
Ingen flykt från verkligheten
Ett annat problem är att mångas verklighetsbild präglas av en dikotom föreställning om analogt och digitalt, säger Siri Helle.
– Det analoga, alltså den fysiska verkligheten, ses som det naturliga och sunda, medan det digitala uppfattas som artificiellt och potentiellt skadligt. Men om vi ser på hur vi påverkas, får vi ett psykiskt välbefinnande även av att umgås på nätet. Den dikotoma föreställningen är kulturellt betingad och stämmer inte.
Det finns en idé om att man flyr från verkligheten när man sitter vid skärmen och exempelvis spelar spel, tillägger Jonas Linderoth. Men min forskning visar att det inte alls är så. Istället handlar det om att man beger sig till ett annat sammanhang och umgås med sina vänner.
– Det är viktigt att inte fastna i det fiktiva när man talar om datorspel. Att jämföra med andra sociala sammanhang som fyller en stor roll i vardagen, både på och utanför nätet, är betydligt mer rimligt. Tänk till exempel på dem som ägnar en stor del av fritiden åt att titta på fotboll, segla i skärgården, och så vidare. Allt det här är extremt understuderat. Hela diskussionen om skärmar och spel har en ideologisk och politisk underton.
Numera är gaming disorder en medicinsk diagnos, och det är historiskt intressant, säger Jonas Linderoth. Antagligen är det första gången som en kulturyttring diagnosticeras och ses som en sjukdom.
– Diagnosen gäller för spel och inte för skärmar i allmänhet. Den handlar inte heller om innehållet, utan om beteendet. Ett kriterium för att få diagnosen är att man måste ha haft symptomen i minst ett år. Här ser jag en risk för att skolor kan börja använda spelberoende som förklaring när det uppstår problem. Det finns också en växande oro bland forskare för diagnoshysteri.
Det finns naturligtvis problem med att spela för mycket, men det det är viktigt att inte överdriva riskerna, menar Ulf Dalquist. För de allra flesta är spelandet inte alls något problem.
– Spelen kan bli en kompensation om man mår dåligt och inte har några kompisar i den fysiska vardagen. Om man inte får fler kompisar, finns det risk för att det blir en ond spiral och att spelandet slukar allt mer tid. Det finns en hel del forskning som pekar på det. Men det rör kanske en halv eller en procent av de som spelar.
Fånga den vardagliga användningen
Framför allt gäller det att förstå skärmarna i sitt sociala sammanhang i vardagen, säger Alexandra Weilenmann. Det har helt försvunnit i den forskning och den debatt som vi har nu. Hon och hennes kollegor på Institutionen för tillämpad it använder metoder och perspektiv från antropologisk och sociologisk forskning. Det gäller att försöka fånga den vardagliga användningen av den digitala tekniken, inte en efterhandskonstruktion eller en simulation i ett laboratorium.
– Kopplingen mellan vad som händer på skärmen och vad som händer runt omkring är viktig. Vad händer på den fysiska platsen där man är och vad händer på nätet? Vi kan se att sociala medier inte bara är sociala på nätet, utan också på platsen tillsammans med de människor man är nära. Det blir något som man gör tillsammans.
Det är inte längre meningsfullt att säga att produktion och konsumtion av medier är två separata fenomen, menar Alexandra Weilenmann. När vi tittade på tv satt vi tilbakalutade och blev matade med information och underhållning. Idag skrollar vi kanske på mobilen och chattar med vänner samtidigt som vi tittar på tv. När unga spelar dataspel, nöjer de sig inte med att själva spela, utan vill också se när andra spelar. Många spelar också själva in sitt spelande för att bli delaktiga i det sociala sammanhanget på nätet.
Skärmtid kan vara socialt, något som vi samlas kring
Den digitala medieanvändningen sker inte i ett socialt vacuum, utan i ett socialt sammanhang. Skärmtid kan alltså också vara något vi kan samlas kring. Det blir en naturlig del av vårt umgänge med andra, säger Alexandra Weilenmann.
– Men det finns förstås de som ändå menar att det här är rätt onödigt och att vi kan göra något bättre av vår tid. Det är finare att läsa en bok än att spela ett spel på telefonen. Det är till och med finare än att chatta med sina vänner. Även om det handlar om medierat socialt umgänge, anses det inte alls ha samma värde som den som sker ansikte mot ansikte. Det är också lättare att ha åsikter om andras beteende än om sitt eget. Det finns i princip inga studier av vuxnas skärmtid och debatten handlar inte heller om den.
Den här mer sociala medieanvändningen är fortfarande vanligare bland unga än bland vuxna, menar Ellen Lindqvist, skolchef på NTI Gymnasiet.
– För de unga är upplevelserna på skärmen en integrerad del av samvaron när man träffas, medan många vuxna fortfarande sitter och tittra på egen hand. Det kan också leda till att de får en negativ syn. Men de unga sitter inte bara och tittar på sin egen mobil, utan här handlar det om samspel och om att dela med sig av sina upplevelser.
På NTI Gymnasiet har man sett att många elever tar de första stegen i sin sociala karriär på nätet. De har tidigare varit isolerade, men kan stegvis komma över sin sociala fobi. Vi behöver ses i den fysiska verkligheten, men det betyder inte att det är dåligt att ha ett stort socialt liv på nätet.
– Den sociala kontakten är viktig och vi kan förstås inte byta ut samspelet i det fysiska rummet mot en skärm. Men skärmen kan vara ett bra sätt att skapa sociala kontakter. Det betyder inte att skärmarna inte kan problematiseras, men vi kan inte fastna i kritiken. Forskningen visar att det finns en rad positiva effekter med att umgås på nätet. Dessutom är ju alla där. Den som inte är med, riskerar att hamna utanför.
Generellt mobilförbud i skolan är ingen lösning
I skoldebatten lyfts mobilen ofta fram som ett allvarligt ordningsproblem och under nästa år väntas en lag om mobilförbud i klassrummen. Det är en olycklig utveckling, enligt Alexandra Weilenmann.
– I debatten är det ofta fokus på problem, men i klassrummet är det mer lösningsorienterat. Många lärare tycker inte heller att det är något stort problem, utan det verkar som att det är föräldrar som pushar på.
Mobilen är bara ett problem bland många i skolan. Alexandra Weilenmann tror att den har hamnat i skottlinjen eftersom den är något privat som tas in i skolans värld. Därmed blir den också svårare att styra och att kontrollera. Mobilen kan naturligtvis vara en distraktion i skolan, och det är även eleverna medvetna om. Men jakten på enkla lösningar leder lätt vilse.
– Det blir en konstruerad skyddad situation med ett generellt mobilförbud. För mig känns det rimligt att skolan ska vara en del av samhället. Därför är det viktigt att eleverna lär sig att hantera mobilen, så att den blir ett stöd istället för ett hinder i skolan. Det är en del av det som ibland kallas digital kompetens.
Det råder ingen tvekan om att en okontrollerad mobilanvändning på lektionstid är dålig, påpekar Ulf Dalquist. Men med en lämplig pedagogik och i passande sammanhang kan den vara till stor nytta.
– Vi är i regel duktiga på att se till att det finns modern teknik i skolan, men tyvärr är vi mindre bra på att fylla den med ett vettigt innehåll. Om man ser historiskt på medie- och teknikoro, handlar det nästan alltid om nya fenomen som vuxenvärlden inte känner till. Det handlar om en rädsla för det okända och det ser vi tydligt när det gäller mobilen.
NTI Gymnasiet har klara regleringar kring när mobilen ska användas i klassrummet, säger Ellen Lindqvist. Ibland kan mobilen vara ett störningsmoment i undervisningen, men något totalförbud tror hon inte på.
– Paniklarm löser inte problemet. Istället måste vi närma oss frågan från ett annat håll. Framför allt måste vi vara goda förebilder i skolan när det gäller mobilanvändningen och leva som vi lär. Då blir det lättare att förstår när mobilen passar in i undervisningen och när den blir ett hinder. Vi måste vara kritiskt nyfikna och använda teknik som ger oss oändliga möjligheter i skolan.
Det krävs en nykter syn på teknikanvändningen
Siri Helle påpekar att det är viktigt att ha en nykter syn på teknikanvändningen. Annars finns det risk för att det fattas felaktiga beslut som får negativa konsekvenser.
– I somras lade en senator i amerikanska kongressen fram ett lagförslag om förbud mot tekniklösningar i sociala medier som riskerar att skapa ett beroende. Hit hör bland annat bottenlös skrollning. Men det är ju en fantastisk funktion, om den används rätt. Vi kan redan se att det pågår en reglering av mediebranschen inifrån, och det tror jag är en bättre väg att gå. Dessutom skulle deras kunskaper kunna komma till nytta i skolan. Tänk om man designade läromedel som eleverna inte vill sluta plugga i, som stänger ute distraktioner och gör det lättare att fokusera på uppgiften!
Vi måste lära oss leva med tekniken
Moralpaniken brukar alltid flytta på sig. Snart är det något annat som står i centrum för uppmärksamheten, säger Alexandra Weilenmann. Dessutom är teknikutvecklingen på väg bort från skärmen. Det är bara en tidsfråga tills vi inte längre behöver skärmar för att kunna interagera med datorer, mobiler och andra digitala enheter. Vi har redan andra typer av gränssnitt, till exempel röststyrda intelligenta assistenter, som fungerar ganska bra. För att kunna förstå och hantera den här utvecklingen, måste vi börja tänka i andra riktningar, avslutar Alexandra Weilenmann.
– Vi kan inte längre prata om den digitala teknik- och medieanvändningen som ett problem, en riskfaktor som måste begränsas. Nu när den blir alltmer inbäddad i vardagen, måste vi istället lära oss att leva med den, så att vi får bättre upplevelser och en bättre vardag. Vi måste också tänka på de värden som inte handlar om att vara effektiv och produktiv. Det ska vara både hållbart och härligt att leva med tekniken!
