Ur nyhetsflödet, vecka 40

Stefan Pålsson
12 minuters läsning

Perspektiv på framtidens skola

Digitaliseringen förändrar samhället, vardagen och arbetslivet och ställer samtidigt krav på nya kunskaper och förmågor. Vad innebär detta för synen på skola och utbildning? Vilka politiska beslut behöver fattas? I onsdags sammanfattade Spaningen ett seminarium på Bokmässan Play, där utbildningsanalytikern Jan Hylén och rektorn Edward Jensinger delar med sig av sina tankar och perspektiv.

Det konstateras bland annat att skolans digitalisering är något mer och något annat än en investering i digital teknik. Det handlar om mer genomgripande förändringar av hur lärare undervisar, som drar nytta av teknikens möjligheter för att utveckla elevernas lärande. Tyvärr har det ännu inte skett i någon större utsträckning. Digitaliseringen har mest gjorts “för att digitalisera”. Ett skäl till att det har blivit så, är att det inte är rektorer och lärare som har drivit digitaliseringarbetet, utan politiker och marknadsintressenter.

Det är också problematiskt att handlingsplanen för skolans digitalisering har hamnat i limbo. Här finns ett väldigt bra underlag med förslag på arton initiativ och aktiviteter som kan underlätta genomförandet av regeringens digitaliseringsstrategi. Problemet är att ingen riktigt vill ta ansvar för handlingsplanen, och två tredjedelar av initiativen har inte ens kommit igång.

En annan central fråga handlar om vad eleverna behöver lära sig i skolan. Barn och ungdomar ska förberedas för morgondagens samhälle och utveckla de kunskaper och förmågor de behöver som medborgare och i arbetslivet. Idag är det mycket som pekar på att framtidsjobben i allt högre grad ställer krav på mänskliga kompetenser, det vill säga sådant som maskinerna inte kan hantera. 

När vi diskuterar vad eleverna behöver lära sig i skolan, måste vi därför se bredare än enbart kunskap. Kompetens är ett begrepp som är mer relevant, och det är också det som används i den internationella diskussionen om framtidens arbetsmarknad. Skillnaden är att kompetens är mycket mer praktisk. Den innehåller ett stort mått av kunskap, men rymmer även färdigheter: att kunna använda kunskaperna, att kunna samarbeta och att ha attityder som gör att man vill och är beredd att använda sina kunskaper. Det här är kompetenser som i hög grad efterfrågas på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att eleverna får träna det här i skolan. 

Men vad krävs för att upprätthålla likvärdigheten om skolans kunskapsfokus vrids i den här riktningen? Här är det viktigt med en bred diskussion om framtidens skola och framtidens samhälle. Hur vill vi egentligen att det ska se ut? Vilken roll ska skolan spela?

Lärares professionella kapital – skolans viktigaste tillgång

Internationell forskning pekar på att lärares professionella kapital är skolans viktigaste tillgång. För att en skola ska lyckas väl med sin verksamhet, är det alltså nödvändigt att lärare ges goda möjligheter att samarbeta och lära tillsammans och att utveckla den kunskap, erfarenhet och personliga mognad som krävs för att kunna fatta rätt beslut i olika situationer. Vad betyder det i praktiken? Hur kan man göra som huvudman? Igår sammanfattade Spaningen ett samtal på Bokmässan Play mellan Tapio Liimatainen, Elisabet Nihlfors och Peter Becker, där de resonerar kring detta.

Lidingö stad, där Tapio Liimatainen är biträdande chef för barn- och utbildningsförvaltningen, är en av de nio skolhuvudmän som i år tilldelats kvalitetsutmärkelsen Guldtrappan. Här arbetar man sedan flera år hårt och målmedvetet för att öppna upp mellan skolorna. Syftet är att skapa goda förutsättningar för erfarenhetsutbyte och kollegialt samarbete samt att främja utvecklingen av lärarnas individuella och samlade professionella kapital. Det ser man som vägen framåt för att förbättra skolverksamheten.

Lidingö har gått från kortsiktiga projekt till varaktiga, långsiktiga regelbundna verksamheter som är en del av det dagliga arbetet. Det gäller att skapa fasta strukturer och regelbundenheter som ger stöd åt skolutvecklingsarbetet. De fasta strukturerna har inte riktigt funnits i skolan sedan kommunaliseringen, konstaterar Peter Becker, ordförande i stiftelsen DIU, som delar ut Guldtrappan, men nu växer de fram på sina håll.

Utvecklingen av konstruktiva samverkansmodeller inom och mellan skolhuvudmän har naturligtvis stor betydelse för skolans fortsatta utveckling. Men det är också avgörande att få igång en långsiktig och hållbar samverkan med den akademiska forskningen. Skolans verksamhet ska ju, enligt skollagen, vila på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund.

Just nu pågår uppbyggnaden av en sådan infrastruktur inom ramen för försöksverksamheten ULF (Utbildning, lärande, forskning), som inleddes 2017 och som avslutas nästa år. Inspirationen kommer från ALF, avtal om läkarutbildning och forskning, där sju regioner och sju universitet tillsammans bedriver klinisk forskning. 

25 lärosäten och drygt 100 skolhuvudmän ingår i verksamheten. Målet är att få igång samverkan mellan lärarutbildning och praktiknära forskning, att det ska tecknas ULF-avtal mellan huvudmän och lärosäten.

I tio år har vi haft en skollag som säger att all verksamhet i skolan ska bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, men vi har inte skapat den infrastruktur och organisation som krävs. Dessutom kostar det naturligtvis pengar, säger Elisabet Nihlfors. Det handlar om att få till en synvända, att börja tänka tvärtom. Vad är det egentligen man förväntar sig av skolan?

Lärande i lek i en hybrid verklighet

För två veckor sedan disputerade Marina Wernholm, Linnéuniversitetet, på avhandlingen Children’s learning at play in a hybrid reality. Här analyserar hon hur barn mellan 8 och 12 år leker, umgås och lär i datorspel och sociala medier efter skoltid. Det fysiska och det digitala rummet är så tätt sammanflätat att det närmast kan beskrivas som en korsning, en hybrid verklighet. 

Med utgångspunkt i Lave och Wengers teori om situerat lärande, undersöker Marina Wernholm hur barns lek och kommunikation fungerar som praktikgemenskaper, där de utvecklar de kunskaper och förmågor som behövs för att kunna hantera den gemensamma samvaron. En annan grundsten är connected learning, ett förhållningssätt till lärande som betonar värdet av att använda barns intressen och deras erfarenheter av att lära tillsammans med andra även i det formella lärandet.

Digitaliseringen innebär att villkoren för lek förändras och att nyckelbegrepp som lekaktiviteter, lekplatser och lekkamrater blir något annat än i den fysiska verkligheten. De blir samtidigt mindre synliga, vilket leder till vuxna ofta har svårt att förstå vad barnen gör och att det handlar om lek tillsammans med andra. Det behövs också helt andra kunskaper för att kunna leka, exempelvis navigera på olika webbplatser samt utforma och kontrollera sin egen avatar. Den digitala samhällsutvecklingen återspeglas i barnens lekaktiviteter. De blir ett sätt för dem att förstå hur världen ser ut, hur den fungerar och hur man agerar och kommunicerar tillsammans med andra.

Avhandlingen visar bland annat att barn utvecklar lärstrategier och förmågor som kan användas i skolan. Ett annat resultat är att leken i den hybrida verkligheten förutsätter att barnen har “grit”, det vill säga att de har driv och karaktärsstyrka. Även detta kan skolan kan dra nytta av. Marina Wernholm betonar därför betydelsen av att skolan och lärarna lär sig att förstå och dra nytta av de här erfarenheterna i sin undervisning. 

Nya vägar för livslångt lärande – i hela landet

För tre år sedan beviljade Vinnova finansiering av projektet Nya vägar för flexibilitet i högre utbildning – i hela landet. Projektet inleddes redan 2014, men stödet från Vinnova gjorde det möjligt att stärka och utveckla arbetet. 

Syftet med Nya vägar är att ta fram långsiktigt hållbara modeller för hur lärosäten och kommuner tillsammans kan möjliggöra livslång högre utbildning för de som bor i glesbygden. 

Projektet samordnas av Högskolan Väst och pågår året ut. Fem lärosäten och fyra kommuner deltar.

För ett par dagar sedan arrangerade Nya vägar sin slutkonferens, och där presenterades en övergripande rapport och tre mer detaljerade delrapporter.  

I den övergripande rapporten analyseras och sammanfattas resultaten, och man ger också rekommendationer till nationella beslutsfattare, lärosäten och kommuner som kan sätta fart på arbetet – lokalt, regionalt och nationellt. De tre delrapporten tar upp distansutbildning och e-lärande, diskuterar möjligheten att anordna högre utbildningar i alla svenska kommuner och visar vilka effekter högre utbildning kan ha för den regionala utvecklingen.

En streamingtjänst för livslångt lärande

I slutet av förra veckan presenterade det norska Teknologirådet en rapport där man argumenterar för en nationell digital lärplattform – en slags Spotify för livslångt lärande – som gör det lättare att hitta relevanta kurser och utbildningar. 

Coronapandemin har bidragit till att normalisera det nätbaserade lärandet. Det innebär i sin tur att tiden börjar bli mogen för ett sådant här initiativ i Norge, konstaterar Teknologirådet. Det skulle ge alla möjlighet till att lära där de är, när de behöver det och när det passar. Här kan man använda AI för att skapa personanpassad studievägledning och föreslå lämpliga kurser. Linkedin Learning är ett exempel på hur analys av användardata möjliggör detta. I Finland undersöker man också hur detta kan vändas för att skapa individuella lärstigar för medborgarna.

Flera länder har redan skapat den här sortens lärplattformar. Singapores satsning MySkillsFuture, som rymmer mer än 26 000 nätbaserade och “vanliga” utbildningar, är ett exempel. I Frankrike finns både FUN MOOC och FUN Corporate. Den sistnämnda tjänsten vänder sig direkt till företag, och samverkar bland annat med olika branschorganisationer för att ta fram kurser som motsvarar de behov som finns,

Rapporten föreslår att alla invånare får ett personligt lärkonto, där de får tillgång till individanpassad vägledning som hjälper dem att stärka óch utveckla sitt lärande. Det finns sådana konton i en del andra länder, till exempel i Frankrike och i Singapore. Där finns det även ekonomiska incitament. Enligt rapporten visar erfarenheterna från andra länder att det är osäkert om pengar verkligen överbryggar hindren. Därför föreslås inte något ekonomiskt stöd.

Dela den här artikeln