Perspektiv på framtidens skola

Digitaliseringen förändrar samhället, vardagen och arbetslivet och ställer samtidigt krav på nya kunskaper och förmågor. Vad innebär detta för synen på skola och utbildning? Vilka politiska beslut behöver fattas? Utbildningsanalytikern Jan Hylén och rektorn Edward Jensinger delar med sig av sina tankar och perspektiv i ett samtal med journalisten Emma Leijnse på Bokmässan Play.

Skolans digitalisering är mer än en teknikinvestering

För tre år sedan antog regeringen en nationell strategi för skolans digitalisering, som sträcker sig fram till 2022. I mars förra året presenterade SKR en nationell handlingsplan som beskriver nödvändiga, konkreta åtgärder. Trots detta går den allmänna utvecklingen ganska långsamt framåt och det sker inte några större, mer genomgripande förändringar, menar Edward Jensinger, rektor på NTI Gymnasiet i Lund. 

  – Det här beror i hög grad på att vi har sett digitaliseringen som en teknikinvestering. Vi ska köpa in tekniken och sedan lyckas vi förändra praktiker av olika slag. Men så funkar det inte riktigt. Vi måste både identifiera vad som ska förändras på ett gynnsamt sätt och hålla koll på vad vi ska akta oss för att digitalisera, eftersom det inte gynnar elevernas lärande.

En förklaring till att det har blivit så här, är att det inte är skolan, rektorerna och lärarna som har drivit på digitaliseringsarbetet, säger Edward Jensinger. Istället har det handlat om politiska initiativ, samtidigt som det finns marknadsintressenter som har ett incitament att sälja produkter och tjänster till landet huvudmän och skolor.

  – Den goda tillgången till digital teknik i skolorna har förstås även positiva effekter. Ett avgörande skäl till att vi klarade av vårens skolstängning, beror på att vi hade tekniken och kunde använda den hyfsat bra i undervisningen. Men samtidigt har vi hamnat i ett läge där digitaliseringen inte har mognat. Istället för att fokusera på hur användningen av de digitala möjligheterna kan gynna elevernas lärande, har vi “digitaliserat för att digitalisera”. Det handlar inte om fortbildning i teknik eller digitalisering, utan fortbildning om hur vi ska bedriva en bra, modern, undervisning i skolan.

Handlingsplanen för skolans digitalisering har hamnat i limbo

Det är också problematiskt att handlingsplanen för skolans digitalisering har hamnat i limbo, konstaterar Jan Hylén, som sedan länge är verksam som fristående utbildningsanalytiker. Här finns ett väldigt bra underlag med förslag på arton initiativ och aktiviteter som kan underlätta genomförandet av regeringens digitaliseringsstrategi. Problemet är att ingen riktigt vill ta ansvar för handlingsplanen, och två tredjedelar av initiativen har inte ens kommit igång.

  – Många av förslagen i handlingsplanen är det bara att ta tag i. Till exempel finns ett förslag på en rejäl satsning på kompetensutveckling. Det gäller alltifrån lärare till rektorer, och kanske även förvaltningspersonal. Vi skulle också behöva ha bättre informationsflöden mellan skola, kommun och stat, så att vi kan utnyttja all den data vi samlar in för att analysera varför saker fungerar som de gör.

Ett av de förslag som tas upp i handlingsplanen, handlar om behovet av en nationell samordning av standardiseringen av de digitala system som används i skolan. Det är särskilt viktigt att ta tag i snarast, påpekar Edward Jensinger.

  – Vi har hur många system som helst i skolan. I somras räknade jag ut att jag själv sitter med 31 olika system som jag ska jobba med – och väldigt få av dem pratar med varandra. Här har SKR varit tydliga med att staten behöver ta sitt ansvar. Än så länge har det inte skett, och det är en stor hämsko för skolans och samhällets digitalisering. Vi har inte kommit så långt i digitaliseringen som vi behöver för framtiden. Ansvaret för detta ligger väldigt mycket och väldigt tungt på politiken.

Vad behöver eleverna lära sig?

En annan central fråga handlar om vad eleverna behöver lära sig i skolan. Barn och ungdomar ska förberedas för morgondagens samhälle och utveckla de kunskaper och förmågor de behöver som medborgare och i arbetslivet. Idag är det mycket som pekar på att framtidsjobben i allt högre grad ställer krav på mänskliga kompetenser, det vill säga sådant som maskinerna inte kan hantera. Digitaliseringen och automatiseringen fortsätter i hög takt, bortom industrin.De ersätter för det mesta inte hela arbeten, utan arbetsmoment som är regelbaserade eller väldigt rutinartade. 

Redan idag syns automatiseringen inom bland annat enklare journalistik, som exempelvis redovisning av sportresultat, samt grundläggande bokföring och juridik. Istället för att en anställd ska ägna en vecka åt att gå igenom 200 affärskontrakt för att hitta de bästa alternativen, kan ett datorprogram göra det på fem minuter. Det som inte utan vidare kan automatiseras, alltifrån fönsterputsning och dammtorkning till mellanmänsklig kommunikation och undervisning, kräver däremot olika mänskliga kunskaper, förmågor och färdigheter.  

Det gäller att kunna använda sina kunskaper i praktiken

När vi diskuterar vad eleverna behöver lära sig i skolan, måste vi därför se bredare än enbart kunskap, menar Jan Hylén. Kompetens är ett begrepp som är mer relevant, och det är också det som används i den internationella diskussionen om framtidens arbetsmarknad.

  – Skillnaden är att kompetens är mycket mer praktisk. Den innehåller ett stort mått av kunskap – det är viktigt. Men de innehåller också färdigheter, att kunna använda kunskaperna och attityder som gör att man vill och är beredd att använda kunskaperna. Vi behöver titta mer på den samlade kompetensen. Det innefattar också att börja träna sådant som har att göra med samarbetsförmåga, emotionella komponenter, med mera, som i hög grad efterfrågas på arbetsmarknaden.

Det ligger förstås mycket i det, men även i fortsättningen kommer skolan, i synnerhet bland de yngre eleverna, behöva investera mycket tid och kraft på att lära alla elever att läsa, skriva och räkna, påpekar Edward Jensinger. 

  – Innan vi börjar titta på förmågor, behöver vi säkerställa att våra unga har rejält med kunskaper. Man har inte så stor glädje av förmågor om man inte har djupa kunskaper. Inte minst eftersom vi behöver byta karriär ett par gånger minst i yrkeslivet. Då behöver vi ha baskunskaperna på plats. Men ju äldre eleverna är, desto mer kan vi låta dem arbeta med mer verklighetsnära uppgifter, där de samarbetar och använder sina kunskaper i praktiken.

Från bedömning av kunskaper till bedömning av kompetenser

Jan Hylén instämmer i att baskunskaperna måste vara på plats, men betonar samtidigt att skolan gör många elever en otjänst om det enbart är kunskaperna som ska bedömas. Många arbetsgivare är mer intresserade av elevernas kompetenser inom olika områden, så därför är det viktigt att införa bedömningsmoment även här. Dessutom är det svårt att veta om eleverna verkligen utvecklar viktiga kompetenser om det inte går att bedöma någon slags progression. Men det är inte alldeles enkelt.

  – En kompetens kan man inte testa med ett skriftligt prov. Att testa samarbetsförmåga med papper och penna, är svårt. Det krävs praktiska övningar. Det är som med körkortet. Du kan ha ett teoriprov, men du måste ha en praktisk uppkörning för att visa att du kan köra storstadstrafik, bedöma andra trafikanters rörelser, och så vidare. Det är en väldigt stor skillnad mellan teori och praktik.

Intressant nog verkar PISA-undersökningarna, som är så viktiga för oss i Sverige, styra åt det här hållet ganska snabbt, säger Jan Hylén. 

  – Det fanns ett delprov redan i PISA 2015 som handlade om samarbetsförmåga eller problemlösning i grupp. Det kom också en stor undersökning från OECD nyligen, där man har undersökt utvecklingen av sociala och emotionella kompetenser bland 60 000 elever i 10 olika länder. De har även tittat närmare på hur man kan göra för att träna det här i skolan. Ute i världen händer det mycket inom det här området. Det behöver vi vara medvetna om.

Hur vill vi att framtidens skola ska se ut?

Men vad krävs för att upprätthålla likvärdigheten om skolans kunskapsfokus vrids i den här riktningen? Om vi både behöver kunskaper och förmågor samtidigt som vi behöver vara agila kring framtidens arbetsmarknad, så behöver vi ha större tydlighet om vad som förväntas av skolan, menar Edward Jensinger.

  – Jag efterfrågar en något starkare styrning av vad vi sysslar med. Svensk skola tenderar att pendla från den ena extremen till den andra kring uppdraget, och det tenderar att skapa en nervös och osäker profession. Just nu är vi i en pendling från luddiga förmågor till läsa, skriva, räkna. Vi måste klara av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver vara någonstans i mitten, kanske med en lutning åt ett visst håll, men vi kan inte bara ha en tanke. Det kräver en större tydlighet.

Jan Hylén efterlyser en bred politisk diskussion om framtidens skola och framtidens samhälle. 

  – Hur räknar vi med att framtidens samhälle ska se ut? Hur vill vi egentligen att det ska se ut? Vad har skolan för roll? Först när det här är utrett, är det möjligt att börja fatta mer långsiktiga beslut, som exempelvis läroplansförändringar. Men det behövs en bred diskussion, gärna med internationella referenser och influenser, så att vi vet var vi står innan vi fattar beslut!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *