Hur går det med skolans digitalisering?
I oktober 2017 presenterade regeringen en nationell digitaliseringsstrategi för skolan. Skolverket hade sedan tidigare i uppdrag att arbeta för att främja en likvärdig utveckling inom det här området. Utgångspunkten är att moderniseringen av Sverige börjar i skolan. Därför är det helt avgörande att alla elever får möjlighet att utveckla den digitala kompetens de behöver och att de digitala möjligheterna används till att utveckla och förbättra skolans verksamhet.
Den här veckan har Skolverket presenterat två rapporter om skolans digitalisering. I den ena rapporten görs en förnyad uppföljning av hur det har gått med implementeringen av strategin. I den andra rapporten ges en översiktlig bild av Skolverkets arbete med att främja digitaliseringen, från 2017 till och med 2021.
I digitaliseringsstrategin formuleras tre mål som ska vara uppfyllda 2022:
- Alla barn och elever ska utveckla en adekvat digital kompetens, det vill säga de kunskaper och förmågor inom området som samhällsutvecklingen ställer krav på. Det ska även finnas en digital likvärdighet i det svenska skolsystemet.
- Alla barn, elever och medarbetare i skolan ska ha tillgång till de digitala resurser som behövs för att effektivisera verksamheten och förbättra utbildningen.
- Det ska genomföras forskning och uppföljning av skolans verksamhet som bidrar till att utveckla måluppfyllelsen och att stärka elevernas digitala kompetens.
Skolverket konstaterar i sin uppföljning att arbetet med att digitalisera skolan är väl igång, men att det ännu återstår en hel del arbete innan målen är uppnådda. Den generella tillgången till digitala resurser är god, men fortfarande menar två av tio grundskollärare att de inte har tillräcklig tillgång för att möta de elever som behöver extra stödinsatser.
Två av tre rektorer säger att deras skola har en digitaliseringsplan som följs upp varje år, vilket är en knapp fördubbling sedan 2018. Skolverket menar samtidigt att fler rektorer behöver arbeta mer systematiskt med att utveckla den dagliga verksamheten i en digital riktning. Inte minst gäller det att undersöka hur behoven av kompetensutveckling bland personalen ser ut och att ta reda på hur digitala läromedel och andra lärresurser fungerar i undervisningen.
Det är också tydligt att elever behöver ges bättre förutsättningar att utveckla sin digitala kompetens, särskilt när det gäller informationssökning och källkritik. Här krävs bättre förutsättningar för ett pedagogiskt samarbete mellan lärare och skolbibliotekarier, påpekar Skolverket. På fristående gymnasieskolor är behovet särskilt stort.
Pandemin har satt fart på digitaliseringen i skolan. Den nätbaserade undervisningens möjligheter har blivit mer synliga och digitala läromedel börjar bli en naturlig del av vardagen. Samtidigt är det svårt att säga hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut eller hur undervisningens kvalitet påverkas, skriver Skolverket.
I redovisningen av uppdraget Främja skolans digitalisering, ger Skolverket en överblick av de insatser som gjorts, man beskriver läget idag och pekar även på behovet av fortsatta nationella prioriteringar och insatser.
Skolverket har under de senaste åren förtydligat och förstärkt skrivningarna om digitalisering i samtliga läro-, kurs- och ämnesplaner. En stor mängd webbkurser, utbildningsmaterial och andra former av stöd har också tagits fram. Under 2022 kommer olika former av stöd för huvudmannens ledning och styrning av skolans digitalisering att ges. Fortsatta kompetensutvecklingsinsatser för lärare, bland annat i programmering, ska också genomföras.
Skolverket ser behov och möjligheter att fördjupa arbetet med andra myndigheter och aktörer för att skapa goda nationella förutsättningar för det fortsatta arbetet. Man slår även fast att det fortfarande är viktigt med en nationell strategi som pekar ut en gemensam riktning. Samtidigt gäller det att fortsätta identifiera de huvudmän som har svårt att uppfylla strategins centrala mål, så att de kan få riktade insatser som hjälper dem att komma vidare.
Skolverket pekar också på behovet av mer forskning som rör olika aspekter av skolans digitalisering, till exempel ledningsperspektivet, hur ämneskunskaper förändras och hur digitala läromedel och andra resurser används och fungerar. Det är särskilt viktigt att forskningen utgår ifrån skolans frågor och utmaningar och att resultaten presenteras på sätt som gör att de kommer till praktisk nytta i verksamheten.
Hur används plattor i undervisningen – och vad tycker eleverna?
Förra veckan tog Spaningen upp GrunnDig – ett forskningsprojekt som under året analyserar den pågående digitaliseringen av den norska grundskolan. Den här veckan har man presenterat korta summeringar (forskningsnotater) av två internationella litteraturöversikter om ipads och andra plattor i skolan.
Den ena summerar aktuell forskning (genomförd 2013-2018) om hur plattor används i undervisningen i olika länder. Totalt handlar det om 163 studier. Den andra sammanfattar forskning som genomgått peer review från 41 studier genomförda efter år 2000. Tillsammans ger de en bild av hur elever menar att plattor fungerar som verktyg och hjälpmedel för deras lärande.
Den förstnämnda litteraturöversikten visar att plattorna används på ungefär samma sätt som traditionella läromedel, papper och penna. Eleverna inhämtar information, de skriver och de arbetar för att uppfylla de mål som föreskrivs i läroplanen. Användningen sker företrädesvis i klassrummet, men litteraturöversikten visar att det är en fördel om eleverna även använder sin platta på fritiden. De blir mer flexibla och självständiga, deras lärande utvecklas, och relationen till andra elever och till läraren förbättras. Det leder i sin tur till att undervisningen efterhand börjar ta andra vägar än de invanda.
Det finns en risk för att eleverna blir distraherade och att tekniska problem fyller en stor del av lektionstiden. Enligt litteraturöversikten minskar de här problemen över tid, efterhand som plattan blir en integrerad del av vardagen i klassrummet.
Användningen av plattor har inte lett till att undervisningen har förändrats på något genomgripande sätt. Det mesta pågår ungefär som vanligt. Men det är ändå uppenbart att plattorna har en viss positiv effekt på elevernas lärande, kanske främst på grund av att studiemotivationen ökar.
Enligt den andra litteraturöversikten är de allra flesta elever positivt inställda till plattor i undervisningen. De är lätta att använda, de är väl anpassade till deras behov och det är enkelt att läsa texter, söka information och att kommunicera med klasskamraterna och med läraren. Det är också en fördel att slippa släpa på en tung väska med böcker. Med hjälp av plattan är det enkelt att snabbt få tillgång till det material som en elev behöver. Ämnena blir mer intressanta, det blir lättare att strukturera innehåll och plattan kan i hög utsträckning anpassas efter särskilda önskemål och behov.
En mindre andel elever är negativt inställda till plattorna och menar att de ger dem sämre möjligheter att lära sig. De tar bland annat upp att de blir distraherade, på grund av att det är lätt att hitta spelappar och annat som stjäler tid. Några pekar på att uppgifterna inte är anpassade till plattans förutsättningar. Andra hävdar att de hellre skriver med papper och penna, eftersom det fungerar bättre. Enstaka elever säger också att plattan försämrar de sociala relationerna, eftersom den visuella kontakten med läraren och andra elever minskar.
Generellt sett anser eleverna att plattan inte är särskilt väl anpassad till skrivuppgifter. Den fungerar bäst för läsning, informationssökning, inspelning av filmer och ljud samt uppgifter som går ut på att kommunicera. Enligt författarna till litteraturöversikten kan detta komma att ändras efterhand som tekniken utvecklas och digitala pennor blir vanligare.
En viktig del av GrunnDig är att göra forskningen mer tillgänglig för dem som är intresserade. Som en del av detta har Øystein Gilje, en av de forskare som arbetar i projektet, spelat in ett halvtimmeslångt poddavsnitt med engelskläraren Kristine Østbye. Här resonerar de bland annat kring hur införandet av plattor i undervisningen är en process i flera faser. De lyfter också fram hur de nya tekniska möjligheterna kan bidra till att utveckla undervisningen och styrka elevernas lärande.
De språkliga metakompetenserna och skrivförmågan
Trots att det hela tiden uppstår nya sätt att kommunicera digitalt, är det kanske viktigare än någonsin att kunna uttrycka sig väl i skriftlig form. Text används i oändligt många olika sammanhang och samspelar ofta med bild och ljud. Men hur ska läraren gå tillväga för att hjälpa eleverna att utveckla sin skriftliga uttrycksförmåga? Kristine Kabel, lektor vid DPU, Århus universitet, ska under tre år titta närmare på detta tillsammans med tre kollegor. Projektetet startar i september.
I den internationella forskningen finns ett stort intresse för hur utvecklingen av skrivförmågan hänger samman med utvecklingen av metaspråkliga kompetenser. Den danska forskningen har än så länge inte ägnat mycket tid åt den aspekten, men nu ska det bli ändring på det. Hur resonerar elever om språk och skrivande – och hur påverkar det deras eget skrivande?
Under projektets gång ska forskarna analysera hur metaspråkliga kunskaper uttrycks i klassrumsdialoger och i kollaborativa skrivuppgifter bland elever i årskurs 5 och 8. De ska också samtala med elever om deras egna och deras klasskamraters texter. Förutom att få mer konkret, praktisk kunskap om metaspråkliga kompetenser och skrivande, hoppas Kristine Kabel och hennes kollegor kunna bidra till den teoretiska utvecklingen inom området, bland annat genom att göra en del begrepp tydligare och mer precisa än de är idag.
Pandemins effekter på elevers psykiska hälsa och välmående
I diskussionerna om pandemins effekter betonas ofta att elever har känt sig ensamma och isolerade och att deras psykiska välmående har försämrats. Men det gäller inte för alla elever. Hit hör till exempel elever med NPF-diagnoser.
I början av veckan publicerade Forskning & Framsteg en artikel av psykiatern och forskaren Lotta Borg Skoglund, där hon efterlyser en större flexibilitet i skolan och ökade möjligheter för elever med en NPF-diagnos att kunna få undervisning på distans. I artikeln hänvisar hon till två svenska studier om skolstängningarnas konsekvenser för elevernas lärande och psykiska välmående. Den första handlar om utvecklingen av elevers sociala förmågor i grupp. Den andra artikeln, som hon själv är medförfattare till, fäster blicken på föräldrars upplevelser av distansundervisningen och hur den påverkat deras barn.
De båda artiklarna visar att ansvaret för undervisningen i hög grad hamnade på föräldrarna, i synnerhet barnens mödrar. Det var också tydligt att familjer där ett barn har en psykiatrisk diagnos ofta upplevde högre stress och fler konflikter, samtidigt som det blev svårare att få skolarbetet att fungera. Men det fanns föräldrar som ansåg att övergången till distansundervisning gav deras barn en paus från en skolmiljö som de upplever som stressande och otrygg. De menade också att de minskade kraven på social samvaro gav deras barn mer energi för sina studier.
Lotta Borg Skoglund avslutar sin artikel i Forskning & Framsteg med att ställa frågan om det vore bättre att fokusera på läroplikt istället för skolplikt. En del elever kan kanske inte finna sig riktigt tillrätta i skolan, även om det görs mängder med anpassningar. De elever som behöver det, borde därför kunna få tillgång till undervisning utan de störningar och den utsatthet som skolmiljön dagligen innebär för dem. Erfarenheten från distansundervisningen visar att det är möjligt.
Det finns också tecken på att elevers psykiska ohälsa har minskat överlag. I gårdagens DN presenterades en studie där Helena Svaleryd, professor i nationalekonomi i Uppsala, tillsammans med några kollegor undersökt högstadie- och gymnasieelevers kontakter med öppenpsykiatrin under pandemin. Det handlar om den allmänna mentala hälsan, beteendestörningar som depression, ångest, självskadebeteenden och ätstörningar och om förskrivningar av läkemedel. Resultaten redovisas bland annat i en underlagsrapport till Coronakommissionen.
Före pandemin hade den psykiska ohälsan bland unga ökat konstant under flera år. Den fortsatte att öka bland högstadieeleverna under pandemin, men för gymnasieeleverna, som i betydligt högre grad fått distansundervisning, syns en tydlig minskning. Det var framför allt depression och ångesttillstånd, samt förskrivningen av antidepressiva mediciner som minskade.
En möjlig hypotes, som Helena Svaleryd för fram, är att stressen minskade bland många elever när de kunde studera hemifrån istället för att gå till skolan. Andra bidragande orsaker kan vara att stängningen av andra samhällsfunktioner inte var så omfattande i Sverige och att eleverna har kunnat träffa sina vänner och engagera sig i olika sociala aktiviteter på sin fritid. De flesta har också god tillgång till datorer och Internet och har kunnat följa med i undervisningen över nätet utan större problem.
Det råder fortfarande oklarhet kring vad reduktionen egentligen beror på, skriver Helena Svaleryd och hennes medförfattare Jonas Vlachos i underlagsrapporten till Coronakommissionen. Därför är det viktigt att följa upp framtida vårdbehov och utveckling av psykisk ohälsa i de här åldersgrupperna.
