Pandemin – en möjlig språngbräda för pedagogisk utveckling
Förra månaden tog Spaningen upp en studie från Kalmarsunds gymnasieförbund om hur gymnasielärare börjat reflektera kring och förändra sin undervisning under pandemin. Ett viktigt mål är att lyfta fram faktorer som möjliggör att erfarenheterna kan ligga till grund för den fortsatta skolutvecklingen. Studien bygger på kvalitativa djupintervjuer med 25 lärare och 20 elever.
Nu har Skola Hemma intervjuat de båda författarna, Dominika Svensson och Jörgen Florheden, ikt-pedagoger vid Kalmarsunds gymnasieförbund. Under deras samtal med lärare och elever blev det tydligt att lärare blev mer medvetna om hur de tänker kring och genomför sin undervisning när den genomförs på nätet. Sådant som tidigare togs för för givet, började de analysera och ifrågasätta.
I den vanliga undervisningen, i klassrummet, tänker lärare nog inte så mycket på hur de startar lektionen. Men när undervisningen sker på distans, och lärare och elever bara ser varandra på skärmen, blir det viktigt att se till att alla är igång och är med. Lärare började även fundera på hur undervisningen var upplagd och strukturerad. Det tvådimensionella digitala rummet har helt andra förutsättningar än det fysiska, och det måste man vara medveten om.
Övergången till nätbaserad undervisning skapade en mer tillgänglig lärmiljö, oberoende av tid och rum. Det innebär fördelar för alla elever, men kanske särskilt för dem som är i behov av särskilt stöd. Behovet av tydliga instruktioner och en mer genomarbetad och indelad struktur när undervisningen sker online, underlättar för elever som annars kan ha svårt att hänga med. Den ökade användningen av metoder som flipped classroom innebär att elever kan se lärarens inspelade presentationer i sin egen takt, när som helst och hur ofta de vill.
Det är svårt att genomföra traditionella skriftliga prov när eleverna sitter hemma vid datorn. Under våren 2020 handlade lärares diskussioner i hög grad om hur de skulle göra för att undvika fusk. Efter sommaren hade de börjat tänka om, och resonerade istället kring hur elevernas kunskaper kan kan bedömas och examineras på andra sätt, Det kan till exempel handla om muntliga redovisningar i matematik, där elever visar och berättar hur de går tillväga för att lösa uppgiften. Förutom att man undviker fusk, får läraren en mycket bättre förståelse av vad eleverna kan och var de fastnar, konstaterar Dominika Svensson.
Under pandemin drevs det pedagogiska utvecklingsarbetet av de konkreta behov som lärare själva upptäckte när de undervisade. De var tvungna att hitta nya vägar för att nå eleverna och de hjälpte varandra att komma vidare. Det är viktigt att fortsätta på det spåret.
En annan viktig grundförutsättning för att komma vidare är att lagstiftningen anpassas till verkligheten efter pandemin. På begränsar regelverket återigen möjligheten att undervisa över nätet. Inom vuxenutbildningen är det betydligt enklare att rida vidare på den utvecklingsvåg som pandemin skapade. Här går det att hitta mer flexibla undervisningsformer och att arbeta på distans, eftersom regelverkets ramar inte är lika begränsande.
Ingen nationell beslutsfattare har hörts säga att utbildningssystemet behöver ses över efter pandemin, trots att det finns viktiga lärdomar och erfarenheter att bygga vidare på, säger Jörgen Florheden. Vuxenutbildningen kan trycka på gasen, men på gymnasiet finns det risk för att bromspedalen tar över och att lärare och elever fastnar i ett onödigt trögt regelverk. Hur kan vi ändra på det?
I skuggan av pandemin
För en vecka sedan presenterade Skolverket en sammanställning av sju rapporter, som ur olika vinklar belyser elevhälsa och resultat samt skolors och skolpersonals läge och arbetssituation under pandemin. Rapporterna betonar värdet av att ta fram gemensamma strategier för att möta och ta vara på de erfarenheter som finns. Pandemin är långt ifrån slut, så det gäller att samla, reflektera kring och bygga vidare på befintliga kunskaper.
Det finns en mängd faktorer att beakta, allt ifrån elevers upplevelser till betydelsen av mängden undervisningstid, tillgången till trygga vuxna och arbetssituationen för rektorer, lärare och fritidspersonal. En ordentlig analys av det här kan både lägga grunden för det fortsatta pedagogiska arbetet och den hälsofrämjande verksamheten i skolan.
Hantera utmaningar och möjligheter med nätbaserad undervisning
Vad behöver högre utbildningar tänka på i sitt fortsatta arbetet med att utveckla distans- och hybridundervisning? För Jisc – en icke-vinstdrivande organisation som vägleder brittiska högskolor och universitet kring digitalisering – är svaret enkelt: Lyssna på studenterna, var lyhörda för både positiva och negativa erfarenheter och utveckla stöd som underlättar för alla.
Erfarenheterna från pandemin kan göra det lättare att ta nästa steg i utvecklingen, konstaterar Jisc. Brittiska studenters (och lärares) upplevelser och erfarenheter av nätbaserad undervisning har samlats och analyserats under flera år. I slutet av förra veckan kom den senaste analysen av studenters erfarenheter, som sträcker sig över läsåret 2020-2021 och omfattar 38 917 personer.
De allra flesta (66 procent) anser att den nätbaserade undervisningen har varit bra eller mycket bra, Övergången till distansundervisning när pandemin slog till har inte påverkat deras utbildning negativt, menar de. Snarare är det tvärtom.
Fördelarna med inspelade föreläsningar och asynkron undervisning lyfts fram. En ökad flexibilitet och en bättre användning av tiden är värdefull. Värdet av den synkrona kommunikationen betonas också. Högre utbildningar har ofta arrangerat videokonferenser med lärare och studenter, som ett komplement till inspelade föreläsningar. Många studenter menar att det har gett större möjligheter att ställa frågor och att diskutera kursinnehållet än när de samlas till traditionella föreläsningar.
Men alla är inte positiva. En del studenter anser att deras studieupplevelse har försämrats av att inte kunna träffa lärare och andra studerande i det fysiska rummet. De tillägger att den sociala delen under studietiden är lika viktig som själva lärandet. Visserligen har man setts på nätet ibland, men många studenter har stängt av kameran eller suttit tysta. Flera pekar på att de har känt sig socialt isolerade och att det har varit svårt att få nya vänner.
Tekniska problem och långsamt nät är andra vanliga kritikpunkter. Några studenter menar att det har varit svårt att navigera rätt i den den digitala miljön. Försämrad tillgång till olika resurser, exempelvis bibliotek, betonas också. En del studenter pekar på att deras studiemotivation, koncentration och allmänna välmående har påverkats negativt av att de tvingats tillbringa mycket tid online.
Jisc konstaterar att de högre utbildningarna ska försöka möta de hinder som nu blivit väl synliga. Det handlar bland annat om att se till att alla studenter har tillgång en lämplig digital enhet, snabbt Internet och en lugn och trygg plats där de kan studera. Det är också viktigt att göra en bedömning av de studerandes digitala kompetens när de inleder sina studier, så att de som behöver kan hjälp att utveckla sina kunskaper och färdigheter. Andra åtgärder kan handla om att hjälpa studenter med att utveckla strategier för att organisera sin tid på ett bra sätt, hantera digitala distraktioner, bemöta alla med respekt på nätet, och så vidare.
De lekfulla sakernas Internet
I måndags publicerade Uppsala universitet en artikel som presenterar ett nyligen avslutat forsknings- och utvecklingsprojekt om en interaktiv, programmerbar lekplats i Linköping: . Det rör sig om ett Triple Helix-samarbete kring IoT och lekforskning mellan Uppsala universitet, Linköpings kommun, KTH samt de båda företagen Ecorado och Drakryggen.
Projektet har drivits av Jon Back och Annika Waern, biträdande universitetslektor respektive professor på Institutionen för informatik och media vid Uppsala universitet. Det har genomförts inom ramen för det strategiska innovationsprogrammet för sakernas internet (IoT Sverige), som är en gemensam satsning av Vinnova, Formas och Energimyndigheten.
Programmerare, lekforskare, hållbarhetskonsulter och landskapsingenjörer har tillsammans skapat permanenta lekinstallationer i Magistratsparken i Linköping, som bygger på ljud, ljus och beröring. Två slags installationer har tagits fram. Det handlar dels om två “magiska” jätteägg, som bjuder in till olika spel och lekar, dels om en sagokoja i trä, som är utformad som en fågelholk.
Det finns inga färdiga regler, utan det är upp till barnen själva att skapa dem. Äggen ändrar färg vid beröring, och spelen aktiveras genom att barnen knackar på dem. De båda äggen är sammankopplade och kan påverka varandra. I sagokojan kan barn lyssna på sagor om gläntans djur. 150 sagodelar är inlästa och olika berättelser läses upp beroende på var i kojan barnen sitter. De kan också skapa en egen saga genom att välja vilket djur sagan ska handla om.
Systemet innehåller två separata delar: lekplatsen och molnet. Lekplatsen består av hårdvaran (de fysiska objekten samt ljusslingor, högtalare, sensorer och aktuatorer) och mjukvaran, som styr och kontrollerar interaktiviteten. Mjukvaran är uppkopplad mot molnet, men är autonom och kan även användas offline. Enkelhet och hållbarhet är den principiella grunden för lekplatsen. Lekinstallationerna använder standardiserade industrikomponenter, vilket gör att de fungerar året runt, oavsett väder.
Lekplatsen är en testbädd och ett levande laboratorium, som gör det möjligt för forskare att använda systemets insamlade data till att analysera hur barn rör sig, leker och interagerar med tekniken och med varandra. Programmeringen av lekinstallationerna är gjord i Blockly, ett grafiskt programmeringsspråk som Google utvecklat för barn och unga.
Under projektet har skolklasser med elever som är mellan 11 och 13 år testat att programmera om lekinstallationerna. Tanken är att väcka intresse för naturen, ge eleverna en bättre förståelse av hur digital teknik fungerar, utveckla deras digitala kompetens och att stärka deras plats i det offentliga rummet. Det handlar också om att visa att det är möjligt för oss att medvetet designa den värld vi vill ha, en värld där människa, natur och teknik kan interagera mer i samklang med varandra.
