Kan en lärare undervisa över nätet hemifrån till en klass i skolsalen?
Är det möjligt för en 7-9-lärare att undervisa över nätet hemifrån, med ett trettiotal elever i salen? Vad krävs i så fall för att det verkligen ska fungera? På Påskbergsskolan i Varberg har man provat med en lärare och några klasser under hösten – med mycket gott resultat. Detta tog Skola Hemma upp i en artikel igår.
Therése Björneröd är lärare i matematik, NO och teknik för årskurs 7-9 på Påskbergsskolan. Eftersom hon har en kronisk sjukdom, som innebär nedsatt immunförsvar, måste hon vara särskilt försiktig under coronapandemin för att undvika att bli smittad. För några månader sedan blev hon gravid och måste därför vara ännu mer på sin vakt.
En ny lärare, som ska ersätta Therése Björneröd under den sista graviditetsperioden och föräldraledigheten, har redan rekryterats. Men eftersom hen inte kan tillträda tjänsten förrän i mitten av november, resonerade Therése Björneröd tillsammans med skolledningen kring hur situationen bäst kunde hanteras så länge. Man beslöt att prova med undervisning på distans. Therése Björneröd undervisar hemifrån, över nätet, och eleverna sitter i skolsalen.
När det börjar bli dags för lektion, kommer en lärare och låser upp dörren för eleverna. Uppgiften rullar mellan lärarna och det finns ett färdigt schema. I salen finns en ipad med en färdig möteskod inlagd som en länk i webbläsaren. Läraren som har öppnat dörren kopplar upp ipaden, klickar på länken med koden, sätter igång Google Meet och ansluter ipaden till en projektor.
Under lektionen sitter eleverna på sina platser och följer genomgångarna på projektorduken. De har varsin ipad bredvid sig, som de vid behov kan använda för att chatta enskilt med sin lärare. Eleverna tycker att det är bra att de kan ställa frågor anonymt under genomgångar, utan att hela klassen kan höra. Therése Björneröd kan snabbt fånga upp deras frågor och anpassa undervisningen utifrån det.
De praktiska momenten i NO och teknik planerades innan Therése Björneröd började arbeta hemifrån. Ibland finns en lärare på plats och hjälper eleverna att genomföra laborationer. Men de teoretiska delarna av ämnena fungerar bra att undervisa i över nätet.
Det är helt avgörande att varje lektion bygger på en klar struktur och har tydliga mål. Eleverna arbetar med korta inlämningsuppgifter under lektionerna. Det gäller att alla vet vad de ska göra och vad som förväntas av dem.
Någon gång i veckan finns en lärare i salen, som ser till att alla elever har förstått undervisningen och kan följa med. Om de behöver extra hjälp, kan de få enskild undervisning. Eleverna sitter tillsammans i olika mindre lärgrupper.
Therése Björneröd vet vilka elever som tänker ungefär likadant och kan hjälpa varandra. Indelningen i lärgrupper sker utifrån från det. De elever som saknar inre drivkraft och ibland kan vara svåra att få med i undervisningen, är placerade så att hon kan se dem tydligt på sin skärm.
Eleverna presterar bra och överlag sker ett gott lärande för alla, menar Therése Björneröd. Exakt vad det beror på är svårt att sätta fingret på. En central faktor kan vara att det fungerar så bra mellan henne och eleverna. De vill göra sitt bästa, för att hon förväntar mig att de gör det. Och eleverna vet samtidigt att hon hjälper dem till 100 procent. Det leder i sin tur till att de blir studiemotiverade. Tillit är ett nyckelord i hela läraruppdraget, tillägger hon.
Signe Mörtsell och Leonora Mangas Larsson, som går i nian, tycker inte att det finns några skäl att klaga på distansundervisningen. Det mesta har fungerat som det ska och det är alltid arbetsro i salen. De instämmer i att respekten för läraren är nödvändig för att det ska gå att hålla lektioner så här. Annars kan det nog lätt spåra ur.
De båda eleverna konstaterar att de helst skulle vilja ha Therése fysiskt närvarande i salen, men påpekar samtidigt att det är betydligt bättre att arbeta så här än att hela tiden få nya vikarier. Dessutom fungerar det lika bra. Det kan visserligen kännas lite ovant att ställa frågor i chatten istället för att räcka upp handen under genomgången, men egentligen är det ingen skillnad. Och resultatet blir detsamma.
Elever och föräldrar om distansundervisning i Svenskarna och Internet
I tisdags presenterade Internetstiftelsen årets upplaga av Svenskarna och Internet, som är Sveriges bidrag till World Internet Project (WIP), en kontinuerlig internationell vetenskaplig studie av Internets globala spridning och användning. Rapporten ger en övergripande beskrivning av samhällets pågående digitalisering och visar hur svenskarna på olika sätt använder Internet i sin vardag.
Ett av kapitlen tar upp hur högstadie- och gymnasieelever, samt deras föräldrar, upplevde skolans distansundervisning. Rapporten visar att i stort sett alla i de båda elevgrupperna i någon utsträckning har fått distansundervisning under pandemin. Majoriteten av elever och föräldrar föredrar undervisning i klassrummet. De anser också att den fungerar bättre än distansundervisningen, men det framgår inte vad den bedömningen är grundad på.
I mer än nio fall av tio har skolan gett eleverna tillgång till en digital enhet, det vill säga antingen en laptop eller en platta. Det är enbart 6 procent som inte har fått tillgång till någon digital enhet. Trots detta var en stor andel av dem som använde sin egen eller familjens privata enhet under distansundervisningen. Tre av fyra föräldrar säger att det handlar om barnets egen smartphone. Drygt hälften av eleverna använde sin egen eller familjens privata dator. Var femte använde sin egen eller familjens platta när de deltog i undervisningen över nätet.
Vad krävs för att få fart på utveckling och användning av edtech?
I Sverige har skolans digitalisering pågått under tre decennier, och det har under den tiden vuxit fram en hemmamarknad för edtechbranschen som är en aning mognare än i många andra länder. Värdet av att kunna använda de pedagogiska möjligheter som den digitala utvecklingen skapar, framgick tydligt under övergången till distansundervisning under pandemin. Branschens betydelse för skolans förmåga att snabbt ställa om och hantera de nya förutsättningarna blev samtidigt uppenbar.
Vad krävs för att de svenska edtechföretagen – och den svenska skolan – ska kunna ta nästa steg? Det resonerar utbildningsanalytikern Jan Hylén om i en rapport som Entreprenörskapsforum publicerade tidigare i veckan.
Jan Hylén menar att ett närmare samarbete mellan forskning, praktik och marknad, stöd för innovationsinriktad upphandling och bättre fungerande kompetensförsörjning är nödvändig för att utvecklingen ska kunna ta ordentlig fart. Mer konkret handlar det om att vidta åtgärder inom fyra områden:
Det är viktigt att främja utvecklingen av Triple Helix-samarbeten och inkubatorer som kan hjälpa edtechföretag och skolor att komma igång med en mer systematisk testning och evidensmätning av digitala produkter och tjänster. De olika aktörerna har, var för sig, små resurser. Därför gäller det att de börjar samarbeta och dra nytta av varandras skiftande erfarenheter och perspektiv.
Edtechföretagen behöver stöd från Business Sweden och liknande organisationer för att kunna etablera sig på de nordiska och de europeiska marknaderna. Det är även avgörande att företagen inte enbart inriktar sin verksamhet på skolan och annan formell utbildning. Svenska storföretag ser ett starkt behov av kompetensutveckling och livslångt lärande och efterfrågar flexibla digitala lösningar. Här finns en öppen och växande marknad.
Den bristande beställarkompetensen bland offentliga utbildningsaktörer måste hanteras. Många behöver hjälp och stöd för att kunna genomföra upphandlingar som kan leda till utveckling och införande av nyskapande digitala lösningar.
Det är också viktigt att stärka och förbättra kompetensförsörjningen. Här handlar det bland annat om att utveckla yrkeshögskolans verksamhet ännu mer, att öka intresset för att söka och slutföra relevanta utbildningar samt att satsa en adekvat kompetensutveckling för lärare.
Vad vet vi om skolans digitalisering? Vad ska den leda till?
Norges utbildningsdepartement har precis gett ett spännande uppdrag till forskare vid Det utdanningsvitenskapelige fakultet på Oslo universitet, Høgskulen i Volda och Kunnskapssenter for utdanning på Universitetet i Stavanger. De har ett år på sig att summera läget för grundskolans digitalisering i Norge och att peka ut riktningen för det fortsatta arbetet.
Syftet är att ge beslutsfattare, skolhuvudmän och lärare ett solitt och entydigt kunskapsunderlag. Projektet kommer att ligga till grund för den kommande strategin för skolans digitalisering och för forskningen inom området. Arbetet leds av Ola Erstad vid Oslo universitet tillsammans med Elaine Munthe vid Universitetet i Stavanger.
Skolans digitalisering har prioriterats på nationell nivå i Norge, men på lokal nivå har utvecklingen skett med en varierande hastighet. Därför finns det stora skillnader när det gäller skolors planering kring och användning av digital teknologi i undervisningen.
Forskargruppen ska analysera politik och befintlig forskning om skolans digitalisering, bland annat kring digital kompetens och användning av digitala lärresurser. De ska också inhämta erfarenheter från skolhuvudmän, skolledare och lärare för att få en bättre bild av vad de ser som utmaningar och hinder.
Ett viktigt mål med projektet är att löpande nå ut med resultaten till alla som arbetar praktiskt med skolans digitalisering i Norge. Från och med nu kommer forskarna att dela med sig av sina resultat på olika sätt, alltifrån konferenser och poddar till webbinarier och artiklar.
