Digitala läromedel betalas idag vanligen med en årslicens. Om läraren finner att läromedlet inte motsvarar förväntningarna innebär det oftast begränsade möjligheter att köpa ett nytt läromedel på grund av budgetrestriktioner. Detta upplevs ofta begränsa lärarens metodfrihet och möjligheter att anpassa undervisningen till den enskilde eleven. Dessutom kan det påverka undervisningens kvalitet. Det har därför funnits en diskussion bland lärare och skolhuvudmän om att hitta nya, mer flexibla betalningsmodeller. Ofta har modellen med att betala för användning som man gör i en del streamingtjänster inom musik och film, kommit på tal. Men leverantörerna är vanligtvis skeptiska till att en sådan modell skulle kunna användas.

Nu behöver den diskussionen inte gå på tomgång längre eftersom det finns en nyanserad och välskriven utvärdering från Norge som tittar på två olika FoU-projekt som använt pay-per-use (betalning per användning) i cirka 1½ år. Projekten har genomförts i Oslo och den närliggande kommunen Bærum och utvärderingen har beställts av Utdanningsdirektoratet, den norska motsvarigheten till Skolverket. I båda projekten är betalningen beroende av hur mycket lärresursen används, räknat som antalet inloggningar.
Undersökningen omfattar både grundskolor och gymnasieskolor. Den har fokuserat på erfarenheter relaterade till lärares metodfrihet, ekonomisk förutsägbarhet för skolhuvudmän och leverantörer, konkurrens och innovation på marknaden samt hur upphandlingsreglerna fungerar när man använder sådana alternativa betalningsmodeller.
Högre komplexitet
Sammantaget visar de kartlagda erfarenheterna att en pay-per-use-modell kan vara mer komplex i användningsfasen än en klassisk modell med årslicenser. Det är en utmaning att införliva alla olika överväganden (skolornas ekonomiska förutsägbarhet, leverantörernas ekonomiska förutsägbarhet, flexibilitet för lärarna i deras val av digitala läromedel osv). En pay-per-use-modell kan på så vis innebära mer administration för skolans huvudman, skolor och leverantörer under användningsfasen. En del av de ökade administrativa kostnaderna är dock relaterade till att det är pilotprojekt som genomförts och kan minskas genom ett bredare införande. Det är dock utvärderarnas bedömning att det sannolikt ändå sammantaget blir mer administration när betalning sker på månadsbasis i stället för på årsbasis.
Samtidigt visar erfarenheten att en användningsbaserad betalningsmodell kan förenkla upphandlingsprocessen av digitala läromedel, då en mindre noggrann bedömning av den pedagogiska kvaliteten krävs i den inledande fasen. Lärarna måste dock fortfarande göra noggranna pedagogiska och didaktiska bedömningar i samband med användningen, vilket är en uppgift som kommer att öka i takt med att antalet tillgängliga läromedel ökar.
Enklare upphandling
Det enklaste för skolans huvudman är att köpa läromedlen via en återförsäljare. Vid upphandling via en återförsäljare behöver skolan endast upprätta ett ramavtal med återförsäljaren, och inte ett separat avtal med varje leverantör. Lärarna har flexibilitet att växla mellan olika läromedel under läsåret. Detta ökar både lärarens metodfrihet och möjligheten att anpassa till den enskilde eleven.
Vidare har skolor möjlighet att byta läromedel under läsåret om de så önskar. Vissa av dessa effekter kan också uppnås genom användning av årslicenser, t.ex. genom att ha flera årslicenser parallellt. Men det finns sällan ekonomiska möjligheter till detta. Man kan också tänka sig att använda kortare licensperioder, vilket också skulle öka flexibiliteten.
Mer individanpassad undervisning
Lärare som intervjuades i undersökningen anser att ett bredare utbud av lärresurser bidrar till en mer individanpassad undervisning men också att arbetsbördan ökar för dem att sätta sig in i fler lärresurser. Detta kräver bra översikter och information om tillgängliga lärresurser t.ex. via en tjänstekatalog.

När man använder en årslicens är den ekonomiska förutsägbarheten i användningsfasen hög. Men eftersom årslicenser ofta köps för alla ämnen och nivåer kan en sådan betalningsmodell göra det svårt för mindre, nischade leverantörer att få tillgång till marknaden. Med pay-per-use varierar den ekonomiska förutsägbarheten i användningsfasen beroende på hur betalningsmodellen är utformad. Samtidigt kan pay-per-use göra det lättare för mindre, nischade leverantörer att få tillträde till marknaden. Samma slutsats har dragits även av den av norska regeringen utsedda expertgruppen som jag hänvisade till i tidigare artikel i Spaning om Learning Analytics. I den nya digitala strategin för skolan som norska regeringen tagit fram tillsammans med Kommunesektorens samfunnsmål (KS) (motsvarigheten till svenska SKR) nämner betalningsmodellen i positiva ordalag.
De skolledare som har intervjuats uppger att de är nöjda med pay-per-use, men några menar att oförutsägbara kostnader är ett potentiellt problem. Leverantörerna föredrar en modell där det är möjligt för leverantörerna att konkurrera med pris, och inte bara med kvalitet (som när man har fastställda priser).
Praktiska utmaningar
Det finns fortfarande flera praktiska utmaningar med pay-per-use. Det gäller hur användningen mäts, om måttenheten säkerställer att leverantörerna behandlas lika och hur rapporteringen kring användningen kvalitetssäkras. Dessutom finns det en risk att pay-per-use kan leda till att leverantörer designar digitala läromedel för att locka till maximal användning – så kallad ”gamification”. Detta kan påverka kvaliteten på de digitala läromedlen. Detta är praktiska aspekter som visar att modellen fortfarande behöver mogna.
Sammanfattningsvis visar utvärderingen att det finns fördelar framför allt för eleverna med pay-per-use. Det kan kräva mer av läraren och åtminstone inledningsvis tycks administrationen öka något. En del barnsjukdomar verkar också finnas kvar, men pilotprojekten visar att modellen är möjligt för både skolhuvudmän och leverantörer. Flera norska kommuner har anmält intresse att genomföra modellen. Därmed borde diskussionen även här i Sverige kunna ta ett steg vidare.