Kan distributionsmodeller som påminner om tjänsterna för strömmande musik och film göra det lättare att överblicka och få tillgång till digitala läromedel och andra lärresurser som kan utveckla undervisningen i skolan? I Förstudie av “digitala lärresurser på kran”, skriven på uppdrag av Sambruk och VLM, lyfter utbildningsanalytikern Jan Hylén fram viktiga frågeställningar som ger underlag för en fortsatt och fördjupad diskussion.
Tydliga åsiktsskillnader och en splittrad bild
Förstudien är en intervjubaserad kartläggning av hur olika intressenter inom skolområdet ser på tillgången till digitala läromedel och hur de resonerar kring den fortsatta utvecklingen. Det finns tydliga åsiktsskillnader inom flera områden, i synnerhet mellan läkemedelsleverantörer och skolhuvudmän. Tillsammans ger de en ganska splittrad bild av hur verkligheten ser ut, säger Jan Hylén.
– I samtalen lyfter läromedelsleverantörerna ofta fram att digitala läromedel inte är någon särskilt lukrativ bransch och att det är svårt att täcka kostnaderna för utvecklingsarbetet. Skolhuvudmännen menar, å sin sida, att licenserna är för dyra och begränsar möjligheten till flexibla lösningar som kan ge bättre förutsättningar för elevernas lärande.
Valfrihet och kostnadskontroll
Representanter för nio skolhuvudmän av varierande storlek, sju kommunala och två fristående, intervjuas i förstudien. De är överens om att de vill ge lärarna så stor frihet som möjligt att välja läromedel och appar, men samtidigt är det avgörande att kostnaderna kan kontrolleras. Ingen av dem tror att budgeten för digitala läromedel kommer att öka under den närmaste tiden, konstaterar Jan Hylén.
– Konflikten mellan valfrihet och kostnader hanteras på olika sätt. Ibland prioriteras valfriheten och vid andra tillfällen är det viktigare att hålla kostnaderna nere. De som jag talade med, pekade också på svårigheterna för lärare att överblicka utbudet och att kunna jämföra olika läromedel med varandra. Dessutom menar de att det råder bristande transparens när det gäller priser och rabatter.
Det finns ett tydligt önskemål om en samlad lösning, där det finns ett brett utbud att välja mellan och de olika läromedlen presenteras på ett enhetligt sätt, ungefär som i en strömningstjänst.
– Åsikterna skiljer sig åt när det gäller hur lösningen ska utformas. En del vill betala en fast periodisk avgift, eftersom de både vill förutse de löpande kostnaderna och uppmuntra till en ökad användning. Andra föredrar att betala per användning, för att undvika att betala för mycket. Vissa önskar att det ska vara möjligt att köpa delar (moduler) av ett läromedel, så att de kan kombinera det med annat material. Några menar att det riskerar att öka arbetsbelastningen för lärare och därför inte är av intresse.
Ett dilemma när det gäller intervjuerna med representanterna för skolhuvudmännen, är att deras svar inte baseras på policydiskussioner, eftersom några sådana inte har förts. De uttalade sig alltså enbart som enskilda personer.
– Ett uppenbart problem med det här, är att svaren inte är representativa för skolhuvudmännen. Ett annat är att många inte har funderat särskilt mycket kring hur marknaden för digitala läromedel bör förändras för att fungera bättre. Det gör det svårt att föra djupare diskussioner i ämnet.
Ska digitala läromedel ses som en helhet eller som en samling av moduler?
De tio läromedelsleverantörer som deltar i förstudien, är överens om att de inte vill ha någon samlad lösning för digitala läromedel. Istället vill de behålla kontrollen över sin respektive affärsmodell och fortsätta att arbeta som de brukar. De är inte heller intresserade av en modularisering, utan ser varje läromedel som en egen helhet, som bygger på en pedagogiskt sammanhållen tanke, en genomgående röd tråd, väl kopplad till kurs- och läroplaner, säger Jan Hylén.
– Större läromedelsleverantörer betonar att de digitala läromedlen är betydligt mer än bara texter, bilder och filmer. De har byggt egna tekniska plattformar som bland annat innehåller övningar och instuderingsfrågor, och som både gör det möjligt för lärare att kommunicera med varandra och med läromedelsleverantören. Istället för att enbart leverera råvaran, vill de erbjuda en helhetslösning. De mindre leverantörerna har inte byggt några egna plattformar, utan ser sig i högre grad som ett komplement till andra läromedel och lärresurser. Visserligen är de angelägna om att deras lösningar kan integreras som en modul i skolornas olika plattformar, men det arbetet vill de sköta själva och ser inget behov av en mellanhand.
Risk för att det blir svårare att skapa individanpassade lösningar
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) menar att det kan bli svårare att skapa individanpassade lösningar för elever med särskilda behov när läromedelsleverantörer skapar egna plattformar och vill sälja en hel upplevelse. De är därför igång med att bygga upp en egen teknisk kompetens kring hur plattformarna fungerar och hur innehåll och verktyg kan anpassas.
– På SPSM finns en hög medvetenhet om att det här är på god väg att bli en central fråga. Därför försöker man nu skapa en strategi som möjliggör och underlättar individanpassning även framöver. En möjlig väg är att utveckla grunddelar, ungefär som legobitar, som leverantörerna kan använda i sina plattformar för att underlätta olika former av pedagogiskt stöd.
Arbetet med att ta fram svenska standarder för digitala läromedel är igång sedan lång tid tillbaka. Men än så länge handlar det enbart om att ta fram data om användningen och om att underlätta distributionen till olika lärplattformar. Det behövs även standarder kring användarinformation, påpekar Jan Hylén.
– När det inte finns några standarder för hur information om användaren och dennes lärande kan flyttas mellan olika läromedel, blir det svårt att byta till en annan leverantör. Det blir också besvärligt att börja arbeta med lärandeanalytik och datadrivet lärande – liksom med individanpassning, eftersom de data som behövs inte är tillgängliga.
Två norska kommuner skapar ekosystem för digitala lärresurser
I de båda norska kommunerna Bærum och Oslo, pågår projekt där man, var för sig, utifrån olika utgångspunkter, skapar ekosystem för digitala lärresurser som underlättar individanpassad undervisning. Elevernas användning och lärande står i centrum, och en rad olika leverantörer av digitala läromedel och andra lärresurser deltar i arbetet.
– Individanpassning förutsätter att det finns ett brett utbud av lärresurser som fungerar på lite olika sätt. En intressant iakttagelse är att i båda modellerna betalar skolorna för den faktiska användningen. Genom att betala per användning får läraren ett betydligt bredare utbud att välja bland – i princip allt som finns på marknaden – och kan lättare individanpassa sin undervisning. Nya läromedel blir en del av ekosystemet så fort de finns på marknaden. Frågor som rör GDPR hanteras centralt, vilket underlättar för såväl leverantörer som för skolor.
Målet med satsningen i Bærums kommun är att skapa ett långsiktigt hållbart ekosystem, som ger skolorna tillgång till säkra och integritetsskyddande läromedel av hög kvalitet och främjar marknadens utveckling. Oslo kommun är en del av det nationella utvecklingsprojektet AVT (Aktivitetsdata for vurdering og tilpasning), som drivs av KS, Norges motsvarighet till SKR, och går ut på att skapa bättre förutsättningar för datadriven undervisning.
Under hösten kommer Utdanningsdirektoratet, Norges motsvarighet till Skolverket, att inleda en utvärdering av projekten i Bærum och Oslo, för att se hur erfarenheterna kan tas tillvara i resten av landets kommuner och skolor.
Vad behöver göras för att få fart på utvecklingen i Sverige?
Förstudien pekar på fyra viktiga områden som det gäller att tag i snarast, säger Jan Hylén.
– Dels handlar det om att skolhuvudmännen behöver föra upp frågan om digitala läromedel på policynivå och börja konkretisera sin vision om läromedel på kran. Det är också viktigt att de reflekterar kring vad som egentligen avses med att skapa bättre överblick över utbudet. Hur ska det gå till i praktiken? Vilken eller vilka aktörer ska ansvara för arbetet? Det gäller också att aktörerna inom området börjar ta fram standarder för användardata. Sist men inte måste myndigheter och andra intressenter börja undersöka mer systematiskt vad andra länder, till exempel Danmark, Nederländerna och Norge, gör inom det här området. Vad kan den svenska skolan lära av deras erfarenheter?
Jan Hylén menar också att fler skolhuvudmän behöver engagera sig mer i de frågor som rör tillgång till och användning av digitala läromedel. Fler samarbeten mellan skolhuvudmän och läromedelsleverantörer, gärna med stöd av statliga medel, är en annan viktig punkt. Redan idag finns det ett gott samarbete mellan läkemedelsleverantörer och lärare, men om samarbetet inte sker på huvudmanna nivån, riskerar man att gå miste om de centrala organisatoriska aspekterna.
– Jag tror att Skolfederations seminarier kan vara en bra väg att få de här frågorna på agendan. Även aktörer som VLM och Sambruk är intresserade av att få igång konstruktiva samtal som för aktörerna närmare varandra och vidgar perspektiven. Det handlar om att samarbeta och att bli klokare tillsammans. Om Skolverket, i likhet med Utdanningsdirektoratet, börjar titta närmare på hur olika skolhuvudmän arbetar med att ge tillgång till digitala läromedel, kan det lägga en god grund för det fortsatta arbetet.
