Distansundervisningen i gymnasieskolan under pandemin rymde såväl pedagogiska vinster som förluster. Dessutom upplevde lärarna de ändrade förutsättningarna och mötet med eleverna på olika sätt. Det visar Sara Willermark, lektor i informatik vid Högskolan Väst, i en studie som publicerades för ett år sedan. Nu har hon tillsammans med Martin Gellerstedt, professor vid Högskolan i Skövde och gästprofessor i informatik vid Högskolan Väst, genomfört en ny studie som är under publicering. Här ges en tydligare och mer detaljerad bild av lärares skilda perspektiv och en fördjupad analys av vad skillnaderna beror på.
En fallstudie som mynnade ut i fyra idealtyper
Den nya studien har, liksom den förra, genomförts inom ramen för forskningsprojektet LEADS – Leda digitalisering i skolan, som Spaningen tidigare tagit upp. Det rör sig om en fallstudie som omfattar 1100 lärare vid teoretiska och praktiska utbildningar på 15 gymnasieskolor runt om i landet.
Undersökningen bygger på en enkät med både flervalsfrågor och öppna frågor, berättar Sara Willermark.
– Vi ville bland annat ta reda på vilka de tekniska förutsättningarna var, hur kontakten med eleverna har sett ut och i vilken mån läraren har kunnat ge eleverna hjälp och stöd. Andra frågor tar upp elevernas närvaro och hur undervisningen har sett ut och fungerat. Vi intresserade oss också för lärares syn på hur deras egen och elevernas digitala kompetens har utvecklats under pandemin.
Analysen mynnade ut i fyra idealtyper som beskriver lärares upplevelser av hur distansundervisningen fungerade och vilka pedagogiska möjligheter som blev synliga. Idealtyperna gör det enklare att analysera och att förstå lärarnas skilda upplevelser. De fyra är: entusiasten, skeptikern, pessimisten och bejakaren.
Entusiasten
Entusiasten menar att distansundervisningen visserligen har inneburit tekniska problem och en rad didaktiska och relationella utmaningar, men att den ändå har fungerat mycket väl. Lärare som hör till den här idealtypen säger också att de har lärt sig nya sätt att undervisa och interagera med eleverna genom att dra nytta av tekniken. Bland annat har det blivit lättare att undervisa individuellt och en del av de mer tillbakadragna eleverna har hitta nya sätt att göra sig hörda.
– Förutom att många elevers närvaro har förbättrats betydligt, är de också i högre utsträckning på plats i tid till lektionen, menar entusiasten. När någon kommer för sent till en strömmad lektion är det ett mindre problem än i det fysiska klassrummet, eftersom man kan ansluta utan att andra blir störda.
Under distansundervisningen upplevde eleverna en lugnare och bättre studiemiljö än vanligt, distraktionerna blev färre och de var mer utvilade. Eleverna tog också ett större ansvar för sina studier. En annan fördel är att lektionsuppläggen blev bättre strukturerade och mer tydligare än tidigare. När undervisningen sker på distans, är tydlighet avgörande för att allt ska fungera. Entusiasten pekar på att frågor som tidigare upptog onödigt stora delar av lektionen – till exempel “Vad ska jag göra?” eller “När ska uppgiften vara klar?” – har försvunnit, säger Sara Willermark.
– Entusiasten lyfter också fram att övergången till distansundervisningen tvingade lärare att lämna sin invanda bekvämlighetszon. Det ledde i sin tur till att deras digitala kompetens utvecklades och att de blev bättre på att använda de tekniska möjligheterna i sin undervisning. Istället för att imitera hur de arbetar i det fysiska klassrummet, hittade de nya sätt att undervisa.
Skeptikern
Skeptikern instämmer i att distansundervisningen har fungerat, kanske till och med bättre än förväntat. Både lärare och elever har utvecklat sin digitala kompetens och de har inte haft några problem med att hantera de plattformar och verktyg som använts i undervisningen. Däremot har skoldagen blivit betydligt mer monoton och enahanda än vanligt. Ett avgörande skäl till det är att informella samtal och sociala kontakter, som är en viktig del av lärares yrke och vardag, nästan helt går förlorad när all kommunikation sker online.
– Enligt skeptikern ökade lärarens avstånd till eleverna när de inte längre kunde träffas ansikte mot ansikte i det fysiska klassrummet. Efterhand som distansundervisningen fortsatte, blev det vanligare att eleverna stängde av kamera och mikrofon under lektionen. En del var inte heller fysiskt närvarande vid datorn under lektionen, trots att de var inloggade. Därför blev det sällan återkoppling och dialog och det kändes som att tala till en vägg. Skeptikern menar också att distraktionerna ökade när eleverna satt hemma och det blev svårare att hålla disciplinen och att ta ansvar för sina studier.
Pessimisten
Även pessimisten pekar på att det har fungerat att undervisa över nätet, men att elevernas engagemang och interaktionen mellan lärare och elever har minskat radikalt. En lärare, som räknas till den här idealtypen, menade att det ibland kände sig mer som en radiopratare som satt ensam i en studio och sände live än som en lärare som har relationer med eleverna, säger Sara Willermark.
– En lärare jämförde frånvaron av direktkontakt med eleverna med att få en kroppsdel amputerad. Det är något som saknas. Undervisning över nätet kan helt enkelt inte jämföras med den som är möjlig i det fysiska klassrummet. Självgående elever klarade sig bra, men hur gick det egentligen för resten?
Ett ytterligare aber är att den dagliga stressen ökade markant. Elever och kollegor pockade ständigt på uppmärksamhet i olika digitala kanaler, och det stal oproportionerligt mycket tid från planering och genomförande av undervisningen. Det räckte inte ens med att arbeta sju dagar i veckan för att hinna med allt som skulle göras. Dessutom fungerade tekniken långt ifrån alltid som den borde.
– Pessimisten anser inte att lärare och elever har utvecklat sin digitala kompetens under pandemin. De var sedan tidigare väl förtrogna med de plattformar och digitala läromedel som användes i undervisningen. Istället för att upptäcka nya pedagogiska möjligheter, har pessimisten stärkts i sin uppfattning att undervisning ansikte mot ansikte i det fysiska klassrummet är vida överlägsen den virtuella närvaron.
Bejakaren
Lärare som räknas till den fjärde och sista idealtypen – bejakaren – menar att beredskapen var god när det blev nödvändigt att undervisa över nätet för att begränsa smittspridningen. Tekniken fanns redan på plats och både lärare och elever var vana vid att använda de digitala möjligheterna i undervisningen. Det var förvisso mycket som fick göras på andra sätt än normalt, men samtidigt blev det, enligt bejakaren, uppenbart att distansundervisning har en rad fördelar jämfört med undervisning i klassrummet, säger Sara Willermark.
– Läraren förlorade visserligen den samlade överblicken över klassen, men å andra sidan blev det betydligt enklare att följa varje enskild elevs aktiviteter i olika plattformar och program. Det var också lättare att skapa personlig kontakt med eleverna i chattar eller i videosamtal en-till-en. Många elever tyckte också att det var mindre utmanande att ställa frågor och att delta i diskussioner när kommunikationen skedde virtuellt. Närvaron blev bättre än någonsin och en del hemmasittare började delta aktivt i undervisningen.
Bejakaren menar, i likhet med entusiasten, att kravet på tydlighet och struktur ledde till att eleverna blev mer produktiva, lärde sig mer och tog större ansvar för sina studier.
– Det står klart att det blev enklare för alla elever att följa med i undervisningen, att vara aktiva på lektionerna och att utveckla sina kunskaper. Därför menar bejakaren att skolan ska kunna undervisa delvis på distans även när pandemin är över. Även om det inte passar alla skolor, program eller kurser, bör möjligheten finnas där.
Det är omöjligt att ge en enhetlig och entydig bild av en komplex situation
Sara Willermark konstaterar att gymnasielärare upplevde distansundervisningen på så olika sätt på grund av att de inte alls hade samma förutsättningar. Det beror i sin tur på en mängd olika skäl, alltifrån den egna digitala kompetensen till skolans digitala infrastruktur och elevernas förutsättningar att studera hemifrån. Andra viktiga faktorer är antalet elever i klassen, sammansättningen av elever och lärarens relationer till klassen och eleverna innan distansundervisningen satte igång.
– Vilket ämne det handlar om, spelar också en stor roll. Undervisning i språk eller samhällskunskap är enklare att genomföra på liknande sätt över nätet än undervisning i yrkesrelaterade eller praktiska och estetiska ämnen. På en lektion i svenska är det ingen som noterar att ljudet är komprimerat. Men för en sångpedagog är det absolut avgörande att kunna höra rösten och alla övertoner för att kunna ge en bra och utvecklande undervisning. Här är videoplattformarna långt ifrån tillräckliga. Undervisningen i ämnen som kräver fysisk tillgång till storkök, motorfordon, en åker och så vidare, står inför samma problem. Den nätbaserade undervisningen är ingen fullvärdig ersättning.
Hur kan distansundervisning komma till nytta framöver?
Istället för att diskutera om distansundervisning i sig är bra eller dåligt, borde fokus ligga på vilka aktiviteter och metoder som fungerar bäst i det fysiska respektive det virtuella rummet. Erfarenheterna från pandemin och övergången till distansundervisning väcker en rad didaktiska och organisatoriska frågor som behöver belysas och diskuteras. Det är även viktigt när pandemin väl är över, säger Sara Willermark.
– I vilka sammanhang och för vilka elever kan distansundervisning fungera som en kvalitetshöjande komplettering? Vilka möjligheter ger det virtuella rummet till helt nya sätt att undervisa? När fungerar undervisning i det fysiska klassrummet bäst? Varför är det så? Här gäller det att både beslutfattare, lärare och vårdnadshavare är öppna för att tänka om och att tänka nytt. Om vi kan ta vara på möjligheterna, tror jag att undervisningen kan utvecklas och förbättras på många punkter. Det ska bli spännande att göra en uppföljande studie om några år för att se hur det har gått!
