Ur nyhetsflödet vecka 1

Vad krävs för att digitalisering ska leda till förändring och förbättring i skolan?

Strax före jul disputerade Annika Agélii Genlott, processledare på SKR, på en avhandling i informatik vid Handelshögskolan i Örebro. Avhandlingen, som rymmer fyra delstudier, undersöker och analyserar förutsättningarna för att skolans digitalisering ska leda till att undervisning och lärande förändras och förbättras. Hur ska implementeringen gå till? Vilka krav ställer det på skolans organisation och på ledarskap på olika nivåer?

Slutsatsen är att det inte är tillräckligt att använda it och digitala medier som en komplettering till den ordinarie undervisningen. Det riskerar tvärtom att bidra till försämring, eftersom det motverkar förändring och även kan förstärka ineffektiva processer. Enskilt lärande med olika digitala lösningar, med mindre lärarledd undervisning och begränsad social interaktion, är inte heller någon säker väg till förbättring.

För att digitaliseringen ska leda framåt, måste tekniken integreras med pedagogiken och olika undervisnings- och dagogilärandekontexter, konstaterar Annika Agélii Genlott. Undervisningsaktiviteterna behöver vara väl genomtänkta och planerade. Social interaktion, såväl mellan lärare och elever som mellan eleverna, är också en nödvändig förutsättning.  

De stora utmaningarna i arbetet med digitaliseringen handlar inte alls om teknik, utan om inställning och attityder hos de som berörs av förändringarna. Det behövs därför ett kontinuerligt arbete på olika nivåer i skolans organisation för att utvecklingen och förändringsarbetet ska gå i rätt riktning. Invanda rutiner och föreställningar måste utmanas och ersättas av nya perspektiv, idéer och förhållningssätt. 

En lyckad digitalisering – med förbättrad undervisning och bättre läranderesultat bland eleverna – förutsätter att både skolledares och lärares tankar och perspektiv på undervisning och lärande förändras. Skolans inre kultur och synsätt måste förändras för att digitaliseringen ska leda till en genomgripande förändring och förbättring, menar Annika Agélii Genlott. 

Det här betyder att det inte går att ta fram en entydig mall för hur en lyckad digitalisering ska gå till. Vad som behöver göras, beror helt på de sociala och kulturella förutsättningar som gäller på en given skola vid en given tidpunkt. 

Vad kan vi lära av corona?

Det senaste numret av tidskriften Pædagogisk Extrakt, som ges ut av de pedagogiska utbildningarna på danska VIA University College, handlar helt om vilka lärdomar skolan kan dra av den pågående coronapandemin. Här är två exempel.

Anette Boye Koch och Hanne Hede Jørgensen genomförde ett fyra veckor långt fältarbete på två förskolor i Århus när de öppnade igen efter vårens nedstängning. Deras slutsats är att de förändringar som infördes för att minska smittspridningen ger en rad nya insikter om vad som kan göras för att yngre barns trivsel och välmående ska öka. 

Det handlar till exempel om mindre grupper av barn för varje pedagog, mer utomhusaktiviteter, ett större fokus på daglig hygien och nya rutiner för föräldrarnas avlämning som omöjliggjorde långa farväl. De stränga riktlinjerna tvingade personalen att tänka igenom vad som verkligen krävs för att vardagen ska fungera så bra som möjligt. Det ledde till att barnens trygghet ökade, konflikterna minskade och det blev en närmare kontakt mellan barn och pedagoger. 

Stine Liv Johansen och Thomas Enemark Lundtofte berättar som sitt arbete med forskningsprojektet Digitalt børneliv under corona, som ingår i det stora europeiska projektet KiDiCoTi, som drivs av EU-kommissionens Joint Research Centre. De båda forskarna har tittat närmare på hur barn mellan tre och tolv år använde digitala medier under nedstängningen.

Tidigare forskning visar att yngre barn (3-8 år) i hög grad är konsumenter av spel och annat innehåll, medan äldre barn även använder sociala möjligheterna. Det blev även tydligt här. De yngre barnen saknade förskola, skola, familj, vänner och klasskamrater och ville gärna hålla kontakten med hjälp av sociala medier. När de fått hjälp av sina föräldrarna att komma igång, visade det sig att nya sociala möjligheter öppnade sig, och flera föräldrar berättar att deras skepsis mot skärmtid och digitala medier har minskat.

För de lite äldre barnen var sociala medier både viktigt för att sköta skolarbetet och för att hålla kontakten med sina vänner. En del elever välkomnade distansundervisningen, medan andra hade svårt att behålla motivationen. För elever från mer resurssvaga familjer, innebar den här tiden ofta en svår utmaning. 

I det stora hela fungerade allt ganska bra, konstaterar forskarna. Både förlag och public service var tidigt ute med satsningar på nätet som gjorde det hela lättare att hantera. Den digitala infrastrukturen är väl utbyggd i Danmark och det var i regel inte särskilt svårt att ställa om till de nya förutsättningarna.  

Undervisning utan fysisk närvaro

Varför är det ofta så svårt att hantera en undervisning som bara sker via skärmen och där vi inte är närvarande i samma fysiska rum? I senaste numret av Asterisk, som ges ut av Danmarks Pædagogiske Universitet (DPU), ger Theresa Schilhab en förklaring. Hon är lektor i biologisk kognition vid DPU, Århus universitet, och forskar i den kroppsliga och tysta kunskapens betydelse för människans tankeförmågor. 

Enligt Theresa Schilhab beror problemen på att det är svårt att tolka subtila ansiktsuttryck, mimik och kroppsspråk när kommunikationen medieras av en skärm. Vi kan helt enkelt inte förnimma varandras kroppar med våra sinnen. Att tolka alla de signaler i kroppsspråket som är en del av den tysta kunskap som vi använder när vi ser, lyssnar och lär, blir därför en rejäl utmaning. 

De problem som vi har idag kommer inte att förbli för alltid, konstaterar Theresa Schilhab. Efterhand lär vi oss att hantera den nya situationen, men det kommer ändå aldrig att bli samma sak som när alla är tillsammans i samma fysiska rum. Distansundervisning kan därför bara fungera som komplettering och den kan inte helt ersätta närundervisning, menar hon.

Den digitala undervisningen “kan” något annat än den fysiska, och vice versa. Därför är det också viktigt att vi lär oss att använda den undervisningsform som fungerar bäst i en given situation.

Vad krävs för att stärka elevers förmåga till källkritik och kritiskt tänkande i samhällskunskap?

Skolforskningsinstitutet presenterade nyligen en systematisk översikt av aktuell forskning som beskriver hur undervisningen i samhällskunskap bör utformas för att elever i grund- och gymnasieskolan samt i vuxenutbildningen  ska lära sig att tänka kritiskt. Forskargruppen som har sammanställt översikten har även tagit fram ett bedömningsstöd och förslag på diskussionsfrågor, som kan hjälpa lärarlag att förstå slutsatserna och hur de kan tillämpas i den egna undervisningen. 

För att elever ska lära sig tänka kritiskt, behöver de både tillägna sig ämneskunskaper och utveckla analytiska, källkritiska och självreflekterande förmågor. De studier som ingår i forskningsöversikten visar att  det framför allt handlar om tre olika sätt att utforma undervisningen: diskussionsbaserad, textbaserad och multimediabaserad undervisning. 

Forskningsöversikten visar att det är avgörande att läraren leder och utformar undervisningen på ett genomtänkt sätt. Det kan till exempel handla om att leda samtal som hjälper eleverna att reflektera, ifrågasätta och att ta hänsyn till nya perspektiv. 

Att knyta an till aktuella eller lokala frågor kan hjälpa elever att identifiera problem, urskilja perspektiv, värdera information och se olika tänkbara lösningar. Omdiskuterade och konfliktfyllda samhällsfrågor med olika och kontrasterande perspektiv kan bidra till att stimulera elevernas intresse och lärande.

Enligt forskningsöversikten är det av stor betydelse att lärare använder stödstrukturer för att stärka elevernas kritiska tänkande, till exempel genom att ge tydliga instruktioner och att finnas tillhands för hjälp vägledning i olika konkreta situationer. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *