Etikett: Makerkultur

Veckans spaning, vecka 42: Det krävs samverkan för att lyckas med skolans digitalisering

Veckans spaning, vecka 42: Det krävs samverkan för att lyckas med skolans digitalisering

Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev och som podd, inläst av Carl Heath.

Under fyra veckor kommer vi att lyfta fram de tematiska samtal om skolans digitalisering som genomfördes på Learning Forum i Göteborg 9-10 oktober. Den här veckan tar vi upp behovet av samverkan och värdet med att förena olika perspektiv för att lyckas med skolans digitalisering. Allra sist kommer två tips på projekt som är väl värda att titta närmare på.

Individer och aktörer från olika delar av samhället kan lösa problemen tillsammans

De senaste 20 åren har det blivit allt vanligare att peka på behovet av att akademi, näringsliv och offentlig sektor tillsammans försöker lösa viktiga samhällsfrågor. Det har också genomförts en rad sådana projekt runt om i världen och i Sverige, där olika perspektiv möts. Ofta kallar man den här typen av samverkan för Triple Helix.

På senare år har även behovet av Quadruple Helix uppmärksammats. Med andra ord handlar det om att allmänheten, intresseorganisationer och föreningar också ska bli delaktiga. European Network of Living Labs är ett exempel på det här. Man talar om Public-Private-People-Partnership, och syftet är att öka medborgarnas medverkan i innovationsarbetet inom olika samhällsområden, så att det bättre motsvarar deras behov.

Learning Forum var ett sätt att få med alla fyra perspektiven. Under de två dagar som konferensen pågick, diskuterade forskare, myndighetsföreträdare, förvaltningstjänstemän, lärare och representanter för edtech-företag hur man kan skapa bättre förutsättningar för en innovativ verksamhetsutveckling i skolan. Den andra dagen genomfördes ett nytt rådslag om en handlingsplan för skolans digitalisering. Precis som i Almedalen i somras bjöds även allmänheten in att delta via webben.

Det saknas former för finansiering av utveckling och innovation i skolan

Jannie Jeppesen, som är vd för branschföreningen Swedish Edtech Industry, konstaterade att Learning Forum var första gången som leverantörsledet bjudits in att delta i den här typen av samtal om skolan. Hon tillade att det både är viktigt att identifiera vad som behöver göras och att komma överens om hur aktörer från olika samhällsområden kan bidra till en önskvärd utveckling.

Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, satsar långsiktigt på starka innovations- och forskningsmiljöer och försöker stimulera till Quadruple Helix-samverkan. Varje år satsar man ca 3 miljarder kronor på olika insatser för att främja innovation. Anna Bjurström, som är ansvarig för Vinnovas insatser kring skolans digitalisering, berättade att man just nu finansierar flera projekt som rör skolan. Men det rör sig inte om någon nischad insats mot skolan, utan projekten finansieras inom ramen för andra satsningar.

2014-2015 genomförde Vinnova satsningen Digitalisering för framtidens lärande. Makerskola, som nyligen avslutades, var ett av de projekt som fick finansiering. Då var Vinnova relativt okända för skolhuvudmännen och skolan var en helt ny målgrupp, berättade Anna Bjurström. Man blev översköljda av ansökningar, och den uppenbara slutsatsen var att skolan är ett underfinansierat område.

Det är ett problem att det saknas ordentliga former för finansiering av utveckling och innovation i skolan, påpekade Jannie Jeppesen. Till exempel sade Skolforskningsinstitutets förre generaldirektör upp sig på grund av att verksamheten var underfinansierad. Medfinansiering från näringslivet är en möjlig väg framåt, tillade hon. Linnéuniversitetets nyinrättade professur i pedagogik, med inriktning mot digitala lärprocesser, samt forskningsprojektet Det digitala lärandets möjligheter visar hur man kan göra. I den kommande handlingsplanen för skolans digitalisering är det viktigt att reda ut vilka aktörer som kan vara med och bidra och på vilka sätt.

Det behövs en annan verksamhetskultur och ett mer systematiskt metodtänkande

Men det handlar inte enbart om pengar, utan det är ännu viktigare att skapa en innovationskultur, menade Jannie Jeppesen. De nordiska länderna och storstäderna har mycket att lära av varandra i det här avseendet, och det gäller alla samhällsområden, inte bara skolan. Det behövs en annan verksamhetskultur och ett mer systematiskt tänkande kring metoder för utveckling och förändring. För skolans del är det här en viktig del av den strategiska digitala kompetensen. Det handlar om att bygga en organisation som gör det möjligt att arbeta utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt och som samverkar med akademin, tillämpad forskning, relevanta leverantörer och med lärarutbildningen.

Jannie Jeppesen nämnde ett spännande exempel från Finland: The Smart Learning Environments of the Future. Det rör sig om en innovationsplattform där skolorna i de sex största finska städerna arbetar tillsammans med olika edtech-bolag. Skolorna presenterar sina önskemål och behov och utmanar företagen att lösa dem. Man arbetar med snabba experiment där skolorna testar lösningarna och ser om de fungerar i deras verksamhet.  Företagen får viktig återkoppling som hjälper dem att utveckla produkter och tjänster för den finska och den globala marknaden.

Plattformen drivs av Forum Virium Helsinki, som är Helsingfors stads innovationsenhet och som arbetar mycket med Quadruple Helix-projekt. Det här arbetet är i sin tur en del av 6Aika, där Helsingfors, Esbo, Vanda, Tammerfors, Åbo och Uleåborg utvecklar strategier för en hållbar samhällsutveckling med verksamheter som motsvarar invånarnas behov.

Rådslagen gör att fler röster kan höras

I rådslaget för den kommande handlingsplanen diskuterade deltagarna på Learning Forum viktiga frågor och problemställningar i mindre grupper. I steg två är det även möjligt för intresserade som inte var på plats att delta via webben. Patrik Lilja, som är universitetslektor i pedagogik vid Högskolan i Halmstad, konstaterade att det här sättet att arbeta var en ny och positiv upplevelse. Ofta är det problem att genomföra den här typen av offentliga samtal, men rådslaget bygger på genomtänkta regler som gör att det fungerar. Dessutom används den digitala delen som ett sätt att vidareutveckla och förstärka det fysiska samtalet.

Pernilla Öberg, som arbetar som processledare i Kungsbacka kommun, menade att det är häftigt att hon och hennes kollegor från små kommuner kan vara med och påverka utformningen av handlingsplanen. Det är också värt att fundera på om man även på kommunal nivå kan arbeta på ungefär samma sätt som i rådslaget för att reflektera kring och driva fram utveckling.

Arbetssättet i rådslagen kräver att deltagarna är aktiva och interagerar med varandra, och det är rätt sätt att ta sig an de här frågorna, betonade Petter Lundberg, chef för MediaCenter Region Västerbotten. Han menade också att det är en stor fördel att rådslagen, som fortsätter att arrangeras runt om i landet, sätter fart på samtalen om skolans digitalisering. De skapar en bred förankring av arbetet med handlingsplanen, ökar känslan av delaktighet och kan ge stora vinster i den fortsatta processen.

Ofta är det svårt att vara konkret när komplexa och svårgripbara frågor som digitalisering diskuteras, menade Karin Ollinen, som är strategisk utvecklare och kommunlicentiand i Helsingborgs stad. Men processen i rådslagen tvingar oss att precisera och förklara vad vi menar, och det är en stor fördel, tillade hon. Hon kunde också se att hon i sina dubbla roller, som forskarstuderande och kommunaltjänsteman, får ett djupare och kanske också tydligare perspektiv.

Det mest intressanta med rådslagen är inte resultaten, utan de metadiskussioner som uppstår när vi fikar med kollegorna och berättar vad vi har gjort, menade Örjan Johansson, som är nationell affärsenhetschef för skolan på Atea.  Vi som är här är ju redan frälsta, slog han fast. Istället handlar det om att nå de som inte är här och att få dem att börja tänka efter och att delta via webben. Rådslagen bygger på demokratins essens: att processerna är transparenta och att allas ord är lika mycket värda.

Veckans tips

I måndags arrangerades en workshop i Stockholm där forskare och praktiker samtalade om utmaningar och möjligheter med Internet of Things, som ofta förkortas IoT. Workshopen är en del av projektet IoT-hubb Skola, som ingår i Vinnovas nationella satsning inom det här området. När man kan koppla upp fysiska utrymmen och vardagsföremål på Internet och samla i och analysera data, blir det möjligt att förstå lärprocesser i fysiska miljöer betydligt bättre och mer detaljerat än idag.

IoT-hubb Skola startade i juni och pågår till maj 2021. RISE leder det löpande arbetet och Kungsbacka kommun samordnar projektet. Lidingö stad, Skellefteå kommun, Västerviks kommun, NTI-gymnasiet, Stockholms universitet och Microsoft är partners.

Trainstation, som är en fysisk plats för digitalt skapande på Vivallaskolan i Örebro, är en annan intressant satsning som är värd att hålla ett öga på. Imorgon är det dags för offentlig invigning, men verksamheten har redan börjat komma igång. Örebro kommun vill på det här sättet ge barn och ungdomar från mångkulturella områden möjlighet att utforska och hantera de nya möjligheterna till digitalt skapande inom en mängd olika områden.

Trainstation arbetar med ett pedagogiskt helikopterperspektiv. Först ger man en överblick av hur det går till att till exempel programmera en app, designa en kjol eller göra ett Youtube-klipp. Därefter får deltagarna själva prova på hela processen, och de lägger på det här sättet en bra grund för sitt fortsatta skapande.

Den digitala utvecklingen skapar oändliga möjligheter att skapa och att uttrycka sig. Tanken med Trainstation är att minska den digitala klyftan mellan barn och ungdomar och att visa att digitala aktiviteter är betydligt mer än att bara spela datorspel. Världen är numera digital och det är viktigt att se till att alla får lika möjligheter att lära och utvecklas.

Spaningen Podd 004 – Programmering och digitalt skapande i skolan

Spaningen Podd 004 – Programmering och digitalt skapande i skolan

Den här veckan börjar vi med att berätta om Europe Code Week. Därefter fortsätter vi med micro:bit och den danska satsningen på att använda den i undervisningen. Vi gör också ett kort nedslag i Sollentunas satsning innan vi tittar lite närmare på det tyska micro:bit-alternativet Calliope. Vi rundar av med avslutningen av Makerskola och med veckans tips.

Spaningen är en tjänst från RISE som gör det enklare att följa med i och att förstå vad den pågående teknik- och samhällsutvecklingen innebär för utbildning och lärande. Tjänsten är en del av RISE partnerskap för tillämpad forskning och utveckling inom digitalisering och lärande. Podden spaningen, som ger en översikt av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande, produceras av Stefan Pålsson och Carl Heath.

Veckans spaning, vecka 40: Programmering och digitalt skapande i skolan

Veckans spaning, vecka 40: Programmering och digitalt skapande i skolan

Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev och som podd, inläst av Carl Heath.

Den här veckan börjar vi med att berätta om årets Europe Code Week. Därefter fortsätter vi med micro:bit och den danska satsningen på att använda den i undervisningen. Vi gör också ett kort nedslag i Sollentunas satsning innan vi tittar lite närmare på det tyska micro:bit-alternativet Calliope. Vi rundar av med avslutningen av Makerskola och med veckans tips.

Dags för årets Europe Code Week

6-21 oktober arrangeras för sjätte gången Europe Code Week, som har till syfte att väcka barns, ungdomars och vuxnas intresse för datavetenskap, programmering och digitalt skapande. Trots namnet vänder sig Europe Code Week vänder sig till hela världen, och förra året deltog 1.2 miljoner människor från 50 länder i olika aktiviteter.

Europe Code Week stöds av EU-kommissionen, som i sin digitala handlingsplan särskilt uppmuntrar skolor i medlemsländerna att delta i aktiviteterna. Deras förhoppning är att hälften av alla skolor i EU ska delta 2020.

Vem som helst kan arrangera en aktivitet och lägga in den i Europe Code Weeks databas. I alla länder som deltar finns frivilliga ambassadörer som samordnar och marknadsför det som händer under de två veckorna. Agneta Hedenström och Mie Menmark är ambassadörer för Sverige.

I år utmanar Internetstiftelsen lärare på alla svenska grundskolor att delta i Europe Code Week. För varje elev som gör minst en lektion i programmeringDigitala lektioner, skänker Internetstiftelsen 5 kronor till Unicefs arbete för att fler barn i Nepal ska gå i skolan.

Micro:bit

Under de senaste åren har det startats en mängd olika initiativ för att öka elevers intresse för den digitala teknikutvecklingen och för programmering. Ett av de mer uppmärksammade är micro:bit, en liten enkel dator – en mikrokontroller – utan eget operativsystem, som kan programmeras för att styra och samverka med andra elektroniska komponenter och allt som kan leda ström. Micro:bit är utvecklad för att användas av barn och ungdomar. Därför fordras det varken tekniska förkunskaper eller någon erfarenhet av programmering för att komma igång.

Tanken med Micro:bit, som lanserades av BBC sommaren 2015, är att elever i 11-12-årsåldern – och deras lärare –  ska bli intresserade av att utforska den digitala teknikens möjligheter. Ett halvt år efter lanseringen skänkte BBC varsin micro:bit till alla brittiska elever i årskurs 7, vilket motsvarar årskurs 5 i Sverige. Totalt rörde det sig om ungefär en miljon enheter.

Den nya läroplanen för den engelska skolan, som bland annat lyfter fram programmering och kreativ problemlösning, är en viktig drivkraft bakom micro:bit. Även i Skottland, Wales och Nordirland syns ett växande intresse för programmering och digital kompetens i skolan. Detta är förstås inte något unikt för Storbritannien, utan det rör sig om en global utveckling. I oktober 2016 startades Micro:bit Educational Foundation, som genom sina återförsäljare gör micro:bit tillgängligt för myndigheter, skolor och andra intresserade i hela världen. Det finns också mängder av kostnadsfria lärresurser på nätet som gör det enkelt att komma igång.

Ultra:bit

Danmark är ett av de länder som bestämt sig för en större satsning på micro:bit i undervisningen. I april blev det klart att alla danska fjärdeklassare under 2018 och 2019 ska få varsin micro:bit som kan användas i undervisningen. I början av höstterminen satte utdelningen igång, och nu har de flesta av eleverna i den här omgången fått sin micro:bit. Totalt under de två åren rör det sig om mer än 60 000 elever.

Satsningen går under namnet Ultra:bit och drivs av Danmarks Radio tillsammans med Center for Undervisningsmidler och Industriens Fond, som bidrar med 14 miljoner danska kroner.

Namnet Ultra:bit kommer från Danmarks Radios tv-kanal DR Ultra, som vänder sig till barn mellan 7 och 12 år. Nyligen lanserade DR Ultra temat barn, kreativitet och teknologi, som är tänkt att öka barns förståelse av den digitala utvecklingen. Inte minst är det viktigt att de börjar intresserar sig för vad som händer “under locket” och hur de själva kan programmera och skapa digitalt.

DR Skole tar fram lärarhandledningar och undervisningsmaterial som visar hur man kan arbeta med micro:bit på lektionerna i olika ämnen. Det rör sig inte enbart om lärresurser i matematik, no, teknik och slöjd, utan också om ämnen som normalt inte förknippas med teknik, till exempel danska. I danska finns det bland annat undervisningsmaterial som beskriver och förklarar hur man kan skapa dikter, diktsamlingar och interaktiva berättelser genom att programmera sin micro:bit.

Kompetensutveckling av lärare är också en viktig del av ultra:bit. Bland annat kommer lärare på 1200 skolor runt om i Danmark att besökas av en mobil “taskforce” från Center for Undervisningsmidler, för att få en bättre inblick i hur micro:bit kan användas i undervisningen.

Ett viktigt skäl till att Ultra:bit har dragit igång nu, är de kommande tre årens försök med att införa teknologiförståelse i den danska grundskolan, som vi nämnde i Veckans spaning för tre veckor sedan. Målet med Ultra:bit är att utveckla elevernas teknologiförståelse, så att de aktivt kan ta ställning till och dra nytta av de möjligheter som den digitala utvecklingen skapar.

Sollentuna kommun ger micro:bit till alla femmor

Flera huvudmän och skolor har börjat använda micro:bit i undervisningen i större och mindre skala. Sollentuna kommun, som har gett varsin micro:bit till alla femmor, är ett exempel på en större satsning. Varje skola har också fått ett paket med kringutrustning, som ger lite mer avancerade möjligheter. Det handlar bland annat om programmerbara lysdiodslingor, servomotorer och en liten robot.

Med den här satsningen får kommunen en kritisk massa av lärare och elever som jobbar i en enhetlig miljö, och som kan samarbeta och dra nytta av varandras erfarenheter. Dessutom är micro:bit en öppen produkt med ett växande globalt ekosystem som ger spännande tekniska och pedagogiska möjligheter. Man har också börjat arbeta med lokala utvecklingscentra för att få fart på det kollegiala samarbetet och det gemensamma lärandet.

Calliope – ett tyskt alternativ till micro:bit

Micro:bit är förstås inte den enda produkten av det här slaget som kan användas i skolan. Ett annat exempel är Calliope Mini, en icke-vinstdrivande satsning som sedan två år tillbaka drivs av ett företag med samma namn, och som finansieras av donationer. Satsningen har även fått stöd av det federala näringsdepartementet.

Ett viktigt skäl till att Calliope gör den här satsningen, är att man anser att att micro:bit har en del tekniska brister. Ett annat skäl är att micro:bit saknar högtalare, mikrofon och RGB-lysdioder, tre komponenter som man menar ger eleverna rikare möjligheter att experimentera. Ytterligare ett skäl är att man anser att Raspberry Pi och Arduino, två mikrokontrollerkort som ibland används i undervisningen, är alltför svåra att använda och måste byggas ut med flera komponenter för att fungera i skolan.

Calliope Mini är formad som en sexuddig stjärna, och det finns mer utrymme på kretskortet än på en micro:bit. Det går också att skapa mer avancerade elektroniska system. Den är i stort sett kompatibel med micro:bit, och programkod som har tagits fram för micro:bit fungerar även på Calliope Mini. Målet är att Calliope Mini ska kunna ge en lekfull ingång till digitalt skapande för elever från årskurs 3 och uppåt.

Calliope Mini har börjat användas i tyska skolor och man hoppas även kunna nå den globala utbildningsmarknaden. Saarland är det enda förbundslandet där alla treor har fått varsin Calliope Mini. Under den pågående pilotfasen är det bara hälften av Tysklands 16 förbundsländer som har skolor som använder Calliope Mini i undervisningen. Flest är det i Berlin: ungefär 150 stycken.

Hur det ska gå med utveckling och användning av Calliope Mini efter pilotfasen är än så länge en öppen fråga. Många lärare och elever är entusiastiska över de nya möjligheterna, men det är samtidigt tydligt att det krävs kompetensutveckling och andra utvecklingsinsatser för att få fart på utvecklingen.

Makerskola har avslutats – men utvecklingen går vidare

Arbetet med skolans digitalisering och nya arbetssätt och undervisningsmetoder, ställer både krav på kompetensförsörjning och verksamhetsutveckling. Här finns det gott om stöd i forskningen, till exempel från Unos uno. Erfarenheterna från det treåriga projektet Makerskola, där RISE och ett trettiotal andra aktörer från skola och forskning deltog, är ett annat exempel på detta.

Det är nödvändigt att se till att alla är med tåget och att hela tiden kunna ge hjälp och stöd. Om man lyckas med detta blir det en helt annan kraft i förändringsarbetet, eftersom hela lärarkollegiet har samma förståelse och insikt. Detta tog vi bland annat upp i artikeln Hur går vi vidare med skolans digitalisering?, som publicerades på Spaningen igår.

Sollentuna kommun, som ledde Makerskola, gjorde en bred satsning och skapade en struktur som gör det lättare att sprida kunskap i hela organisationen. Man fick igång en slags undergroundrörelse som drev på utvecklingen. Det hände mycket på ganska kort tid och hela styrkedjan var med. Det har man nytta av nu, när man fortsätter med micro:bit och andra satsningar på skolans digitalisering.

Veckans tips

9-10 oktober arrangeras Learning Forum i Göteborg, en konferens som vill koppla samman forskning inom en rad olika ämnesområden till det pågående arbetet med att utveckla och förändra skolan i en mer digital riktning. Här kommer även det andra rådslaget om en handlingsplan för skolans digitalisering att äga rum. Det första hölls under Almedalsveckan i somras. Den här gången är rådslaget helt inriktat på forskningsfrågor.

Alla som är intresserade kan göra inspel, och det finns inga krav om att vara på plats. Du kan anmäla dig direkt och delta i rådslaget på nätet.

Hur går vi vidare med skolans digitalisering?

Hur går vi vidare med skolans digitalisering?

1 juli började de reviderade läroplanerna gälla för alla grund- och gymnasieskolor. Skolans ansvar för att hjälpa alla elever att utveckla en adekvat digital kompetens lyfts fram och programmering blir en obligatorisk del av undervisningen i flera ämnen.

Flera seminarier på Almedalsveckan i somras tog upp viktiga problemställningar kring detta, som både sammanfattar läget och pekar framåt. Här hölls också det första digitala rådslaget om en handlingsplan för skolans digitalisering. Det är ett arbetssätt som ger alla intresserade möjlighet att bidra med förslag till den kommande nationella handlingsplanen.

Digitaliseringen löser inte alla problem

Helene Odenjung, förste vice ordförande i Liberalerna och styrelseledamot i SKL, inledde SKL:s seminarium Digitalisering utvecklar skolan och stimulerar lärande. Hon konstaterade att det både är bra att det finns en nationell strategi och att en nationell handlingsplan ska presenteras i mars 2019. Men hon tillade att det är viktigt att förstå att det även krävs insatser inom andra områden för att klara skolans utmaningar de kommande åren.

– Lärarbristen är redan ett faktum. Dessutom är det ett problem som kommer att förvärras framöver. Många lärare kommer att pensioneras och det är inte tillräckligt många som utbildar sig till lärare. Fram till 2030 behöver 70 000 lärare utbildas, men hur ska det gå till? Digitaliseringen är viktig, men den kan inte ersätta lärare och den kan heller inte lösa alla problem som finns i skolan.

Det behövs kunniga och motiverade lärare

Att lärarbristen måste hanteras påpekade också Lina Hultqvist, som är ordförande för Sveriges Elevkårer och deltar i arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan. Den absolut största motivationsfaktorn för en elev är mötet med en kunnig och motiverande lärare.

– Eldsjälar som kan använda tekniken i sin undervisning har ofta en avgörande roll för elevernas engagemang och lärande. Det är också viktigt att kunna hantera det pedagogiska ledarskapet på ett bra sätt, så att undervisningen verkligen fungerar. Därför är det avgörande att alla lärare får den kompetensutveckling som de behöver och att de förstår varför digitaliseringen av skolan och undervisningen är nödvändig.

Skillnaderna mellan skolorna är ett stort bekymmer

De stora skillnaderna mellan landets skolor när det gäller användningen av it och digitala medier i undervisningen är ett stort bekymmer, menade Lars Lingman, som är undervisningsråd på Skolverket. Likvärdigheten är central och får inte glömmas bort.

– Tyvärr lider lärarutbildningarna av samma problem. En del förbereder de blivande inför de krav som digitaliseringen ställer, men många gör det inte. Därför är det viktigt att se till att alla lärarutbildningar utvecklas så att de klarar att möta de studerandes behov av digital kompetens.

Skolans digitalisering är ett förändringsprojekt

Det är viktigt att lärare och forskare tillsammans kan utveckla och sprida pedagogiska metoder och arbetssätt som drar nytta av teknikens möjligheter. Annars kommer vi inte vidare, påpekade Lars Lingman. Förmågan hos skolledare att leda digitalisering är också en avgörande faktor som måste hanteras.

– Framför allt måste vi inse att skolans digitalisering inte är ett it-projekt, utan ett förändringsprojekt. Digitaliseringen förändrar hela samhället och den behöver även förändra skolan.

Glöm inte skolans administration och hanteringen av elevdata

Mycket återstår att göra kring digitaliseringen av skolans administrativa arbete, inte minst hanteringen av elevdata, berättade Peyman Vahedi, som är gymnasierektor i Kramfors kommun.

– All relevant information om eleverna ska följa med dem både inom och mellan utbildningssystemen. Idag är det närmast en omöjlighet, eftersom det används så många olika system som inte är kompatibla med varandra. Det behövs federationslösningar som gör det enkelt och smidigt att dela data, men för att det ska bli möjligt krävs att någon myndighet tar kommandot.

Maria Caryll, som är sektionschef på SKL, resonerade på ett liknande sätt på Skolverkets seminarium Så arbetar vi tillsammans för att främja skolans digitalisering. Hon betonade att det gäller att se till att den digitala infrastrukturen är på plats. Det behöver också tas fram single sign-on-lösningar som gör det möjligt att direkt komma åt all information som skolan behöver.

– Tänk om vi hade gjort på samma sätt som i Danmark. Där kan skolans personal, tack vare UNI-Login, komma åt all relevant information med samma inloggning. Även här i Sverige behöver vi lösningar som gör det möjligt för de olika administrativa systemen att “prata med varandra”.

Vilken digital kompetens behöver lärare ha?

I de reviderade läroplanerna talas det om att lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla en adekvat digital kompetens. Det förutsätter att de själva har de kunskaper som krävs, men vad betyder det i praktiken?

Kjell Hedwall, som är chef för avdelningen för skolutveckling på Skolverket, menade att det både för lärare och skolledare framför allt handlar om att kunna reflektera och förhålla sig kritiskt till när it och digitala medier är lämpliga att använda i undervisningen. Det här ställer stora krav på kompetensutveckling och det försöker Skolverket möta.

– Vi tar fram webbaserade kurser som bygger på kollegialt lärande, och som är fritt tillgängliga för alla skolor. Programmering är ett viktigt område, liksom att leda digitalisering och att kunna undervisa och lära i tekniktäta miljöer. Den här typen av breda insatser kommer att behövas under överskådlig tid, eftersom de tekniska och pedagogiska förutsättningarna hela tiden förändras.

Det går alldeles för långsamt

Nu är arbetet med skolans digitalisering i full gång, men många friskolor är missnöjda med att det ändå går för långsamt fram, menade Lars Leijonborg, som är ordförande för Friskolornas riksförbund.

– Avståndet mellan målsättning och verklighet får inte bli för stort. Vi hoppades till exempel på en snabbare digitalisering av nationella prov, men så blev det inte. Jag tror också att vi måste göra det möjligt att använda fjärrundervisning mer än idag. Detär ett sätt att försöka möta bristen på lärare och att ge eleverna likvärdiga möjligheter.

Här är det viktigt att förstå att det inte är tekniken som är tröskeln, påpekade Maria Caryll, utan det handlar om att få bättre fart på förändringsarbetet.

– De sociala strukturerna på skolan är viktiga. Det handlar om verksamhetskulturen, om det som finns i väggarna. Förändring som är kopplad till teknik tar helt enkelt tid. Ofta stannar det vid att man börjar använda digitala lösningar, medan undervisningen rullar på ungefär som tidigt. För att kunna ändra här, måste hela styrkedjan vara involverad i arbetet. Annars blir det svårt att komma vidare.

Vad innebär digitaliseringen och vart vill vi att den ska leda?

Ett annat hinder är att det fortfarande är en aning oklart vad digitaliseringen egentligen innebär och vart den ska leda, menade Peter Fredriksson, som är generaldirektör för Skolverket.

– Det är viktigt att alla i skolans värld blir överens om hur framtiden ser ut. Först då blir det möjligt att skapa en gemensam målbild och att komma överens om hur vi ska nå fram till målet. Ju tydligare målbilden blir, desto bättre förutsättningar har vi att lyckas.

Makerskola – en nationell testbädd för digitalt skapande i skolan

Projektet Makerskola, som avslutades i september, visar hur digitaliseringen förändrar skolans vardag och hur man kan tänka och arbeta på nya sätt med programmering och digitalt skapande. På seminariet Digital kompetens och programmering i skolan – är vi redo inför höstterminen?, blickade några av deltagarna både framåt och bakåt.

Nu är det lättare att sprida kunskap i hela organisationen

Makerskola stöddes av Vinnova och drevs av Sollentuna kommun, med bland andra RISE och ett trettiotal skolhuvudmän, forskare och företag som partners. Syftet var att fungera som en testbädd, vilket gav en stor frihet, berättade Lars Glimbert, som var projektledare. Det handlade inte främst om att försöka göra rätt, utan om att utforska och testa nya vägar som kan leda framåt.

– För Sollentunas del blev det här projektet en stor vinst. Vi har satsat brett på makerspace i kommunen och nu har vi skapat en struktur som gör det lättare att sprida kunskap i hela organisationen.

Man måste få misslyckas för att kunna gå framåt

Helen Henriksson är skolutvecklare i Göteborgs stad och arbetade med Makerskola tillsammans med intresserade skolor. Hon betonade bland annat betydelsen av att ha en central skolutvecklingsenhet i kommunen. Annars är det svårt att få igång utvecklingen i en stor kommun.

– Vi lärde oss mycket med Makerskola och de här erfarenheterna kommer att påverka oss mycket framöver. Inte minst har vi förstått att det är viktigt att få lov att misslyckas. Ett misslyckande leder vidare till nästa steg i utvecklingen och på sikt ger det stora vinster för verksamheten. Man måste få prova sig fram för att komma vidare.

Svaren väckte nya frågor

Det finns en växande rörelse kring makerkultur och skola utomlands, berättade Carl Heath, utbildningsdirektör på RISE, och det finns en spännande koppling mellan barn och programmering som är viktig att utforska. Men arbetet visade sig efterhand att leda i en annan riktning än vad man trodde från början.

– Makerskola tog avstamp i tekniken, men ju längre vi höll på, desto mer kom det att handla om kompetensförsörjning och verksamhetsutveckling. Svaren vi fick kring hur man kan arbeta med barn och programmering väckte nya frågor som blev viktiga att undersöka och att besvara.

Vad gör skolan när den når en brytpunkt?

När skolan börjar arbeta med laserskrivare, CNC, stegvisa algoritmer och programmering i undervisningen, väcks viktiga frågor om lärare och deras kompetensförsörjning, tillade Maria Nyström, rektor på Runbacka skolor i Sollentuna. Vad gör man på skolan när man upptäcker att man befinner sig i en brytpunkt?

– Vi har redan infört programmering i undervisningen och vi har låtit alla lärare i kommunen gå Skolverkets webbkurs Om programmering. Det här inte bara något som är viktigt för matematik- och tekniklärare, utan det är något som alla behöver ha en inblick i. Att förstå hur programmering fungerar, ger en ny slags läsförståelse, ett nytt sätt att se och förstå sin omvärld.

Gemensam kunskap blir en samlande kraft

Det uppstår en helt ny kraft när hela lärarkollegiet har samma förståelse och insikt, förklarade Maria Nyström. Samtidigt blir det uppenbart att kunskaperna om hur programmering fungerar kan komma till nytta i alla ämnen. Men det här ställer också stora krav på kompetensförsörjningen. Sollentuna kommun har kommit långt och har många drivna lärare, men det är nödvändigt att hela tiden hålla igång utvecklingen.

Man får inte tappa tempo

Ett viktigt skäl till att Sollentuna har lyckats så bra, är att man fick till en slags undergroundrörelse kring Makerskola som drev på, menade Sara Penje, som är utvecklingschef i Lidingö stad, men som tidigare arbetade i Sollentuna. Det hände mycket på ganska kort tid och hela styrkedjan var med.

– I Sollentuna finns lärare som är framåt och som tar ansvar för varandras utveckling, och skolledarna var också med. Det kollegiala lärandet och kunskapsutbytet är helt enkelt avgörande. Vi behövde samma sak i Lidingö och Makerskola gav oss den struktur som vi behövde för att komma igång. Nu kör vi vidare med hangouts och diskussioner för att inte tappa tempo. Det gäller att hålla liv i digitaliseringsfrågan och att se till att den blir en del av vardagen.

Alla måste förstå vad det innebär att arbeta med it som material

Det gäller också att ge alla som arbetar i och med skolan en möjlighet att förstå vad det innebär att arbeta med it som material, konstaterade Per Falk, som är it-strateg och processledare i Upplands Väsby kommun. Alla har inte samma grad av förståelse, så det gäller att se till att alla är med, särskilt cheferna och de som fattar politiska beslut.

– I Upplands Väsby har vi skapat ett makerspace, en fysisk plats som samlar hela kommunen och som hjälper oss att utvecklas vidare. Det blir också ett sätt att jobba med likvärdighet. Alla får en insyn i vad som görs och vad som är på gång. Då blir det enklare att skapa en gemensam progression som gör det möjligt att gå i samma riktning tillsammans. Men det kräver också att de som känner sig oroliga kan få den hjälp de behöver för att komma vidare.

Hur kan vi få lärarutbildningarna med på tåget?

Upplands Väsby har inlett ett samarbete med förskollärarutbildningen på Stockholms universitet kring makerspace, och det är något som skulle behöva på fler lärarutbildningar, tillade Per Falk.

– Alla lärarutbildningar borde börja undersöka hur de kan få in makerkulturen och det digitala skapandet i sin undervisning. Det tror jag kan ge en mycket bättre fart åt förändringsarbetet och det kan också hjälpa de blivande lärarna att utveckla en adekvat digital kompetens. Därför måste vi börja fundera på vad som kan göras för att få med fler på tåget!

Digitala rådslag om skolans digitalisering

Det är också viktigt att engagera så många som möjligt i arbetet med att utveckla en nationell handlingsplan för skolans digitalisering. Det här arbetet leds av SKL, på uppdrag av regeringen, men man samarbetar med en rad andra aktörer. Man vill också att alla som är intresserade av området ska ges möjlighet att dela med sig av sina tankar.

I Almedalen arrangerade RISE en workshop kring handlingsplanen som samlade ett åttiotal personer från olika verksamhetsområden som rör skolan, alltifrån forskare, politiker och företrädare för olika branscher till utvecklingsstrateger, skolledare och lärare. Det var samtidigt det första digitala rådslaget om skolans digitalisering. Intresserade som inte var på plats, kunde delta via nätet

Deltagarna besvarade en rad olika frågor inom de tre fokusområdena: digital kompetens för alla i skolan, likvärdig tillgång och användning samt forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter. Ett stort antal skarpa förslag delades i plattformen VoteIT, och dessa tar arbetsgruppen med sig i det fortsatta arbetet. Det handlade bland annat om kompetensutveckling för beslutsfattare, ett ökat statligt ansvar för digital infrastruktur, behov av lokala samverkansformer om digitala läromedel samt förslag om digitala tjänster som kan göra internationell forskning mer lättillgänglig.

Learning Forum i Göteborg 9-10 oktober, arrangeras ett rådslag som är helt inriktat på forskningsfrågor. Föredrag och diskussioner på Learning Forum kommer vi att återkomma till!

Matematik, programmering och makerkultur i en etta på Hönö

Matematik, programmering och makerkultur i en etta på Hönö

Programmering och makerkultur är en central del av Öckerö kommuns arbete med att digitalisera skolan. Tre makerpedagoger åker regelbundet runt till skolorna och hjälper lärare och elever att komma igång. I höstas genomförde en makerpedagog och en lärare på Hedens skola på Hönö ett sju veckor långt projekt med en förstaklass. Det ger en intressant fingervisning om hur makerkulturen kan bidra till att utveckla undervisning och lärande.

Öckerö är en liten kommun i Göteborgs norra skärgård med cirka 13 000 invånare fördelade på tio öar. Trots de begränsade resurserna arbetar man målmedvetet med att utveckla barns och ungas digitala kompetens. Det gäller inte bara i skolan, utan även på fritiden. Frivilliga krafter driver sedan länge bland annat hackerklubbar, där intresserade vuxna och unga utforskar programmering och teknik, utanför skolans ramar och krav. I våras var Öckerö en av fem skolhuvudmän som fick kvalitetsutmärkelsen Guldtrappan, vilket tydligt visar att kommunen är på rätt väg.

Makerskola och mobila makerpedagoger

Öckerö är en av deltagarna i Makerskola, ett projekt som RISE Interactive driver tillsammans med ett trettiotal skolhuvudmän, forskningsmiljöer och företag för att systematiskt undersöka hur makerspace-konceptet kan användas i skolan. Inom ramen för det här projektet satsar kommunen bland annat på mobila makerpedagoger, berättar utvecklingsledaren Patrik Finn.

– För två år sedan började vi arbeta med en makerpedagog. Nu har vi tre personer som ett par dagar i veckan beger sig mellan öarna i satsningen Ten Island Makerspace. Med den här satsningen vill vi visa både lärare och elever att de kan få makt över tekniken och dra nytta av den i vardagen. Det är viktigt att de vågar testa, pilla och se vad som händer när de programmerar, kopplar och bygger. Konkret skapande med en teoretisk förankring kan både utveckla teknikintresset, kreativiteten och ämneskunskaperna.

Det är sannolikt en fördel att klasserna inte måste åka till någon särskild lokal, menar Patrik Finn. Ett makerspace i det egna klassrummet innebär att verksamheten känns mindre främmande från den vanliga verksamheten, vilket bidrar till att sänka tröskeln för alla. Samtidigt används tiden betydligt mer effektivt, eftersom klasserna slipper använda tid till att resa fram och tillbaka. Istället kan all planerad tid ägnas åt det digitala skapandet.

Inspirera och samverka med lärare och beslutsfattare

I Öckerö kommun har Makerskola skalats och paketerats så att satsningen når alla skolformer, från förskolan till gymnasiet. Det gäller också att ge lärare inspiration och stimulans, till exempel genom att låta dem delta på Makerdays och liknande arrangemang, säger Patrik Finn. Man får inte heller glömma att visa beslutsfattarna hur lärare kan arbeta och att förklara hur värdefullt det är för elevernas kunskapsutveckling, tillägger han.

– Jag tog med mig våra beslutsfattare till RISE Interactive på Lindholmen för att ge dem en bättre inblick i hur vi tänker och arbetar med Makerskola. Det gav effekt direkt. När jag tidigare i år äskade ramhöjande medel för att utöka till tre makerpedagoger, så var det inga problem. En halv miljon kan betyda mycket för skolorna i en liten kommun.  Därför är det viktigt att samverka med beslutsfattarna och att hålla dem uppdaterade om vad vi gör.

Pedagogiskt utvecklingsarbete i europeiskt nätverk

Via Göteborgsregionens kommunalförbund är Öckerö kommun med i Europeiska skoldatanätets innovationssatsning Future Classroom Lab Regional Network (FCL Regio). Regioner från olika delar av Europa arbetar i två parallella spår för att få fart på skolans digitala och pedagogiska utveckling: Det ena spåret är mer strategiskt inriktat och vänder sig till beslutsfattare. Det andra vänder sig till lärare och har en praktisk, undersökande inriktning. Här handlar det om att prova nya perspektiv och arbetssätt i klassrummet.

Samarbete i olika projekt, både inom Sverige och med andra länder, är en viktig språngbräda i arbetet med att utveckla och förbättra skolans undervisning, understryker Patrik Finn.

– För min egen del ger projekten en väldig kontaktyta som jag kan dra nytta av i det dagliga arbetet. Sociala medier ger mig möjlighet att hålla ständig kontakt och att snabbt få inspel och stöd när jag behöver det. Det betyder väldigt mycket för skolutvecklingen här i kommunen. Vi hade kanske kunnat nå dit vi är idag ändå, men vägen hade säkert blivit både krångligare och längre.

Kan man arbeta med makerspace och programmering i en etta?

För några månader sedan funderade Patrik Finn på ett lämpligt konkret projekt att arbeta med i FCL Regio. Hur tidigt kan man egentligen kan börja arbeta med programmering och digitalt skapande i undervisningen? Det vore intressant att testa! Han förde samman Sandra Mohlin, förstelärare på Hedens skola, som skulle få en etta till hösten, med makerpedagogen Erik Johansson. Kanske kunde de göra något tillsammans?

Sandra Mohlin såg de pedagogiska möjligheterna och blev direkt intresserad.

– I årskurs 1 går matematikundervisningen bland annat ut på att eleverna ska lära sig förstå och själv konstruera enkla mönster i talföljder. Att arbeta med blockprogrammering tillsammans med barnen såg jag som ett sätt att väcka intresse för matematik och att underlätta förståelsen. Det ville jag gärna undersöka närmare!

Erik Johansson, som är förstelärare med fokus på teknik på Bergagårdsskolan, var den förste mobile makerpedagogen i Öckerö kommun. Han är sedan länge också engagerad i hackerklubbarna, och har bland annat följt med barn och ungdomar på tävlingar i robotprogrammering runt om i världen. I vanliga fall går hans arbete ut på att han kommer till intresserade klasser vid ett eller två tillfällen och visar lärare och elever hur de kan arbeta med makerspace. Nu skulle han istället få möjlighet att gå mer på djupet under en längre period för att se vad som händer. Det fanns inget utrymme för tvekan, konstaterar Erik Johansson.

– Jag och Sandra arbetade tillsammans med klassen en gång i veckan under sju veckor. Hon ansvarade för matematiken medan jag tog tag i programmering och elteknik. De här eleverna är betydligt yngre än de som jag brukar arbeta med, men det visade sig fungera alldeles utmärkt ändå!

Digitalt skapande sätter fart på elevernas kunskapsutveckling

Erik Johansson kom till klassen varje torsdag under de knappt två månader som projektet pågick. De andra dagarna arbetade Sandra Mohlin vidare med eleverna på egen hand, efter en kort introduktion. Hon följde upp det som eleverna gjort, kopplade aktiviteterna till ämneskunskaperna i matematik och förberedde inför kommande torsdag. Allt flöt på fint, säger Erik Johansson.

– Vi började med att eleverna arbetade med ipads och gjorde egna spel i Scratch Jr. Efter ett par veckor gick vi över till att använda micro:bits. Vi använde batterier, lampor och servon och skapade en mängd olika objekt som blinkade, rörde sig och lät. Allt styrdes och kontrollerades med micro:bits, som programmerades av eleverna. Mot slutet programmerade vi riktigt häftiga grejer, bland annat robotar, som svängde och rörde sig över klassrumsgolvet.

Det visade sig nästan genast att det här sättet att arbeta förskjuter elevernas kunskapsutveckling raskt framåt, påpekar Sandra Mohlin. Vinklar brukar eleverna först möta i årskurs 3, men i den här ettan kom det in redan efter några veckor, eftersom eleverna skulle få robotar och andra objekt att svänga, snurra runt, och så vidare.

– Den matematik som mina ettor har lärt sig nu hade de inte lärt sig om vi jobbat traditionellt. Många av dem kunde inte läsa när de började skolan i augusti, men de lärde sig ändå att förstå mönstren i blockprogrammering. Eleverna kände också igen sig när vi bytte från Scratch Jr till att programmera micro:bit. Trots att vi ligger på den lägsta nivån undervisningstimmar per vecka i matematik, hann vi med allt vi skulle – och mer därtill!

Skolmognad, intresse och lust att lära

Användningen av programmering och digitalt skapande i matematikundervisningen har även spillt över till andra ämnen. Det finns mängder med möjligheter att utveckla och förändra undervisningen i många olika ämnen, säger Sandra Mohlin.

– Att få in programmeringen i teknik och bild är inga problem, men det går även fint i exempelvis SO-ämnena. Nu när vi är igång med jultemat i SO, har vi bland annat byggt och programmerat olika ljussystem som en del av julpynten. Den matematiska logiken och förståelsen av mönster har eleverna nytta av när de ska lösa problem inom alla ämnen. Eleverna har också lärt sig många engelska ord, eftersom flera av plattformarna som de använder när de programmerar har engelska gränssnitt.

Eleverna arbetar tillsammans två och två eller i mindre grupper. De lär sig att komma överens, att samarbeta och att visa respekt för varandra. För lärarens del är det viktigt att hela tiden återkoppla och summera och att påminna eleverna om vad de har lärt sig. Vi har trots allt inte bara lekt hela dagen, betonar Sandra Mohlin.

– Eleverna har lärt sig mycket som vi inte alls tänkte på innan vi började. Till exempel har det visat sig att programmering har fått eleverna intresserade av att läsa, och flera av dem har redan läst sina första böcker. De såg den praktiska nyttan med att kunna läsa när de programmerade och de förstod också varför de ska gå till skolan och lära sig saker. Att makerspace kan bidra till att eleverna blir skolmogna var en trevlig överraskning!

Vad säger eleverna?

Sandra Mohlin berättar att eleverna själva säger att det är roligt att lära sig genom att programmera, bygga saker och styra robotar och andra objekt. Genom att få ihop “pusselbitarna” på rätt sätt när de blockprogrammerar, kan de sätta ihop och bygga saker som rör sig och låter. Det händer något och de ser både vad de nya kunskaperna kan användas till och vad de behöver lära sig för att få de olika objekten göra det som de vill.

Eleverna ser även kopplingen mellan matematik och programmering. De konstaterar att det i båda fallen handlar om siffror och mönster och att det är viktigt att förstå vinklar och grader när man programmerar motorer. För dem hänger teori och praktiskt skapande ihop på ett självklart och tydligt sätt. När eleverna arbetar med robotar känner de att de förbereder sig för framtiden och att de får en glimt av hur morgondagens samhälle kan komma att se ut.

Stöd och spinoff-effekter

Det är oerhört viktigt att inse att barn kan lära sig betydligt mer än vad vi vanligen tror, påpekar Lars Utbult, som är rektor på Hedens skola. Deras förmågor ska absolut inte underskattas. Vi måste också komma bort från synen på datorn som en skrivmaskin, tillägger han. Den är allting annat också! Dessutom har programmeringen och skapande viktiga spinoff-effekter inom en rad olika områden som skolan måste kunna dra nytta av.

– Eleverna behöver se att det händer något. Det skapar en kreativ stämning, väcker deras nyfikenhet och gör att de vill veta mer. En annan rolig spinoff är att pojkar och flickor är lika intresserade av att programmera och bygga. När de arbetar tillsammans på lika villkor, upplever de ingen skillnad alls mellan könen.

Det tydliga stödet från Lars Utbult är nödvändigt för att kunna arbeta på det här sättet, säger Sandra Mohlin. Om någon förälder hör av sig och är orolig för att barnen bara leker dagarna igenom, så finns det uppbackning.

– Det är viktigt att rektor kan förklara och försäkra att det verkligen handlar om undervisning om föräldrarna undrar. Nu hade vi inte några problem med det, utan alla var positiva från början. I början av läsåret samlade jag och min kollega till föräldramöte där vi informerade om projektet och alla var väldigt glada över att klassen valts ut. En förälder hoppade till och med in och vikarierade för Erik en torsdag, helt gratis.

Vad kan vi lära av detta?

Från och med nästa läsår börjar de reviderade styrdokumenten att gälla i skolan. För grundskolans del handlar det bland annat om att utvecklingen av elevernas digitala kompetens ingår i alla ämnen och att programmering blir en del av några ämnen, bland annat matematik och samhällskunskap. Erfarenheterna från Hedens skola ger en fingervisning om hur man kan tänka och arbeta, säger Lars Utbult.

– Det är avgörande att eleverna ser hur allt hänger ihop och att de inser att all teknik är skapad av människor. När de själva programmerar och bygger blir det väldigt tydligt. De inser också att de själva kan tänka ut och förverkliga olika tekniska lösningar som hanterar och löser vardagens problem. Med andra ord är de inte bara konsumenter utan också producenter. Tekniken runt omkring oss är inte given, utan skapad av någon. Det betyder att den kan förändras och göras om, så att den fungerar som vi vill.

Sandra Mohlin och Erik Johansson tänker fortsätta att arbeta tillsammans med den här klassen till och med årskurs tre. Det blir antingen som ett fortsättningsprojekt inom FCL Regio Lab eller som ett eget lokalt projekt, säger Sandra Mohlin.

– Det känns verkligen som ett gyllene läge att fortsätta, med tanke på hur mycket eleverna har lärt sig. Hur mycket kommer de att lära sig om Erik kommer tillbaka i början av varje läsår även i tvåan och trean? Vad händer egentligen med deras kunskapsutveckling och deras syn på skola och lärande när man arbetar så här? Här vore det också intressant att koppla in forskning för att få in ett problematiserande och analyserande perspektiv.

Hur går vi vidare?

Sandra Mohlin och hennes klass har inte bara fått prova på hur det är att arbeta med makerspace. Det här perspektivet och arbetssättet har redan börjat bli en integrerad del av den dagliga undervisningen, säger Erik Johansson. Här finns det mycket att ta fasta på och att fundera över.

– Jag och Sandra är en bra kombination eftersom vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Vi har också varit flexibla och kunnat anpassa oss efter omständigheterna. När det visade sig att eleverna lärde sig mer och andra saker än vi trodde, så ändrade vi våra ursprungliga planer. Men det blir nog en rejäl utmaning för de lärare som ska ta över den här klassen framöver. Hur ska de göra för att bygga vidare på klassens erfarenheter och för att behålla deras nyfikenhet och lust att lära?

I början av januari ska Sandra Mohlin och Erik Johansson använda en hel dag för att dokumentera hur de arbetade och vad eleverna lärde sig, berättar Patrik Finn. Här finns det säkert mycket att lära, tillägger han. Idag satsar svenska skolhuvudmän stora summor på processledning och utbildningspaket för att lära lärarna att programmera. Kanske borde de också satsa en del på att se till att eleverna har en rakare rygg när de lämnar skolan än när de började?

– Det räcker inte att lärare kan programmera i Scratch och liknande plattformar. Både beslutsfattare och vi som jobbar inom skolan måste även diskutera hur vi ser på lärande och vad vi kan göra för att se till att varje elev kan utvecklas så långt som möjligt. Om vi kan enas om en bild av detta, har vi kommit en bit på väg. Jag tror att en bra användning av makerkulturen i undervisningen gör det möjligt för alla elever att utvecklas i sin egen takt. Det enda sättet att verkligen förändra skolan och undervisningen är att verka inom systemet, att tänja ramarna och att visa vad som är möjligt att göra.

Vad var särskilt viktigt?

Det är förstås många faktorer som påverkar när lärare försöker utveckla och förändra sin undervisning. Sandra Mohlins och Erik Johanssons erfarenheter så här långt visar att det finns många spännande möjligheter. Vi behöver en så bra beskrivning som möjligt av vad man faktiskt gjorde och vad det ledde till, säger Patrik Finn. Vad kan vi plocka ut som särskilt användbart?

– För min del är jag övertygad om att det inte går att köpa sig till digitalisering i skolan. Både skolledare och lärare måste helt enkelt grotta ner sig, svettas och stångas med tekniken. När alla använder sin egna kompetenser och hjälper varandra att komma vidare, driver man tillsammans utvecklingsarbetet framåt. Det gäller också att skolledarna visar upp allt konstruktivt och spännande som görs i skolan och att de ser till att hålla Jante på behörigt avstånd.

Sandra Mohlin är övertygad om att en av de viktigaste framgångsfaktorerna i det här projektet är att man verkligen såg till att fånga upp elevernas egna idéer och lät dem pröva dem i verkligheten.

– Eleverna lyckades visserligen inte förverkliga alla sina idéer, men misslyckandet är också en viktig lärdom. Man lyckas ju inte varje gång. Det viktiga är att analysera och tänka igenom vad som hände, försöker se efter varför det gick fel och att lära sig av det. Då går det kanske bättre nästa gång!

Erik Johansson menar att det är viktigt att låta tekniken vara väl synlig och tillgänglig i klassrummet. Erfarenheten visar att mycket händer nästan av sig själv om grejerna står framme, säger han.

– Här är det särskilt viktigt att komma ihåg att inte i första hand köpa det som är dyrt eller ser häftigt ut. Vi använde vanliga sladdar och batterier och micro:bit är en billig och “rå” produkt. Det är en enkortsdator, en mikrokontroller, som inte ser mycket ut för världen. Men det brydde sig inte eleverna om! De såg vad de kunde göra med den, och det är det viktiga.

Konkretion, kreativitet och koppling till verkligheten

En annan framgångsfaktor som inte får glömmas bort är att eleverna faktiskt fick programmera och bygga på riktigt, tillägger Erik Johansson.

– Naturligtvis går det att göra övningar i en mattebok som lär eleverna att förstå programmeringens principer och som tränar dem att programmera, men det är inte alls samma sak. Det är inte heller särskilt roligt. Nu har vi gett programmering ett positivt värde och det kommer säkert att ha en avgörande betydelse för elevernas inställning och motivation de kommande åren.

Sandra Mohlin instämmer och lägger till att detsamma även gäller för matematiken. Ämnet har ofta en negativ klang och i många barnböcker beskrivs matematik som ett straff. Men så måste det förstås inte vara.

– När vi arbetar med makerspace blir matematiken konkret och tydlig, trots att teorin bakom är både abstrakt och komplicerad. Alla elever kan också hitta en utmaning, även om de inte är på samma nivå. De lär sig och utvecklas efter sina förmågor och förutsättningar. Samtidigt blir det uppenbart att matematik, programmering, teknik, ja hela skolan, faktiskt kan vara både stimulerande och roligt. Det är något som vi alla måste ta fasta på.

Text: Stefan Pålsson  Först publicerad: 2018-01-24

Programmering med micro:bit för matematiklärare

Programmering med micro:bit för matematiklärare

Nästa läsår blir programmering en del av undervisningen i flera ämnen på grundskolan, bland annat i matematik. Genomförandet av den här förändringen kommer att kräva både lärarfortbildning och en rad andra former av stödinsatser. Under hösten har RISE Interactive turnerat med en workshop om programmering med micro:bit som hjälper matematiklärare att ta det första steget.

På arton platser i landet, från Malmö i söder till Luleå i norr, har ungefär tolvhundra matematiklärare fått en inblick i programmeringens grunder och sett hur digitalt skapande kan göra undervisningen mer konkret. RISE Interactives workshop har varit en del av Skolverkets heldag om programmering för grundskolan, som även presenterat de reviderade styrdokumenten och gett en historisk och samhällelig bakgrund till förändringarna.

Programmeringens principer och ämnesförmågor i matematik

En micro:bit är en enkortsdator utan eget operativsystem som kan styra och samverka med annan elektronik och allt annat som leder ström. Den programmeras antingen med textbaserade programspråk, exempelvis python, eller med blockprogrammering. Att arbeta med micro:bit i undervisningen gör det både enkelt och roligt att komma igång med programmering, berättar Gunnar Oledal, som är en av de fem medarbetare som arbetat med workshopen.

– Tanken är att ge lärarna en snabb introduktion och att inspirera dem att utforska möjligheterna. Vi visar hur man kan använda blockprogrammering för att skapa en förståelse för programmeringens principer. Genom att använda block med olika egenskaper och funktioner, är det enkelt att bygga sekvenser som tillsammans blir ett program som till exempel kastar en tärning eller beräknar arean av rektanglar. Framför allt är det viktigt att lärarna får känna att de lyckas och att de är på väg.

En förståelse av programmeringens principer underlättar utvecklingen av viktiga ämnesförmågor i matematik och ger även stöd åt förståelsen av ämnesinnehållet. I årskurs 1-3 ska eleverna lära sig att konstruera, beskriva och följa stegvisa instruktioner. De ska också bekanta sig med det binära talsystemet. I årskurs 4-6 handlar det om att börja förstå hur algoritmer skapas och används i programmering. De ska tillämpa detta genom att använda visuella programmeringsmiljöer, exempelvis blockprogrammering. I årskurs 7-9 fördjupas förståelsen av algoritmer och eleverna ska fortsätta använda olika visuella programmeringsmiljöer. Dessutom ska de lära sig att lösa matematiska problem med hjälp av programmering.

Att lära sig programmering är ett medel, inte ett mål

På workshopen får lärarna först en introduktion till micro:bit och sedan arbetar de med att lösa olika uppgifter. Medarbetarna på RISE Interactive har med hjälp av läroböcker i matematik tagit fram ett blad med uppgifter för årskurs 1-6 och ett som vänder sig till årskurs 7-9. På varje blad finns även tips som gör det enklare att komma igång med micro:bit och blockprogrammering, berättar Marcus Tyrén.

– Lärarna får arbeta med att lösa några av uppgifterna och när de är klara går vi igenom dem tillsammans. Uppgifterna går bland annat ut på att rätta buggar i färdiga program, så att de fungerar som det är tänkt. Totalt finns det sju uppgifter i bladet, men vi hinner inte gå igenom alla. Lärarna har alltså några uppgifter kvar att grubbla vidare på och att jobba med när de kommit hem.

I ämnesplanerna för matematik är programmering ett medel för att utveckla elevernas ämneskunskaper och för att stärka deras digitala kompetens. Det är alltså inte något mål i sig, och det är viktigt att komma ihåg, säger Marcus Tyrén.

– Vi gör vad vi kan för att avdramatisera programmeringen och för att skapa en rofylld stämning. Eleverna ska inte bli programmerare, utan de ska börja förstå och tillämpa programmeringens principer. I de lägre årskurserna, när det handlar om att konstruera och följa instruktioner, behöver eleverna inte ens ha en dator. Enkla lekar där de “programmerar” varandra, kan vara en bra start.

Workshopen gör det enklare att ta första steget

Matematiklärare är en stor yrkesgrupp och de befinner sig på olika nivåer när det gäller kunskaper kring programmering och beträffande inställning till programmering i matematikundervisningen. Erfarenheterna från höstens workshoppar visar att många är på en grundläggande nivå, men de allra flesta är nyfikna och positivt inställda, säger Gunnar Oledal.

– Jag tycker inte alls att det är konstigt att lärare känner sig oroliga inför nästa läsår, eftersom det rör sig om ganska stora förändringar. Samtidigt är det bra att programmering äntligen kommer in i undervisningen. Tillsammans får vi försöka se till att övergången blir så mjuk som möjligt. Skolverket gör vad de ska göra, skolhuvudmännen och lärarna arbetar på sitt håll och vi bidrar med vad vi kan.

Lärarnas kollegiala lärande och kunskapsdelning är en viktig del av den fortsatta utvecklingen av skolan. De som deltog på Skolverkets heldag och på workshopen skall både lära sig själva och hjälpa kollegorna på skolan att komma igång. Det gör att många känner en stark press som kan öka oron och osäkerheten, påpekar Niels Swinkels.

Det är inte lätt att lära sina kollegor att förstå och att undervisa i programmeringens principer när man precis har lärt sig själv. Vi har lyckats bra med att visa de lärare som deltog att det inte alls behöver vara besvärligt att arbeta med programmering i undervisningen. Men de behöver förstås mer hjälp och stöd för att ta det första steget och för att komma vidare.

Programmering är kreativt arbete

För att lyckas med programmering i undervisningen är det viktigt att skapa en miljö där alla hjälper varandra och där det är tillåtet att göra fel. Kanske ska lärarna till och med betona värdet av att göra fel när man programmerar, eftersom det är så man lär sig, menar Gunnar Oledal. Framför allt är det viktigt att lyfta fram att det handlar om kreativa processer och att det inte räcker med en konceptuell förståelse av vad till exempel en villkorssats är. Det behövs ett praktiskt och konkret skapande för att förstå vad det handlar om och för att kunna tillämpa kunskaperna i praktiken.

– Ur ett samhällsperspektiv är det förstås jättebra att programmering inte längre ses som något inrutat och tråkigt. Det är viktigt att våga kasta sig ut, att våga testa sig fram och att lära sig av sina misstag. Programmering är lika kreativt och skapande som att måla, skapa musik eller skriva böcker. Det vill vi visa genom att ge en ingång till micro:bit och till makerkulturen.

Lärarna behöver vägledning och stöd för att komma vidare

De matematiklärare som deltagit under hösten har fått ett första grepp om grunderna i programmering. Många av dem kan säkert också undervisa om det som de lärt sig på workshopen, men det är bara ett första steg. Det finns en tröskel som måste överskridas och några lärare behöver nog lägga ganska mycket tid på detta, säger Niels Swinkels. Alla behöver hjälp och stöd för att komma vidare, men det är särskilt viktigt att hjälpa dem som riskerar att halka efter.

– Om en lärare inte förstår och inte kan undervisa om programmering, är det många elever som drabbas. Alla elever måste få en chans att lära sig detta. Det handlar om likvärdighet. När vi arbetade tillsammans med micro:bit och programmering på workshopen var allt roligt, men det kan vara besvärligt att arbeta vidare på egen hand. Vart ska lärare vända sig när de kör fast?

Niels Swinkels har precis startat arbetet med sin webbplats Mer micro:bit, där han vill hjälpa matematiklärare att ta nästa steg. Men det är förstås långt ifrån tillräckligt, konstaterar han. Här behövs många fler insatser, både av Skolverket och av andra aktörer. Lärare kan också inspirera och hjälpa varandra, både lokalt och på nätet. Det viktiga är att arbeta vidare och att ha tillgång till vägledning och stöd när det behövs.

– Under turnén efterlyste många lärare exempel på lektionsplaner och uppgifter som de kan använda i undervisningen. Det finns en del på micro:bits webbplats, men det behövs också material på svenska med en tydlig koppling till läroplanen. Fast det räcker inte med pedagogiska tips och att lära sig grunderna. Lärarna måste komma vidare och verkligen börja upptäcka möjligheterna med programmering i undervisningen.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-11-23

Masterclass i digitalt skapande för lärare

Masterclass i digitalt skapande för lärare

En masterclass för lärare och andra som redan är väl införstådda med makerkultur och digitalt skapande var en av nyheterna på Makerdays 2017. Under två dagar samarbetade ett trettiotal deltagare, under sakkunnig ledning, i mindre grupper med kreativa projekt som kan användas i undervisningen. Mot slutet av konferensen presenterades resultatet för de andra deltagarna på Makerarena.

Efter den första dagens inledande keynoteföreläsningar med Neil Selwyn, Annika Agélii Genlott och Lars Lingman, samlades deltagarna efter lunch i RISE Interactives lokaler på Lindholmen i Göteborg. Till vardags fungerar lokalerna både som kontor och som digital verkstad för medarbetarna.

Enkortsdatorer, elektronisk byggsats och återanvändning av material

Gunnar Oledal var en av dem som fungerade som handledare och kreativt stöd under Makerdays masterclass.

– Vi började med en snabb rundvisning för att alla skulle känna sig som hemma. Hyllorna är fulla med komponenter, sladdar och allt möjligt annat som kan användas i skapandet. Under workshopen var det bara att gräva och ta vad man behövde. Efteråt lades allt tillbaka igen för att kunna återanvändas och komma till nytta i andra projekt framöver.

När rundvisningen var avklarad gick Gunnar Oledal och Niels Swinkels igenom de olika verktyg som fanns tillgängliga under de båda dagarna: enkortsdatorerna Arduino, Micro:bit och Makey Makey samt den elektroniska byggsatsen Makeblock Neuron. Samtliga verktyg är framtagna för att användas i undervisning, och det går snabbt och lätt att komma igång.

Både Arduino och Micro:bit kan programmeras i visuella miljöer. Makey Makey behöver inte programmeras alls, utan simulerar tangentbordets piltangenter och mellanslagstangent och musens klickfunktion. De tre enkortsdatorerna kan användas för att styra och samverka med andra elektroniska komponenter och allt annat som leder ström. Makeblock Neuron består av en rad olika elektroniska block och mekaniska delar som kan sättas samman för att bygga nästan vad som helst. Programmeringen sker i en visuell miljö och det man skapar kan antingen styras med wifi eller bluetooth.

En öppen kreativ process med löpande stöd och hjälp

Det fanns inte några färdiga uppgifter eller utstakade mål. Tanken var att det skulle vara en öppen masterclass där man kunde tänka och skapa helt fritt, berättar Niels Swinkels.

– Det är viktigt att leka runt lite först för att få ett grepp om vad man faktiskt kan göra. Lärare har för det mesta lite tid till det, men här fick de gott om utrymme att prova sig fram. Jag och Gunnar fanns till hands och hjälpte till när grupperna fastnade. Den typen av stöd har man inte tillgång till när man sitter hemma själv och experimenterar.

Arbete i en öppen kreativ process innebär att alla får skapa helt efter sina egna idéer och tankar. Det finns inga klara gränser och det finns heller inget som alla måste göra. De här förutsättningarna gäller för det mesta inte i skolan, säger Niels Swinkels, men det går att vinkla uppgifterna så att eleverna blir intresserade och motiverade.

– För ett tag sedan arrangerade vi en workshop för barn som vi först kallade “Lär dig att programmera.” Då kom nästan bara pojkar. När vi istället bytte namn till “Gör ditt eget musikinstrument”, blev det en mer jämn könsfördelning. Det här är bara ett exempel, men det gäller i många sammanhang. Vad uppgiften kallas och hur den presenteras, har betydelse för elevernas intresse. Det behöver man även tänka på i skolan.

En stor fördel med digitalt skapande är att det inte alls behöver kosta mycket pengar. Det mesta går faktiskt att använda till något, påpekar Niels Swinkels.

– När vi tittar runt på hyllorna här, syns det tydligt att vi har svårt att slänga saker. Det är omöjligt att säga när något kan komma till nytta, så därför får det ligga kvar. En princip som vi har när vi bygger själva, är att allt ska gå att ta isär och återanvändas. Returtänkandet är väldigt viktigt för oss.

Lekfullt och förklarande med Super Mario

Emelie Hallmann och Jimmy Andersén, är lärare i åk 4-6 respektive fritidspedagog, på Töjnaskolan i Sollentuna. De visade tydligt att det mesta går att använda i det digitala skapadet om man är kreativ. Med hjälp av Makey Makey skapade de ett smidigt och pedagogiskt användbart gränssnitt mot det klassiska tv-spelet Super Mario. Spelet finns gratis på webben och resten av materialet hittade de på hyllorna, berättar Jimmy Andersen.

– Vi gjorde en enkel toffel av wellpapp, skumplast och tejp som vi kopplade med sladd och krokodilklämma till piltangenterna på Makey Makey. Genom att röra toffeln framåt och bakåt, rör sig Mario i önskad riktning på datorskärmen. Emelie och jag spelar spelet tillsammans. För att Mario ska hoppa, krävs det att vi gör en hi-five. På det här sättet har vi skapat en arkadspel där vi får in lite mer fysisk rörelse än enbart knapptryckningar. Dessutom måste vi samarbeta.

Ett skäl till att de båda använde Makey Makey var helt enkelt att det är så lätt att använda och att det inte alls krävs någon programmering. På skolan har de tillgång till Micro:bit, och de kunde egentligen lika gärna ha använt den. Nu kom chansen att prova något helt nytt, och det blev avgörande, säger Emelie Hallman.

– Det här spelet kan vara ett bra sätt att förklara vad en sluten krets är. Det märks ju tydligt när man får en hi-five att fungera. Fingrarna från båda spelarnas händer måste träffa varandra för att strömmen ska ledas. Spelet kommer in på ett naturligt sätt i teknikundervisningen, men det går säkert att hitta kopplingar till andra ämnen, till exempel svenska och engelska. Eleverna kan skriva en guide till spelet och förklara vad det går ut på. Vi vill gärna arbeta ämnesöverskridande.

Möjligheter med Micro:bit

I en annan grupp undersöktes hur de pedagogiska möjligheterna med Micro:bit kan utnyttjas med enkla medel. Micro:bit har en inbyggd radiofunktion och den kan användas till att ge en lekfull ingång till radio i teknikundervisningen på mellanstadiet, säger Jacob Möllstam, som är utvecklingsledare på grundskolan i Partille.

– Vi skapade en variant av “Gömma nyckeln”, där man använder en micro:bit för att hitta en annan, som är gömd i någon av de tre papplådor som finns i olika delar av rummet. Om eleven närmar sig rätt låda, blir fyrkanten på den micro:bit som används som mottagare större. Om eleven är på väg mot fel håll, blir fyrkanten mindre.

Eleverna kan även lära sig programmeringens grundläggande principer genom att skapa enkla blockprogram som styr en micro:bit, säger konsulten Marie Gustafsson Friberger, som bland annat arbetar med hur programmering och making kan integreras i skolans undervisning.

– Ett enkelt sätt att börja med yngre elever, är att låta dem skapa stegvisa instruktioner Det kan till exempel handla om att LED-display ska visa en glad eller ledsen smiley, svara ja eller nej, och så vidare. Efterhand blir det mer avancerade instruktioner och det går också att skapa mer komplicerade lösningar genom att styra flera micro:bits samtidigt.

Slöjd och teknik kan förenas i makerkulturen

Elin Nilsson, processledare för digitalisering och nya lärmiljöer på Utbildning Gävle, var med i en grupp som utforskade vad som går att göra med byggsatsen Makeblock Neuron.

– Vi använde både mekaniska och elektroniska block till att bygga en radiostyrd brandbil. Den drivs av en servomotor och är utrustad med både pump och slang. Längst fram finns en kamera som också kan fjärrstyras. Programmeringsmiljön var inte särskilt svår att använda. Vi lyckades bra med att bygga det ville med de olika blocken och kompletterade med några handgjorda delar.

Mikael Svensson, it-strateg på Utbildning Gävle, var också med i gruppen. I Gävle arbetar man redan en hel del på förvaltningsnivå med att inspirera till programmering och digitalt skapande, berättar han. Ämnesintegration, till exempel genom att förena slöjd- och teknikundervisningen, ingår som en del i det arbetet. Det är viktigt att prova hands-on för att undersöka vad som fungerar bra och hur det kan kopplas till styrdokumenten.

– Skolverkets kurs Om programmering blir säkert viktig för att hjälpa lärare att förstå programmeringens grunder och principer. I Gävle satsar vi mycket på blockprogrammering. Det underlättar den grundläggande förståelsen både för elever och för lärare. Framöver ska vi arrangera flera workshops med kommunens lärare för att de ska komma igång med programmering och digitalt skapande. Vi kommer också att bjuda in grannkommunerna, så att vi kan hjälpa varandra att utveckla undervisningen.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-11-17

Tretton röster om skolans digitalisering

Tretton röster om skolans digitalisering

19 oktober fattade regeringen beslut om en nationell strategi för skolans digitalisering som ska främja lärande och kunskapsutveckling och göra det möjligt för alla elever att utveckla en adekvat digital kompetens. Skolhuvudmän, skolledare och pedagoger i skolan har en röd tråd att följa – men är det tillräckligt för att nå fram till målet? Tretton personer från skolsverige delar med sig av sina tankar, farhågor och förhoppningar.

Digitaliseringen påverkar och driver på utveckling och förändring inom alla samhällsområden. Detta gäller naturligtvis även för skolan. Verksamhetens villkor och förutsättningar förändras och det ställs nya krav på undervisningens innehåll och kunskapsmål. Trots att detta länge varit uppenbart, är det först nu som det formuleras nationella riktlinjer och mål i Sverige.

Nationell strategi och reviderade styrdokument

Arbetet med den nationella strategin har pågått under två år och parallellt har det genomförts en revidering av grund- och gymnasieskolans kurs- och läroplaner som konkretiserar målen för elevernas digitala kompetens.  Programmering blir en del av undervisningen i ämnen som matematik, teknik och samhällskunskap, och skolbibliotekets pedagogiska funktion i utvecklingen av elevers språkförmåga och digitala kompetens lyfts fram.  Det pågår även en översyn av förskolans läroplan, som särskilt ska beakta hur barnens digitala kompetens kan stärkas

Avsikten är att lägga en god grund för det långsiktiga utvecklingsarbete som behövs för att möjliggöra en effektiv och likvärdig digitalisering av skolan. Skolverket är i färd med att ta fram diskussionsunderlag, kommentarmaterial och moduler för kompetensutveckling för grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. SKL har fått i uppdrag att formulera en handlingsplan som ska göra det möjligt att genomföra strategin och att förverkliga målen.

Den enkätundersökning av it-användning och it-kompetens i skolan som Skolverket genomför regelbundet sedan knappt tio år tillbaka, visar fortfarande att utvecklingen är ojämn över landet, både när det gäller infrastruktur och pedagogisk användning. Hos ett stort antal huvudmän finns bristande kompetens hos skolledarna när det gäller förmågan att organisera och driva digitaliseringen framåt.

Kungliga bibliotekets kartläggningar visar att mycket återstår att göra när det gäller skolbibliotekets pedagogiska funktion. Bland annat framgår det att endast knappt hälften av landets skolor har bemanning minst 20 timmar i veckan. I allmänhet är skolbiblioteket inte heller en integrerad del i skolans undervisning, även om det finns flera undantag och goda exempel.

Fyra aspekter av digital kompetens och tre centrala fokusområden

De reviderade läroplanerna tar upp fyra aspekter av digital kompetens som rör hela skolan:

  • Undervisningen ska hjälpa eleverna förstå hur digitaliseringen påverkar individ och samhälle.
  • Alla elever ska lära sig att använda och att utveckla en grundläggande förståelse för hur digital teknik fungerar.
  • Alla elever ska lära sig att förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt.
  • Eleverna ska träna sig i att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt genom att använda digital teknik.

Den digitala strategin fokuserar på tre centrala områden:

  1. Digital kompetens för alla elever. Huvudmän, rektorer och förskolechefer ansvarar för kompetensutveckling och kollegialt lärande och förutsätts kunna leda det digitala utvecklingsarbetet. Personal som arbetar med barn och elever i förskola och skola ska kunna välja och använda de digitala verktyg som är ändamålsenliga. En viktig förutsättning är att de redan under sin utbildning utvecklar den digitala kompetens som detta kräver.
  2. Likvärdig tillgång och användning av it och digitala medier. Alla barn och elever och all personal som arbetar med dem ska ha tillgång till digitala verktyg utifrån sina behov och  förutsättningar. Detta kräver ändamålsenlig infrastruktur samt teknisk  och pedagogisk support. Digitala lärresurser ska vara ändamålsenliga och göra det möjligt att utnyttja teknikens möjligheter på ett effektivt sätt. Digitaliseringen ska även användas för att underlätta personalens arbete med undervisning och administration.
  3. Forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter i undervisningen och i andra delar av skolans verksamhet. Syftet med forskning och uppföljning är att ge vägledning och stöd åt den fortsatta användningen och utvecklingen.

Steget från beslut till förverkligande

Styrdokumenten och strategin utgör ramverket för arbetet med skolans digitalisering och SKL:s plan kommer att göra det tydligt vad huvudmän, skolledare och lärare behöver göra för att målen ska kunna förverkligas i den dagliga verksamheten. Parallellt med detta kommer det kontinuerligt att föras en diskussion kring viktiga frågor och problemställningar som måste hanteras.

Skolans digitalisering är en komplex uppgift som ständigt förändras av den tekniska och pedagogiska utvecklingen och där svaren är långt ifrån självklara. Vad säger de som arbetar på olika nivåer i skolans värld? Vilka frågor och problemställningar tycker de är viktiga att belysa och hantera? Vilka risker och farhågor ser de och vilka förhoppningar har de när det gäller skolans digitalisering?

I den här artikeln får tretton personer från olika delar av skolans värld göra sina röster hörda. De arbetar på myndighetsnivå, i den lokala förvaltningen och som skolledare, lärare och skolbibliotekarie i olika delar av Sverige. Mångfalden av röster och perspektiv visar både digitaliseringens komplexitet och de gemensamma möjligheter och utmaningar som ska hanteras i utvecklingsarbetet.

Strategin blir avgörande

Den nationella it-strategin och dess verkan blir avgörande för hur det kommer att se ut i svenska skolor framöver. Det menar Andreas Hedlund, som är ikt-pedagog på Skolkontoret i Skellefteå samt projektledare för satsningen Programmering i förskola och skola. Han arbetar sedan länge med pedagogisk utveckling och sedan några år även med skolledares och lärares kompetensutveckling.

– Skolledare måste ha en god digital kompetens för att kunna peka ut riktningen, leda verksamheten och vara bollplank för medarbetarna. För lärare och förskolepersonal gäller det att inte bara sikta på att höja lägstanivån. Det är minst lika viktigt att ge möjlighet till de som ligger före att utvecklas vidare, så att de kan fungera som en resurs för resten av kollegiet. Dela-kulturen är avgörande för att den pedagogiska utvecklingen ska spridas.

Skolledare och lärare i Skellefteå undrar inte längre om skolan ska digitaliseras. De är  istället angelägna om att ta reda på hur det ska göras i praktiken, och det finns en stor efterfrågan på kompetensutveckling.

– Teknikstressen, som tidigare var ganska vanlig, har i stort sett försvunnit. Nu finns det istället en oro kring förändringarna i styrdokumenten. Många lärare frågar sig hur de ska använda it och digitala medier i sin undervisning, så att de lever upp till kurs- och läroplanerna. Skolkontoret har ett team kring digitalt lärande som guidar lärarna och hjälper dem att testa, utvärdera och reflektera. Ansvaret ligger hos förskolorna och skolorna att göra jobbet ute i verksamheten. Vi som arbetar centralt hjälper till med att sy ihop helheten.

Mer bestämda riktlinjer behövs

Att prata om att leda skolans digitalisering är en sak, men att göra det i praktiken är något helt annat, menar Oscar Semb, som är utvecklingsstrateg på Academedias teoretiska gymnasieskolor. Vad innebär det egentligen att leda utvecklings- och förändringsarbetet inom det här området om man är beslutsfattare, förvaltningschef eller rektor?

– Här behövs större konkretion och en mer tydlig statlig styrning. Staten måste våga staka ut vägen och ge mer bestämda riktlinjer. Det är en viktig förutsättning för att strategin ska kunna genomföras på ett bra sätt. Samtidigt måste det förstås också till insatser som stärker och fördjupar beslutsfattares och ledares digitala kompetens.

Den svenska skolan bygger på ett decentraliserat styrsystem. Förvaltningschefer och rektorer är i regel ganska självständiga i sitt beslutsfattande, vilket är på gott och ont, säger Oscar Semb. Självständigheten är för det mesta av godo, tillägger han, men ibland skulle ledningen kunna styras upp nationellt, så att vi får en jämnare och mer likvärdig utveckling.

Det handlar om förändring

Unos uno, som genomfördes 2010-2013, är den hittills mest omfattande undersökningen av hur it och digitala medier används i den svenska skolan. I slutrapporten konstateras att digitalisering inte är något avgränsat it-projekt, utan ett långsiktigt och genomgripande förändringsprojekt. Annika Agélii Genlott är doktorand vid Örebro universitet och har professor Åke Grönlund, som var forskningsledare för Unos uno, som handledare. Hon förtydligar slutsatsen i slutrapporten så här: Digitaliseringen av skolan handlar inte om teknik, utan om en förändring av människors tankar och praktik.

– De som är långt framme behöver stöd av skolledarna. De som halkar efter behöver hjälp från sina kollegor. Människor agerar olika när det handlar om förändring och de behöver olika former av stöd för att komma över hindren. Fortfarande har vi för lite kunskap för att kunna hantera det här på ett bra sätt, och mycket behöver göras inom forskningen framöver för att leda oss vidare..

Annika Agélii Genlott är också skolutvecklare i Sollentuna kommun, som sedan länge arbetar strategiskt och målmedvetet med skolans digitalisering. Bland annat har man i kommunen utvecklat den framgångsrika modellen Skriva sig till lärande (STL). Den bygger på att eleverna samarbetar och ger varandra formativ återkoppling, medan läraren, samordnar och leder arbetet och ger hjälp och stöd när de behövs. STL kopplar samman användningen av digitala verktyg och tjänster i undervisningen med de nyckelfaktorer som enligt forskningen främjar elevernas språkutveckling och lärande.

Erfarenheterna från Sollentuna visar att kollegialt lärande och kontinuerligt stöd är nödvändigt för att det pedagogiska förändringsarbetet ska lyckas. Under det här läsåret driver SKL en fortbildningssatsning i STL, baserad på blended learning, med deltagare från grundskolor i kommuner från olika delar av landet. Satsningen leds av Annika Agélii Genlott, och syftet är att börja få igång en förändring av andra graden när det gäller användningen av it och digitala medier i undervisningen. Med andra ord är det inte bara arbetssätten som ska förändras, utan även idéer, tankar och perspektiv på undervisning, lärande och kunskap. Det förutsätter att man kan hantera förändring på ett konstruktivt sätt.

– Digitaliseringen är nog den enskilt största maktförskjutaren under min arbetstid. Den här förskjutningen har stor betydelse för vad som blir gjort, liksom vad som inte blir gjort. Bristande kunskaper bland skolledare och lärare sätter ofta en hämsko på utvecklingen. När man inte vet vad som behöver göras, blir det svårt att hantera förändring. Detta gäller även för blivande lärare. Digitaliseringen måste genomsyra lärarutbildningen på helt andra sätt än idag för att förbereda studenterna på arbetslivets förutsättningar och krav.

Skilj mellan digitaliseringens form och dess innehåll

Emellanåt förs fortfarande diskussioner där kontrahenterna är för eller mot skolans digitalisering. Den typen av ordväxlingar är helt meningslösa, säger Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Den digitala teknikutvecklingen påverkar hela samhället, och skolan kan inte ställa sig utanför.

– Digitaliseringen måste helt enkelt in i skolans undervisning, även om det ibland blir svårt. Det är till exempel inte realistiskt att eleverna först ska skriva för hand och sedan renskriva texten på datorn. Att skriva digitalt innebär att hela skrivprocessen förändras, och det måste alla elever lära sig.

Det är ingen poäng med att klamra sig fast vid det gamla bara för sakens skull. Detsamma gäller när man sätter böcker mot it och digitala medier. Däremot är det högst angeläget att skilja på form och innehåll när skolan digitalisering diskuteras, menar Jonas Linderoth.

– För mig är det en fråga om vad och inte en fråga om hur. Det är en vansinnig skillnad mellan att säga att undervisningens innehåll måste förändras och att säga att undervisningens form måste förändras. I den svenska skoldebatten märks ibland ett förakt mot att lärare instruerar, visar och berättar när it och digitala medier används i undervisningen. Men det leder ingenstans att diskutera arbetsformer med utgångspunkt i om någon kompetent eller digital eller inte. Hur man arbetar måste bero på hur elevgruppen och de lokala förutsättningarna ser ut.

Jonas Linderoth är övertygad om att det aldrig går att visa att själva digitaliseringen leder till att undervisningen förbättras. Det finns ingen sådan kausal effekt, påpekar han. Vi måste lämna återvändsgränden och övergå till en klarare och krispigare diskussion. Istället för att tala om digitaliseringen ur ett övergripande perspektiv, behöver vi närma oss den på en lägre och mer detaljerad nivå. För att kunna förstå när digitaliseringen kan bidra med något, måste vi tala om de specifika fallen.

– Själv jobbar jag mycket med spel och hur de kan användas pedagogiskt. Jag kan inte generellt säga att spel är bra för lärandet, men jag kan peka på specifika fall där det fungerar. Att diskutera digitalt lärande är lika tomt och intetsägande som att diskutera elektriskt lärande. Vi måste ägna samtalet åt vad som fungerar och vad som inte fungerar!

Bygg vidare på lärares kompetenser

Fortfarande finns det risk för att tekniken blir primär och att eleverna lärande blir sekundärt, menar Hülya Basaran, som är adjunkt i svenska som andraspråk vid Högskolan Väst. Hon har tidigare arbetat som lärare i svenska som andraspråk och har länge intresserat sig för hur it och digitala medier kan underlätta undervisning och lärande i det ämnet.

– Många fastnar i resonemang kring system och appar istället för att lyfta fram vad som är syftet, vad man vill åstadkomma. Men det gäller att utgå ifrån den pedagogiska och ämnesdidaktiska kompetensen och att bygga vidare på den. Annars kan digitaliseringen framstå som mer komplicerad än den är. I grunden handlar det om att omsätta befintliga kunskaper med nya resurser och med nya möjligheter.

Med elevernas lärande i centrum

Förvaltning och skolledning har det övergripande ansvaret för att sätta fokus på den pedagogiska utvecklingen, betonar Helen Ängmo, generaldirektör för Skolinspektionen. Tillgången till infrastruktur och digitala lärresurser ska vara ändamålsenlig och användas på ett effektivt sätt i undervisningen för att uppfylla styrdokumentens mål.

– När man köper in it till skolan, gäller det att ha elevernas lärande i centrum. Tekniken ska användas på ett pedagogiskt genomtänkt sätt och inte vara ett syfte i sig. Det här är en fråga som diskuteras väldigt länge, men den är fortfarande aktuell. It och digitala medier utvecklas snabbt, men användningen i skolan måste hela tiden följas av ett pedagogiskt tänkande.

Det behövs en samsyn

Förutsättningen är att digitaliseringen syns i hela styrkedjan i skolan, säger Malin Frykman, utvecklingsledare för grundskolan i Kungälvs kommun. Huvudmän och skolledare måste förstå tanken bakom uppdraget att digitalisera skolan.

– Varje huvudman och varje skola måste ta ansvar för att implementera it-strategin och visionerna där – och de nya styrdokumenten. Det krävs förstås mycket tid och tankekraft för att förstå vad vi ska göra, men de fyra aspekterna av digital kompetens ger en röd tråd.

Beslutsfattarna och alla som verkar i skolan måste verka för en samsyn kring vad vi förväntas göra, annars får vi inte någon likvärdighet, understryker Malin Frykman.

Ansvar och kvalitetssäkring

Det är också avgörande att lyfta blicken från den enskilda skolan och att se på den kommunala och den nationella nivån, påpekar Sofia Malmberg, som är samordnare för skolbiblioteken i Järfälla kommun. Vilken kompetens har man för att arbeta med digitalisering? Vem ansvarar för den digitala pedagogiska utvecklingen? Vad behöver göras från statens sida?

– Det finns en tydlig poäng med att ha en skolbibliotekarie och en ikt-pedagog som utifrån ett gemensamt perspektiv kan resonera kring vilka förutsättningar och arbetssätt som finns på respektive skola. Vilken typ av direktiv och strukturer kan man skapa på kommunal och nationell nivå för detta? Rektor är ofta pressad och tillsätter de funktioner som är tydligt definierade. Resten förväntas hända ändå, men det gör det inte. Här behövs en bättre kvalitetssäkring!

Den kommunala organisationen måste fungera

Det krävs nya strukturer och direktiv för att kunna möta och hantera de nya förutsättningar på ett konstruktivt sätt, säger Sara Penje, som är utvecklingschef på Lärande- och kulturförvaltningen i Lidingö stad.

Lidingö är fortfarande i ett tidigt skede av arbetet, men under det senaste året har skolans digitalisering verkligen hamnat i fokus. Verksamheten har länge rullat i gamla hjulspår eftersom det inte har funnits några större incitament att utveckla och förändra. Elevernas måluppfyllelse har inte varit något problem. Men nu när det finns en nationell strategi och styrdokumenten reviderats, gäller det att sätta fart. Och det gör man, tillägger Sara Penje.

– Tidigare var jag skolutvecklare i Sollentuna, och där är det inte längre någon som frågar varför skolan ska digitaliseras. Så är det förstås inte i alla kommuner, men om man inte kommer förbi den frågan blir det svårt att ta tag i det konstruktiva arbete som måste göras. Inte minst gäller det att se till att den kommunala organisationen fungerar och kan ge de olika former av stöd som krävs. Det arbetar vi mycket med i Lidingö.

Det behövs fler standardiserade lösningar

Skolans organisationslogik är en central fråga under det pågående förändringsarbetet. Detsamma gäller för digitaliseringens arbetsmiljöaspekter, säger Oscar Semb. Visserligen ska man inte fastna i tekniken när det gäller att utveckla undervisningen, men det är till exempelt nödvändigt att förstå värdet av standardisering. Det gäller i många sammanhang, till exempel för lärplattformar.

– Man kan till exempel fråga sig om ett så litet land som Sverige ska behöva ha så många olika plattformar som vi har. Min bild är att många huvudmän köper upp system som sedan inte används alls, eller fungerar mycket dåligt i relation till varandra. Allt det här kostar pengar och skapar otydlighet bland skolans personal.

Decentraliseringen bidrar till minskad likvärdighet, men staten har inte gjort något för att ändra på saken inom det här området. Det är märkligt att Skolverket inte verkar ha resurser för att arbeta mer med detta, menar Oscar Semb. Skolfederation gör ett gott arbete med att utveckla standardiserade lösningar för skolan, men mer borde göras för att få med alla skolhuvudmän. Det här är en stor och viktig fråga som inte kommer att försvinna och även påverkar övrigt pedagogiskt innehåll. Därför skulle det behövas mer tydliga riktlinjer, direktiv och konkret politisk vilja, tillägger han.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för lärare

Beställarkompetens är en central del av den digitala kompetens som är nödvändig på huvudmanna- och skolledarnivå. Det konstaterar Jannie Jeppesen, som är vd för branschorganisationen Swedish Edtech Industry.

– Den digitala infrastrukturen ska anpassas efter de behov som finns i klassrummet för att komma till nytta. Det finns förstås kommuner klarar detta bra, men det återstår fortfarande mycket att göra. Ofta saknas det samordning och man ser inte hur komplex infrastrukturen faktiskt är. Om de ansvariga inte utgår från de pedagogiska målen i upphandlingen, kommer det inte att fungera för lärarna.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för läraren, annars uppstår det snart gnissel i maskineriet, säger Jannie Jeppesen. Det krävs fortfarande en hel del omvärldsbevakning på huvudmannanivå för att någorlunda överblicka vilka lösningar som finns och hur de fungerar. Innan jul kommer Swedish Edtech Industry därför att presentera en systemkarta som är tänkt att underlätta planering och inköp.

– Det här kommer bli ett viktigt underlag som ska uppdateras kontinuerligt. Vår tanke är att underlätta för huvudmannen och för slutanvändaren. Det ska bli enklare att se vad som finns, hur tekniken fungerar och hur olika system kan kopplas samman. Interoperabilitet och standardiserade lösningar är både viktiga för skolans fortsatta utveckling för en större likvärdighet.

Säkra långsiktig utveckling och en större likvärdighet

Skolans digitalisering har länge i alltför hög grad vilat på eldsjälarnas axlar, säger Karin Berg, ämneslärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Nu måste hela skolans organisation arbeta för att säkra en långsiktig utveckling och en större likvärdighet. Det handlar både om den enskilda skolan, om huvudmännen och om staten.

– I många skolor och kommuner är det fortfarande upp till varje lärare att se till att man har den kompetens som krävs, men det håller inte nu längre. Rektor ges ansvaret i de reviderade styrdokumenten, men då måste huvudmannen, och i förlängningen kanske också staten, ge tillräckliga förutsättningar. Att stoppa huvudet i sanden är inte någon hållbar lösning.

Den digitala utvecklingen i skolan har länge varit ojämn, men nu är det hög tid att komma till rätta med det, hävdar Jacob Möllstam, som är utvecklingsledare på grundskolan i Partille kommun, med ansvar för fortbildning kring framskrivningen av digital kompetens i läroplanerna.

– Lärarfortbildningen i skolan måste ge ett gott stöd för alla och ge den hjälp som behövs för att komma vidare i utvecklingen. Som utvecklingsledare är det lätt att fastna i nybörjarproblemen, men det räcker inte om man vill ha fart på utvecklingen. De som redan har kunskaper och erfarenhet måste också utmanas. Jag är säker på att lärare förväntar sig att det blir ett bra stöd för alla. Vi är bara i början av ett stort förändringsprojekt och en lång gemensam resa.

Nivåanpassade lösningar för hjälp och stöd

Det är inte tillräckligt att ge alla lärare samma kompetensutveckling, menar Hülya Basaran. Skillnaderna är för stora. Några är helt ovana vid att använda it och digitala medier i sin undervisning, medan andra närmast rutinmässigt ger eleverna formativ bedömning över nätet.

– Nivåanpassade lösningar är helt enkelt nödvändiga, men det går inte att bara överlåta ansvaret på kommunerna. Det måste komma statliga lösningar för detta, till exempel från Skolverket, som redan är på gång med nationella skolutvecklingsprogram.

Det finns även en viss risk för att vi hamnar i situationer där lärare i förskolan och i skolan använder använder digitala tjänster utan att tänka på att integritet eller säkerhet hotas. Många är helt enkelt inte tillräckligt insatta i den här typen av frågor och problemställningar, säger Per Falk, som är it-strateg och processledare på utbildningsenheten i Upplands Väsby.

Fast risken är nog större att bristande insikter och en begränsad förståelse leder till att teknikens pedagogiska möjligheter bara naggas i kanten istället för att utnyttjas fullt ut, tillägger han.

– Vi får inte glömma att förskolan och skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det duger inte att bara stjälpa över ansvaret på pedagogerna, utan de måste få den hjälp och det stöd som de behöver. Det gäller också för rektorer och förskolechefer. De har inte något enkelt uppdrag idag. Förutom att se till att barnen får kravmärkt mat och vistas i en giftfri miljö, ska de även ta ansvar för att digitaliseringen sker på ett både säkert och pedagogiskt riktigt sätt. Men det måste ändå göras.

Lärare ska både ges möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktiken och att reflektera kritiskt kring vad digitaliseringen innebär. Det handlar inte bara om att använda digitala verktyg och tjänster i undervisningen, utan också om att analysera hur detta kan ge ett mervärde. Här är det viktigt att få tillgång till hjälp och stöd, påpekar Hülya Basaran.

Kollegialt lärande och ömsesidig utveckling

Erfarenheten visar att det inte ens är enkelt att garantera likvärdighet mellan olika klassrum på samma skola. Tänk bara på hur svårt är att få till likvärdighet mellan skolor och mellan kommuner, säger Sara Penje.

– Skolan präglas av konkurrens, men vi måste skapa ett nytt mindset som istället lyfter fram diskussioner, samarbete och gemensamma mål. Det gäller också att öka transparensen och att dela med sig på alla nivåer, alltså även på rektorsnivå. En kommun som har kommit långt i sin utveckling bär på ett stort ansvar att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter för att hjälpa andra på vägen.

Annika Agélii Genlott instämmer i att principerna för det utvidgade kollegiet även måste gälla för rektorer. Alla måste börja dela med sig för att bidra till en ökad likvärdighet i hela landet.

– Det räcker inte med strategier och ändringar i styrdokumenten, utan förändringsarbetet måste ske i praktiken. Här behövs både en gemensam kraftsamling och olika former av stöd åt lokal och regional utveckling. Det behövs ett samspel och ett ömsesidigt utbyte mellan alla nivåer.

Glöm inte skolbiblioteket och skolbibliotekarien

Skolans digitalisering innebär inte bara att skolledare och lärare behöver kompetensutveckling för att möta de nya kraven. Det gäller för all personal på skolan, understryker Sofia Malmberg.

– Här behövs det verkligen ett perspektivskifte i skolan. Det är inte bara lärare som arbetar med elevernas måluppfyllelse. Kuratorer, studie- och yrkesvägledare och skolbibliotekarier gör det också. Det får inte glömmas bort. Alla funktioner i skolan som har potential att öka elevernas måluppfyllelse måste integreras i skolans pedagogiska plan.

Skolbibliotekarierna har ett tydligt uppdrag i de reviderade styrdokumenten: elevernas språkutveckling och digitala kompetens. Några kommuner och skolor har arbetat med det här ganska länge, men de allra flesta har inte alls gjort det, säger Sofia Malmberg. Den ensidiga och nostalgiska bilden av skolbiblioteket som ett mysigt rum där det är lugnt och skönt lever fortfarande kvar. Många skolor har inte ens ett bemannat skolbibliotek, och om de har det är det långtifrån säkert att det rör sig om en utbildad bibliotekarie.

Nu står det tydligt i styrdokumenten att skolbiblioteket har en pedagogisk funktion i skolan, och det går inte att komma undan, säger Helen Ängmo.

– Skolbibliotekarien ska tillsammans med läraren arbeta för att utveckla elevernas språkliga och källkritiska förmågor. De ska till exempel kontinuerligt tränas i att söka och sovra i information för att lära sig att värdera, tolka och förstå. Skolinspektionen har gjort flera kvalitetsgranskningar som visar att det brister här, så skolbibliotekarien har ett viktigt uppdrag. Nu har vi precis börjat titta närmare på skolbibliotekets pedagogiska funktion på mellanstadiet. När kvalitetsgranskningen är genomförd har vi fått en första bild av hur det ser ut och kan ge förslag på vad som behöver göras framöver.

En bra början är att alla kommuner tar fram kommunala biblioteksplaner som även innefattar skolbibliotek, och som ställer upp konkreta mål och riktlinjer för verksamheten, säger Sofia Malmberg. Detta ska kommunerna redan göra enligt bibliotekslagen, men det är inte särskilt många som verkligen gör det.  Problemet är att skolbiblioteket inte har varit någon prioriterad verksamhet i skolan. Därför ser det också ut som det gör på många håll, men det duger inte längre.

– Framöver kommer det att ställas helt andra krav på skolbiblioteket och på att det finns en kvalitativ bemanning. Det innebär att skolorna måste anställas fler bibliotekarier, samtidigt som det krävs en massiv utbildnings- och kompetensutvecklingsinsats. Redan idag kan skolbibliotekarier delta i några av Skolverkets moduler tillsammans med lärarna, men det räcker inte. Det är en stor skillnad mellan att vara en traditionell bibliotekarie, som har ett mer traditionellt arbetssätt, och att fungera som en medpedagog med ansvar för viktiga delar av elevernas måluppfyllelse.

Här behövs tydlig handledning och såväl kommunala som nationella strukturer. Skolbibliotekarien behöver ta och beredas plats i skolans pedagogiska verksamhet, tillägger Sofia Malmberg.

– Det är inte alltid helt enkelt att bryta gamla strukturer och tillägna sig nya syn- och arbetssätt. Här har regeringen, kommunen, skolledningen och skolbibliotekarien ett gemensamt ansvar att se till att skolbiblioteket blir den pedagogiska investering som avses.

Mer fokus på reflektion och mjuka frågor

Varje skola behöver ha en vision om sin egen väg som levandegör skollagen och styrdokumenten skolledare och lärare, säger Malin Frykman. Samtidigt är det centralt att aktuell forskning kommer till nytta i skolan och att lärarna blir bättre på aktionsforskning.

– Det krävs en ständig och verksamhetsnära kompetensutveckling som har en direkt påverkan på undervisning och lärande. För att lyckas med det behöver skolan ha en väl fungerande omvärldsbevakning. Lärare måste ges utrymme att reflektera kring sitt lärande, både på egen hand och tillsammans med kollegorna. Det här ingen enkel uppgift, men lärandet är trots allt skolans bransch. Är det någon institution i samhället som ska klara den här utmaningen, är det skolan!

Den brittiske forskaren Neil Selwyn, numer verksam i Australien, hör till dem som lyfter fram att det behövs en seriös samhällsdebatt kring hur skolan hanterar och förhåller sig till digitaliseringen, berättar Jacob Möllstam.

– Skolans digitalisering måste ske på vetenskaplig grund. Här gäller det att hitta en balans mellan ohöljd entusiasm och att bara säga nej. Samtidigt måste vi se det stora samhällsperspektivet. Vi förbereder eleverna för att allt ska bli digitalt, men Internet kommersialiseras och rör sig bort från den frihet och öppenhet som vi vant oss vid. Det här har traditionellt mest rört nördar, men numera är det viktiga demokratifrågor som rör både skolans och hela samhällets utveckling.

Nu när vi går in i en implementeringsprocess, måste vi ha fokus på de mjuka frågorna i styrdokumenten, tillägger Malin Frykman.

– Digitaliseringen kan vara demokratin värste fiende eller bäste vän. Det beror på vilka kunskaper och förmågor som eleverna får med sig. Vilken utbildning krävs för att forma kritiska samhällsmedborgare i en tid när gränsen mellan tid och rum suddas ut? Detta måste vi fästa blicken på!

Hur håller vi grytan kokande

Ett mer innovativt sätt att se på skolan och digitaliseringen börjar bli vanligt bland politiker på både lokal och nationell nivå, säger Sara Penje. Kommer det att hålla i sig, eller finns det risk för att pendeln svänger tillbaka? Nästa år är det val och det finns många skolfrågor som trängs om utrymmet.

– De flesta debatterna om skolan kommer antagligen att handla om andra saker än digitaliseringen. Tyvärr är det inte särskilt många politiker som är insatta i frågan och som vågar stå upp för sina åsikter. Som skolhuvudman eller skolledare är det svårt att driva de här frågorna om beslutsfattarna inte lyssnar och om de inte beviljar de medel som krävs för att driva utvecklingen vidare. Vad behöver göras för att hålla grytan kokande?

På många håll finns det en förhoppning om att digitaliseringen i sig kommer att leda till att elevernas måluppfyllelse ökar. När det visar sig att det inte är så enkelt, finns det risk för att vi hamnar i en förenklad digitaliseringsdiskussion som leder till att lärarkåren svartmålas, menar Jonas Linderoth

– Mer “teacher bashing” är det sista som skolan behöver. Men jag är rädd för att det blir konsekvensen om de stora satsningarna inte ger den utdelning som förväntas. Då kommer de som satsat pengar och prestige på detta att lägga skulden på lärarna och säga att tekniken har använts på fel sätt.

Det krävs ett digital ledarskap

En annan fara är att tekniken skymmer pedagogiken och gör det svårt att upptäcka hur it och digitala medier kan användas för att utveckla undervisningen. Risken finns att beslutsfattare, tjänstemän och skolledare gör en alltför ytlig koppling. Det kan leda till att de ser digitaliseringen som ett it-projekt och inte som ett förändringsprojekt, säger Andreas Hedlund.

– Digitaliseringen är inget magiskt trollspö som kan lösa alla skolans problem. Hårt arbete och ett öppet sinne hos lärare och andra pedagoger är en nödvändig förutsättning. Det krävs också en fungerande infrastruktur som motsvarar behoven och en kompetensutveckling som öppnar nya vägar. Här måste ledarna vara digitalt kompetenta för att vi ska komma framåt.

Vi får inte hamna i ett läge där alla huvudmän inte tar ansvar för att digitalisera skolan, understryker Malin Frykman.

– Den reviderade läroplanen och strategin är klubbade. Skolledarna ska leda implementeringen och huvudmännen ska se till att de har de förutsättningar som krävs. Detta får helt enkelt inte nonchaleras! Det handlar om samhällsutvecklingen, barnens framtid och deras möjligheter att leva gott liv.

Det behövs en mer bestämd styrning och tydligare direktiv för att undvika att hela skolsystemet dras isär, tillägger Oscar Semb.

– De huvudmän och skolor som hanterar digitaliseringen på ett bra sätt kommer att ge sina elever bättre förutsättningar att lära och utvecklas än de som halkar efter. Med andra ord är risken överhängande att de skillnader som finns idag kommer att förstärkas.

Per Falk konstaterar att förskolechefer och rektorer behöver bättre stöd för att kunna fatta rätt beslut. Många frågor trängs på agendan och att bygga för framtiden med många variabler och en hög grad av komplexitet kräver sin person.

– Några kommuner kommer att klara det här, men andra kommer inte att göra det. Här slår matteuseffekten igenom fullt ut: har man redan en väl fungerande verksamhet och ett bra kontaktnät, blir det enkelt att fortsätta utvecklingsarbetet. Har man inte det, kan det vara svårt att ens komma igång.

Skolbibliotekarien är en nyckelperson

En annan uppenbar risk är att skolbibliotekets pedagogiska funktion inte tas på allvar, säger Sofia Malmberg. Det gäller både i arbetet med elevernas språkutveckling och digitala kompetens och i det mer övergripande utvecklingsarbetet.

– Skolbibliotekarier behöver vara nyckelpersoner när skolan digitaliseras, eftersom de har kompetenser och perspektiv som kompletterar lärarna. Förståelsen av det digitala medielandskapet och insikter i sök- och källkritik är bara några exempel. Tyvärr saknas det ofta genomtänkta strukturer och arbetssätt för att tillvarata det unika kompetensspektrum som lärare och skolbibliotekarier utgör tillsammans. Istället vilar det på enskilda personers intresse och engagemang, och det är inte godtagbart. För att skolbibliotekets pedagogiska och måluppfyllande funktion ska komma eleverna till godo, behöver skolbiblioteket definieras som en aktiv aktör i alla relevanta pedagogiska och pedagogiska styrdokument

Utvecklingen av elevernas digitala kompetens har också en stor betydelse för bevarandet av det demokratiska samhället, tillägger Karin Berg.

– Eleverna måste lära sig hur sökmotorerna och de digitala medierna fungerar, de måste kunna bedöma informationen kritiskt och de får inte fastna i sina filterbubblor. Här har skolan och undervisningen en avgörande roll och det gäller att dra nytta av både lärarens och bibliotekariens kunskaper och insikter.

Det är farligt om digitaliseringen leder till så stora informationsmängder och så mycket komplexitet att eleverna inte får tillräckligt stöd att hantera detta, säger Helen Ängmo.

– Digitaliseringen går snabbt, därför är det avgörande att skolan hänger med och hjälper eleverna utveckla de kunskaper och förmågor som är nödvändiga för att hantera detta. Det krävs för att de ska bli kunniga och ansvarstagande medborgare i samhället.

Skolans digitalisering är ett samhällsintresse

För den fortsatta utvecklingen skull är det avgörande att digitaliseringens möjligheter och effekter verkligen får ta plats inom alla områden i skolan. Den digitala utvecklingen kan både frigöra stora mängder tid och kraft i det administrativa arbetet och underlätta undervisningen, betonar Jannie Jeppesen.

– Utgångspunkten måste vara att eleverna ska bli digitalt kompetenta. Det förutsätter att lärarnas professionella auktoritet respekteras och att utvecklingsarbetet tar avstamp i deras förutsättningar och behov.

Digitaliseringen av skolan är ett gemensamt samhällsintresse. Därför är det viktigt att möjligheterna blir synliga och att vi vågar prova olika vägar, säger Andreas Hedlund.

– Vi är alla olika långt. Det är viktigt att vara prestigelös och våga dela och hjälpa varandra, både i det lilla och det stora sammanhanget.

Digitaliseringen kan skapa större likvärdighet

Ökad likvärdighet och större tillgänglighet kan förverkligas med hjälp av den digitala utvecklingen. Fjärrundervisning kan till exempel öppna upp nya möjligheter för alla. Om det inte är möjligt att träffas och bedriva undervisning i det fysiska rummet, är det virtuella rummet ett alternativ. Dessutom kan tekniken användas kompensatoriskt för att ge stöd där det behövs, tillägger Andreas Hedlund.

– Vi måste kvalitetssäkra de tekniska lösningar vi väljer att arbeta med i skolan. Så försöker man göra i andra sammanhang. I skolan kan vi både göra det genom att ta del av befintlig forskning och genom att själva bli en del av den pågående forskningen. Det beror på vad huvudmannen tycker och hur det går i den egna verksamheten.

Med den digitala tekniken finns fantastiska möjligheter att utveckla pedagogiken, säger Helen Ängmo. Simulationer och visualiseringar gör det enklare att visa och förklara. Det finns även lösningar som gör det möjligt för läraren att följa och stimulera alla elever på sin nivå.

– Lärare ska hålla ihop stora klasser med elever som ligger på olika nivåer. Det har länge medfört att det finns risk för att undervisningen hamnar på en medelnivå som egentligen inte passar någon. Här är det viktigt att lärare lär sig att använda tekniken på sätt som stöder och utvecklar alla elever så bra som möjligt efter sina förutsättningar och förmågor.

Hülya Basaran har erfarenhet av att jobba i segregerade förorter. Där blev skolans kompensatoriska uppdrag väldigt tydligt, berättar hon. En lärare kan inte påverka bostadssegregationen och elevernas hemmiljö, men genom att utveckla deras språkförmåga och deras digitala kompetens kan de göra sin röst hörd på nätet och bli en del av samhällsdebatten.

– Det är lätt att luras att tro att elevernas ständiga tillgång till nätet gör att de automatiskt utvecklar digital kompetens, men så enkelt är det inte. Digitala medier är en naturlig del av deras vardag, men de konsumerar mest underhållning. Det hjälper dem inte att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver. Därför är det viktigt att skolans undervisning gör det och att lärarna använder sin pedagogiska kompetens för att använda och dra nytta av de nya möjligheterna. Det kräver i sin tur både att det finns stödfunktioner för kompetensutveckling och kollegialt lärande – och att infrastrukturen fungerar.

Förstärk de klassiska framgångsfaktorerna

Det är viktigt att skolledare och lärare tar mandatet för att leda skolans utveckling och för att ta ansvar för digitaliseringen. Processerna ska sättas igång och sedan måste snöbollen rulla vidare, konstaterar Malin Frykman.

– Det krävs en skicklig och medveten pedagog som kan designa undervisningen på ett forskningsmässigt adekvat sätt. Här är forskningen tydlig. Det handlar om att förstärka de klassiska framstegsfaktorerna: språkutveckling, bedömning för lärande, publika arbetssätt, och så vidare.

Hon tillägger att ett uppkopplat klassrum ger andra utmaningar än det traditionella klassrummet, bland annat kan det vara svårt att fånga elevernas uppmärksamhet när skärmen finns nära tillhands. Samtidigt är hon övertygad om att lärare kommer att hitta arbetsformer och strategier som hjälper eleverna att fokusera på det som de ska göra.

– Strategierna för att lära sig att lära och för att ta ansvar för sitt eget lärande kommer inte av sig självt. Skolan har ett ansvar för att se till att eleverna lär sig detta. Likvärdigheten är kärnan i styrdokument och kommentarer. Skälet till att revisionerna kommer nu är att vi inte har likvärdighet och att det finns risk för att klyftorna ökar. Det krävs ett målmedvetet arbete för att komma tillrätta med detta.

Se skolbibliotekarien som en medpedagog

Sofia Malmberg hoppas att skolbiblioteket med det nya direktivet om stärkt digital kompetens verkligen blir den integrerade del av skolans verksamhet som avses. Skolbiblioteket måste bli en pedagogisk funktion som samspelar med lärarnas kompetenser och perspektiv.

– Formuleringarna i styrdokumenten kan ses som ett steg mot en definition av vad ett skolbibliotek är och vad bibliotekarien ska göra i skolan. Det är viktigt att skolbibliotekarien ses som en medpedagog, som både initierar och deltar i olika undervisningsprojekt och som regelbundet är med i klassrummet.

En sådan utveckling förutsätter både ett tydligt uppdrag med återkommande kvalitetsgranskningar och en bättre samordning och kunskapsspridning inom och mellan kommunerna.

– När de här processerna påbörjas, kommer arbetet som skolbibliotekarie att framstå som mer attraktivt än det gör idag. Detta är helt nödvändigt, eftersom det börjar bli allt svårare att rekrytera skolbibliotekarier med adekvat erfarenhetsbakgrund.

Ta vara på möjligheterna och bryt ny mark

Oscar Semb tillägger att det finns en urkraft i digitaliseringsarbetet som har stor potential både när det gäller verksamhetens effektivisering, nya arbetsformer och nytt kunskapsinnehåll.

– Om skolan tar vara på möjligheterna kan hela verksamheten utvecklas. Jag hoppas och tror att digitaliseringen både kan bli en katalysator för skolutveckling och bidra till att stärka skolprofessionernas status. Kompetensutvecklingsarbetet är i full gång och kommer att fortsätta framöver. Det kan kopplas till många viktiga utvecklingsområden i skolan.

Det går att bryta ny mark i en kommun på förhållandevis kort tid, säger Per Falk. Förra året inleddes verksamheten i Väsby Makerspace, ett projekt som vänder sig till alla förskolor och skolor i Upplands Väsby kommun. Det rör sig om ett centrum för digitalt och materiellt skapande, med förankring i makerkulturen, där barn kan arbeta med konstruktion och programmering och utveckla sin digitala kompetens.

– Vi startade Väsby Makerspace för att möta styrdokumentens krav och den nationella digitala strategi som var på väg. Med hjälp av workshops, föreläsningar och andra arrangemang hjälper vi lärare, barn och elever att utforska programmering och digitalt skapande. Vi sätter också in den digitala utvecklingen i ett större sammanhang och tar upp hur sociala medier fungerar och hur samhället förändras.

Tanken med Väsby Makerspace är både att förena formellt och informellt lärande och att sätta undervisningen i en mer direkt kontakt med verkligheten utanför skolan. Det dagliga arbetet sker i samverkan med andra enheter, bland annat Miljökontoret och Kretsloppsenheten. Aktiviteterna är kopplade till verksamheter som pågår i kommunen och har ett värde utanför förskolan och skolan, säger Per Falk.

– Lärande är inte alltid skola, utan kan pågå under dygnets alla timmar. På Väsby Makerspace är vi inte fastlåsta i traditionella lärar- och elevroller, utan barn och vuxna kan bli mer samspelta. I skapandet drivs de av samma intressen och tillsammans kan de skapa nytta och glädje för andra i Upplands Väsby. Alla växer och utvecklas tillsammans. Samhället blir en del av skolan och skolan blir en del av samhället.

Text: Stefan Pålsson

Micro:bit och makerkultur på väg in i skolan

Micro:bit och makerkultur på väg in i skolan

Micro:bit, som började som BBCs största digitala lärandesatsning på trettio år, är igång för fullt sedan mer än ett år tillbaka. Elever, lärare, forskare och andra intresserade vuxna arbetar nu med att hantera de utmaningar och möjligheter som öppnar sig för ett skapande lärande.

Några veckor före påsk förra året började BBC dela ut varsin micro:bit till alla brittiska lärare och elever i motsvarigheten till årskurs 5 i Sverige. Det rör sig om ett mikrokontrollerkort utan operativsystem med en LED-display, två programmerbara knappar samt kompass och accelerometer. När en micro:bit ansluts till en dator kan den programmeras till att styra och koppla samman en mängd olika elektroniska komponenter och allt som kan leda ström.

Syftet med den här satsningen är att visa hur allt fler av vardagens olika föremål kan styras digitalt och att öka intresset för programmering och digitalt skapande bland barn och ungdomar. En annan viktig tanke är att konkretisera och utveckla skolans undervisning genom att föra in makerkultur och skapa en större lust att experimentera. I England finns datavetenskap, programmering och teknisk problemlösning i läroplanen sedan hösten 2014. Även i Nordirland, Skottland och Wales börjar beslutsfattare betona värdet av att elever utvecklar kunskaper och färdigheter inom de här områdena.

Redan i augusti förra året redovisade forskare vid King’s College en första utvärdering av satsningen. Det är tydligt att micro:bit fått ett gott mottagande av både lärare och elever och bidragit till att göra undervisningen mer vardagsnära och motiverande. Bland annat är det viktigt att micro:bit är utvecklad för barn och ungdomar och att det varken krävs tekniska förkunskaper eller erfarenheter av programmering för att komma igång. Samtidigt visar utvärderingen att många lärare är ovana vid att arbeta med praktiskt och experimenterande arbetssätt i undervisningen. Denna osäkerhet måste tas på allvar för att underlätta fortsatt användning och pedagogisk utveckling.

I början av juli presenterade BBC resultatet av en enkätundersökning bland lärare och elever, där man fäste blicken på hur micro:bit förändrat deras attityder och förhållningssätt till datavetenskap och programmering. Bland resultaten kan nämnas att 88% av eleverna instämde i påståendet att micro:bit visat dem att programmering inte är så svårt som de trodde det skulle vara. Innan eleverna började använda micro:bit var 36% intresserade av att välja datavetenskap i högre årskurser. Efteråt hade andelen vuxit till 45%. Ökningen var markant större bland flickor än bland pojkar: från 23 till 39%.

75% av lärarna hade börjat använda eller planerade att börja använda micro:bit i undervisningen innan sommarlovet. 85% instämde i påståendet att micro:bit underlättar elevernas lärande och 80% instämde i att micro:bit visar eleverna att programmering inte är så svårt som de trodde. Hälften av lärarna menade att användningen av micro:bit i undervisningen gjort dem mer trygga i sin lärarroll. Det gäller särskilt dem som känner sig osäkra i att undervisa i datavetenskap och programmering.

Nyligen inledde Filiz Kalelioğlu, som är gästforskare vid King’s College, ett forskningsprojekt som syftar till att visa hur micro:bit bäst kan användas och integreras i skolans undervisning i Storbritannien. Forskning och erfarenheter visar att en aktiv och skapande undervisning gör eleverna mer positivt inställda till programmering och digital problemlösning, men i vilken mån utvecklar och förbättrar den deras lärande? Vilka arbetssätt fungerar bäst och hur kan lärare bedöma och värdera vad eleverna lär sig?

Erfarenheterna från Storbritannien kan efterhand ge en stabil grund att bygga vidare på nu när micro:bit börjar spridas i skolsystem i olika delar av världen. I ett tiotal länder, bland annat Finland, Nederländerna och Norge, har pilotprojekt dragits i gång. På Island får alla elever i årskurs 6 och 7 varsin micro:bit och Singapore bjuder in landets skolor till en ambitiös och målinriktad satsning.

Testbädden Makerskola, som finansieras av Vinnova, utvecklar bland annat lärresurser och stödmaterial som underlättar användningen av micro:bit i den svenska skolan. Såväl micro:bit som arbetet med att skapa en undervisning som inspireras av makerkultur kan säkert spela en viktig roll i införandet av programmering i ämnesundervisningen och i den fortsatta utvecklingen av en adekvat digital kompetens för alla elever.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-08-21

Den fysiska lärmiljöns betydelse för skolans digitalisering

Den fysiska lärmiljöns betydelse för skolans digitalisering

Tillgången till infrastruktur och teknik är sedan länge självklara punkter när skolans digitalisering diskuteras. Nu börjar även betydelsen av kompetensutveckling och strategiskt ledarskap lyftas fram. Men vi glömmer ofta en annan central faktor: Hur skolans lärmiljö utformas och fungerar.

Rummets möjligheter och begränsningar

Forskningen kring hur den fysiska lärmiljön påverkar den pedagogiska användningen av it och digitala medier är fortfarande ett relativt nytt område. Här gör både arkitekter och utbildningsforskare sina röster hörda. Flera av dem pekar på att den traditionella utformningen av skolans klassrum och övriga lokaler försvårar utvecklingen av nya perspektiv och arbetssätt.

Det traditionella klassrummet, med kateder och svart tavla längs fram och eleverna i räta bänkrader, är en av skolans få konstanter genom åren. Neil Selwyn menar i sin bok Schools and Schooling in the Digital Age att klassrummet avspeglar tänkandet innan informationsåldern. Katedern och den svarta tavlan är “eldplatsen” som eleverna samlas kring, och från den sprids lärarens kunskap genom rummet. Om klassrummet förses med en whiteboard eller projektor, används den ofta på samma sätt som den svarta tavlan.

När klassrummet ser ut som det gör, blir det svårt att tänka om och göra nytt. Istället för att förändra undervisningen, finns det istället risk för att den nya tekniken bevarar och förstärker traditionella sätt att arbeta, menar Selwyn. Rummets möjligheter och begränsningar har en avgörande betydelse för hur man kan arbeta. Arkitekten Jeffrey Lackney argumenterade i sin forskning för att detta borde vara en viktig del av lärarutbildningen. Skolledare och lärare behöver en bättre förståelse inom det här området för att kunna utveckla och förändra skolans verksamhetskultur och vardag.

Evidensbaserad design

Peter Lippman, som också är arkitekt, brukar tala om att skolan borde arbeta med evidensbaserad design när lärmiljön utformas. Begreppet är hämtat från sjukvården, där man använder den här typen av kunskap för att skapa miljöer som underlättar patienternas tillfrisknande. I skolan handlar det om att skapa ett fysiskt rum som både främjar elevernas lärande och den sociala gemenskapen, hävdar Lippman. Här kan evidensbaserad design komma till god nytta, men han påpekar samtidigt att det gäller att vara försiktig. Det finns inga färdiga lösningar som bara kan kalkeras rakt av. Istället måste man ta hänsyn till de konkreta förutsättningar som gäller på den enskilda skolan, hur verksamheten fungerar och vilka målsättningar som gäller.

Digitaliseringen av skolan innebär att undervisningen ska förändras för att möta de allmänna samhällsförändringarna och för att hjälpa eleverna att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver. Detta kräver att skolans fysiska rum utformas så att detta arbete kan underlättas, menar Peter Lippman. Därför gäller det att bygga vidare på den empiriska kunskap och de praktiska erfarenheter som finns.

Trygghet och variation

Enligt Peter Lippman är det avgörande att skolmiljön rymmer variation och får eleverna att känna sig trygga. Utan trygghet är det svårt att fokusera på skolarbetet. Många skolor, inte minst en del av dem som byggts på senare år, präglas av stora, öppna rum. Ett avgörande skäl till detta är att den typen av byggnader är estetiskt tilltalande, men det är samtidigt problematiskt.

Öppenheten får eleverna att känna sig otrygga, och det skapar hinder för deras koncentration och lärande. Därför är det viktigt att det både finns stora samlingsplatser och mindre ytor med hörn och skyddande väggar – Peter Lippman kallar dem breakout spaces – som ger avskildhet, lugn och trygghet. En mer varierad miljö i skolan leder också till att eleverna rör sig mer, att de blir mindre trötta och att deras koncentrationsförmåga ökar. Detta kräver samtidigt att de olika ytorna är tydligt definierade och att alla vet vad de är till för.

En vision om hållbar utveckling

I Göteborg pågår just nu planering och byggande av två sammanhängande kommunala skolor som är tänkta att fungera efter dagens och de närmast kommande decenniernas förutsättningar: Kvibergsskolan F-3 och Kvibergsskolan 4-9. Den förstnämnda skolan öppnar i augusti 2018 och ska rymma 240 elever. Den andra är till för 720 elever och slår upp portarna i augusti 2019.

Visionen bygger på hållbar utveckling, och här handlar det om hållbarhet ur såväl ett ekonomiskt som ett ekologiskt, socialt och pedagogiskt perspektiv. Skolorna ska på en och samma gång vara flexibla, funktionella och estetiskt tilltalande. Ytor och rum ska utformas för att arbeta med de kunskaper och förmågor som eleverna kommer att behöva som vuxna,  både i arbetslivet och som aktiva medborgare. Undervisningen ska vara aktiv, skapande och verklighetsnära.

Peter Lippman är en viktig inspirationskälla, och den fysiska miljön ska präglas av flexibilitet och variation. Det kommer både att finnas öppna aktivitetsytor och mindre vrår och noder – break out spaces – med varierande syften och funktioner. Här ryms samtalsrum, mötesrum, klassrum och arbetsrum för både lärare och elever. Skolan kommer inte att ha några korridorer eller passager, utan alla ytor har en funktion. Möblerna ska vara utformade för att lätt kunna flyttas och för att kunna användas på olika sätt i olika situationer och sammanhang.

I skolledningen finns en stark medvetenhet om att det krävs nya arbetssätt för att dra nytta av digitaliseringen i undervisningen. Detta ställer i sin tur andra krav på den fysiska miljön än tidigare. All undervisning kan inte organiseras kring “eldplatsen”. Istället krävs olika rum och sätt att organisera rummet beroende på om läraren ska visa och berätta, om eleverna ska arbeta enskilt, om de ska samarbeta, om de ska presentera sitt arbete för varandra, och så vidare.

Ett flerdimensionellt perspektiv på begreppet lärmiljö

Glömstaskolan är en kommunal skola för F-6 som ligger i Flemingsberg i Huddinge kommun. Verksamhet startade hösten 2016, och man lägger stor vikt vid begreppet lärmiljö, såväl i fysiskt som i psykosocialt och i digitalt hänseende. Samtliga perspektiv är lika viktiga och det är avgörande att de passar ihop och kompletterar varandra.

Skolan är nybyggd och har konstruerats för att både skapa trygghet och för att möjliggöra flexibla, situationsanpassade lösningar. Peter Lippman har spelat en aktiv roll under konceptualisering och uppbyggnad. De olika rummen och ytorna är tydligt definierade, och här finns allt ifrån traditionella föreläsningssalar till läsrum i en mer avslappnad stil. Det finns en tydlig avsikt att öppna upp för olika arbetssätt och undervisningsformer.

Lärare och annan pedagogisk personal arbetar tillsammans i team. Detta gör det möjligt att dela upp eleverna i olika grupper och rum beroende på undervisningens syfte och elevernas behov. Den fysiska lärmiljön planeras utifrån två övergripande frågeställningar: Varför? Varför inte?

Tanken är att man på Glömstaskolan ska bygga varierade lärmiljöer med utgångspunkt i befintlig kunskap om mänsklig interaktion och lärande. Detta förutsätter förstås att hela organisationen köper målbilden och att man bygger upp en verksamhetskultur som kan hantera och främja det dagliga arbetet.

Skapande, återanvändning och kretsloppstänkande

De allra senaste åren har det i olika delar av landet skapats en rad olika praktiska lärmiljöer som fungerar som en förlängning av skolan, och som kopplar samman verksamheten med andra delar av samhället. I regel hänger de samman med makerkulturen och syftar till att skapa intresse för it och annan teknik bland barn och ungdomar. Det handlar också om att skapa en större förståelse för hållbarhet ur olika perspektiv och att väcka intresset för återanvändning och kretsloppstänkande.

Tellus i Härryda utanför Göteborg, som invigdes i oktober 2016, är ett exempel på detta. Här finns bland annat en verkstadsliknande miljö där elever i för- och grundskolan kan prova på och arbeta med olika former av teknik. Tellus ligger i anslutning till återanvändningscentret ÅterC, som står till tjänst med miljögranskat spillmaterial som används i olika kreativa projekt. Här kan eleverna experimentera, utforska och skapa tillsammans. Samtidigt fungerar Tellus som ett resurscenter för lärare och annan pedagogisk personal, där man öppnar för nya perspektiv och arbetssätt.

På Tellus finns även interaktiva utställningar med olika teman. Bland annat finns en hel vägg med fågelholkar som fyllts av mjukisfåglar som föreställer olika fågelarter. De kvittrar när barnen trycker på dem, och i närheten av holkarna finns ipads där de kan lära sig mer om fåglarna och deras liv i naturen. Tellus har också en filmstudio med greenscreen där elever kan spela in filmer i alla tänkbara bakgrundsmiljöer. Dessutom har man ett makerspace med 3d-skrivare som öppnar för programmering och annat digitalt skapande.

Utgångspunkten är att allt kan ses som material – även it och digitala medier – som man kan undersöka, förstå och skapa med. It är med andra ord inte enbart ett verktyg, och det ställer andra krav på den fysiska lärmiljön. Det måste finnas utrymme för att experimentera och att pröva sina idéer, att misslyckas, att prova igen och att presentera sitt arbete för klasskamrater, lärare och andra intresserade.

På Tellus ges andra fysiska och konkreta möjligheter än i skolan och det öppnar upp för andra sätt att undervisa, lära, skapa samt att tänka på nya sätt och i andra banor.

Nya sätt att se på skolan, digitaliseringen och samhället

Väsby Makerspace i Upplands Väsby – ett kommunalt pilotprojekt som pågår fram till juni månad – är ett annat exempel. Här har man byggt upp ett kreativt centrum som fungerar som en slags slöjdmiljö för elevernas digitala skapande. Precis som på Tellus i Härryda betraktas it och digitala medier som material eleverna kan använda för att skapa tillsammans och för att lära av varandra.

Tanken med detta makerspace är att möta upp de kommande nationella it-strategierna för skolan. Syftet är att visa hur strategierna och de reviderade läroplanerna utmanar den traditionella synen på lokaler, arbetssätt och kunskapssyn samt hur de öppnar andra vägar och möjliggör nya sätt att förhålla sig till den digitala utvecklingen och till samhället.

För att eleverna ska utveckla en adekvat digital kompetens, räcker det inte att skolledning och lärare arbetar med manualer och riktlinjer. Istället måste man tillsammans med eleverna skapa sin egen förståelse av samtiden och av framtiden. Ett makerspace kan vara ett sätt att göra detta på.

I Upplands Väsby vill man inte begränsa detta till skolans värld. Hela samhället behöver förstå, förhålla sig till och engagera sig i den digitala utvecklingen och dess konsekvenser. Därför vill man att deras makerspace ska fungera som ett kommunöverskridande ekosystem, där medborgare, offentlig verksamhet, skola, näringsliv och forskning gemensamt skapar nya lärmiljöer och lärsituationer för eleverna.

Den digitala utvecklingen både möjliggör och kräver nya möjligheter att använda det fysiska rummet i undervisning och lärande. Skolan kan kopplas och förenas med det omgivande samhället på helt andra sätt än tidigare. Det öppnar i sin tur för nya perspektiv på skolan, tekniken och hur samhället kan utvecklas och förändras.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-05-12