Etikett: Lärresurser

Spaningen Podd 004 – Programmering och digitalt skapande i skolan

Spaningen Podd 004 – Programmering och digitalt skapande i skolan

Den här veckan börjar vi med att berätta om Europe Code Week. Därefter fortsätter vi med micro:bit och den danska satsningen på att använda den i undervisningen. Vi gör också ett kort nedslag i Sollentunas satsning innan vi tittar lite närmare på det tyska micro:bit-alternativet Calliope. Vi rundar av med avslutningen av Makerskola och med veckans tips.

Spaningen är en tjänst från RISE som gör det enklare att följa med i och att förstå vad den pågående teknik- och samhällsutvecklingen innebär för utbildning och lärande. Tjänsten är en del av RISE partnerskap för tillämpad forskning och utveckling inom digitalisering och lärande. Podden spaningen, som ger en översikt av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande, produceras av Stefan Pålsson och Carl Heath.

Hur går vi vidare med skolans digitalisering?

Hur går vi vidare med skolans digitalisering?

1 juli började de reviderade läroplanerna gälla för alla grund- och gymnasieskolor. Skolans ansvar för att hjälpa alla elever att utveckla en adekvat digital kompetens lyfts fram och programmering blir en obligatorisk del av undervisningen i flera ämnen.

Flera seminarier på Almedalsveckan i somras tog upp viktiga problemställningar kring detta, som både sammanfattar läget och pekar framåt. Här hölls också det första digitala rådslaget om en handlingsplan för skolans digitalisering. Det är ett arbetssätt som ger alla intresserade möjlighet att bidra med förslag till den kommande nationella handlingsplanen.

Digitaliseringen löser inte alla problem

Helene Odenjung, förste vice ordförande i Liberalerna och styrelseledamot i SKL, inledde SKL:s seminarium Digitalisering utvecklar skolan och stimulerar lärande. Hon konstaterade att det både är bra att det finns en nationell strategi och att en nationell handlingsplan ska presenteras i mars 2019. Men hon tillade att det är viktigt att förstå att det även krävs insatser inom andra områden för att klara skolans utmaningar de kommande åren.

– Lärarbristen är redan ett faktum. Dessutom är det ett problem som kommer att förvärras framöver. Många lärare kommer att pensioneras och det är inte tillräckligt många som utbildar sig till lärare. Fram till 2030 behöver 70 000 lärare utbildas, men hur ska det gå till? Digitaliseringen är viktig, men den kan inte ersätta lärare och den kan heller inte lösa alla problem som finns i skolan.

Det behövs kunniga och motiverade lärare

Att lärarbristen måste hanteras påpekade också Lina Hultqvist, som är ordförande för Sveriges Elevkårer och deltar i arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan. Den absolut största motivationsfaktorn för en elev är mötet med en kunnig och motiverande lärare.

– Eldsjälar som kan använda tekniken i sin undervisning har ofta en avgörande roll för elevernas engagemang och lärande. Det är också viktigt att kunna hantera det pedagogiska ledarskapet på ett bra sätt, så att undervisningen verkligen fungerar. Därför är det avgörande att alla lärare får den kompetensutveckling som de behöver och att de förstår varför digitaliseringen av skolan och undervisningen är nödvändig.

Skillnaderna mellan skolorna är ett stort bekymmer

De stora skillnaderna mellan landets skolor när det gäller användningen av it och digitala medier i undervisningen är ett stort bekymmer, menade Lars Lingman, som är undervisningsråd på Skolverket. Likvärdigheten är central och får inte glömmas bort.

– Tyvärr lider lärarutbildningarna av samma problem. En del förbereder de blivande inför de krav som digitaliseringen ställer, men många gör det inte. Därför är det viktigt att se till att alla lärarutbildningar utvecklas så att de klarar att möta de studerandes behov av digital kompetens.

Skolans digitalisering är ett förändringsprojekt

Det är viktigt att lärare och forskare tillsammans kan utveckla och sprida pedagogiska metoder och arbetssätt som drar nytta av teknikens möjligheter. Annars kommer vi inte vidare, påpekade Lars Lingman. Förmågan hos skolledare att leda digitalisering är också en avgörande faktor som måste hanteras.

– Framför allt måste vi inse att skolans digitalisering inte är ett it-projekt, utan ett förändringsprojekt. Digitaliseringen förändrar hela samhället och den behöver även förändra skolan.

Glöm inte skolans administration och hanteringen av elevdata

Mycket återstår att göra kring digitaliseringen av skolans administrativa arbete, inte minst hanteringen av elevdata, berättade Peyman Vahedi, som är gymnasierektor i Kramfors kommun.

– All relevant information om eleverna ska följa med dem både inom och mellan utbildningssystemen. Idag är det närmast en omöjlighet, eftersom det används så många olika system som inte är kompatibla med varandra. Det behövs federationslösningar som gör det enkelt och smidigt att dela data, men för att det ska bli möjligt krävs att någon myndighet tar kommandot.

Maria Caryll, som är sektionschef på SKL, resonerade på ett liknande sätt på Skolverkets seminarium Så arbetar vi tillsammans för att främja skolans digitalisering. Hon betonade att det gäller att se till att den digitala infrastrukturen är på plats. Det behöver också tas fram single sign-on-lösningar som gör det möjligt att direkt komma åt all information som skolan behöver.

– Tänk om vi hade gjort på samma sätt som i Danmark. Där kan skolans personal, tack vare UNI-Login, komma åt all relevant information med samma inloggning. Även här i Sverige behöver vi lösningar som gör det möjligt för de olika administrativa systemen att “prata med varandra”.

Vilken digital kompetens behöver lärare ha?

I de reviderade läroplanerna talas det om att lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla en adekvat digital kompetens. Det förutsätter att de själva har de kunskaper som krävs, men vad betyder det i praktiken?

Kjell Hedwall, som är chef för avdelningen för skolutveckling på Skolverket, menade att det både för lärare och skolledare framför allt handlar om att kunna reflektera och förhålla sig kritiskt till när it och digitala medier är lämpliga att använda i undervisningen. Det här ställer stora krav på kompetensutveckling och det försöker Skolverket möta.

– Vi tar fram webbaserade kurser som bygger på kollegialt lärande, och som är fritt tillgängliga för alla skolor. Programmering är ett viktigt område, liksom att leda digitalisering och att kunna undervisa och lära i tekniktäta miljöer. Den här typen av breda insatser kommer att behövas under överskådlig tid, eftersom de tekniska och pedagogiska förutsättningarna hela tiden förändras.

Det går alldeles för långsamt

Nu är arbetet med skolans digitalisering i full gång, men många friskolor är missnöjda med att det ändå går för långsamt fram, menade Lars Leijonborg, som är ordförande för Friskolornas riksförbund.

– Avståndet mellan målsättning och verklighet får inte bli för stort. Vi hoppades till exempel på en snabbare digitalisering av nationella prov, men så blev det inte. Jag tror också att vi måste göra det möjligt att använda fjärrundervisning mer än idag. Detär ett sätt att försöka möta bristen på lärare och att ge eleverna likvärdiga möjligheter.

Här är det viktigt att förstå att det inte är tekniken som är tröskeln, påpekade Maria Caryll, utan det handlar om att få bättre fart på förändringsarbetet.

– De sociala strukturerna på skolan är viktiga. Det handlar om verksamhetskulturen, om det som finns i väggarna. Förändring som är kopplad till teknik tar helt enkelt tid. Ofta stannar det vid att man börjar använda digitala lösningar, medan undervisningen rullar på ungefär som tidigt. För att kunna ändra här, måste hela styrkedjan vara involverad i arbetet. Annars blir det svårt att komma vidare.

Vad innebär digitaliseringen och vart vill vi att den ska leda?

Ett annat hinder är att det fortfarande är en aning oklart vad digitaliseringen egentligen innebär och vart den ska leda, menade Peter Fredriksson, som är generaldirektör för Skolverket.

– Det är viktigt att alla i skolans värld blir överens om hur framtiden ser ut. Först då blir det möjligt att skapa en gemensam målbild och att komma överens om hur vi ska nå fram till målet. Ju tydligare målbilden blir, desto bättre förutsättningar har vi att lyckas.

Makerskola – en nationell testbädd för digitalt skapande i skolan

Projektet Makerskola, som avslutades i september, visar hur digitaliseringen förändrar skolans vardag och hur man kan tänka och arbeta på nya sätt med programmering och digitalt skapande. På seminariet Digital kompetens och programmering i skolan – är vi redo inför höstterminen?, blickade några av deltagarna både framåt och bakåt.

Nu är det lättare att sprida kunskap i hela organisationen

Makerskola stöddes av Vinnova och drevs av Sollentuna kommun, med bland andra RISE och ett trettiotal skolhuvudmän, forskare och företag som partners. Syftet var att fungera som en testbädd, vilket gav en stor frihet, berättade Lars Glimbert, som var projektledare. Det handlade inte främst om att försöka göra rätt, utan om att utforska och testa nya vägar som kan leda framåt.

– För Sollentunas del blev det här projektet en stor vinst. Vi har satsat brett på makerspace i kommunen och nu har vi skapat en struktur som gör det lättare att sprida kunskap i hela organisationen.

Man måste få misslyckas för att kunna gå framåt

Helen Henriksson är skolutvecklare i Göteborgs stad och arbetade med Makerskola tillsammans med intresserade skolor. Hon betonade bland annat betydelsen av att ha en central skolutvecklingsenhet i kommunen. Annars är det svårt att få igång utvecklingen i en stor kommun.

– Vi lärde oss mycket med Makerskola och de här erfarenheterna kommer att påverka oss mycket framöver. Inte minst har vi förstått att det är viktigt att få lov att misslyckas. Ett misslyckande leder vidare till nästa steg i utvecklingen och på sikt ger det stora vinster för verksamheten. Man måste få prova sig fram för att komma vidare.

Svaren väckte nya frågor

Det finns en växande rörelse kring makerkultur och skola utomlands, berättade Carl Heath, utbildningsdirektör på RISE, och det finns en spännande koppling mellan barn och programmering som är viktig att utforska. Men arbetet visade sig efterhand att leda i en annan riktning än vad man trodde från början.

– Makerskola tog avstamp i tekniken, men ju längre vi höll på, desto mer kom det att handla om kompetensförsörjning och verksamhetsutveckling. Svaren vi fick kring hur man kan arbeta med barn och programmering väckte nya frågor som blev viktiga att undersöka och att besvara.

Vad gör skolan när den når en brytpunkt?

När skolan börjar arbeta med laserskrivare, CNC, stegvisa algoritmer och programmering i undervisningen, väcks viktiga frågor om lärare och deras kompetensförsörjning, tillade Maria Nyström, rektor på Runbacka skolor i Sollentuna. Vad gör man på skolan när man upptäcker att man befinner sig i en brytpunkt?

– Vi har redan infört programmering i undervisningen och vi har låtit alla lärare i kommunen gå Skolverkets webbkurs Om programmering. Det här inte bara något som är viktigt för matematik- och tekniklärare, utan det är något som alla behöver ha en inblick i. Att förstå hur programmering fungerar, ger en ny slags läsförståelse, ett nytt sätt att se och förstå sin omvärld.

Gemensam kunskap blir en samlande kraft

Det uppstår en helt ny kraft när hela lärarkollegiet har samma förståelse och insikt, förklarade Maria Nyström. Samtidigt blir det uppenbart att kunskaperna om hur programmering fungerar kan komma till nytta i alla ämnen. Men det här ställer också stora krav på kompetensförsörjningen. Sollentuna kommun har kommit långt och har många drivna lärare, men det är nödvändigt att hela tiden hålla igång utvecklingen.

Man får inte tappa tempo

Ett viktigt skäl till att Sollentuna har lyckats så bra, är att man fick till en slags undergroundrörelse kring Makerskola som drev på, menade Sara Penje, som är utvecklingschef i Lidingö stad, men som tidigare arbetade i Sollentuna. Det hände mycket på ganska kort tid och hela styrkedjan var med.

– I Sollentuna finns lärare som är framåt och som tar ansvar för varandras utveckling, och skolledarna var också med. Det kollegiala lärandet och kunskapsutbytet är helt enkelt avgörande. Vi behövde samma sak i Lidingö och Makerskola gav oss den struktur som vi behövde för att komma igång. Nu kör vi vidare med hangouts och diskussioner för att inte tappa tempo. Det gäller att hålla liv i digitaliseringsfrågan och att se till att den blir en del av vardagen.

Alla måste förstå vad det innebär att arbeta med it som material

Det gäller också att ge alla som arbetar i och med skolan en möjlighet att förstå vad det innebär att arbeta med it som material, konstaterade Per Falk, som är it-strateg och processledare i Upplands Väsby kommun. Alla har inte samma grad av förståelse, så det gäller att se till att alla är med, särskilt cheferna och de som fattar politiska beslut.

– I Upplands Väsby har vi skapat ett makerspace, en fysisk plats som samlar hela kommunen och som hjälper oss att utvecklas vidare. Det blir också ett sätt att jobba med likvärdighet. Alla får en insyn i vad som görs och vad som är på gång. Då blir det enklare att skapa en gemensam progression som gör det möjligt att gå i samma riktning tillsammans. Men det kräver också att de som känner sig oroliga kan få den hjälp de behöver för att komma vidare.

Hur kan vi få lärarutbildningarna med på tåget?

Upplands Väsby har inlett ett samarbete med förskollärarutbildningen på Stockholms universitet kring makerspace, och det är något som skulle behöva på fler lärarutbildningar, tillade Per Falk.

– Alla lärarutbildningar borde börja undersöka hur de kan få in makerkulturen och det digitala skapandet i sin undervisning. Det tror jag kan ge en mycket bättre fart åt förändringsarbetet och det kan också hjälpa de blivande lärarna att utveckla en adekvat digital kompetens. Därför måste vi börja fundera på vad som kan göras för att få med fler på tåget!

Digitala rådslag om skolans digitalisering

Det är också viktigt att engagera så många som möjligt i arbetet med att utveckla en nationell handlingsplan för skolans digitalisering. Det här arbetet leds av SKL, på uppdrag av regeringen, men man samarbetar med en rad andra aktörer. Man vill också att alla som är intresserade av området ska ges möjlighet att dela med sig av sina tankar.

I Almedalen arrangerade RISE en workshop kring handlingsplanen som samlade ett åttiotal personer från olika verksamhetsområden som rör skolan, alltifrån forskare, politiker och företrädare för olika branscher till utvecklingsstrateger, skolledare och lärare. Det var samtidigt det första digitala rådslaget om skolans digitalisering. Intresserade som inte var på plats, kunde delta via nätet

Deltagarna besvarade en rad olika frågor inom de tre fokusområdena: digital kompetens för alla i skolan, likvärdig tillgång och användning samt forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter. Ett stort antal skarpa förslag delades i plattformen VoteIT, och dessa tar arbetsgruppen med sig i det fortsatta arbetet. Det handlade bland annat om kompetensutveckling för beslutsfattare, ett ökat statligt ansvar för digital infrastruktur, behov av lokala samverkansformer om digitala läromedel samt förslag om digitala tjänster som kan göra internationell forskning mer lättillgänglig.

Learning Forum i Göteborg 9-10 oktober, arrangeras ett rådslag som är helt inriktat på forskningsfrågor. Föredrag och diskussioner på Learning Forum kommer vi att återkomma till!

Spaningen 003 – Ny edtechprofessur, designprinciper för spel och en utflykt till MIT

Spaningen 003 – Ny edtechprofessur, designprinciper för spel och en utflykt till MIT

Den här veckan börjar vi med att berätta om professuren i pedagogik med inriktning mot digitala lärprocesser, som nyligen tillsatts på Linnéuniversitetet. Därefter tittar vi närmare på en bok från forskare på MIT om designprinciper för digitala spel som kan användas i undervisningen. Nästa punkt blir den engelske utbildningsministerns invit till edtech-industrin att revolutionera skola och livslångt lärande med teknikens hjälp. Allra sist tar vi upp pK-12 Action Groups webbplats, som är en bra startpunkt för den som vill hålla ett öga på MIT:s alla forsknings- och utvecklingsprojekt mot förskola och skola.

Spaningen är en tjänst från RISE som gör det enklare att följa med i och att förstå vad den pågående teknik- och samhällsutvecklingen innebär för utbildning och lärande. Tjänsten är en del av RISE partnerskap för tillämpad forskning och utveckling inom digitalisering och lärande. Podden spaningen, som ger en översikt av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande, produceras av Stefan Pålsson och Carl Heath.

Veckans spaning, vecka 39

Veckans spaning, vecka 39

Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev och som podd, inläst av Carl Heath.

Den här veckan börjar vi med att berätta om professuren i pedagogik med inriktning mot digitala lärprocesser, som nyligen tillsatts på Linnéuniversitetet. Därefter tittar vi närmare på en bok från forskare på MIT om designprinciper för att skapa digitala spel som kan användas i undervisningen. Nästa punkt blir den engelske utbildningsministerns invit till edtech-industrin att revolutionera skolan med teknikens hjälp. Allra sist tar vi upp pK-12 Action Group, som är en bra startpunkt för den som vill hålla ett öga på MIT:s forsknings- och utvecklingsprojekt mot förskola och skola.

Linnéuniversitetet har tillsatt en professur med inriktning mot digitala lärprocesser

Det är två år sedan Linnéuniversitetet och det växjöbaserade edtech-företaget IST kom överens om ett långsiktigt samarbete för att bygga upp tvärvetenskaplig forskning om digitala lärprocesser. När digitaliseringen av den svenska skolan efterhand tar fart, är det viktigt att utveckla mer kunskap om hur de tekniska lösningarna bäst kan användas och vilka metoder och arbetssätt som fungerar.

Genom att förena och vidareutveckla kunskap från olika forskningsområden, kan Linnéuniversitetet stärka sin position när det gäller skola och utbildning. För IST:s del är det viktigt att få vetenskapligt stöd för hur olika tjänster och applikationer kan komma till nytta i skolan. Det finns också en förhoppning om att det här samarbetet kan bidra till ett bättre samspel mellan forskning och pedagogisk praxis i skolan.

Första steget i samarbetet var att inrätta och tillsätta en professur i pedagogik med inriktning mot digitala lärprocesser. Nu är professuren tillsatt med Italo Masiello, som gått Karolinska Institutets forskarskola i medicinsk pedagogik och närmast kommer från en tjänst som innovations- och utbildningschef på Södersjukhuset i Stockholm.

Italo Masiello visade i sin avhandling, som han disputerade på 2005, att den digitala teknikutvecklingen kan användas med framgång i den medicinska undervisningen. Han genomförde två studier av lärplattformar och en om 3d-animationer i undervisningen. Slutsatsen var att både utformningen av lärresurserna, hur de används i undervisningen och de studerandes attityder till it-användningen har betydelse för resultatet. Digitala lärresurser är i sig ingen garanti för att undervisningen förbättras och att de studerande lär sig mer.

På senare år har Masiello bland annat undersökt hur simuleringar kan användas för att utveckla kunskaper och praktiska färdigheter på läkarutbildningen. Han har också, tillsammans med andra forskare, gått igenom aktuell forskning om hur VR och AR kan användas i den medicinska undervisningen. Det finns indikationer på att virtuella miljöer och förstärkning av den fysiska miljön med datorgenererade sinnesintryck kan ge pedagogiska vinster. ,Men det återstår en rad frågetecken att räta ut och det det behövs mer systematiska studier av hur utformning och användning ska gå till.

Eftersom Italo Masiello inte kommer ifrån skolans värld, inleder han sitt arbete på Linnéuniversitetet med att lära sig mer om hur de pedagogiska och tekniska förutsättningarna ser ut i den svenska skolan. Därefter är det dags att bygga upp en forskningsmiljö och att börja undersöka viktiga problemställningar kring digitala lärprocesser i skolans undervisning.

Resonant Games

Education Arcade är en forskningsmiljö kring digitala spel, AR och simulationer, som är nära kopplad till Scheller Teacher Education Program på MIT. Arbetet leds av Eric Klopfer, som tillsammans med sina kollegor under mer än 15 år utvecklat en lång rad spel som använts i undervisningen i amerikanska skolor.

MIT Press har nyligen gett ut boken Resonant Games, som ger en sammanfattning av erfarenheterna från Education Arcade kring goda designprinciper för spel som ska använda i undervisningen. Boken är skriven av Eric Klopfer, Jason Haas, Scot Osterweil och Louisa Rosenheck, och är fritt tillgänglig på nätet.

Resonans används som metafor för de kopplingar som design och spel måste göra mellan de olika sammanhang som eleverna finns i för att aktiviteterna ska upplevas som meningsfulla och leda till kunskapsutveckling och lärande.

Resonant Games tar totalt upp 20 olika designprinciper och man resonerar kring dem tillsammans med några olika spel som utvecklats genom åren, bland annat Lure of the Labyrinth, Vanished, The Radix Endeavor och Ubiqitous Biology.

Fyra av principerna ses som mer övergripande:

Den första principen handlar om att se varje elev som “en hel människa”. Eleverna är förstås mer än bara en elever i skolan. De är unga människor med olika intressen, passioner, funderingar och drömmar. Det är viktigt att ett spel kan möta eleverna där de befinner sig i livet, berätta bra historier och presentera gåtor och problem som de inspireras att lösa.

Behovet av att tänka på den gemensamma upplevelsen är princip nummer två. Lärandet är både en individuell och en social aktivitet. Därför är det viktigt att eleverna inte enbart arbetar på egen hand, utan att de också tillsammans resonerar, diskuterar och hjälps åt för att lösa de problem som de står inför.

Den tredje principen lyfter fram att spelet och lärande måste samspela. Det gäller att dra nytta av spelets mekanismer och verkningsmedel för att få eleverna intresserade, nyfikna, börja utforska, reflektera, och så vidare. Spelet ska inte fyllas med innehåll, utan det gäller att försöka skapa en synergi mellan hur spelet fungerar och vilka aktiviteter som är viktiga för att eleverna ska lära sig.

Spelet ska fungera i skolan – det är den fjärde principen. Med andra ord är det nödvändigt att anpassa aktiviteterna till de tekniska och fysiska förutsättningar som gäller i skolan, att ta hänsyn till de krav som läroplanen ställer, med mera.

Författarna är noga med att poängtera att de tjugo designprinciperna inte är någon magisk formel som automatiskt leder till ett spel som verkligen slår an i skolan. Alla elever är olika och undervisning är en högst komplex verksamhet. Ibland fungerar en lösning och ibland fungerar den inte. Men de här principerna har visat sig fungera som en bra grund att utgå ifrån. Genom att dela med sig av sina erfarenheter, hoppas de kunna ge andra utvecklare hjälp på vägen.

Englands utbildningsminister vänder sig till edtech-branschen

Utbildningsminister Damian Hinds vände sig härom månaden till edtech-branschen och bad dem att presentera digitala lösningar som kan revolutionera det engelska utbildningssystemet. I utspelet betonade han särskilt hur simuleringar, AR och VR kan skapa helt andra lärmiljöer och ge nya möjligheter för eleverna att utveckla sina kunskaper.

I november kommer regeringens höstbudget att presenteras, och redan nu är det klart att den bland annat kommer att innehålla en bredbandssatsning för skolan. Men för att det ska vara någon mening med den, måste lärarna kunna dra nytta av de möjligheter som öppnar sig, anser utbildningsministern. Friskolan Shireland Collegiate Academy – som ingår i Research Schools Network – nämndes som ett bra exempel på hur skolor kan gå tillväga.

Damian Hinds pekar bland annat på behovet av att lärare kan dra nytta av it och digitala medier i undervisningen och att de kan använda tekniken för att bedöma elevernas kunskaper och lärande på ett bättre sätt. Digitala lösningar kan också bidra till att underlätta administrativa arbetsuppgifter. Det är även viktigt att utveckla nya metoder för lärarutbildning och fortbildning och att ge alla medborgare möjlighet till ett livslångt lärande genom att använda nätets möjligheter.

Under hösten inleder regeringen ett samarbete med Chartered College of Teaching, British Educational Suppliers Association och ett antal andra aktörer. Bland annat kommer man att utveckla en webbplats som ger exempel på hur undervisningen kan utvecklas och som låter lärare testa olika program och tjänster utan kostnad. Det kommer också att arrangeras regionala roadshows där edtech-företag och skolledare kan försöka hitta samarbetsmöjligheter.

Veckans tips

På MIT pågår mängder av intressanta forsknings- och utvecklingsprojekt som vänder sig till förskolan och skolan. Scratch Jr och Scratch, som används för att lära förskolebarn och elever blockprogrammering, är två välkända exempel. pK-12 Action Group är ett försök att samla alla de hundratals initiativ som är på gång. Tanken är både att underlätta det interna samarbetet och att fungera som katalysator för alla i hela världen som arbetar med att utveckla undervisningen i förskola och skola. Deras webbplats är en bra startpunkt för den som vill följa med i vad som händer.

Spaningen 002 – en utflykt till Tyskland, Norge och Finland

Spaningen 002 – en utflykt till Tyskland, Norge och Finland

I det här andra avsnittet av podden spaningen pratar vi allra först om en bok från OECD om en skola för 2000-talet. Sedan tar vi upp skolans digitalisering i Tyskland och försöket med en nationell plattform för digitala läromedel, Den teknologiske skolesekken i Norge och Bothnia Learning Hub i Finland. Sist kommer några tips för den som vill hålla ett öga på skolutvecklingen i Finland.

Spaningen är en tjänst från RISE som gör det enklare att följa med i och att förstå vad den pågående teknik- och samhällsutvecklingen innebär för utbildning och lärande. Tjänsten är en del av RISE partnerskap för tillämpad forskning och utveckling inom digitalisering och lärande. Podden spaningen, som ger en översikt av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande, produceras av Stefan Pålsson och Carl Heath.

Veckans spaning, vecka 38

Veckans spaning, vecka 38

Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev och som podd, inläst av Carl Heath.

I det här avsnittet tar vi allra först upp Andreas Schleicher och OECD:s perspektiv på vad som behöver göras för att utveckla skolan och undervisningen efter dagens villkor och förutsättningar. Därefter blir det en titt på hur det går med skolans digitalisering i Tyskland och försöket med en nationell plattform för digitala läromedel och andra lärresurser. Den teknologiske skolesekken får en belysning, liksom Bothnia Learning Hub i Finland. Till sist kommer några tips om hur du kan hålla ett öga på skolutvecklingen i Finland i allmänhet och i Svenskfinland i synnerhet.

OECD om en skola för 2000-talet

I början av sommaren presenterade OECD boken World Class: How to Build a 21st-Century School System. Den är skriven av direktören för deras utbildningsdirektorat, Andreas Schleicher, som bland annat ansvarar för PISA-undersökningarna.

Boken bygger vidare på samlade slutsatser från PISA och ger en överblick över hur OECD menar att utbildning och lärande behöver utvecklas. För ett par dagar sedan kom sex korta filmer som ger en introduktion till viktiga tankar och resonemang.

Fem länder och områden med goda PISA-resultat – Singapore, Estland, Kanada, Finland och Shanghai – lyfts fram i boken tillsammans med korta beskrivningar av utmärkande drag i deras skolsystem. Några drag är gemensamma. De har höga ambitioner för alla elever och undervisningen drivs av en övertygelse om att alla kan lära sig, oavsett socioekonomisk bakgrund. Länderna betonar även läraryrkets avgörande betydelse för en bra skola och arbetar för att rekrytering och fortlöpande kompetensutveckling av lärare fungerar så bra som möjligt.

Andreas Schleicher påpekar att den snabba teknikutvecklingen ännu inte har förändrat skolan på samma sätt som den har vänt upp och ned på många andra samhällsområden. Det är ett stort problem att skolan använder teknik från 2000-talet, pedagogik från 1900-talet och en organisation från 1800-talet, konstaterar han. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att sådant som är enkelt att mäta och att undervisa i också är enkelt att digitalisera och automatisera.

Eleverna behöver lära sig att hantera en alltmer global, komplex och mångtydig värld. Det kräver att de utvecklar analytiska förmågor som inte bygger på rutinlösningar och att de tränar sig att tänka kreativt. Här är det inte minst viktigt att tänka till kring lärmiljöns betydelse, menar Andreas Schleicher. Långtifrån allt är lämpligt att undervisa och lära i en traditionell skolmiljö.

När det gäller att lära sig att tänka självständigt, att samarbeta med andra och att kunna hantera att det finns flera olika perspektiv på verkligheten, är det bättre att lösa verkliga problem i autentiska miljöer. Det handlar både om olika kulturella perspektiv och om olika ämnes- och yrkesperspektiv. Redan idag är det möjligt att simulera sådana miljöer, och det måste skolan kunna dra nytta av, konstaterar Andreas Schleicher.

En nationell satsning i Tyskland på skolans digitalisering

Skolan i Tyskland har ännu inte fått riktig fart på digitaliseringen, även om det naturligtvis finns exempel på delstater och skolor som har kommit en bit på väg. 2016 lanserade förbundsregeringen därför en nationell strategi och öppnade för ett samarbete med de 16 delstaterna för att få igång en samlad utveckling.

Kort därefter enades utbildningsministrarna kring vad som måste göras: Den digitala infrastrukturen behöver byggas ut ordentligt och läroplanerna måste anpassas bättre till de pågående samhällsförändringarna. Det krävs också satsningar på lärarutbildning och fortbildning och skolorna behöver ha en enkel och lättöverskådlig tillgång till digitala läromedel och andra lärresurser av god kvalitet.

En federal satsning på skolan kräver ändringar i grundlagen, och här har man inte nått ända fram i förbundsdagen. Den federala regeringen och delstaterna hoppas att ett beslut kan fattas innan årskiftet, så att satsningarna kan komma igång under nästa år. Planen är att förbundsstaten finansierar den grundläggande uppbyggnaden av den digitala infrastrukturen under fem år, medan delstaterna ansvarar för att förändra styrdokumenten och utveckla lärarnas kompetens.

Tyska skolor testar en molnbaserad läromedelstjänst

Redan för två år sedan föreslog den tyska förbundsregeringen i sin strategi att förutsättningarna för att utveckla en gemensam infrastruktur för läromedel och andra lärresurser skulle undersökas. Hasso-Plattner Institut, som ansvarar för det här arbetet, är nu inne i en andra pilotfas av satsningen Schul-Cloud. På sikt hoppas man att 300 skolor över hela Tyskland ska delta.

Det rör sig om en skalbar molntjänst som nås via webben, och som kan användas av alla digitala enheter med en någorlunda modern webbläsare. De som är inloggade på Schul-Cloud har tillgång till allt material, både i skolan och hemma. Tanken är att ha en låg tröskel som ställer mindre krav på hårdvaran, så att eleverna även kan använda sin egen mobil eller platta. Datortätheten i de tyska skolorna är fortfarande ganska låg.

Trots att satsningen fungerar bra, pekar det mesta på att en gemensam nationell plattform nog ligger en bit in i framtiden. Det beror dels på att några delstater har egna liknande satsningar som de gärna vill bygga vidare på. Men inget hindrar att de via sin egen plattform ger elever och lärare tillgång till Schul-Cloud. Den bristfälliga tillgången till trådlöst Internet är ett större problem, liksom den kommande kostnaden. Schul-Cloud finansieras med federala medel fram till halvårsskiftet 2021. Därefter ska delstaterna själva betala för utveckling och användning.

Den teknologiske skolesekken

I somras lanserade den norska regeringen satsningen Den teknologiske skolesekken, som sträcker sig över fem år och totalt omfattar 450 miljoner norska kroner. Syftet är att ge stöd till företag att utveckla digitala läromedel och att göra det möjligt för skolhuvudmännen att köpa in utrustning för lärare som vill arbeta med programmering i undervisningen.

Satsningen knyter an till den nationella strategin för digitalisering av grundskolan och gymnasiet, som lades fram förra året. Det handlar både om att säkerställa att alla elever utvecklar den digitala kompetens de behöver och att se till att it och digitala medier används som ett bra stöd för elevernas kunskapsutveckling. Betydelsen av att programmering och en övergripande förståelse av den digitala utvecklingens samhällseffekter förs in i läroplanerna betonas också.

Den digitale skolesekken förbereder även för de nya läroplaner som träder i kraft 2020. Det här är en förändring som beskrivs som den största förändringen sedan Kunnskapsløftet 2006, då digital kompetens fördes fram som en av de fem grundläggande färdigheter som krävs för lärande i alla ämnen.

De nya läroplanerna ska betona kärnelementen i de olika ämnena, det vill säga de kunskaper som elever behöver i samhälle och arbetsliv. Det räcker inte med en teoretisk förståelse, utan de behöver också lära sig att tillämpa sina kunskaper i praktiken. För att lyckas med det, är det nödvändigt att det finns smarta och innovativa läromedel som hjälper eleverna att tänka kritiskt, att reflektera och att använda sin förståelse på ett konkret sätt. Med andra ord behövs det något annat och något mer än text och bild på en skärm.

I fredags var sista ansökningsdag för årets medel: 70 miljoner norska kroner, varav 55 går till utveckling av läromedel i samhällskunskap, matematik, norska, slöjd och musik.

Bothnia Learning Hub

Bothnia Learning Hub är ett av de projekt som finansieras inom ramen för den finska regeringens satsning på att förnya lärarutbildningen och utveckla lärares yrkeskompetens genom hela arbetslivet. Den här satsningen är i sin tur en del av handlingsplanen Den nya grundskolan, som totalt rymmer satsningar på 90 miljoner euro..

Projektet Bothnia Learning Hub drivs av ett konsortium som består av Åbo Akademis lärarutbildning i Vasa, Centret för livslångt lärande, Experience Lab samt Vasa Övningsskola.

Målet med projektet är att öka användningen av it och digitala medier på lärarutbildningen och i skolornas undervisning. Därför vill Bothnia Learning Hub skapa bättre förutsättningar för kunskapsdelning och dialog mellan lärarutbildning, fortbildning och lärares dagliga arbete i skolan. Ett annat viktigt mål är att bidra till den fortsatta pedagogiska utvecklingen i Finland. Bland annat finns en podd, där projektdeltagarna berättar om sitt arbete. I det senaste avsnittet, som kom förra veckan, sammanfattas vårens erfarenheter samtidigt som man funderar kring det fortsatta arbetet.

Veckans tips

Utbildningsstyrelsens svenska Facebook-sida ger en snabb inblick i vad som är på gång i den finska skolan, både när det gäller den digitala och den mer allmänna utvecklingen. Det finns också Facebook-grupper för den som vill följa med i vad som händer på lärarutbildningen vid Åbo Akademi och hur man arbetar med lärarfortbildning i Svenskfinland. Bothnia Learning Hub har också en Facebooksida som både länkar till podden och till annat material.

Tretton röster om skolans digitalisering

Tretton röster om skolans digitalisering

19 oktober fattade regeringen beslut om en nationell strategi för skolans digitalisering som ska främja lärande och kunskapsutveckling och göra det möjligt för alla elever att utveckla en adekvat digital kompetens. Skolhuvudmän, skolledare och pedagoger i skolan har en röd tråd att följa – men är det tillräckligt för att nå fram till målet? Tretton personer från skolsverige delar med sig av sina tankar, farhågor och förhoppningar.

Digitaliseringen påverkar och driver på utveckling och förändring inom alla samhällsområden. Detta gäller naturligtvis även för skolan. Verksamhetens villkor och förutsättningar förändras och det ställs nya krav på undervisningens innehåll och kunskapsmål. Trots att detta länge varit uppenbart, är det först nu som det formuleras nationella riktlinjer och mål i Sverige.

Nationell strategi och reviderade styrdokument

Arbetet med den nationella strategin har pågått under två år och parallellt har det genomförts en revidering av grund- och gymnasieskolans kurs- och läroplaner som konkretiserar målen för elevernas digitala kompetens.  Programmering blir en del av undervisningen i ämnen som matematik, teknik och samhällskunskap, och skolbibliotekets pedagogiska funktion i utvecklingen av elevers språkförmåga och digitala kompetens lyfts fram.  Det pågår även en översyn av förskolans läroplan, som särskilt ska beakta hur barnens digitala kompetens kan stärkas

Avsikten är att lägga en god grund för det långsiktiga utvecklingsarbete som behövs för att möjliggöra en effektiv och likvärdig digitalisering av skolan. Skolverket är i färd med att ta fram diskussionsunderlag, kommentarmaterial och moduler för kompetensutveckling för grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. SKL har fått i uppdrag att formulera en handlingsplan som ska göra det möjligt att genomföra strategin och att förverkliga målen.

Den enkätundersökning av it-användning och it-kompetens i skolan som Skolverket genomför regelbundet sedan knappt tio år tillbaka, visar fortfarande att utvecklingen är ojämn över landet, både när det gäller infrastruktur och pedagogisk användning. Hos ett stort antal huvudmän finns bristande kompetens hos skolledarna när det gäller förmågan att organisera och driva digitaliseringen framåt.

Kungliga bibliotekets kartläggningar visar att mycket återstår att göra när det gäller skolbibliotekets pedagogiska funktion. Bland annat framgår det att endast knappt hälften av landets skolor har bemanning minst 20 timmar i veckan. I allmänhet är skolbiblioteket inte heller en integrerad del i skolans undervisning, även om det finns flera undantag och goda exempel.

Fyra aspekter av digital kompetens och tre centrala fokusområden

De reviderade läroplanerna tar upp fyra aspekter av digital kompetens som rör hela skolan:

  • Undervisningen ska hjälpa eleverna förstå hur digitaliseringen påverkar individ och samhälle.
  • Alla elever ska lära sig att använda och att utveckla en grundläggande förståelse för hur digital teknik fungerar.
  • Alla elever ska lära sig att förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt.
  • Eleverna ska träna sig i att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt genom att använda digital teknik.

Den digitala strategin fokuserar på tre centrala områden:

  1. Digital kompetens för alla elever. Huvudmän, rektorer och förskolechefer ansvarar för kompetensutveckling och kollegialt lärande och förutsätts kunna leda det digitala utvecklingsarbetet. Personal som arbetar med barn och elever i förskola och skola ska kunna välja och använda de digitala verktyg som är ändamålsenliga. En viktig förutsättning är att de redan under sin utbildning utvecklar den digitala kompetens som detta kräver.
  2. Likvärdig tillgång och användning av it och digitala medier. Alla barn och elever och all personal som arbetar med dem ska ha tillgång till digitala verktyg utifrån sina behov och  förutsättningar. Detta kräver ändamålsenlig infrastruktur samt teknisk  och pedagogisk support. Digitala lärresurser ska vara ändamålsenliga och göra det möjligt att utnyttja teknikens möjligheter på ett effektivt sätt. Digitaliseringen ska även användas för att underlätta personalens arbete med undervisning och administration.
  3. Forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter i undervisningen och i andra delar av skolans verksamhet. Syftet med forskning och uppföljning är att ge vägledning och stöd åt den fortsatta användningen och utvecklingen.

Steget från beslut till förverkligande

Styrdokumenten och strategin utgör ramverket för arbetet med skolans digitalisering och SKL:s plan kommer att göra det tydligt vad huvudmän, skolledare och lärare behöver göra för att målen ska kunna förverkligas i den dagliga verksamheten. Parallellt med detta kommer det kontinuerligt att föras en diskussion kring viktiga frågor och problemställningar som måste hanteras.

Skolans digitalisering är en komplex uppgift som ständigt förändras av den tekniska och pedagogiska utvecklingen och där svaren är långt ifrån självklara. Vad säger de som arbetar på olika nivåer i skolans värld? Vilka frågor och problemställningar tycker de är viktiga att belysa och hantera? Vilka risker och farhågor ser de och vilka förhoppningar har de när det gäller skolans digitalisering?

I den här artikeln får tretton personer från olika delar av skolans värld göra sina röster hörda. De arbetar på myndighetsnivå, i den lokala förvaltningen och som skolledare, lärare och skolbibliotekarie i olika delar av Sverige. Mångfalden av röster och perspektiv visar både digitaliseringens komplexitet och de gemensamma möjligheter och utmaningar som ska hanteras i utvecklingsarbetet.

Strategin blir avgörande

Den nationella it-strategin och dess verkan blir avgörande för hur det kommer att se ut i svenska skolor framöver. Det menar Andreas Hedlund, som är ikt-pedagog på Skolkontoret i Skellefteå samt projektledare för satsningen Programmering i förskola och skola. Han arbetar sedan länge med pedagogisk utveckling och sedan några år även med skolledares och lärares kompetensutveckling.

– Skolledare måste ha en god digital kompetens för att kunna peka ut riktningen, leda verksamheten och vara bollplank för medarbetarna. För lärare och förskolepersonal gäller det att inte bara sikta på att höja lägstanivån. Det är minst lika viktigt att ge möjlighet till de som ligger före att utvecklas vidare, så att de kan fungera som en resurs för resten av kollegiet. Dela-kulturen är avgörande för att den pedagogiska utvecklingen ska spridas.

Skolledare och lärare i Skellefteå undrar inte längre om skolan ska digitaliseras. De är  istället angelägna om att ta reda på hur det ska göras i praktiken, och det finns en stor efterfrågan på kompetensutveckling.

– Teknikstressen, som tidigare var ganska vanlig, har i stort sett försvunnit. Nu finns det istället en oro kring förändringarna i styrdokumenten. Många lärare frågar sig hur de ska använda it och digitala medier i sin undervisning, så att de lever upp till kurs- och läroplanerna. Skolkontoret har ett team kring digitalt lärande som guidar lärarna och hjälper dem att testa, utvärdera och reflektera. Ansvaret ligger hos förskolorna och skolorna att göra jobbet ute i verksamheten. Vi som arbetar centralt hjälper till med att sy ihop helheten.

Mer bestämda riktlinjer behövs

Att prata om att leda skolans digitalisering är en sak, men att göra det i praktiken är något helt annat, menar Oscar Semb, som är utvecklingsstrateg på Academedias teoretiska gymnasieskolor. Vad innebär det egentligen att leda utvecklings- och förändringsarbetet inom det här området om man är beslutsfattare, förvaltningschef eller rektor?

– Här behövs större konkretion och en mer tydlig statlig styrning. Staten måste våga staka ut vägen och ge mer bestämda riktlinjer. Det är en viktig förutsättning för att strategin ska kunna genomföras på ett bra sätt. Samtidigt måste det förstås också till insatser som stärker och fördjupar beslutsfattares och ledares digitala kompetens.

Den svenska skolan bygger på ett decentraliserat styrsystem. Förvaltningschefer och rektorer är i regel ganska självständiga i sitt beslutsfattande, vilket är på gott och ont, säger Oscar Semb. Självständigheten är för det mesta av godo, tillägger han, men ibland skulle ledningen kunna styras upp nationellt, så att vi får en jämnare och mer likvärdig utveckling.

Det handlar om förändring

Unos uno, som genomfördes 2010-2013, är den hittills mest omfattande undersökningen av hur it och digitala medier används i den svenska skolan. I slutrapporten konstateras att digitalisering inte är något avgränsat it-projekt, utan ett långsiktigt och genomgripande förändringsprojekt. Annika Agélii Genlott är doktorand vid Örebro universitet och har professor Åke Grönlund, som var forskningsledare för Unos uno, som handledare. Hon förtydligar slutsatsen i slutrapporten så här: Digitaliseringen av skolan handlar inte om teknik, utan om en förändring av människors tankar och praktik.

– De som är långt framme behöver stöd av skolledarna. De som halkar efter behöver hjälp från sina kollegor. Människor agerar olika när det handlar om förändring och de behöver olika former av stöd för att komma över hindren. Fortfarande har vi för lite kunskap för att kunna hantera det här på ett bra sätt, och mycket behöver göras inom forskningen framöver för att leda oss vidare..

Annika Agélii Genlott är också skolutvecklare i Sollentuna kommun, som sedan länge arbetar strategiskt och målmedvetet med skolans digitalisering. Bland annat har man i kommunen utvecklat den framgångsrika modellen Skriva sig till lärande (STL). Den bygger på att eleverna samarbetar och ger varandra formativ återkoppling, medan läraren, samordnar och leder arbetet och ger hjälp och stöd när de behövs. STL kopplar samman användningen av digitala verktyg och tjänster i undervisningen med de nyckelfaktorer som enligt forskningen främjar elevernas språkutveckling och lärande.

Erfarenheterna från Sollentuna visar att kollegialt lärande och kontinuerligt stöd är nödvändigt för att det pedagogiska förändringsarbetet ska lyckas. Under det här läsåret driver SKL en fortbildningssatsning i STL, baserad på blended learning, med deltagare från grundskolor i kommuner från olika delar av landet. Satsningen leds av Annika Agélii Genlott, och syftet är att börja få igång en förändring av andra graden när det gäller användningen av it och digitala medier i undervisningen. Med andra ord är det inte bara arbetssätten som ska förändras, utan även idéer, tankar och perspektiv på undervisning, lärande och kunskap. Det förutsätter att man kan hantera förändring på ett konstruktivt sätt.

– Digitaliseringen är nog den enskilt största maktförskjutaren under min arbetstid. Den här förskjutningen har stor betydelse för vad som blir gjort, liksom vad som inte blir gjort. Bristande kunskaper bland skolledare och lärare sätter ofta en hämsko på utvecklingen. När man inte vet vad som behöver göras, blir det svårt att hantera förändring. Detta gäller även för blivande lärare. Digitaliseringen måste genomsyra lärarutbildningen på helt andra sätt än idag för att förbereda studenterna på arbetslivets förutsättningar och krav.

Skilj mellan digitaliseringens form och dess innehåll

Emellanåt förs fortfarande diskussioner där kontrahenterna är för eller mot skolans digitalisering. Den typen av ordväxlingar är helt meningslösa, säger Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Den digitala teknikutvecklingen påverkar hela samhället, och skolan kan inte ställa sig utanför.

– Digitaliseringen måste helt enkelt in i skolans undervisning, även om det ibland blir svårt. Det är till exempel inte realistiskt att eleverna först ska skriva för hand och sedan renskriva texten på datorn. Att skriva digitalt innebär att hela skrivprocessen förändras, och det måste alla elever lära sig.

Det är ingen poäng med att klamra sig fast vid det gamla bara för sakens skull. Detsamma gäller när man sätter böcker mot it och digitala medier. Däremot är det högst angeläget att skilja på form och innehåll när skolan digitalisering diskuteras, menar Jonas Linderoth.

– För mig är det en fråga om vad och inte en fråga om hur. Det är en vansinnig skillnad mellan att säga att undervisningens innehåll måste förändras och att säga att undervisningens form måste förändras. I den svenska skoldebatten märks ibland ett förakt mot att lärare instruerar, visar och berättar när it och digitala medier används i undervisningen. Men det leder ingenstans att diskutera arbetsformer med utgångspunkt i om någon kompetent eller digital eller inte. Hur man arbetar måste bero på hur elevgruppen och de lokala förutsättningarna ser ut.

Jonas Linderoth är övertygad om att det aldrig går att visa att själva digitaliseringen leder till att undervisningen förbättras. Det finns ingen sådan kausal effekt, påpekar han. Vi måste lämna återvändsgränden och övergå till en klarare och krispigare diskussion. Istället för att tala om digitaliseringen ur ett övergripande perspektiv, behöver vi närma oss den på en lägre och mer detaljerad nivå. För att kunna förstå när digitaliseringen kan bidra med något, måste vi tala om de specifika fallen.

– Själv jobbar jag mycket med spel och hur de kan användas pedagogiskt. Jag kan inte generellt säga att spel är bra för lärandet, men jag kan peka på specifika fall där det fungerar. Att diskutera digitalt lärande är lika tomt och intetsägande som att diskutera elektriskt lärande. Vi måste ägna samtalet åt vad som fungerar och vad som inte fungerar!

Bygg vidare på lärares kompetenser

Fortfarande finns det risk för att tekniken blir primär och att eleverna lärande blir sekundärt, menar Hülya Basaran, som är adjunkt i svenska som andraspråk vid Högskolan Väst. Hon har tidigare arbetat som lärare i svenska som andraspråk och har länge intresserat sig för hur it och digitala medier kan underlätta undervisning och lärande i det ämnet.

– Många fastnar i resonemang kring system och appar istället för att lyfta fram vad som är syftet, vad man vill åstadkomma. Men det gäller att utgå ifrån den pedagogiska och ämnesdidaktiska kompetensen och att bygga vidare på den. Annars kan digitaliseringen framstå som mer komplicerad än den är. I grunden handlar det om att omsätta befintliga kunskaper med nya resurser och med nya möjligheter.

Med elevernas lärande i centrum

Förvaltning och skolledning har det övergripande ansvaret för att sätta fokus på den pedagogiska utvecklingen, betonar Helen Ängmo, generaldirektör för Skolinspektionen. Tillgången till infrastruktur och digitala lärresurser ska vara ändamålsenlig och användas på ett effektivt sätt i undervisningen för att uppfylla styrdokumentens mål.

– När man köper in it till skolan, gäller det att ha elevernas lärande i centrum. Tekniken ska användas på ett pedagogiskt genomtänkt sätt och inte vara ett syfte i sig. Det här är en fråga som diskuteras väldigt länge, men den är fortfarande aktuell. It och digitala medier utvecklas snabbt, men användningen i skolan måste hela tiden följas av ett pedagogiskt tänkande.

Det behövs en samsyn

Förutsättningen är att digitaliseringen syns i hela styrkedjan i skolan, säger Malin Frykman, utvecklingsledare för grundskolan i Kungälvs kommun. Huvudmän och skolledare måste förstå tanken bakom uppdraget att digitalisera skolan.

– Varje huvudman och varje skola måste ta ansvar för att implementera it-strategin och visionerna där – och de nya styrdokumenten. Det krävs förstås mycket tid och tankekraft för att förstå vad vi ska göra, men de fyra aspekterna av digital kompetens ger en röd tråd.

Beslutsfattarna och alla som verkar i skolan måste verka för en samsyn kring vad vi förväntas göra, annars får vi inte någon likvärdighet, understryker Malin Frykman.

Ansvar och kvalitetssäkring

Det är också avgörande att lyfta blicken från den enskilda skolan och att se på den kommunala och den nationella nivån, påpekar Sofia Malmberg, som är samordnare för skolbiblioteken i Järfälla kommun. Vilken kompetens har man för att arbeta med digitalisering? Vem ansvarar för den digitala pedagogiska utvecklingen? Vad behöver göras från statens sida?

– Det finns en tydlig poäng med att ha en skolbibliotekarie och en ikt-pedagog som utifrån ett gemensamt perspektiv kan resonera kring vilka förutsättningar och arbetssätt som finns på respektive skola. Vilken typ av direktiv och strukturer kan man skapa på kommunal och nationell nivå för detta? Rektor är ofta pressad och tillsätter de funktioner som är tydligt definierade. Resten förväntas hända ändå, men det gör det inte. Här behövs en bättre kvalitetssäkring!

Den kommunala organisationen måste fungera

Det krävs nya strukturer och direktiv för att kunna möta och hantera de nya förutsättningar på ett konstruktivt sätt, säger Sara Penje, som är utvecklingschef på Lärande- och kulturförvaltningen i Lidingö stad.

Lidingö är fortfarande i ett tidigt skede av arbetet, men under det senaste året har skolans digitalisering verkligen hamnat i fokus. Verksamheten har länge rullat i gamla hjulspår eftersom det inte har funnits några större incitament att utveckla och förändra. Elevernas måluppfyllelse har inte varit något problem. Men nu när det finns en nationell strategi och styrdokumenten reviderats, gäller det att sätta fart. Och det gör man, tillägger Sara Penje.

– Tidigare var jag skolutvecklare i Sollentuna, och där är det inte längre någon som frågar varför skolan ska digitaliseras. Så är det förstås inte i alla kommuner, men om man inte kommer förbi den frågan blir det svårt att ta tag i det konstruktiva arbete som måste göras. Inte minst gäller det att se till att den kommunala organisationen fungerar och kan ge de olika former av stöd som krävs. Det arbetar vi mycket med i Lidingö.

Det behövs fler standardiserade lösningar

Skolans organisationslogik är en central fråga under det pågående förändringsarbetet. Detsamma gäller för digitaliseringens arbetsmiljöaspekter, säger Oscar Semb. Visserligen ska man inte fastna i tekniken när det gäller att utveckla undervisningen, men det är till exempelt nödvändigt att förstå värdet av standardisering. Det gäller i många sammanhang, till exempel för lärplattformar.

– Man kan till exempel fråga sig om ett så litet land som Sverige ska behöva ha så många olika plattformar som vi har. Min bild är att många huvudmän köper upp system som sedan inte används alls, eller fungerar mycket dåligt i relation till varandra. Allt det här kostar pengar och skapar otydlighet bland skolans personal.

Decentraliseringen bidrar till minskad likvärdighet, men staten har inte gjort något för att ändra på saken inom det här området. Det är märkligt att Skolverket inte verkar ha resurser för att arbeta mer med detta, menar Oscar Semb. Skolfederation gör ett gott arbete med att utveckla standardiserade lösningar för skolan, men mer borde göras för att få med alla skolhuvudmän. Det här är en stor och viktig fråga som inte kommer att försvinna och även påverkar övrigt pedagogiskt innehåll. Därför skulle det behövas mer tydliga riktlinjer, direktiv och konkret politisk vilja, tillägger han.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för lärare

Beställarkompetens är en central del av den digitala kompetens som är nödvändig på huvudmanna- och skolledarnivå. Det konstaterar Jannie Jeppesen, som är vd för branschorganisationen Swedish Edtech Industry.

– Den digitala infrastrukturen ska anpassas efter de behov som finns i klassrummet för att komma till nytta. Det finns förstås kommuner klarar detta bra, men det återstår fortfarande mycket att göra. Ofta saknas det samordning och man ser inte hur komplex infrastrukturen faktiskt är. Om de ansvariga inte utgår från de pedagogiska målen i upphandlingen, kommer det inte att fungera för lärarna.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för läraren, annars uppstår det snart gnissel i maskineriet, säger Jannie Jeppesen. Det krävs fortfarande en hel del omvärldsbevakning på huvudmannanivå för att någorlunda överblicka vilka lösningar som finns och hur de fungerar. Innan jul kommer Swedish Edtech Industry därför att presentera en systemkarta som är tänkt att underlätta planering och inköp.

– Det här kommer bli ett viktigt underlag som ska uppdateras kontinuerligt. Vår tanke är att underlätta för huvudmannen och för slutanvändaren. Det ska bli enklare att se vad som finns, hur tekniken fungerar och hur olika system kan kopplas samman. Interoperabilitet och standardiserade lösningar är både viktiga för skolans fortsatta utveckling för en större likvärdighet.

Säkra långsiktig utveckling och en större likvärdighet

Skolans digitalisering har länge i alltför hög grad vilat på eldsjälarnas axlar, säger Karin Berg, ämneslärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Nu måste hela skolans organisation arbeta för att säkra en långsiktig utveckling och en större likvärdighet. Det handlar både om den enskilda skolan, om huvudmännen och om staten.

– I många skolor och kommuner är det fortfarande upp till varje lärare att se till att man har den kompetens som krävs, men det håller inte nu längre. Rektor ges ansvaret i de reviderade styrdokumenten, men då måste huvudmannen, och i förlängningen kanske också staten, ge tillräckliga förutsättningar. Att stoppa huvudet i sanden är inte någon hållbar lösning.

Den digitala utvecklingen i skolan har länge varit ojämn, men nu är det hög tid att komma till rätta med det, hävdar Jacob Möllstam, som är utvecklingsledare på grundskolan i Partille kommun, med ansvar för fortbildning kring framskrivningen av digital kompetens i läroplanerna.

– Lärarfortbildningen i skolan måste ge ett gott stöd för alla och ge den hjälp som behövs för att komma vidare i utvecklingen. Som utvecklingsledare är det lätt att fastna i nybörjarproblemen, men det räcker inte om man vill ha fart på utvecklingen. De som redan har kunskaper och erfarenhet måste också utmanas. Jag är säker på att lärare förväntar sig att det blir ett bra stöd för alla. Vi är bara i början av ett stort förändringsprojekt och en lång gemensam resa.

Nivåanpassade lösningar för hjälp och stöd

Det är inte tillräckligt att ge alla lärare samma kompetensutveckling, menar Hülya Basaran. Skillnaderna är för stora. Några är helt ovana vid att använda it och digitala medier i sin undervisning, medan andra närmast rutinmässigt ger eleverna formativ bedömning över nätet.

– Nivåanpassade lösningar är helt enkelt nödvändiga, men det går inte att bara överlåta ansvaret på kommunerna. Det måste komma statliga lösningar för detta, till exempel från Skolverket, som redan är på gång med nationella skolutvecklingsprogram.

Det finns även en viss risk för att vi hamnar i situationer där lärare i förskolan och i skolan använder använder digitala tjänster utan att tänka på att integritet eller säkerhet hotas. Många är helt enkelt inte tillräckligt insatta i den här typen av frågor och problemställningar, säger Per Falk, som är it-strateg och processledare på utbildningsenheten i Upplands Väsby.

Fast risken är nog större att bristande insikter och en begränsad förståelse leder till att teknikens pedagogiska möjligheter bara naggas i kanten istället för att utnyttjas fullt ut, tillägger han.

– Vi får inte glömma att förskolan och skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det duger inte att bara stjälpa över ansvaret på pedagogerna, utan de måste få den hjälp och det stöd som de behöver. Det gäller också för rektorer och förskolechefer. De har inte något enkelt uppdrag idag. Förutom att se till att barnen får kravmärkt mat och vistas i en giftfri miljö, ska de även ta ansvar för att digitaliseringen sker på ett både säkert och pedagogiskt riktigt sätt. Men det måste ändå göras.

Lärare ska både ges möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktiken och att reflektera kritiskt kring vad digitaliseringen innebär. Det handlar inte bara om att använda digitala verktyg och tjänster i undervisningen, utan också om att analysera hur detta kan ge ett mervärde. Här är det viktigt att få tillgång till hjälp och stöd, påpekar Hülya Basaran.

Kollegialt lärande och ömsesidig utveckling

Erfarenheten visar att det inte ens är enkelt att garantera likvärdighet mellan olika klassrum på samma skola. Tänk bara på hur svårt är att få till likvärdighet mellan skolor och mellan kommuner, säger Sara Penje.

– Skolan präglas av konkurrens, men vi måste skapa ett nytt mindset som istället lyfter fram diskussioner, samarbete och gemensamma mål. Det gäller också att öka transparensen och att dela med sig på alla nivåer, alltså även på rektorsnivå. En kommun som har kommit långt i sin utveckling bär på ett stort ansvar att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter för att hjälpa andra på vägen.

Annika Agélii Genlott instämmer i att principerna för det utvidgade kollegiet även måste gälla för rektorer. Alla måste börja dela med sig för att bidra till en ökad likvärdighet i hela landet.

– Det räcker inte med strategier och ändringar i styrdokumenten, utan förändringsarbetet måste ske i praktiken. Här behövs både en gemensam kraftsamling och olika former av stöd åt lokal och regional utveckling. Det behövs ett samspel och ett ömsesidigt utbyte mellan alla nivåer.

Glöm inte skolbiblioteket och skolbibliotekarien

Skolans digitalisering innebär inte bara att skolledare och lärare behöver kompetensutveckling för att möta de nya kraven. Det gäller för all personal på skolan, understryker Sofia Malmberg.

– Här behövs det verkligen ett perspektivskifte i skolan. Det är inte bara lärare som arbetar med elevernas måluppfyllelse. Kuratorer, studie- och yrkesvägledare och skolbibliotekarier gör det också. Det får inte glömmas bort. Alla funktioner i skolan som har potential att öka elevernas måluppfyllelse måste integreras i skolans pedagogiska plan.

Skolbibliotekarierna har ett tydligt uppdrag i de reviderade styrdokumenten: elevernas språkutveckling och digitala kompetens. Några kommuner och skolor har arbetat med det här ganska länge, men de allra flesta har inte alls gjort det, säger Sofia Malmberg. Den ensidiga och nostalgiska bilden av skolbiblioteket som ett mysigt rum där det är lugnt och skönt lever fortfarande kvar. Många skolor har inte ens ett bemannat skolbibliotek, och om de har det är det långtifrån säkert att det rör sig om en utbildad bibliotekarie.

Nu står det tydligt i styrdokumenten att skolbiblioteket har en pedagogisk funktion i skolan, och det går inte att komma undan, säger Helen Ängmo.

– Skolbibliotekarien ska tillsammans med läraren arbeta för att utveckla elevernas språkliga och källkritiska förmågor. De ska till exempel kontinuerligt tränas i att söka och sovra i information för att lära sig att värdera, tolka och förstå. Skolinspektionen har gjort flera kvalitetsgranskningar som visar att det brister här, så skolbibliotekarien har ett viktigt uppdrag. Nu har vi precis börjat titta närmare på skolbibliotekets pedagogiska funktion på mellanstadiet. När kvalitetsgranskningen är genomförd har vi fått en första bild av hur det ser ut och kan ge förslag på vad som behöver göras framöver.

En bra början är att alla kommuner tar fram kommunala biblioteksplaner som även innefattar skolbibliotek, och som ställer upp konkreta mål och riktlinjer för verksamheten, säger Sofia Malmberg. Detta ska kommunerna redan göra enligt bibliotekslagen, men det är inte särskilt många som verkligen gör det.  Problemet är att skolbiblioteket inte har varit någon prioriterad verksamhet i skolan. Därför ser det också ut som det gör på många håll, men det duger inte längre.

– Framöver kommer det att ställas helt andra krav på skolbiblioteket och på att det finns en kvalitativ bemanning. Det innebär att skolorna måste anställas fler bibliotekarier, samtidigt som det krävs en massiv utbildnings- och kompetensutvecklingsinsats. Redan idag kan skolbibliotekarier delta i några av Skolverkets moduler tillsammans med lärarna, men det räcker inte. Det är en stor skillnad mellan att vara en traditionell bibliotekarie, som har ett mer traditionellt arbetssätt, och att fungera som en medpedagog med ansvar för viktiga delar av elevernas måluppfyllelse.

Här behövs tydlig handledning och såväl kommunala som nationella strukturer. Skolbibliotekarien behöver ta och beredas plats i skolans pedagogiska verksamhet, tillägger Sofia Malmberg.

– Det är inte alltid helt enkelt att bryta gamla strukturer och tillägna sig nya syn- och arbetssätt. Här har regeringen, kommunen, skolledningen och skolbibliotekarien ett gemensamt ansvar att se till att skolbiblioteket blir den pedagogiska investering som avses.

Mer fokus på reflektion och mjuka frågor

Varje skola behöver ha en vision om sin egen väg som levandegör skollagen och styrdokumenten skolledare och lärare, säger Malin Frykman. Samtidigt är det centralt att aktuell forskning kommer till nytta i skolan och att lärarna blir bättre på aktionsforskning.

– Det krävs en ständig och verksamhetsnära kompetensutveckling som har en direkt påverkan på undervisning och lärande. För att lyckas med det behöver skolan ha en väl fungerande omvärldsbevakning. Lärare måste ges utrymme att reflektera kring sitt lärande, både på egen hand och tillsammans med kollegorna. Det här ingen enkel uppgift, men lärandet är trots allt skolans bransch. Är det någon institution i samhället som ska klara den här utmaningen, är det skolan!

Den brittiske forskaren Neil Selwyn, numer verksam i Australien, hör till dem som lyfter fram att det behövs en seriös samhällsdebatt kring hur skolan hanterar och förhåller sig till digitaliseringen, berättar Jacob Möllstam.

– Skolans digitalisering måste ske på vetenskaplig grund. Här gäller det att hitta en balans mellan ohöljd entusiasm och att bara säga nej. Samtidigt måste vi se det stora samhällsperspektivet. Vi förbereder eleverna för att allt ska bli digitalt, men Internet kommersialiseras och rör sig bort från den frihet och öppenhet som vi vant oss vid. Det här har traditionellt mest rört nördar, men numera är det viktiga demokratifrågor som rör både skolans och hela samhällets utveckling.

Nu när vi går in i en implementeringsprocess, måste vi ha fokus på de mjuka frågorna i styrdokumenten, tillägger Malin Frykman.

– Digitaliseringen kan vara demokratin värste fiende eller bäste vän. Det beror på vilka kunskaper och förmågor som eleverna får med sig. Vilken utbildning krävs för att forma kritiska samhällsmedborgare i en tid när gränsen mellan tid och rum suddas ut? Detta måste vi fästa blicken på!

Hur håller vi grytan kokande

Ett mer innovativt sätt att se på skolan och digitaliseringen börjar bli vanligt bland politiker på både lokal och nationell nivå, säger Sara Penje. Kommer det att hålla i sig, eller finns det risk för att pendeln svänger tillbaka? Nästa år är det val och det finns många skolfrågor som trängs om utrymmet.

– De flesta debatterna om skolan kommer antagligen att handla om andra saker än digitaliseringen. Tyvärr är det inte särskilt många politiker som är insatta i frågan och som vågar stå upp för sina åsikter. Som skolhuvudman eller skolledare är det svårt att driva de här frågorna om beslutsfattarna inte lyssnar och om de inte beviljar de medel som krävs för att driva utvecklingen vidare. Vad behöver göras för att hålla grytan kokande?

På många håll finns det en förhoppning om att digitaliseringen i sig kommer att leda till att elevernas måluppfyllelse ökar. När det visar sig att det inte är så enkelt, finns det risk för att vi hamnar i en förenklad digitaliseringsdiskussion som leder till att lärarkåren svartmålas, menar Jonas Linderoth

– Mer “teacher bashing” är det sista som skolan behöver. Men jag är rädd för att det blir konsekvensen om de stora satsningarna inte ger den utdelning som förväntas. Då kommer de som satsat pengar och prestige på detta att lägga skulden på lärarna och säga att tekniken har använts på fel sätt.

Det krävs ett digital ledarskap

En annan fara är att tekniken skymmer pedagogiken och gör det svårt att upptäcka hur it och digitala medier kan användas för att utveckla undervisningen. Risken finns att beslutsfattare, tjänstemän och skolledare gör en alltför ytlig koppling. Det kan leda till att de ser digitaliseringen som ett it-projekt och inte som ett förändringsprojekt, säger Andreas Hedlund.

– Digitaliseringen är inget magiskt trollspö som kan lösa alla skolans problem. Hårt arbete och ett öppet sinne hos lärare och andra pedagoger är en nödvändig förutsättning. Det krävs också en fungerande infrastruktur som motsvarar behoven och en kompetensutveckling som öppnar nya vägar. Här måste ledarna vara digitalt kompetenta för att vi ska komma framåt.

Vi får inte hamna i ett läge där alla huvudmän inte tar ansvar för att digitalisera skolan, understryker Malin Frykman.

– Den reviderade läroplanen och strategin är klubbade. Skolledarna ska leda implementeringen och huvudmännen ska se till att de har de förutsättningar som krävs. Detta får helt enkelt inte nonchaleras! Det handlar om samhällsutvecklingen, barnens framtid och deras möjligheter att leva gott liv.

Det behövs en mer bestämd styrning och tydligare direktiv för att undvika att hela skolsystemet dras isär, tillägger Oscar Semb.

– De huvudmän och skolor som hanterar digitaliseringen på ett bra sätt kommer att ge sina elever bättre förutsättningar att lära och utvecklas än de som halkar efter. Med andra ord är risken överhängande att de skillnader som finns idag kommer att förstärkas.

Per Falk konstaterar att förskolechefer och rektorer behöver bättre stöd för att kunna fatta rätt beslut. Många frågor trängs på agendan och att bygga för framtiden med många variabler och en hög grad av komplexitet kräver sin person.

– Några kommuner kommer att klara det här, men andra kommer inte att göra det. Här slår matteuseffekten igenom fullt ut: har man redan en väl fungerande verksamhet och ett bra kontaktnät, blir det enkelt att fortsätta utvecklingsarbetet. Har man inte det, kan det vara svårt att ens komma igång.

Skolbibliotekarien är en nyckelperson

En annan uppenbar risk är att skolbibliotekets pedagogiska funktion inte tas på allvar, säger Sofia Malmberg. Det gäller både i arbetet med elevernas språkutveckling och digitala kompetens och i det mer övergripande utvecklingsarbetet.

– Skolbibliotekarier behöver vara nyckelpersoner när skolan digitaliseras, eftersom de har kompetenser och perspektiv som kompletterar lärarna. Förståelsen av det digitala medielandskapet och insikter i sök- och källkritik är bara några exempel. Tyvärr saknas det ofta genomtänkta strukturer och arbetssätt för att tillvarata det unika kompetensspektrum som lärare och skolbibliotekarier utgör tillsammans. Istället vilar det på enskilda personers intresse och engagemang, och det är inte godtagbart. För att skolbibliotekets pedagogiska och måluppfyllande funktion ska komma eleverna till godo, behöver skolbiblioteket definieras som en aktiv aktör i alla relevanta pedagogiska och pedagogiska styrdokument

Utvecklingen av elevernas digitala kompetens har också en stor betydelse för bevarandet av det demokratiska samhället, tillägger Karin Berg.

– Eleverna måste lära sig hur sökmotorerna och de digitala medierna fungerar, de måste kunna bedöma informationen kritiskt och de får inte fastna i sina filterbubblor. Här har skolan och undervisningen en avgörande roll och det gäller att dra nytta av både lärarens och bibliotekariens kunskaper och insikter.

Det är farligt om digitaliseringen leder till så stora informationsmängder och så mycket komplexitet att eleverna inte får tillräckligt stöd att hantera detta, säger Helen Ängmo.

– Digitaliseringen går snabbt, därför är det avgörande att skolan hänger med och hjälper eleverna utveckla de kunskaper och förmågor som är nödvändiga för att hantera detta. Det krävs för att de ska bli kunniga och ansvarstagande medborgare i samhället.

Skolans digitalisering är ett samhällsintresse

För den fortsatta utvecklingen skull är det avgörande att digitaliseringens möjligheter och effekter verkligen får ta plats inom alla områden i skolan. Den digitala utvecklingen kan både frigöra stora mängder tid och kraft i det administrativa arbetet och underlätta undervisningen, betonar Jannie Jeppesen.

– Utgångspunkten måste vara att eleverna ska bli digitalt kompetenta. Det förutsätter att lärarnas professionella auktoritet respekteras och att utvecklingsarbetet tar avstamp i deras förutsättningar och behov.

Digitaliseringen av skolan är ett gemensamt samhällsintresse. Därför är det viktigt att möjligheterna blir synliga och att vi vågar prova olika vägar, säger Andreas Hedlund.

– Vi är alla olika långt. Det är viktigt att vara prestigelös och våga dela och hjälpa varandra, både i det lilla och det stora sammanhanget.

Digitaliseringen kan skapa större likvärdighet

Ökad likvärdighet och större tillgänglighet kan förverkligas med hjälp av den digitala utvecklingen. Fjärrundervisning kan till exempel öppna upp nya möjligheter för alla. Om det inte är möjligt att träffas och bedriva undervisning i det fysiska rummet, är det virtuella rummet ett alternativ. Dessutom kan tekniken användas kompensatoriskt för att ge stöd där det behövs, tillägger Andreas Hedlund.

– Vi måste kvalitetssäkra de tekniska lösningar vi väljer att arbeta med i skolan. Så försöker man göra i andra sammanhang. I skolan kan vi både göra det genom att ta del av befintlig forskning och genom att själva bli en del av den pågående forskningen. Det beror på vad huvudmannen tycker och hur det går i den egna verksamheten.

Med den digitala tekniken finns fantastiska möjligheter att utveckla pedagogiken, säger Helen Ängmo. Simulationer och visualiseringar gör det enklare att visa och förklara. Det finns även lösningar som gör det möjligt för läraren att följa och stimulera alla elever på sin nivå.

– Lärare ska hålla ihop stora klasser med elever som ligger på olika nivåer. Det har länge medfört att det finns risk för att undervisningen hamnar på en medelnivå som egentligen inte passar någon. Här är det viktigt att lärare lär sig att använda tekniken på sätt som stöder och utvecklar alla elever så bra som möjligt efter sina förutsättningar och förmågor.

Hülya Basaran har erfarenhet av att jobba i segregerade förorter. Där blev skolans kompensatoriska uppdrag väldigt tydligt, berättar hon. En lärare kan inte påverka bostadssegregationen och elevernas hemmiljö, men genom att utveckla deras språkförmåga och deras digitala kompetens kan de göra sin röst hörd på nätet och bli en del av samhällsdebatten.

– Det är lätt att luras att tro att elevernas ständiga tillgång till nätet gör att de automatiskt utvecklar digital kompetens, men så enkelt är det inte. Digitala medier är en naturlig del av deras vardag, men de konsumerar mest underhållning. Det hjälper dem inte att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver. Därför är det viktigt att skolans undervisning gör det och att lärarna använder sin pedagogiska kompetens för att använda och dra nytta av de nya möjligheterna. Det kräver i sin tur både att det finns stödfunktioner för kompetensutveckling och kollegialt lärande – och att infrastrukturen fungerar.

Förstärk de klassiska framgångsfaktorerna

Det är viktigt att skolledare och lärare tar mandatet för att leda skolans utveckling och för att ta ansvar för digitaliseringen. Processerna ska sättas igång och sedan måste snöbollen rulla vidare, konstaterar Malin Frykman.

– Det krävs en skicklig och medveten pedagog som kan designa undervisningen på ett forskningsmässigt adekvat sätt. Här är forskningen tydlig. Det handlar om att förstärka de klassiska framstegsfaktorerna: språkutveckling, bedömning för lärande, publika arbetssätt, och så vidare.

Hon tillägger att ett uppkopplat klassrum ger andra utmaningar än det traditionella klassrummet, bland annat kan det vara svårt att fånga elevernas uppmärksamhet när skärmen finns nära tillhands. Samtidigt är hon övertygad om att lärare kommer att hitta arbetsformer och strategier som hjälper eleverna att fokusera på det som de ska göra.

– Strategierna för att lära sig att lära och för att ta ansvar för sitt eget lärande kommer inte av sig självt. Skolan har ett ansvar för att se till att eleverna lär sig detta. Likvärdigheten är kärnan i styrdokument och kommentarer. Skälet till att revisionerna kommer nu är att vi inte har likvärdighet och att det finns risk för att klyftorna ökar. Det krävs ett målmedvetet arbete för att komma tillrätta med detta.

Se skolbibliotekarien som en medpedagog

Sofia Malmberg hoppas att skolbiblioteket med det nya direktivet om stärkt digital kompetens verkligen blir den integrerade del av skolans verksamhet som avses. Skolbiblioteket måste bli en pedagogisk funktion som samspelar med lärarnas kompetenser och perspektiv.

– Formuleringarna i styrdokumenten kan ses som ett steg mot en definition av vad ett skolbibliotek är och vad bibliotekarien ska göra i skolan. Det är viktigt att skolbibliotekarien ses som en medpedagog, som både initierar och deltar i olika undervisningsprojekt och som regelbundet är med i klassrummet.

En sådan utveckling förutsätter både ett tydligt uppdrag med återkommande kvalitetsgranskningar och en bättre samordning och kunskapsspridning inom och mellan kommunerna.

– När de här processerna påbörjas, kommer arbetet som skolbibliotekarie att framstå som mer attraktivt än det gör idag. Detta är helt nödvändigt, eftersom det börjar bli allt svårare att rekrytera skolbibliotekarier med adekvat erfarenhetsbakgrund.

Ta vara på möjligheterna och bryt ny mark

Oscar Semb tillägger att det finns en urkraft i digitaliseringsarbetet som har stor potential både när det gäller verksamhetens effektivisering, nya arbetsformer och nytt kunskapsinnehåll.

– Om skolan tar vara på möjligheterna kan hela verksamheten utvecklas. Jag hoppas och tror att digitaliseringen både kan bli en katalysator för skolutveckling och bidra till att stärka skolprofessionernas status. Kompetensutvecklingsarbetet är i full gång och kommer att fortsätta framöver. Det kan kopplas till många viktiga utvecklingsområden i skolan.

Det går att bryta ny mark i en kommun på förhållandevis kort tid, säger Per Falk. Förra året inleddes verksamheten i Väsby Makerspace, ett projekt som vänder sig till alla förskolor och skolor i Upplands Väsby kommun. Det rör sig om ett centrum för digitalt och materiellt skapande, med förankring i makerkulturen, där barn kan arbeta med konstruktion och programmering och utveckla sin digitala kompetens.

– Vi startade Väsby Makerspace för att möta styrdokumentens krav och den nationella digitala strategi som var på väg. Med hjälp av workshops, föreläsningar och andra arrangemang hjälper vi lärare, barn och elever att utforska programmering och digitalt skapande. Vi sätter också in den digitala utvecklingen i ett större sammanhang och tar upp hur sociala medier fungerar och hur samhället förändras.

Tanken med Väsby Makerspace är både att förena formellt och informellt lärande och att sätta undervisningen i en mer direkt kontakt med verkligheten utanför skolan. Det dagliga arbetet sker i samverkan med andra enheter, bland annat Miljökontoret och Kretsloppsenheten. Aktiviteterna är kopplade till verksamheter som pågår i kommunen och har ett värde utanför förskolan och skolan, säger Per Falk.

– Lärande är inte alltid skola, utan kan pågå under dygnets alla timmar. På Väsby Makerspace är vi inte fastlåsta i traditionella lärar- och elevroller, utan barn och vuxna kan bli mer samspelta. I skapandet drivs de av samma intressen och tillsammans kan de skapa nytta och glädje för andra i Upplands Väsby. Alla växer och utvecklas tillsammans. Samhället blir en del av skolan och skolan blir en del av samhället.

Text: Stefan Pålsson

Micro:bit och makerkultur på väg in i skolan

Micro:bit och makerkultur på väg in i skolan

Micro:bit, som började som BBCs största digitala lärandesatsning på trettio år, är igång för fullt sedan mer än ett år tillbaka. Elever, lärare, forskare och andra intresserade vuxna arbetar nu med att hantera de utmaningar och möjligheter som öppnar sig för ett skapande lärande.

Några veckor före påsk förra året började BBC dela ut varsin micro:bit till alla brittiska lärare och elever i motsvarigheten till årskurs 5 i Sverige. Det rör sig om ett mikrokontrollerkort utan operativsystem med en LED-display, två programmerbara knappar samt kompass och accelerometer. När en micro:bit ansluts till en dator kan den programmeras till att styra och koppla samman en mängd olika elektroniska komponenter och allt som kan leda ström.

Syftet med den här satsningen är att visa hur allt fler av vardagens olika föremål kan styras digitalt och att öka intresset för programmering och digitalt skapande bland barn och ungdomar. En annan viktig tanke är att konkretisera och utveckla skolans undervisning genom att föra in makerkultur och skapa en större lust att experimentera. I England finns datavetenskap, programmering och teknisk problemlösning i läroplanen sedan hösten 2014. Även i Nordirland, Skottland och Wales börjar beslutsfattare betona värdet av att elever utvecklar kunskaper och färdigheter inom de här områdena.

Redan i augusti förra året redovisade forskare vid King’s College en första utvärdering av satsningen. Det är tydligt att micro:bit fått ett gott mottagande av både lärare och elever och bidragit till att göra undervisningen mer vardagsnära och motiverande. Bland annat är det viktigt att micro:bit är utvecklad för barn och ungdomar och att det varken krävs tekniska förkunskaper eller erfarenheter av programmering för att komma igång. Samtidigt visar utvärderingen att många lärare är ovana vid att arbeta med praktiskt och experimenterande arbetssätt i undervisningen. Denna osäkerhet måste tas på allvar för att underlätta fortsatt användning och pedagogisk utveckling.

I början av juli presenterade BBC resultatet av en enkätundersökning bland lärare och elever, där man fäste blicken på hur micro:bit förändrat deras attityder och förhållningssätt till datavetenskap och programmering. Bland resultaten kan nämnas att 88% av eleverna instämde i påståendet att micro:bit visat dem att programmering inte är så svårt som de trodde det skulle vara. Innan eleverna började använda micro:bit var 36% intresserade av att välja datavetenskap i högre årskurser. Efteråt hade andelen vuxit till 45%. Ökningen var markant större bland flickor än bland pojkar: från 23 till 39%.

75% av lärarna hade börjat använda eller planerade att börja använda micro:bit i undervisningen innan sommarlovet. 85% instämde i påståendet att micro:bit underlättar elevernas lärande och 80% instämde i att micro:bit visar eleverna att programmering inte är så svårt som de trodde. Hälften av lärarna menade att användningen av micro:bit i undervisningen gjort dem mer trygga i sin lärarroll. Det gäller särskilt dem som känner sig osäkra i att undervisa i datavetenskap och programmering.

Nyligen inledde Filiz Kalelioğlu, som är gästforskare vid King’s College, ett forskningsprojekt som syftar till att visa hur micro:bit bäst kan användas och integreras i skolans undervisning i Storbritannien. Forskning och erfarenheter visar att en aktiv och skapande undervisning gör eleverna mer positivt inställda till programmering och digital problemlösning, men i vilken mån utvecklar och förbättrar den deras lärande? Vilka arbetssätt fungerar bäst och hur kan lärare bedöma och värdera vad eleverna lär sig?

Erfarenheterna från Storbritannien kan efterhand ge en stabil grund att bygga vidare på nu när micro:bit börjar spridas i skolsystem i olika delar av världen. I ett tiotal länder, bland annat Finland, Nederländerna och Norge, har pilotprojekt dragits i gång. På Island får alla elever i årskurs 6 och 7 varsin micro:bit och Singapore bjuder in landets skolor till en ambitiös och målinriktad satsning.

Testbädden Makerskola, som finansieras av Vinnova, utvecklar bland annat lärresurser och stödmaterial som underlättar användningen av micro:bit i den svenska skolan. Såväl micro:bit som arbetet med att skapa en undervisning som inspireras av makerkultur kan säkert spela en viktig roll i införandet av programmering i ämnesundervisningen och i den fortsatta utvecklingen av en adekvat digital kompetens för alla elever.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-08-21

Mobilen i skolan och i klassrummet

Mobilen i skolan och i klassrummet

Kan mobilen bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Eller borde den kanske hellre förbjudas? Hur ser det ut i skolan och i klassrummet? Vad säger forskningen? Här är en kort genomlysning av frågan som kanske kan bidra till att föra diskussionen vidare.

Bland dem som varnar för skolans ordningsproblem har mobilen under de senaste par åren blivit en viktig symbolfråga. De menar att mobilen stör skolans verksamhet och påverkar eleverna negativt. På lektionerna blir eleverna distraherade och tappar koncentrationen. Under rasterna ägnar eleverna tiden åt mobilspel istället för att leka, umgås eller röra på sig. Dessutom kan mobilen användas till att trakassera och mobba andra elever. Därför behövs tydliga regler och kanske även ett förbud.

Det är inte ovanligt att politiker och andra beslutsfattare instämmer i kritiken och ställer sig positiva till möjligheten att begränsa eller förbjuda användning av mobiler i skolan. Trygghet och lugn och ro är en nödvändig förutsättning för att eleverna ska följa med på lektionerna och lära sig det som de behöver.

Mobilen allt viktigare i vardagen

Om vi ser på samhället i stort, är det tydligt att mobilen spelar en allt större roll för allt fler av oss. I och med genomslaget för smartphones, är mobilen numera snarare en kraftfull handdator än en telefon. Med hjälp av mobilen håller vi oss ständigt uppkopplade, deltar i den sociala samvaron på nätet, följer med i nyhetsflödet, lyssnar på musik, betalar i affären, och så vidare.

Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger oss nytta och nöje och börjar bli en omistlig del av den dagliga tillvaron. Enligt Svenskarna och Internet använder 78% av befolkningen Internet via mobilen och 65% gör det varje dag. I genomsnitt handlar det totalt om drygt nio timmar i veckan.

Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar. Eleverna och Internet visar att nästan alla elever från tioårsåldern och uppåt har en egen mobil som de använder i skolan. I skolverkets senaste rapport om it-användning och it-kompetens i skolan sägs att 69% av grundskolorna och 93% av gymnasierna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning på lektionerna. Trots detta är det bara 28% av eleverna på mellanstadiet och 56% av eleverna på högstadiet som uppger att de använder sina mobiler i klassrummet.

Skolans digitalisering

Riksdagen kommer under våren att anta nationella strategier för digitaliseringen av skolan som lyfter fram behovet av att använda it och digitala medier i undervisningen. Dels handlar det om att dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning och övriga verksamhet. Men det är också avgörande att alla elever får likvärdiga möjligheter att utveckla en adekvat digital kompetens.

I Skolverkets förslag till strategier för för- och grundskolan respektive gymnasiet och vuxenutbildningen sägs att det är önskvärt att varje elev från och med grundskolan har minst varsin digital “enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda sin egen utrustning om de vill det. Är det då rimligt att vara tveksam till eller att säga nej till mobilen?

I augusti presenterade Novus resultatet av en enkätundersökning som genomförts på uppdrag av Telenor  bland knappt 1200 elever i årskurs fyra till nio. Här framgår det bland annat att att 6% av eleverna på mellanstadiet får använda sina mobiler under hela skoldagen. På högstadiet rör det sig om 12%. 53% av mellanstadieeleverna får ha mobilen i skolan, men de får inte använda den under lektionerna. Detta gäller för 71% av eleverna på högstadiet. 40% av eleverna på mellan- och högstadiet har totalt mobilförbud i skolan.

Varför mobilförbud?

Lina Sundqvist, som ansvarar för initiativet Nätprat på Telenor, menar att det finns flera skäl till att skolor inför mobilförbud. Det handlar bland annat om att öka arbetsro på lektionerna och att minska nätmobbningen, men man vill också att eleverna ska röra sig mer på rasterna. Hon konstaterar samtidigt att förbud inte är någon lösning som fungerar på sikt. Istället gäller det att lärare och andra vuxna i skolan engagerar sig i vad eleverna faktiskt gör med sina mobiler och att de blir mer närvarande på “den digitala skolgården”.

Detta är något som forskaren Elza Dunkels sedan länge pekar på. Hon understryker också att kränkningar inte är något giltigt skäl till förbud. Detta sker även i de fysiska rummen, men där talar vi aldrig om förbud. Ett förbud mot mobiler i skolan kan minska synligheten av mobbning och andra former av kränkande beteende, men det löser inte problemet.

Elza Dunkels ifrågasätter också resonemangen kring att eleverna slutar leka när de har tillgång till mobiler. Vad är egentligen att betrakta som lek? Pågår leken enbart i det fysiska rummet? Kan man inte leka med mobilen?

Ett argument bland lärare som samlar in elevers mobiler är att de vill minska deras stress och göra det enklare för dem att koncentrera sig på undervisningen. Andra lärare ifrågasätter den typen av argument. Eleverna måste träna sig att fokusera även om mobilen är tillgänglig, och den träningen sker lämpligen i klassrummet, under lektionerna.

Mobilen är förstås inte enbart en distraktion, utan kan också användas som verktyg i undervisningen, till exempel för att anteckna eller för att fotografera klassrummets whiteboard. Här finns det risk för att fördomarna styr när lärare ser att eleverna använder sina mobiler. En elevs “pillande med mobilen” kan alltså handla om att anteckna eller att dokumentera inslag i undervisningen.

Hur ser det ut i klassrummet?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats snabbt under de senaste sex, sju åren. Än så länge finns det därför inte särskilt mycket forskning inom området. Ett pågående svenskt exempel är Uppkopplade klassrum på Karlstads universitet. De samarbetar med forskningsprojektet Textmöten, som bedrivs av forskare vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi.

Här vill forskarna veta mer om hur och varför elever på gymnasiet använder mobilen i klassrummet, och de intresserar sig både för den pedagogiska och den sociala användningen. Med hjälp av fallstudier i olika klassrum i Karlstad och i Åbo observerar och analyserar forskarna hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen kommer in i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera dessa nya förutsättningar är också en viktig del av forskningen.

Forskargruppen i Karlstad inledde projektet med en pilotstudie av hur mobilanvändningen kan se ut i ett klassrum i årskurs nio. Här konstateras att eleverna anpassar sig till situationen i klassrummet. Ibland används mobilen för att slå upp ord eller för att få snabb tillgång till information. När det uppstår korta pauser i undervisningen, som forskarna kallar “mellanrum”, används mobilen för att hålla kontakt med vänner och bekanta utanför klassrummet i olika sociala medier.

Elevernas mobilanvändning bevarar lugnet

Elevernas mobilanvändning är sällan störande och tillsägelser är sällsynta. Om läraren håller en engagerande presentation, om det pågår ett grupparbete som kräver ständig interaktion eller om eleverna arbetar individuellt med en motiverande uppgift, används mobilen inte alls.

De här observationerna har bekräftats i de fortsatta fallstudierna i Karlstad och i Finland. Fritjof Sahlström, som leder Textmöten, hävdade nyligen på ett seminarium i Vasa att katederundervisningen fortfarande upptar ungefär hälften av undervisningstiden. Han menar att elevernas mobilanvändning ser till att lugnet bevaras i klassrum, trots att elevernas koncentration efterhand minskar. Mobilen gör det möjligt för några elever att göra sådant som de upplever som relevant utan att störa de andra. Hit hör bland annat sociala medier. Mobilen är tyst och diskret och konkurrerar inte om något talutrymme i klassrummet.

Enligt Sahlström kan elevernas sjunkande koncentration inte primärt kopplas till lärarens förmåga, utan detta beror helt enkelt på hur katederundervisningen fungerar. Alla kan inte vara aktiva deltagare hela tiden. Det spelar ingen roll om mobilanvändningen förbjuds: alla kan inte vara med samtidigt ändå. Mobilen blir ett redskap för dagdrömmeri, men det blir på en annan nivå än tidigare.

Mobilen som “konserveringsmotor”

Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Detta kan användas för att “fly” från klassrummet, men det kan lika gärna integreras i och förändra undervisningen. Detta uppmärksammas än så länge inte i någon större utsträckning, varken av lärare eller av elever, konstaterar Christina Olin-Scheller och Marie Tanner i pilotstudien från Uppkopplat klassrum.

2015 publicerades en uppmärksammad brittisk studie som visar ett positivt samband mellan mobilförbud och elevernas resultat på standardiserade prov. Det positiva sambandet syns särskilt bland lågpresterande elever. Men frågan är hur pass relevant det här resultatet är när den digitala utvecklingen på ett genomgripande sätt förändrar kommunikation och lärande, i och utanför skolan.

Fritjof Sahlström menar att kraven på förbud är vanligt förekommande i de allmänna diskussionerna om mobilens roll i skolan. På klassrumsnivån förekommer de nästan inte alls, säger han. Skälen till detta är att mobilen fungerar som en “konserveringsmotor” i skolan. Den gör det möjligt att fortsätta undervisa på traditionella sätt, trots att eleverna tappar koncentrationen, eftersom den oftast inte stör.

Mediepanik eller kampfråga?

Vad beror då motviljan till mobiler i skolan på? Här finns säkert många möjliga förklaringar. En sådan, som bland annat den danska kultur- och medieforskaren Kirsten Drotner pekar på, kan vara att det handlar om mediepanik. Åtminstone sedan Platon varnade för dikter och skådespel, har nya medier setts som ett moraliskt och socialt hot för barn och unga. När tecknade serier och datorspel inte längre anses farliga, är det istället mobilen man pekar på.

En annan möjlig förklaring är att mobilanvändning kan fungera som en kampfråga. Enligt Donald Broady rör det sig om en obetydlig och ofarlig fråga som lärare kan använda i den symboliska kampen för att visa att de bestämmer i klassrummet. Det kan till exempel handla om tuggummituggande eller om kepsen ska vara av eller på. Frågan får inte riskera att leda till splittring i kollegiet eller orsaka konflikter med starka och inflytelserika föräldrar. Dessutom måste det finnas en stor chans för läraren att gå segrande ur kampen. Segern får dock inte vara slutgiltig. Kampfrågan ska kunna aktualiseras och återanvändas när det behövs.

Mobilen som utvecklingsmotor

Tiina Leino Lindell, som är doktorand på KTH, menar att lärares kunskap om hur mobilen kan användas i undervisningen och deras förmåga att ge eleverna tydliga ramar och regler är avgörande. Ofta har elever och lärare helt olika idéer om hur mobilen ska användas. Här behövs forskning och pedagogisk utveckling för att få en tydlig bild av vad som krävs för att mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i undervisningen.

Forskarna som arbetar med Uppkopplade klassrum och Textmöten anser att mobilen kan användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Istället för att förbjuda mobilen eller låta den fungera som “konserveringsmotor”, kan den bli utvecklingsdrivande och ge nya perspektiv på undervisning och lärande.

De menar bland annat att det behövs studier kring hur mobilen kan förena formellt och informellt lärande, liksom mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför. Så kan man lägga en mer stadig didaktisk grund för de fortsatta diskussionerna kring mobilens roll i skolan – när den ska användas och när den kan läggas åt sidan.

Det är också viktigt att utveckla en djupare förståelse för hur mobilanvändningen både kan vara socialt inkluderande och socialt exkluderande. Det gäller även att synliggöra och diskutera vilken roll kommersiella intressen spelar samt att analysera hur integriteten kan påverkas när mobilen är en ständig följeslagare.

Sannolikt är det bara en tidsfråga innan elevernas mobilanvändning kommer att hanteras på ett mer konstruktivt sätt i diskussion och praktik. Det fortsatta arbetet med skolans digitalisering kräver att diskussionerna kring mobilen i skolan och i klassrummet börjar föras på en högre nivå. Inte minst gäller det att kunna se och hantera hot och möjligheter på ett nyanserat och sakligt underbyggt sätt.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2016-12-21

Bättre matematikundervisning med hjälp av multimodala medier

Bättre matematikundervisning med hjälp av multimodala medier

Många områden inom matematik upplevs ofta av eleverna som abstrakta och svåra att få grepp om i undervisningen. I projektet Pim-Vis (Pedagogical Interactive Mathematics Visualisation) undersöker forskare från olika arbetsfält hur multimodala medier kan användas för att väcka elevernas intresse och för att öka deras förståelse.

Arbetet pågår under ett år, från november 2015 till och med december 2016, och leds av Arianit KurtiC-studio i Norrköping. Verksamheten vid C-studio är inriktad mot interaktionsdesign och interaktiv visualisering. Friskolehuvudmannen Lärande i Sverige AB är projektpartner.

Pim-vis finansieras med medel från Vinnovas utlysning för innovationsprojekt inom ramen för deras satsning Digitalisering för framtidens skola.

Fokus ligger på områden i matematikundervisningen i årskurs sju till nio som anses särskilt utmanande för läraren att undervisa i. Hit hör bland annat allmän matematisk förståelse, algebra, decimaler, och negativa tal. Programmerare och interaktionsdesigners arbetar tillsammans med lärare och elever för att få en bättre inblick i hur undervisningsmiljön ser ut och fungerar. Man undersöker också gemensamt hur användningen av interaktiva visualiseringar kan utveckla undervisningen och underlätta elevernas lärande.

Bland annat har man tittat närmare på hur storycards och “fusklappar” på ett mer konkret och tydligt sätt visar hur olika problem kan angripas och lösas. Det handlar om att visa och berätta hur man tänker och att synliggöra hur problemlösningen går till.

På det här stadiet av designarbetet har papper och penna använts, och kommunikationen sker genom dialoger och samtal och med hjälp av text och bild. Eftersom eleverna har tillgång till ipads, är det meningsfullt att utveckla digitala och multimediala varianter som ger multimodala didaktiska möjligheter.

Under slutfasen av Pim-vis kommer samtliga demos och exempel att samlas i en “visionskatalog” som ger en överblick av hur interaktiva visualiseringar kan skapa nya vägar och möjligheter för matematikundervisningen.

Pim-Vis har fyra övergripande syften och mål:

  1. Inspirera matematiklärare att arbeta på nya sätt och med nya verktyg, och att dra bättre nytta av de digitala möjligheterna
  2. Visa lärarutbildare hur viktigt och värdefullt det är att blivande lärare får lära sig att integrera it och digitala medier i sin dagliga undervisning.
  3. Göra det tydligt för beslutsfattare hur matematikundervisningen kan utvecklas och förbättras med digitala medel.
  4. Inspirera affärsutvecklare att ta fram digitala lärresurser som kan användas i matematikundervisningen.

Text: Stefan Pålsson Publicerades första gången: 2016-10-19