Under ett läsår har hon följt bildundervisningen i årskurs 8 och 9 på två olika skolor. Syftet med studien är att ta reda på vilka normer och värderingar som skapas och reproduceras i undervisningen och att visa hur de sätter ramarna för elevernas möjligheter att berätta om sina erfarenheter, åsikter och upplevelser i bild. Studien bygger på en etnografisk undersökning, som kompletterats med intervjuer av lärare och elever.
I styrdokumenten motiveras arbetet med berättande bilder med dess betydelse för yttrandefrihet, kulturell mångfald och demokratin samt för elevernas förståelse av sin livsvärld och sin utveckling till självständiga individer och subjekt. Dels gäller det att lära sig tolka och kommunicera visuella budskap, men det är också viktigt att utveckla ett kreativt och personligt förhållningssätt i sitt eget bildskapande med hjälp av olika digitala och hantverksmässiga tekniker.
Frida Marklund menar att undervisningens strävan mot den här typen av långsiktiga sociala och demokratiska mål motverkas av de ideal som präglar skolan idag: målstyrning, ekonomisk effektivitet, konkurrens och individualism. Resultatet blir att elevernas bildskapande bestäms av betygsstrategiska val snarare än av deras egna intressen. De tar fasta på konkreta mätbara kunskapsmål som teknisk skicklighet istället för det mer abstrakta målet kommunikativ förmåga. Det leder till att de reproducerar traditionella värderingar i sitt bildskapande, vilket innebär att de mest arbetar med teckning och måleri.
Trots att arbetet med digitala bilder lyfts fram i kursplanen, och trots att det finns ett tydligt intresse bland eleverna, har de digitala uttryckssätten ännu inte blivit någon naturlig och integrerad del av bildundervisningen. Det beror dels på bristande tillgång på utrustning och otillräcklig kompetens hos lärarna, men det handlar också om ämneskonceptioner och paradigm, hävdar Frida Marklund. Digitala medier och nya sätt att skapa utmanar traditionella värderingar och förhållningssätt till bildskapande.
Detta är förstås olyckligt nu när digitalt visuellt berättande får en växande roll i samhället. Det blir allt viktigare att kunna tolka bilder och budskap och att förstå hur tekniken både kan användas för kommunicera och för att manipulera och påverka verklighetsuppfattningen. Frida Marklund hänvisar bland annat till Anna Klerfelts avhandling, Barns multimediala berättande: En länk mellan mediakultur och pedagogisk praktik, som visar att digitala verktyg kan fungera som en bro mellan skolan som institution och de mediekulturer som barn och ungdomar möter utanför skolan.
Frida Marklund tar också upp Catrine Björcks avhandling “Klicka där!”: En studie om bildundervisning med datorer, som visar att eleverna inte är så duktiga på att skapa och tolka digitala bilder som många tror. Ett mer systematiskt arbete med digitalt bildskapande i undervisningen skulle ge eleverna bättre möjligheter att förstå och hantera dagens visuella kultur, både som producenter och som konsumenter.
Strategi för utbildningsforskning i Norge
I början av förra veckan presenterade norska utbildningsdepartementet en strategi för hur utbildningsforskning ska bedrivas och spridas under de närmaste fem åren. För att kunna skapa en skola och ett utbildningssystem som ger möjligheter åt alla, är det nödvändigt att veta vad som fungerar, konstaterade utbildningsminister Jan-Tore Sanner i samband med aviseringen. Därför satsar man både på forskning och på åtgärder för att få ut forskningsresultaten i skolans dagliga verksamhet.
Den samlade mängden utbildningsforskning ska öka under femårsperioden och departementet vill även öka samarbetet med forskning inom andra samhällsområden samt med forskare i resten av Norden. Man kommer också att fortsätta satsa på forskarkompetens på lärarutbildningen.
Kunnskapssenter for utdanning får medel för att sammanställa internationell och nationell forskning, ta fram kunskapsöversikter samt summera aktuella forskningsresultat inom olika områden.
Forskningen ska i möjligaste mån arbeta med öppna data. Det är även viktigt att forskningen i högre grad än idag använder resultaten från de internationella studier som Norge deltar i: PISA, TALIS, ICILS, och så vidare.
I strategin betonas också värdet av framtidsstudier (foresight) för att få olika perspektiv på hur samhällsutvecklingen kan påverka skolan och andra utbildningsinstitutioner under de kommande åren.
Strategin lyfter fram viktiga områden som det krävs mer forskning om, alltifrån utbildning och integration till yrkeshögskoleutbildning och specialpedagogik och inkludering. Ett annat viktigt område är digitaliseringen och hur den påverkar ungas uppväxt och lärande. Det behövs till exempel mer kunskap om hur digitaliseringen påverkar hur undervisningen bedrivs, hur utvecklingen av läsvanor och läsförmåga bland unga förändras samt vad som kan göras för att möta det ökade behovet av digital kompetens i arbetslivet.
Ultra:biti Danmark sträcker sig nu från åk 4 till åk 8
I oktober 2018 tog Spaningen upp ultra:bit – en satsning på att ge alla fjärdeklassare i Danmark varsin micro:bit, som drivs av Danmarks Radio och Center for Undervisningsmidler, med finansiering från Industriens Fond.
Förra året utökades ultra:bit till att även omfatta årskurs 5 och 6, och den här veckan meddelades att man från och med nu även vänder sig till elever i årskurs 7 och 8. Så här långt har ultra:bit nått 100 000 elever och 4 000 lärare på 1 450 skolor. Det blev också klart att Astra, ett nationellt center för undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ägs av företagskoncernen Mærsk Mc-Kinney Møller, blir ny samarbetspartner.
Namnet Ultra:bit kommer från Danmarks Radios tv-kanal DR Ultra, som vänder sig till barn mellan 9 och 14 år. DR Ultra sänder en rad olika program och producerar evenemang som kodläger och hackathons, som är tänkta att väcka barns intresse för vad som händer “under locket” och att öka deras förståelse av den digitala utvecklingen. Inte minst är det viktigt att de börjar intresserar sig för hur de själva kan programmera och skapa digitalt.
För ett år sedan presenterade NEUC – Naturfagenes evaluerings- og udviklingscenter – en första utvärdering av ultra:bit. Utvärderingen visar bland annat att 83% av lärarna har börjat använda micro:bit i undervisningen. De 17% som ännu inte har gjort det, planerar att ta tag i saken. Enligt 96% av lärarna är eleverna intresserade av att lära sig mer om programmering och digital teknologi.
85% av lärarna anser att de genom den här satsningen har blivit bättre rustade att arbeta kreativt med digital teknologi i undervisningen. 59% av lärarna menar att de blivit bättre på att ge kritiska perspektiv på den digitala utvecklingen i sin undervisning och 50% konstaterar att eleverna intagit en mer kritisk och analyserande hållning.
Veckans tips
Kvasar Makerspace är Sundbybergs kommuns nya satsning på digitalt skapande och utveckling av digital kompetens i förskolan. Man samarbetar bland annat med förskoleprogrammet på Stockholms universitet och syftet är att skapa en öppen och kreativ miljö som uppmuntrar till nytänkande och kunskapsdelning. Verksamheten drivs av Per Falk och Amanda Edin.
I bloggen beskrivs det pågående arbetet ute på förskolorna, nu senast satsningen på makerpedagoger i de kommunala förskolorna i Sundbyberg. Det finns också en resurssida som samlar tankar och inlägg kopplade till digital kompetens i förskolan, alltifrån skärmtid till själva poängen med programmering.
Artikel | Av Stefan Pålsson
| Edtech, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Skolans digitalisering, Standardisering, Vuxenutbildning
Standarder gör det möjligt att koppla samman och dela den information som finns i skolans olika datasystem. En nationell satsning inom det här området kan ge bättre förutsättningar för en samlad och mer likvärdig datadriven utveckling av administration och undervisning, som främjar arbetet med skolans digitalisering. Det kan samtidigt effektivisera den dagliga verksamheten och ge lärare mer tid att stödja elevernas utveckling och lärande. Rapporten Standarder för datadrivna processer i skolan beskriver hur det ser ut idag och vad som är på gång samt ger rekommendationer om vad olika aktörer behöver göra.
Standardisering – en viktig pusselbit i skolans digitalisering
Under arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för skolans digitalisering, blev det tydligt att standardisering är en viktig pusselbit för att få fart på utvecklingen. Swedish Edtech Industry har därför, tillsammans med RISE, Lidingö stad och Linköpings universitet, med delfinansiering av Vinnova, tagit initiativ till en studie som analyserar dagsläget och visar en möjlig väg framåt.
Jan Hylén, utredare på RISE, har skrivit rapporten tillsammans med Johanna Karlén, kvalitetschef på Swedish Edtech Industry. Studiens analyser och rekommendationer har löpande remitterats till och förankrats hos berörda myndigheter, huvudmän, organisationer och företag.
Eftersom regeringen inte skjuter till några medel för att genomföra den nationella digitaliseringstrategin, faller ansvaret för verkställandet huvudsakligen på organisationer och huvudmän. Att gemensamt ta fram och börja använda öppna standarder som löser informationsutbytet inom skolan är en grundsten i det arbetet, konstateras det i rapporten. Effektiva och säkra lösningar inom det här området kan minska de negativa effekter som avsaknaden av en samordnad insats annars riskerar att orsaka.
Gemensam modell för hanteringen av skolans information är på gång
Det pågår redan flera insatser inom det här området. En arbetsgrupp inom TK 450 på SIS, en teknisk kommitté inriktad mot it-standarder för lärande, är i färd med att ta fram version 2 av SS 12000, gränssnitt för informationsutbyte mellan verksamheter i skolan. Ett antal leverantörer av datasystem, flera skolhuvudmän samt Skolverket och föreningen Sambruk ingår i arbetsgruppen. Arbetet är således väl förankrat bland alla relevanta aktörer.
Den nya versionen av SS 12000 kommer att presenteras nästa år. Det handlar om att skapa ett samstämmigt språk och en gemensam modell för hur skolans information hänger ihop och hur olika processer är beroende av varandra. Med andra ord gäller det att komma överens om hur systemen ska prata med varandra och utbyta information. Modellen blir en karta över processer i skolans olika it-baserade verksamheter och visar hur systemen kan kopplas ihop och nås på ett enhetligt sätt.
Standarderna måste tillämpas i praktiken
Öppna, tillgängliga och tillämpade standarder sänker trösklarna för entreprenörer som vill in på marknaden. Alltså blir det enklare för leverantörer och skolhuvudmän att ta fram lösningar som är verksamhetsnära och kostnadseffektiva. Den stora utmaningen framöver blir att se till att alla leverantörer verkligen tillämpar standarden i sina system och att skolhuvudmännen kräver detta när de upphandlar, påpekas det i rapporten.
Swedish Edtech Industry försöker underlätta detta genom att ge konkreta råd och tips till båda parter. Här använder man bland annat Edtechkartan, en systemkarta som ger en överskådlig bild av skolhuvudmannens och skolans verksamhetsprocesser, och som visar vilka av medlemsföretagen som har lösningar inom olika områden. Man kopplar även de processer som beskrivs till existerande nationella och internationella standarder.
Forum för informationsstandardisering i skolväsendet
Skolverket har tillsammans med SKR tagit initiativ till Forum för informationsstandardisering inom skolväsendet (FFIS). 3 december arrangeras det första mötet, dit nationella aktörer och representanter för huvudmännen har bjudits. Syftet är att arbeta för att öppna standarder, helst sådana som bygger vidare på internationella standarder, tas fram och används i skolans datasystem. De ska inte själva ta fram standarder, utan avsikten är att driva på relevanta aktörer, både i Sverige och utomlands.
I rapporten lyfts FFIS fram som ett viktigt i steg i det fortsatta arbetet. Inom ramen för det här initiativet kommer man att ta upp frågor som har stor betydelse både för skolans och edtechbranschens utveckling. Det finns en förhoppning om att FFIS kan samla och styra den nationella utvecklingen och skapa en större förståelse för att arbetstempot inom det här området behöver intensifieras under de närmaste åren. För att det ska lyckas måste verksamheten bedrivas i tät samverkan med näringslivet, påpekas det i rapporten. Det gäller också att formerna för samverkan klargörs och att olika aktörers roller, åtaganden och ansvar blir tydliga.
Kanske kan FFIS även bidra till att öka den internationella harmoniseringen inom området. En sådan behövs för att underlätta värdeskapande innovation och tillväxt på den europeiska och den globala marknaden, sägs det i rapporten. Än så länge sker endast ett begränsat standardiseringsarbete inom de samarbetsorgan som finns för myndigheter och regeringar på europeisk nivå. I viss mån pågår också ett globalt samarbete på ISO, Internationella standardiseringskommissionen. TK 450 deltar i båda sammanhangen, vilket ger en möjlighet att följa och att påverka arbetet. Flera europeiska branschorganisationer, däribland Swedish Edtech Industry, har börjat samarbeta för att identifiera gemensamma utmaningar och för att hjälpas åt att komma vidare.
Rekommendationer för det fortsatta arbetet
Rapporten avslutas med rekommendationer till svenska aktörer. För Skolverkets del är det viktigt att förstå FFIS styrande och samlande roll och att verka för att den kan uppfyllas. Inom ramen för det arbetet kan man börja konkretisera vilka verksamhetsområden och -processer som behöver standardiserade lösningar. Här kan man också ge beskrivningar av möjliga fall och ge exempel på vilka krav som ska ställas på standarderna.
TK 450 behöver blir bättre på att presentera och förklara framtagna standarder, så att såväl leverantörer som beställare förstår vad som gäller och varför kraven ställs. Det kan till exempel handla om att visa exempel på tillämpningar, lista vanliga frågor och svar eller ta fram vägledningar. Man behöver också använda metoder som snabbar upp arbetet samt ge sina experter de förutsättningar som krävs för att de ska kunna arbeta metodiskt och effektivt. En affärsmodell som gör framtagna standarder kostnadsfria är angeläget för att sätta fart på utvecklingen.
För Swedish Edtech Industry är det angeläget att kunna ge konkreta exempel på digitala ekosystem där standardiserade lösningar underlättar och förbättrar informationshanteringen i skolan. Det är också önskvärt att utveckla Edtechkartan vidare, så att den tydligare kan visa inom vilka områden och processer internationella och nationella standarder används, är under utveckling eller saknas helt.
Det aktiva arbetet för standardisering, både nationellt och internationellt, behöver fortsätta och utvecklas vidare. Bland annat gäller det att visa hur man kan ställa krav på interoperabilitet och att se till att de rekommendationer som tas fram går att genomföra i praktiken.
Till sist konstateras i rapporten att det både finns en ökad förståelse för värdet av standardisering och en vilja att börja ta ordentligt tag i arbetet. Det har redan resulterat i ett ökat samarbete kring de här frågorna. Tillsammans verkar man för att nå fram till ett etablerat arbetssätt med relevanta standarder, som kan öka de datadrivna processerna i skolan och driva på skolans digitalisering.
Veckans spaning: Egendata, forskarskolan UPGRADE och en nationell testbädd för edtech
Blogginlägg | Av Stefan Pålsson
| Edtech, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Integritet, Lärarutbildning, Medie- och informationskunnighet, Säkerhet, Skolans digitalisering, Standardisering, Vuxenutbildning
Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev.
Egendata– på väg mot en decentraliserad digital infrastruktur
En datadriven utveckling av undervisning och administration är avgörande för att skolans digitalisering ska komma igång på allvar. Det förutsätter att relevanta data kan kopplas samman, analyseras och användas i den dagliga verksamheten. Idag är det inte möjligt på grund av att informationen är inlåst i olika leverantörers slutna system. Något måste göras för att ändra på detta.
I tisdags publicerade Spaningen en artikel om Egendata, som är ett sätt att lösa det här problemet. Egendata är en teknisk lösning skapad av digitaliseringsbyrån Iteam, som ger den enskilde användaren kontroll över användning och delning av personliga data. Den vanliga lösningen är att aktörerna gemensamt tar fram en öppen standard och en enhetlig struktur för hur data ska organisera. Christian Landgren, vd och grundare av Iteam, menar att en decentraliserad lösning, som växer fram organiskt i takt med att tekniken sprids och användningen ökar, är en bättre väg.
En lösning som bygger på att individen äger och hanterar sina egna data ger flera fördelar. Dels blir det lättare att lösa problemet med interoperabilitet mellan olika system. Det räcker att systemen är kompatibla med Egendata och att användarna tillåter dem att använda deras data. Integritets- och säkerhetsfrågor blir också enklare att handskas med när allt kontrolleras från en enda plats.
Egendata består av tre delar: en app, som användarna har i sin mobil, en operatörsnod som styr datatrafiken mellan Egendata och olika tjänsteleverantörer samt en tjänst som lagrar användarnas data. Lösningen är baserad på öppen källkod, och kod och dokumentation finns tillgänglig för intresserade utvecklare på Github och Trello.
Den enskilde användaren bestämmer själv vilka tjänster som har tillgång till en viss typ av data. Idag har alla tjänsteleverantörer varsin databas där varje användare är en post. Med Egendata är det istället användarna som har varsin databas där varje tjänst är en post. All data som användarna delar krypteras med symmetrisk kryptering. Samma nyckel används för att kryptera och dekryptera informationen.
De symmetriska nycklarna skyddas i sin tur med assymetrisk kryptering. De tjänsteleverantörer som användaren vill anlita, får en nyckel som ger dem tillgång till datan. Användaren kan när som helst återkalla rättigheterna från en tjänst som hen inte längre vill använda. Eftersom det inte går att komma åt en användares data utan krypteringsnyckel, har det ingen betydelse var den lagras. Det går därför bra att använda någon av alla de kommersiella tjänster som finns.
Egendata kan göra det lättare för skolan att få tillgång till och att dra nytta av den data som olika system genererar. Dataskyddsförordningen ger rätt till dataportabilitet, vilket betyder att individen kan få kontroll över sin egen data. En sådan här lösning innebär också att trösklarna blir lägre för nya aktörer som vill in på marknaden. Företag som var tidigt ute och idag sitter på stora mängder data, får inte längre någon konkurrensfördel. Det kan öppna upp för nytänkande och för nya affärsmodeller.
Iteam arbetar just nu med en förstudie för GR Utbildning, där man undersöker hur Egendata kan användas för att dra nytta av data från digitala läromedel på bättre sätt än idag. När datan kontrolleras av eleverna, vårdnadshavaren eller skolan, blir det möjligt att göra en samlad analys av varje elevs lärande oavsett vilken leverantörs läromedel som används. Horisonten för utvecklingsarbetet vidgas avsevärt.
Egendata är en del av den globala rörelsen för en decentraliserad webb och en större makt över sina personliga data. Det är en reaktion mot dagens situation, där ett fåtal gigantiska aktörer hanterar, kontrollerar och tjänar pengar på användardata. Enda sättet att få igång en förändring är att utveckla och börja använda lösningar som ger oss den här kontrollen, konstaterar Christian Dahlgren. Här kan aktörer inom den offentliga sektorn, inte minst skolan, ta en ledande roll och visa vägen framåt genom att använda Egendata, menar han.
Forskarskolan UPGRADE
Vetenskapsrådet (VR) beviljade nyligen 40 miljoner kronor till den nationella forskarskolan UPGRADE, som syftar till att stärka digitaliseringsarbetet på lärarutbildningarna. Den drivs gemensamt av nio lärosäten. Högskolan Väst, högskolorna i Gävle, Halmstad och Jönköping, KTH, universiteten i Göteborg och Umeå samt Linnéuniversitetet och Mittuniversitetet.
UPGRADE är en fristående fortsättning på forskarskolan GRADE, med inriktning mot användning av digitala teknologier i utbildning, som VR gav medel till för ett år sedan. Här deltar samma lärosäten, med undantag för Linnéuniversitetet, Högskolan i Halmstad och Högskolan i Jönköping. Umeå universitet är i båda fallen värduniversitet och projektsamordnare.
Dessa två forskarskolor bildar tillsammans en helhet med fokus på digitala teknologier inom såväl lärarutbildning som i skolväsendet i stort. Förhoppningen är att de ska stärka den digitala kompetensen på lärarutbildningarna, öka andelen disputerade lärarutbildare och skapa bättre förutsättningar att bygga ut lärarutbildningarna och hantera lärarbristen.
Minst nio doktorander kommer att antas till forskarskolan UPGRADE under de närmaste åren. Precis som i GRADE kommer man att ha ett tvärvetenskapligt angreppssätt som förenar perspektiven från de sex representerade ämnesområdena: didaktik, informatik, pedagogik, pedagogiskt arbete, teknik och lärande/medieteknik samt tillämpad it.
Forskarskolan kopplas till olika forskningsmiljöer vid de nio lärosätena. Tanken är både att ge doktoranderna tillgång till relevanta nätverk och att knyta an till och bygga vidare på redan pågående forskning.
Linnéuniversitetet ansluter forskarskolan till forsknings- och kunskapsområdena Digitalisering i skolan och digitala transformationer, som just nu är under uppbyggnad. På Högskolan i Jönköping handlar det om forskargruppen Communication, Culture, and Diversity och det strategiska investeringsprojektet LeaDMe – Learning, Digitalization, and Media. Mittuniversitetet förenar UPGRADE med forskningsgruppen HEEL, som arbetar med teknikstött lärande, och på Umeå universitet sker anslutningen till forskningsgruppen LICT, Lärande och ikt.
Testbädd för edtech är ett tvåårigt genomförandeprojekt som vill förbättra utvecklingen inom edtechområdet och stärka skolors förmåga att värdera och välja digitala lärresurser. Det kan även ses som en pusselbit i genomförandet av den nationella digitala strategin för skolväsendet.
Nacka kommuns kommunala skolor är projektägare och samarbetar med tio andra huvudmän, däribland RISE samarbetspartners Academedia och Lidingö kommun. Två regionala aktörer deltar i satsningen: NetPort Science Park i Karlshamn samt Region Halland. Swedish Edtech Industry sitter i styrgruppen och representerar företagen. Linnéuniversitetet, SKL, Nesta, RISE, Helsingfors stad och Lärarnas Riksförbund utgör tillsammans referensgruppen.
Testbädden vänder sig dels till huvudmän som vill öka sin beställarkompetens och erbjuda utveckling för lärare och studenter och dels till företag inom edtechbranschen som vill utveckla och testa nya produkter och tjänster. Man kommer att arbeta utifrån en modell som Nesta, i en rapport från i våras, kallar “test and learn”. Det innebär att företag, lärare och elever tillsammans testar nya lärresurser för att utveckla och förbättra dem samt för att stärka skolan beställarkompetens.
Didaktikforskaren Anna Åkerfeldt, verksam vid Stockholms universitet, leder arbetet med att ta fram en strukturerad metod för test och utvärdering som kan göra testerna skalbara och jämförbara. Syftet är att skapa trygghet på skolan inför, under och efter ett test samt att ge företagen tillförlitliga data för det fortsatta utvecklingsarbetet. Detta är något som kommer att vara till nytta för betydligt fler än de aktörer som är involverade i testbädden.
Testbädden kommer att sätta igång sitt arbete i början av nästa år. Företag och huvudmän som vill delta, kan anmäla sitt intresse.
Veckans tips
I en global och uppkopplad värld blir bilden en allt viktigare del av media och kommunikation. Därför är det viktigt att stärka elevers visuella läskunnighet. Att kunna reflektera kritiskt kring bildens roll i dagens samhälle och kring sin egen delaktighet i visuella åsiktsgemenskaper, är viktiga delar av medie- och informationskunnighet.
Statens medieråd har tagit fram undervisningsmaterialet Bilder och verkligheter – visuell gemenskap på nätet, som vänder sig till lärare som undervisar i svenska, samhällskunskap och bild i grund- och gymnasieskolan. Det fungerar även bra för ämnesöverskridande undervisning.
Detta är den tredje delen av undervisningsmaterialet Bild är ett språk, som i sin tur ingår i No Hate Speech Movement, ett projekt som Statens medieråd sedan två år tillbaka utför på uppdrag av regeringen.
Egendata – ett steg mot en decentraliserad digital infrastruktur
Artikel | Av Stefan Pålsson
| Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Integritet, Säkerhet, Skolans digitalisering, Standardisering, Vuxenutbildning
Skolans digitalisering förutsätter att en datadriven utveckling av undervisning och administration kommer igång. Det kräver i sin tur att relevanta data kan kopplas samman, analyseras och användas i den dagliga verksamheten. Tyvärr hindras det här av att informationen är inlåst i olika leverantörers slutna system, som inte kan kommunicera med varandra. Vad behöver göras för att ändra på detta?
Den vanliga vägen är att aktörerna gemensamt tar fram en öppen standard och en enhetlig struktur för hur data ska organiseras, så att systemen kan utbyta information. En sådan standard är på väg att tas fram av en arbetsgrupp på SIS tillsammans med bransch och berörda myndigheter. Men det finns också andra möjligheter. Digitaliseringsbyrån Iteam menar att det här kan hanteras bättre av en decentraliserad lösning som växer fram organiskt i takt med att tekniken sprids och användningen ökar.
Just nu är Iteam i slutfasen av ett projekt som genomförs på uppdrag av Jobtech Dev, Arbetsförmedlingens innovationenhet. Det går ut på att ta fram en decentraliserad digital infrastruktur där en arbetssökande kan lagra och hantera sin cv på en plats och sedan använda den på alla rekryteringstjänster som är tillgängliga i Sverige. Det är möjligt med hjälp av tjänsten Egendata, som har utvecklats under arbetets gång, berättar Christian Landgren, vd och grundare av Iteam.
– Tanken är att den här infrastrukturen ska underlätta rekrytering och matchning på arbetsmarknaden. Istället för att den som söker arbete ska lägga sin cv på en massa olika sajter, hanteras den på ett ställe med hjälp av Egendata. Hen bestämmer själv vilka som ska få tillgång till informationen och riskerar inte att glömma bort att uppdatera den på någon sajt.
Egendata kan användas för att dela personliga data inom i princip alla samhällsområden, menar Christian Landgren.
– En lösning som bygger på att individen äger och hanterar sina egna data ger en rad olika fördelar. Dels blir det betydligt lättare att lösa problemet med interoperabilitet mellan olika system. Det räcker att systemen är kompatibla med Egendata och att användarna tillåter dem att använda deras data. Integritets- och säkerhetsfrågor blir också enklare att handskas med när allt kontrolleras från en enda plats.
Egendata består av tre delar: en app, som användarna har i sin mobil, en operatörsnod som styr datatrafiken mellan Egendata och olika tjänsteleverantörer samt en tjänst som lagrar användarnas data. Lösningen är baserad på öppen källkod, och kod och dokumentation är tillgänglig för intresserade utvecklare på Github och Trello.
All data som användarna delar krypteras med symmetrisk kryptering. Med andra ord används samma nyckel för att kryptera och dekryptera informationen. De tjänsteleverantörer som användaren vill anlita, får en nyckel som ger dem tillgång till datan. De symmetriska nycklarna skyddas i sin tur med assymetrisk kryptering. Det betyder att olika nycklar används för att kryptera och dekryptera data, vilket höjer säkerheten avsevärt. För att integritet och säkerhet ska garanteras är det både nödvändigt att den privata nyckeln skyddas och att den offentliga kan kopplas till rätt person.
En användare kan när som helst återkalla rättigheterna, så att en tjänst inte längre får tillgång till datan. När detta sker, krypteras användarens data om med en ny, slumpad, symmetrisk nyckel, som automatiskt skickas till alla som ska ha tillgång till den.
– Idag har alla tjänsteleverantörer varsin databas där varje användare är en post. Med Egendata är det istället användarna som har varsin databas där varje tjänst är en post. Den enskilde användaren bestämmer alltså själv vilka tjänster som har tillgång till en viss typ av data. Eftersom det inte går att komma åt en användares data utan krypteringsnyckel, har det ingen betydelse var den lagras. Det går bra att använda någon av alla de kommersiella tjänster som finns.
Egendata har även potential att göra det lättare för skolan att få tillgång till och att dra nytta av den data som olika system genererar, konstaterar Christian Landgren. Dataskydsförordningen ger rätt till dataportabilitet, vilket innebär att individen kan få kontroll över sin egen data. En sådan här lösning innebär att trösklarna blir lägre för nya aktörer som vill in på marknaden. De företag som var tidigt ute och idag sitter på stora mängder data, får inte längre någon konkurrensfördel. Det kan öppna upp för nytänkande och för nya affärsmodeller, tillägger han.
– Användningen av data från digitala läromedel är ett bra exempel. Idag köper skolan abonnemang av en tjänsteleverantör som även hanterar och lagrar elevernas data. Om eleverna gör läxan hemma, genereras data i systemet som läraren kan använda för att ge stöd, återkoppling och bedömning. Den här informationen vill läraren förstås ha fortsatt tillgång till. Eftersom tjänsteleverantören lagrar och kontrollerar all information som samlas in, riskerar skolan att bli inlåst i ett slutet system. Men om användarna själva lagrar och kontrollerar sina data, blir det helt andra förutsättningar.
Just nu arbetar Iteam med en förstudie för GR Utbildning, där man undersöker hur Egendata kan användas för att dra nytta av data från digitala läromedel på bättre sätt än idag.
– När datan kontrolleras av eleverna, vårdnadshavaren eller skolan, blir det möjligt att göra en samlad analys av varje elevs lärande oavsett vilken leverantörs läromedel som används. Man kan till exempel börja dra nytta av AI-baserade system för att få en bättre bild och en djupare förståelse av hur det går för en elev. Horisonten för utvecklingsarbetet vidgas avsevärt, och det är i stort sett bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt.
Egendata är en del av den globala rörelsen för en decentraliserad webb och en större makt över sina personliga data. Det är en reaktion mot dagens situation, där ett fåtal gigantiska aktörer hanterar, kontrollerar och tjänar pengar på användardata. De som var först ut i sina branscher har fått ett försprång som är svårt för andra aktörer att hämta in. Personliga data har blivit en handelsvara utan vare sig insyn eller kontroll. Valet står mellan att acceptera användarvillkoren eller att helt avstå från att använda tjänsten.
Att det ser ut som det gör beror på att webben saknar tre grundkomponenter, säger Christian Landgren.
– Det saknas inbyggda system för identifiering, betalning och lagring av personliga data. När Tim Berners-Lee och hans kollegor på CERN lade grunden för webben i början av 1990-talet, utgick man från forskarvärldens behov. Nu har webben blivit en central del av den digitala samhällsstrukturen och bristerna inom de här områdena är uppenbara. Vi måste helt enkelt hitta nya, bättre och mer säkra sätt att hantera detta som samtidigt ger oss kontroll över våra egna data.
Egendata är inspirerat av tankar och idéer hos det globala nätverket MyData och tekniska lösningar av MIT-projektet Solid, som leds av Tim Berners-Lee. I likhet med MyData strävar man efter ett rättvist och hållbart digitalt samhälle, där tillgång till personliga data baseras på tillit och förtroende. Iteam vill, precis som Solid, flytta kontrollen över datan från företagen till användaren. Till skillnad från Solid, förespråkar Iteam inte att olika branscher och samhällsområden först ska enas om en standard, utan man vill istället att den gradvis ska växa fram.
Att låta användaren välja var datan ska lagras och vem som ska ha tillgång till den ger fördelar för både tjänsteleverantörer och användare. De som levererar tjänsterna slipper kostnaderna för säker hantering av användarnas data. Användarna kan kontrollera alla sina data på en gång och även förvissa sig om att ingen obehörig har tillgång till dem. Det här är en förhållandevis liten justering av webbens grundstruktur som kan få genomgripande positiva effekter, menar Christian Landgren. Dels kan den få fart på innovation och nytänkande, men den kan också ge en ökad maktspridning och skapa en större mångfald. Webben kan helt enkelt bli mer demokratisk.
– Det handlar om tillgången till data och hur den ska hanteras. Valfrihet och kontroll är helt avgörande frågor i det här sammanhanget. Det är inte fel i sig att lagra och sälja data men vi vill göra det möjligt för fler aktörer att vara med. Och fram allt gäller det att vi som individer och medborgare själva ska få besluta hur våra personliga data ska hanteras och användas.
Enda sättet att få igång en förändring är att utveckla och börja använda lösningar som ger oss den här kontrollen. Dagens dominerande aktörer har naturligtvis inget intresse av att driva på en förändring som hotar deras affärsmodell, säger Christian Landgren. Här kan aktörer inom den offentliga sektorn, till exempel skolan, ta en ledande roll och visa vägen framåt genom att använda Egendata.
– Det är helt avgörande att verksamheter inom offentliga sektorn inte gör som man brukar göra, och drar igång stora, komplexa projekt som är dömda att misslyckas. Börja istället i liten skala, inom ett begränsat område, och se vad som är möjligt att göra. Det gäller också att inte grubbla för länge. Istället ska man prova sig fram, se vad som fungerar och bygga vidare på det. Använd öppen källkod och dra nytta av andras kunskaper och erfarenheter.
Att arbeta med öppen källkod liknar hur forskning bedrivs. Man har en hypotes som ska prövas och sedan bekräftas eller förkastas. Nästa steg baseras på det resultat man får. Arbetet dokumenteras och delas öppet, så att andra kan använda resultaten och bygga vidare på dem.
Om lösningen fungerar, börjar fler använda den och de bidrar också med ändringar och förbättringar. Nyttan ökar med antalet användare och efterhand uppstår en nätverkseffekt. När tillräckligt många använder lösningen, uppfattas den som en standardlösning som alla utgår ifrån.
– Det är så här Internets tekniska infrastruktur utvecklas. Istället för att vänta på att alla ska bli överens, tar någon fram lösning, gör det tillgängligt för andra, öppnar för kommentarer och börjar använda den. Om lösningen är tillräckligt bra, börjar den spridas, ändringar görs när det behövs och utvecklingen rullar på.
För Iteams del handlar det inte om att bestämma hur lösningen ska se ut. Det formella är inte heller avgörande. Istället vill man få igång en utvecklingsprocess som efterhand kan spridas vidare inom olika områden, avslutar Christian Landgren.
– Genom att arbeta småskaligt och ta fram fungerande lösningar för att hantera konkreta problem, hoppas vi att Egendata på sikt kan bli en de facto standard för hur personliga data hanteras på webben. Men det gäller att fler hakar på och börjar tänka i nya banor. När jag pratar med politiker och när jag besöker konferenser, märker jag att det både finns intresse och vilja, så jag ser ljust på framtiden. Jag hoppas att de projekt som vi driver nu kan visa vägen inom olika samhällsområden. För skolans del skulle det här verkligen kunna sätta fart på den datadrivna utvecklingen!
Veckans spaning: AI och utbildning, ansiktsigenkänning i skolan och upphandlingsstöd i Edtechkartan
Blogginlägg | Av Stefan Pålsson
| AI, Digitala prov, Edtech, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Integritet, Skolans digitalisering, Upphandling
Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev.
AI och utbildning
För en vecka sedan samlades EU:s finans- och utbildningsministrar i Bryssel för att under dagen gemensamt diskutera utbildningens och det livslånga lärandets betydelse för att uppnå en hållbar tillväxt. Riktlinjer för användning av AI i utbildningen var en av punkterna på programmet.
Två veckor innan mötet presenterade Finland, som just nu är ordförande i EU:s råd, ett paper, som låg till grund för diskussionerna. Texten pekar på AI:s förändrande kraft och betonar att en genomtänkt användning kan få fart på ekonomin, öka konkurrenskraften och möjliggöra ett mer inkluderande och hållbart samhälle med en stärkt välfärd. Därför är det viktigt att EU genomför ambitiösa och målmedvetna satsningar inom det här området.
En central framgångsfaktor är att medborgarna vågar lita på att AI används på ett etiskt och ansvarsfullt sätt som gynnar samhället. Det kräver att det genomförs åtgärder som motverkar att de tekniska möjligheterna missbrukas. Utvecklingen ska utgå från medborgarnas intressen och behov, och därför måste de bland annar få tillgång till och kunna hantera sina egna personliga data. De etiska riktlinjer för pålitlig AI, som EU-kommissionens expertgrupp för AI-frågor publicerade i våras, är en del av det här arbetet.
Diskussionsunderlaget lyfter också fram att utvecklingen inom AI-området ställer delvis nya krav på medborgarnas kunskaper och förmågor. Här är det särskilt viktigt att se till att alla kontinuerligt ges möjlighet att lära sig det som krävs. Det gäller att undvika att delar av befolkningen marginaliseras för att de inte har tillräckliga kunskaper.
Satsningar på AI i skolan ska utgå ifrån elevernas och lärarnas behov. Det rekommenderas att skolan arbetar tillsammans med forskarvärlden för att man tillsammans ska ta fram pedagogiska strategier som utvecklar elevernas förståelse och kreativa förmåga.
I sammanfattningen av diskussionerna framkommer att ministrarna instämde i behovet av att se till att tekniken inte missbrukas, varken i skolan eller i resten av samhället. Det föreslogs flera åtgärder för att få igång användningen av AI skolan och för att stärka elevernas förståelse för teknikens möjligheter och risker. Dels behöver AI integreras i digitala lärresurser och bli en del av undervisningen, men det är även önskvärt att eleverna börjar lära sig programmering redan i tidig ålder. En större tonvikt på ämnesöverskridande undervisning kan hjälpa eleverna att få förstå hur AI fungerar och vad den innebär för samhället och medborgarna.
Ministrarna underströk också värdet av att ge stöd åt elevernas kritiska tänkande och problemlösningsförmåga, så att de inte blir helt beroende av AI. Tekniken ska vara ett stöd. Den ska inte ersätta egna kunskaper och förmågor.
Ansiktsigenkänning i skolan
Häromveckan publicerades en artikel i den vetenskapliga tidskriften Learning, Media and Technology om ansiktsigenkänning i skolan av Mark Andrejevic och Neil Selwyn, båda professorer vid Monash University i Australien. I artikeln ifrågasätter och problematiserar de värdet av att använda den här tekniken i skolan.
Artikeln inleds med en kort beskrivning av hur utvecklingen inom videoteknik, maskininlärning och AI möjliggör en automatiserad analys av biometriska data, som kan användas för olika syften inom olika delar av samhället. I skolan kan ansiktsigenkänning bland annat tas i bruk för automatiserad närvarokontroll, för att säkerställa att inga obehöriga vistas i skolans lokaler samt för att analysera elevernas intresse och engagemang och hur de reagerar på undervisningen.
Skolan hör inte till de vanligaste områdena som nämns när ansiktsigenkänning diskuteras, men författarna påpekar att det är ett av de samhällsområden där användningen börjar komma igång på allvar. Det sker inte enbart i totalitära stater, utan även i länder som Australien, Storbritannien och USA. I dessa tre länder är videoövervakning vanlig sedan länge och det kan vara ett skäl till att detta inte möter motstånd i någon högre grad.
Andrejevic och Selwyn uppmärksammar i artikeln att det finns en hel del som väcker oro när det gäller användningen av ansiktsigenkänning i skolan. Dels pekar de på det dehumaniserande i att reduceras till ett antal måttpunkter som kan analyseras, men de konstaterar också att tekniken kan bidra till en oönskad automatisering i delar av skolans verksamhet som kan leda till att skolan blir mer auktoritär. Dessutom är tekniken assymetrisk: kamerorna kan se allt, men kamerorna syns inte.
När kamerorna och analysverktygen väl är på plats, går det inte att komma undan och allt kan i princip övervakas och mätas, menar Andrejevic och Selwyn. Detta kan i sin tur leda till en ökad homogenisering i skolan och att ingen vågar “sticka ut”. Det finns också stor risk för att eleverna sorteras i socialt konstruerade kategorier eller efter kön, vilket kan resultera i fördomsfull behandling och diskriminering.
Författarnas slutsats är att vi måste ställa oss frågan om användningen av ansiktsigenkänning har några positiva effekter eller om tekniken kanske hellre borde undvikas helt i skolan.
Upphandlingsstöd
För ett år sedan lanserade branschorganisationen Swedish Edtech Industry Edtechkartan. Det är en systemkarta som ger en överskådlig bild av skolhuvudmannens och skolans verksamhetsprocesser och som visar vilka av medlemsföretagen som har lösningar inom olika områden. Kartan togs fram av en arbetsgrupp som utgick från Skolverkets allmänna råd om hur förskolan, skolan och vuxenutbildningen bör tillämpa gällande lagar och regler.
Nu har Edtechkartan kompletterats med ett upphandlingsstöd som ger konkreta råd och tips inför upphandlingen och föreslår lämplig fördjupande litteratur. Upphandlingsstödet innehåller också två dokument som uppdateras konsitunerligt. Det ena ger en överblick över inköpsalternativ, förklarar viktiga termer och begrepp, presenterar olika utvärderingsmodeller och visar vilka ramavtal som kan användas. Det andra dokumentet listar och förklarar it-standarder i skolan. Den här listan utgör även underlag för det fortsatta arbetet med it-standarder i skolan, som Skolverket ansvarar för.
Tanken med upphandlingsstödet är att underlätta marknadsanalysen och att ge förutsättningar för skarpare krav och tydligare beställningar. Det handlar om att höja kompetensen hos såväl säljare som köpare.
Under arbetet med upphandlingsstödet har leverantörernas och huvudmännens kunskaper och perspektiv på hur ett stöd bör utformas samlats in. Det samlade materialet har också varit på remiss hos olika myndigheter och organisationer.
Veckans tips
Vad betyder det egentligen att lärare särskilt ska beakta de nationella proven och hur kommer hanteringen av de nationella proven förändras när de blir digitala? Vilka förberedelser kommer skolor och huvudmän behöva göra? Detta diskuterar Magdalena Kågström, IT-chef för grundskolan i Skellefteå kommun, med Anders Boman, enhetschef på Skolverkets enhet för nationella prov i senaste avsnittet av Skolverkspodden. Samtalet leds av Helena Messing Berg, pressekreterare på Skolverket.
Fjärrundervisningen, lärarbristen och skolans digitalisering
Artikel | Av Stefan Pålsson
| Distansundervisning, Fjärrundervisning, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Lärarbrist, Skolans digitalisering
Fjärr- och distansundervisning har en liten roll i den svenska skolan, trots att den kan öka likvärdigheten, ge stöd åt digitaliseringen och bidra till den pedagogiska utvecklingen. Den begränsas av strikta regler och ses ofta som ett sämre alternativ till den vanliga undervisningen. Men intresset ökar bland huvudmännen, särskilt i glesbygden, på grund av den allt mer påtagliga lärarbristen. I december ska regeringen lägga fram en proposition som förväntas ge större handlingsfrihet. Huvudmän och andra aktörer ligger redan i startgroparna och på flera håll pågår förberedelser som kan sätta fart på utvecklingen.
Strikta regler för fjärr- och distansundervisning
1 juli 2015 trädde den första regleringen av fjärrundervisning i kraft. Innan dess var den inte tillåten som undervisningsform i grund- och gymnasieskolan. Fjärrundervisning innebär att lärare och elever befinner sig på olika platser, men att de kommunicerar och interagerar i realtid över nätet. Eleverna befinner sig i skolans klassrum, där de får hjälp och stöd av en handledare. Distansundervisning är undervisning där elever och lärare kan vara åtskilda i både tid och rum. Den är ännu inte reglerad i skollagen och får tills vidare endast bedrivas i den försöksverksamhet som drivs av Torsås kommun.
I grund- och gymnasieskolan får fjärrundervisning bedrivas i modersmål, moderna språk och teckenspråk. Den är också tillåten för studiehandledning på elevers modersmål. Förutsättningen för att få bedriva fjärrundervisning på en skola är att det inte finns någon behörig lärare, att elevunderlaget är för litet eller att det inte finns någon lämplig person för studiehandledning. Det är endast tillåtet att köpa fjärrundervisning av en annan skolhuvudman om man absolut inte kan lösa situationen på egen hand.
Lärarbristen ställer krav på förändring
För två år sedan konstaterade Skolverket att det kommer att 77 000 nya lärare kommer att behöva rekryteras under de närmaste tre, fyra åren till förskolan och skolan. 5 november släppte Universitetskanslerämbetet rapporten Framtidens behov av högutbildade: Genomgång av 15 bristyrken inom offentlig sektor fram till 2035. Enligt myndighetens bedömning behöver mängden nybörjare på utbildningarna till ämneslärare, yrkeslärare, grundlärare och förskollärare öka med 87, 56, 57 respektive 33 % årligen mellan 2023 och 2035 jämfört med 2018 för att motsvara behovet. Det är en ekvation som sannolikt blir svår att lösa.
Fjärrundervisning i Storuman
Redan idag har många huvudmän svårt att hitta behöriga lärare och mindre kommuner i glesbygden har det särskilt besvärligt. Där kompliceras situationen även av att avstånden är stora och att elevgrupperna är små. Många huvudmän menar därför att en ökad användning av fjärrundervisning är en viktig möjlighet att ge eleverna den utbildning som de enligt skollagen har rätt till.
I januari 2018 publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel där dåvarande ordföranden i SKL:s utbildningsberedning, tillsammans med 75 kommunstyrelseordförande, krävde mer tillåtande regler. Debattartikeln kritiserade den utredning som lagts fram ett halvt år tidigare, och menade bland annat att det är rimligt att huvudmännen själva får bestämma i vilka ämnen och årskurser som fjärrundervisning får bedrivas. I debattartikeln efterlystes mindre stelbenta regler för att kunna säkerställa att alla elever får undervisning av behöriga lärare.
I december ska regeringen, efter flera förseningar, presentera en proposition om regeländringar som av många väntas bli mer tillåtande och ge huvudmännen en större handlingsfrihet. Men hur det blir återstår att se.
Ifous satsar på praktiknära forskning
Under 2016 och 2017 genomförde det oberoende forskningsinstitutet Ifous tillsammans med RISE och Umeå universitet det praktiknära FoU-projektet Fjärrundervisning – bättre utsikter för fler elever. Här visade man bland annat att fjärrundervisning kan vara ett fullgott alternativ till närundervisning, det vill säga den vanliga undervisningen i klassrummet. Det var även tydligt att pedagogiska grepp från fjärrundervisningen kan användas för att utveckla och förbättra närundervisningen. Man konstaterade också att det krävs ett strategiskt genomtänkt ledarskap för att allt ska fungera och att det behövs betydligt mer forskningsbaserad kunskap och praktisk erfarenhet inom området.
I april startade Ifous det treåriga FoU-programmet Digitala lärmiljöer – likvärdig utbildning med fjärr- och distansundervisning, som är en fristående fortsättning av det tidigare projektet. Sju svenska skolhuvudmän och en från Finland – Ålands landskapsförening – deltar i och finansierar programmet. Ett av målen med FoU-programmet är att få till en mer effektiv användning av fjärr- och distansundervisningens möjligheter. Bland annat handlar det om att utveckla lärarrollen och didaktiken, säger Anna Åkerfeldt, som är projekt och processledare på Ifous.
– Jag och Charlotta Hilli från Åbo Akademi, som ansvarar för forskningsdelen, gjorde en kartläggning av deltagarnas behov innan vi startade programmet. Nu gör vi en kartläggning kring kommunikation och sociala relationer när undervisningen sker via fjärr- och distans. Vi vill bygga vidare på det som forskningen säger för att ta fram didaktiska modeller och för att förbättra lärares kompetens inom viktiga områden. Ett annat övergripande mål är att bidra med metodutveckling när det gäller tillämpad forskning.
Anna Åkerfeldt
Lärare behöver lära sig att se vad forskningsresultaten innebär i deras sammanhang och hur de kan dra nytta av dem i sitt arbete, menar Anna Åkerfeldt. Under den första delen av programperioden kommer Anna Åkerfeldt och Charlotta Hilli att besöka huvudmännen för att få en bättre inblick i deras förutsättningar och behov.
– Det är viktigt att lärare blir medvetna om de framgångsfaktorer som vilar på vetenskaplig grund. Vad krävs för att undervisningen verkligen ska fungera? Hur skapas, främjas och upprätthålls kommunikation och relationer mellan lärare och elever och mellan eleverna? Vi kommer också att undersöka olika undervisningsmetoder som har stöd i forskningen. Hit hör bland annat “flipped classroom”, som ju egentligen är distansundervisning. Men det brukar man inte säga, eftersom många skolor då skulle bryta mot bestämmelserna.
Seminarieserie för huvudmännen i Mittregionen
Från augusti till november arrangerar Regionala utvecklingsnätverket (RUN) vid Mittuniversitetet en seminarieserie om hur en huvudman organiserar fjärrundervisning och hur man kommer igång med samarbete med andra huvudmän. Här deltar förvaltningstjänstemän, skolledare och lärare från Mittregionen, det vill säga samtliga kommuner i Jämtland och Västernorrland samt fyra kommuner i Hälsingland.
Seminarieserien ska bidra till ökad kunskap om fjärrundervisning, såväl ur ett teoretiskt som ett praktiskt perspektiv, berättar Annika Svensson, som är koordinator för RUN. Ett annat mål är att göra det möjligt att utbyta erfarenheter om vad som krävs för att organisera och praktiskt bedriva fjärrundervisning av hög kvalitet.
– Skolverket har nyligen tagit fram en webbaserad kurs som ger en introduktion till fjärrundervisning. Kursen fokuserar på teknik, didaktik och pedagogik. Det tar vi också upp i seminarieserien, men vi lägger tonvikten på själva organisationsarbetet och lyfter fram viktiga etiska, juridiska och ekonomiska aspekter. Vi vill så konkret som möjligt visa hur man ska tänka och planera för att komma igång.
Annika Svensson
Möjligheterna är betydligt fler än utmaningarna och det finns en stark vilja bland kommunerna att verkligen få till något bra, konstaterar Annika Svensson. De är angelägna om att börja samarbeta kring fjärrundervisning för att kunna erbjuda eleverna behöriga lärare och för att använda lärarnas tid bättre och mer effektivt.
– Deltagarna anser att användningen av fjärrundervisning i alltför hög grad hindras av dagens lagstiftning. Det gäller både begränsningen till några få ämnen och de strikta regler som gäller för att köpa fjärrundervisning från andra huvudmän. De menar att det är olyckligt eftersom de ser fjärrundervisning som en viktig pusselbit i arbetet med att hantera lärarbristen och att skapa en större likvärdighet i skolan.
Region Västerbotten satsar på förankring i styrkedjan
Petter Lundberg, utvecklingsstrateg på Region Västerbotten, menar också att en ändring i lagen är en avgörande fråga för skolutvecklingen, både i regionen och för hela landet. Det handlar helt enkelt om att framtidssäkra skolan och att se till att alla elever kan få en god och likvärdig utbildning oavsett var de bor.
Petter Lundberg
Region Västerbotten har sett till att få förankring i hela styrkedjan, från politiker via skolchefer, skolledare, lärare, elever och vårdnadshavare. Många kommuner är små, så man kommer nära verksamheterna. Vid sidan av en fungerande infrastruktur är det en nödvändig faktor för att få till en långsiktig förändring, menar Petter Lundberg.
– I Västerbotten har vi kommuner som bara har 55% behöriga lärare ute på skolorna. Likvärdighet används mycket i skoldebatten, men vad är mer likvärdigt än att få den utbildning man har rätt till av behöriga lärare? Vi är ganska beroende av att få en ny lag som öppnar för fler möjligheter att använda fjärrundervisning. Men redan nu behöver vi börja rigga den organisation vi behöver. Undervisning måste distribueras på nya sätt. Lärarbristen leder till det. Finns det möjligheter ska vi använda dem och inte sitta på händerna.
Fjärrundervisning behöver inte vara ett sämre alternativ
Vi har länge försökt att digitalisera skolan i Sverige genom att trycka ut teknik, menar Jörgen From, universitetslektor vid Pedagogiska institutionen på Umeå universitet. Egentligen har det aldrig funnits någon pedagogisk diskussion kring tekniken, utan spridningen har haft ett självändamål. Tekniken har varit viktig för sin egen skull. Det är ett viktigt skäl till varför de pedagogiska förändringarna ofta går trögt när den digitala tekniken kommer in i klassrummet. Men så är det inte med fjärrundervisningen, tillägger han.
– För de som fjärrundervisar blir tekniken ett hjälpmedel för att nå pedagogiska mål. Därför är den en central del av arbetet med skolans digitalisering. Vid sidan av lärarbristen är det ett tungt argument för att lagstiftningen ska bli betydligt mer tillåtande än vad den är idag. Det skulle sätta fart på utvecklingen.
Jörgen From
Jörgen From menar och att det är olyckligt att både utredningar och lagtexter tar för givet att fjärrundervisning är ett sämre alternativ än närundervisning.
– Ett skäl är att vi har skolplikt i Sverige. Därför står den fysiska närvaron i centrum. Traditionens makt är ett annat. För de flesta är det helt i sin ordning att göra bankaffärer och att dejta över nätet, fast när det kommer till undervisning blir det stopp. Så brukar vi inte göra, tänker man. Men det är märkligt att många anser att det är bättre att eleverna undervisas av en obehörig lärare på plats än av en behörig lärare via fjärrundervisning. Enda sättet att ändra på det är att fortsätta med fjärrundervisning, och att visa att det faktiskt fungerar.
RUN lyfter på sina seminarier fram att fjärrundervisning inte ska ses som någon nödlösning. Den kan också, precis som forskningen visar, ge inspiration till att förändra närundervisningen, säger Annika Svensson.
– Det är viktigt att knyta ihop skolutvecklingsarbetet, så att det inte blir stuprörsinsatser och parallella spår. Digitalisering och fjärrundervisning behöver ses som två möjligheter under samma paraply. Deltagarna på seminariet säger att det ibland finns en bristande förståelse hos huvudmannen, och då blir det här en stor utmaning. De menar därför att ledningen måste prioritera frågan högre för att det ska verkligen hända något.
Utmaningar och möjligheter i rekryteringsarbetet
Ibland kan det vara svårt att rekrytera lärare till fjärrundervisning, eftersom vi har så pass begränsade erfarenheter av fjärrundervisning i Sverige, menar Anna Åkerfeldt. Det finns helt enkelt inte särskilt många lärare som är erfarna inom det här området. Fast å andra sidan öppnas det även möjligheter att rekrytera bredare än vad man brukar göra. Läraren behöver ju inte bo i närområdet.
– På Gotland har man till exempel rekryterat en lärare som sitter i Finland och undervisar i ett modernt språk. En del huvudmän får tänka om och tänka nytt när det gäller rekrytering. Jag har talat med skolledare som söker sig till våra nordiska grannländer för att rekrytera lärare i bland annat moderna språk. Men det här kräver både att man tänker på andra sätt och att man skaffar sig nya kunskaper om hur man rekryterar lärare.
Gruppdiskussion på ett av RUN:s seminarier
Region Västerbotten arbetar mycket med rekrytering för att hitta lärare som både vill och kan arbeta med fjärrundervisning. Den regionala nivån är viktig för att skapa lärartjänster som sträcker sig över flera kommuner, säger Petter Lundberg. Det gäller att kunna erbjuda en bra tjänst och det kräver en hel del arbete på organisations- och ledningsnivå.
– Det här läsåret har vi anställt tre lärare i moderna språk som undervisar på grund- och gymnasieskolan i flera kommuner. Det har flugit på bra och nu är franskan igång i inlandskommunerna för första gången på många år. Det är tydligt att lärarbristen driver på. När man ställs mot väggen tar utvecklingen större fart. Dessutom är det bättre att lärarna ägnar sin tid åt att undervisa än att de åker buss mellan olika skolor.
Det krävs goda organisatoriska förutsättningar
När en huvudman börjar arbeta mer systematiskt med fjärrundervisning, gäller att komma ihåg att det krävs fungerande infrastruktur, strategiskt ledarskap, förberedelser och utvecklingstid för att allt ska fungera, betonar Jörgen From. Och det duger inte att överlåta det här viktiga arbetet till eldsjälarna.
– Det finns en tradition i Sverige som bygger på tron att skolutveckling ska drivas av eldsjälar och sedan spridas vidare. Men så fungerar det nästan aldrig. När utvecklingsarbetet fungerar, beror det på organisatoriska förutsättningar. Det finns en bra ledning som lägger upp en genomtänkt strategi för verksamheten och ser till att arbetet kommer igång.
Handledaren fungerar som en brygga
Handledaren i klassrummet får inte heller glömmas bort, påpekar Annika Svensson. En bra handledare är nödvändig för att få till en bra fjärrundervisning.
– Det är viktigt att vara medveten om att det inte kan vara vem som helst. Handledaren måste vara en person som har goda kunskaper i styrdokument, pedagogik, handledning och grupprocesser. Det kan alltså vara en annan lärare på skolan, som visserligen inte har behörighet i ämnet, men som har en lång erfarenhet av att arbeta som lärare.
En bra handledare fungerar som en brygga mellan den undervisande läraren och eleverna, menar Petter Lundberg. Hen känner eleverna och kan läsa av stämningarna och ge stöd när det behövs.
– Handledaren ska både bistå läraren och vara ett stöd för eleverna. Det kan till exempel handla om att några elever inte kan hantera tekniken till hundra procent. Då finns handlaren där och kan hjälpa till. Med andra ord är det avgörande att handledaren både är en god pedagog och har en tillräcklig digital kompetens. I Region Västerbotten utbildar vi handledarna lokalt på sin skola, för att lägga grunden till ett gott samarbete med lärarna och för att de ska lära sig arbeta med den befintliga tekniken.
Osynlig teknik och kollegialt lärande är viktiga framgångsfaktorer
Det är också viktigt att se till att tekniken är lättanvänd och inte skapar problem. Ju mer osynlig tekniken är, desto mer tid finns det att arbeta med pedagogiken. I Region Västerbotten arbetar man med lättanvända och smidiga videosystem, bland annat Zoom, som gör det enkelt att skapa mindre grupprum och att arbeta mer varierat med eleverna.
– Det finns de som är rädda för att eleverna ska tappa koncentrationen när undervisningen sker över nätet, men min erfarenhet pekar snarare i motsatt riktning. För många elever som har svårt att sitta still och fokusera i den vanliga undervisningen, fungerar det här bättre. I ett klassrum finns det mycket spilltid. Med fjärrundervisning blir det istället hög densitet i undervisningen. Tiden används till det som den ska användas till.
Föreläsare på ett av RUN:s seminarier
Region Västerbotten satsar mycket på fortbildning av de lärare som fjärrundervisar, säger Petter Lundberg. Nätverksträffar arrangeras regelbundet, men man arbetar också mycket med Facebook-grupper, där lärarna diskuterar, ställer frågor och hjälper varandra.
– Dela-kulturen är stark bland lärarna och de lär mycket av varandra. Lärarna känner att de bryter ny mark och det är lite av en nybyggaranda. De som vill undervisa i fjärrundervisning är oftast rutinerade och nyfikna lärare som vill prova på nya sätt att undervisa.
Hur ska vi organisera och bedriva skolans verksamhet?
Fjärr- och distansundervisning ska inte ses som ett sidospår, utan som en integrerad del av arbetet med att digitalisera och utveckla skolan, säger Jörgen From. Avsikten med de reviderade styrdokumenten är att eleverna verkligen ska förstå digitaliseringens påverkan på samhället. Det ställer krav på att vi reflekterar kring hur vi bäst förbereder våra blivande vuxna för en digital värld, tillägger han. Vilka bildningsmål vill vi ha? Vilken moraluppfattning är viktig? Hur använder vi teknikens möjligheter? Det förutsätter också att vi tänker djupare och mer kvalificerat kring hur vi organiserar och bedriver skolans verksamhet.
– Vi har ett utbildningssystem och en lagstiftning som är formad av industrisamhället. Men om några år är det inte längre meningsfullt att skilja mellan när-, fjärr- och distansundervisning. Via VR-teknik kan några elever i klassrummet vara på havets botten, lärare och elever i Frankrike kan vara med i klassrummet över nätet, och så vidare. Vi befinner oss mitt i en stor samhällsomvandling och det är hög tid att fundera på hur skolan kan matcha den. Behovet blir alltmer akut och varken beslutsfattare, de som arbetar i skolan eller allmänheten kan längre blunda för detta.
Veckans spaning: SELFIE firar ett år, data från Monitor 2019 och Schoollink i Beneluxländerna
Blogginlägg | Av Stefan Pålsson
| Digital kompetens, Digitala lärresurser, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Kollegialt lärande, Skolans digitalisering
Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev.
SELFIEfirar ett år
I fredags var det ett år sedan EU-kommissionen lanserade självskattningsverktyget SELFIE – Self-reflection tool for digitally capable schools – inom ramen för Erasmus+. I likhet med andra liknande verktyg av den här typen, till exempel LIKA, är syftet att få en så rättvisande bild som möjligt av hur det går med digitaliseringen.
I SELFIE finns det frågeformulär för skolledare, lärare och elever, som kan anpassas efter lokala behov. Områden och indikatorer bygger på DigCompOrg, det ramverk för digitalt kompetenta utbildningsorganisationer som tagits fram av EU-kommissionen.
För en knapp månad sedan kom en video som gör det lättare för skolor att komma igång med och att börja använda SELFIE.
SELFIE förbättras löpande, bland annat med hjälp av återkoppling från användarna. EU-kommissionen marknadsför verktyget i eTwinning och EU Code Week för att öka användningen. Hittills har SELFIE använts av 450 000 skolledare, lärare och elever i 45 länder.
Verktyget är utvecklat för EU:s medlemsländer, men det är öppet att använda för alla som är intresserade. Det finns tillgängligt på samtliga officiella EU-språk, däribland svenska.
Efter årsskiftet kommer en version för yrkesutbildningar att lanseras. Mer stöd och träningsmaterial är på gång, liksom en MOOC om SELFIE och hur resultatet kan användas för att utveckla och förbättra undervisningen.
Data från den kommande rapporten Monitor 2019
Den kvantitativa enkätundersökningen Monitor, som genomförs i Norge vart tredje år sedan 2003, ger en överblick av den digitala utvecklingen i grund- och gymnasieskolan. Länge omfattades bara årskurs 7 och 9 på grundskolan samt årskurs 2 i gymnasieskolan, men sedan 2003 ingår även förskolan. Från och med i år är även grundskolans årskurs 4 med.
Dataunderlaget visar att den pedagogiska it-användningen i skolan formas av didaktiska utgångspunkter, lärandemål och elevernas ålder. Det framgår också att användningen både har ökat och blivit mer diversifierad sedan de senaste två undersökningarna, som genomfördes 2013 respektive 2016.
SINTEF pekar i sin rapport på att användningen av i och digitala medier börjar bli en del av vardagen i den norska skolan. Det betyder bland annat att distraktionerna minskar och att datorerna i allt mindre grad används till aktiviteter som inte är undervisningsrelaterade under lektionerna.
Tillgången till datorer har ökat något sedan den senaste undersökningen. I årskurs 4 och 7 går det 2 till 3 elever på en dator. I årskurs 9 uppger 82% av eleverna att de har varsin dator, medan huvudmännen menar att det rör sig om 90%.
Enkätsvaren visar att förskolan har lyckats med att föra in det digitala i den dagliga verksamheten utan att det sker på bekostnad av andra aktiviteter. Användningen av datorer, ipads och andra digitala enheter motiveras med kraven i styrdokumenten, att barnen är nyfikna och intresserade samt att det ger nya möjligheter i det pedagogiska arbetet.
Det framgår också att de som arbetar i förskolan har önskemål om att förbättra sin digitala kompetens, både den mer allmänna och den yrkesmässiga. En av tre känner sig otrygga och är rädda att göra fel. De flesta har lärt sig genom “trial and error” och genom att be kollegor om hjälp.
Två av tre huvudmän i förskolan och skolan uppger att de har en digital strategi. Endast hälften av huvudmännen i skolan och en fjärdedel av huvudmännen i förskolan initierar nätverk eller mötesplatser för lärares kompetensutveckling och kollegiala lärande.
Schoollink– ett sätt att nå “det utvidgade kollegiet”.
För några dagar sedan presenterade Samsung Schoollink, en ny app-baserad tjänst för lärare i Beneluxländerna. De kallar den själv för en blandning mellan Tinder och Linkedin, och appen har ett intuitivt och lättanvänt gränssnitt.
Syftet är att underlätta för lärare att komma i kontakt med kollegor med liknande intressen och behov, så att de kan utbyta kunskaper och erfarenheter och hjälpa varandra att utveckla sin undervisning.
Schoollink har sitt ursprung i en utvärdering av skolprojektet EduTablet i Flandern, som universitetet i Gent genomförde 2015. Den visar att många lärare är öppna för att dra nytta av de digitala möjligheterna i sin undervisning, men att de inte riktigt vågar ta steget. Samsung blev intresserade och gav universiteten i Gent, Leuven och Limburg i uppdrag att undersöka detta närmare bland lärare i Belgien och Nederländerna.
Rapporten från de tre universiteten, som blev klar 2016, visar att bristande kunskaper, otillräcklig träning och dåliga kunskaper om passande lärresurser är de främsta bromsande faktorerna. De flesta efterlyste mer kompetensutveckling och många pekade också på behovet av kollegiala samtal med lärare som befinner sig i liknande situationer.
Samsung började utveckla Schoolink för att göra det lättare för lärare att nå och dra nytta av det utvidgade kollegiet utanför den egna skolan.
Men det finns redan resurser för lärare som behöver det här. Utbildningsdepartementet i Flandern driver sedan flera år tillbaka tjänsten KlasCement, som både erbjuder kostnadsfria öppna lärresurser och ger möjlighet att knyta kontakter och att bygga nätverk. Tjänsten används både i Belgien och i Nederländerna. I skrivande stund har KlasCement 212615 medlemmar och innehåller 56734 lärresurser i olika ämnen.
Kan Schoollink fylla en kompletterande funktion? Det kan till exempel finnas ett behov av att snabbt och smidigt komma i kontakt med kollegor, som man lätt kan kommunicera med via mobilen. Behövs det något liknande i Sverige? Hur ser Samsungs affärsidé ut?
Veckans tips
I onsdags startade Karin Nygårds och Bredband 2 Hackerskolan, som vill lära barn i tioårsåldern hur man använder Internet på ett säkert sätt. Bredband 2 driver sedan i våras Bli säker-podden, som vänder sig till vuxna.
Blogginlägg | Av Stefan Pålsson
| Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Matematik, Skärmtid, Skolans digitalisering
Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev.
Behöver vi oroa oss över skärmtiden?
I måndags publicerade Spaningen en längre artikel om skärmtid, som ur olika perspektiv belyser den oro som finns och ger en inblick i aktuell och pågående forskning.
Debatten om skärmtid och dess negativa konsekvenser drivs framför allt av psykologer och hjärnforskare. Deras ingång till frågan är vad som får människor att må dåligt idag. När de ser sig omkring, konstaterar de att användningen av datorspel och sociala medier fyller en stor del av vår tid. Kanske finns det ett samband där?
En artikel som nyligen publicerades i Computers in Human Behavior visar att stora delar av den forskning som rör skärmtid och dess effekter är problemfokuserad. Det är också tydligt att den bygger på självrapporterade data om hur mycket tid man använder. Eftersom flera studier visar att det är svårt att uppskatta sin egen tidsanvändning, är det problematiskt att en så stor del av forskningen är baserad på den här typen av undersökningar.
Mångas verklighetsbild präglas fortfarande av en dikotom föreställning om analogt och digitalt. Ofta finns en idé om att man flyr från verkligheten när man sitter vid skärmen och exempelvis spelar spel. Istället handlar det om att man befinner sig i ett annat socialt sammanhang. Det gäller också att börja förstå hur skärmarna används i vardagen. Den digitala medieanvändningen sker inte i ett socialt vacuum, utan blir i allt högre grad en naturlig del av vårt umgänge med andra i det fysiska rummet. Det behöver både forskningen och den allmänna debatten ta hänsyn till.
I skoldebatten lyfts mobilen fram som ett allvarligt ordningsproblem och under nästa år väntas en lag om mobilförbud i klassrummen. Mobilen kan naturligtvis vara en distraktion i skolan, och det är även eleverna medvetna om. Men jakten på enkla lösningar leder lätt vilse. Eleverna behöver lära sig att hantera mobilen, så att den blir ett stöd istället för ett hinder i skolan. Det är en del av den digitala kompetensen.
Om man ser historiskt på medie- och teknikoro, handlar det nästan alltid om nya fenomen som vuxenvärlden inte känner till. Det handlar om en rädsla för det okända, och det ser vi tydligt när det gäller mobilen. Men moralpaniken brukar alltid flytta på sig och snart är det något annat som står i centrum för uppmärksamheten.
Just nu är teknikutvecklingen på väg bort från skärmen. Det är bara en tidsfråga tills vi inte längre behöver skärmar för att kunna interagera med datorer, mobiler och andra digitala enheter. För att kunna förstå och hantera den här utvecklingen, kan vi inte längre prata om den digitala teknik- och medieanvändningen som ett problem, eller en riskfaktor som måste begränsas. Det behövs andra, mer konstruktiva perspektiv.
Ny kvalitetsgranskning från Skolinspektionen
Häromdagen presenterade Skolinspektionen en kvalitetsgranskning av hur digitala verktyg används i matematik och teknikundervisningen i årskurs 7-9. Enligt kurs- och läroplanerna ska digitala verktyg användas för att utveckla elevernas förståelse av digitalisering och digital teknik och för att främja utvecklingen av deras ämneskunskaper. Under året har Skolinspektionen besökt 27 skolor hos 12 skolhuvudmän och intervjuat tjänstemän, rektorer, lärare, it-pedagoger, it-tekniker och elever för att få en bild av läget.
Granskningen visar att eleverna i regel endast i begränsad utsträckning använder digitala verktyg för att lösa uppgifter och problem i matematik och teknik. Det innebär att många elever inte bara riskerar att gå miste om ämneskunskaper; de lär sig inte inte heller hur digitala verktyg kan användas för att utveckla deras kunskaper i matematik och teknik. Det kan i sin tur leda till att elever inte får likvärdiga förutsättningar att lyckas med sina fortsatta studier och att många inte utvecklar den kompetens som framtidens yrken kräver, hävdar Skolinspektionen.
Det finns stora skillnader mellan huvudmän och skolor. En del skolor använder digitala verktyg med ett klart didaktiskt syfte och där har lärarna, med stöd av skolledningen, en tydlig pedagogisk idé. På andra skolor får eleverna endast undervisning i delar av det centrala innehållet där digitala verktyg ska ingå. Det beror på bristande kunskaper, bristfällig teknik och bristande stöd från skolledningen.
Huvudmännen har i regel tagit fram it-strategier, men Skolinspektionen menar att de även behöver stärka arbetet med implementeringen och ha ett mer tydligt pedagogiskt fokus. Tillgången till digitala verktyg och tekniska stödfunktioner är för det mesta god på skolorna. Däremot saknas ofta it-pedagogiskt stöd. Rektorerna behöver utveckla den pedagogiska delen av sitt ledarskap, för att skapa bättre förutsättningar för elevernas kunskapsutveckling. Det är också viktigt att se till att alla lärare har den kompetens de behöver.
Skolinspektionen konstaterar att de skolor som använder digitala verktyg på ett väl fungerande sätt i matematik- och teknikundervisningen har en del gemensamt. För det första använder de digitala verktyg inom alla delar av det centrala innehållet där digitala verktyg ska ingå. Lärarna beskriver också i större utsträckning syftet med att använda de digitala verktygen.
De här skolorna har även en gemensam pedagogisk idé för hur, när och varför digitala verktyg ska användas. Lärarnas val av verktyg motiveras ämnesdidaktiskt och de utvärderar löpande i vilken grad de fungerar i undervisningen.
Lärarna har ett strukturerat samarbete kring användningen av digitala verktyg i sin undervisning och de delar med sig av sina erfarenheter till varandra. De här skolorna har också avsatt regelbunden tid för kollegiala samtal kring detta.
Digitala verktyg används regelbundet och återkommande och ses som en naturlig del av undervisningen. Lärarna utgår i högre grad från elevernas behov. Det finns it-pedagogiskt och tekniskt stöd i högre grad än på andra skolor och rektorn följer i högre grad upp och utvärderar såväl undervisningen som lärarnas kompetens.
Aula
Den här veckan lanserades Aula – en plattform tänkt att underlätta kommunikationen mellan skolan och hemmet – på mer än 1600 grundskolor i hela Danmark. Syftet med tjänsten är att ge en överblick över elevens vardag i skolan. Det uttalade syftet är att skapa en tillgänglig, användarvänlig och säker tjänst. Oavsett vilken skola eller kommun det gäller, ser gränssnittet likadant ut.
Nästa år kommer även förskolor och fritidshem börja använda Aula. Totalt beräknas tjänsten få ungefär 2 miljoner användare.
Kommunernes Landsforening (KL) och kommunernas gemensamma it-bolag KOMBIT har tillsammans med it-företaget Netcompany utvecklat Aula. Kommunerna betalar tillsammans 350 miljoner danska kroner för tjänsten.
Aula är en del av den politiska överenskommelsen mellan regeringen och KL 2014 om ett digitalt skollyft och om att skapa en nationell mjuk infrastruktur för förskolan och skolan. Då bestämdes dels att alla kommuner senast 2017 skulle köpa in en lärplattform som stöd för elevernas lärande och dels att man skulle ta fram en nationell kommunikationsplattform.
Under det senaste året har kommunerna arbetat hårt med att förbereda sig inför övergången. Efter sommarlovet har Aula testats på 24 pilotskolor i 12 av Danmarks 98 kommuner. Inom Aula-projektet har man också utbildat 46 superanvändare, som ska fortbilda sina kollegor ute på skolorna.
Varje kommun har utsett en projektledare som ansvarar för arbetet med Aula. De har också bland annat tagit fram varsin strategi för hur systemet lokalt kan stödja en god kommunikation mellan skolan och hemmet.
Veckans tips
Geogebra är en webbaserad grafritande miniräknare som kan hantera geometri, algebra och analys. Programmet är helt gratis, bygger på öppen källkod och kan antingen köras i webbläsaren eller som en app i Windows, Android eller iOS.
Geogebra har utvecklats sedan början av 2000-talet och finns numera översatt till 50 språk (däribland svenska) och används i 200 länder. Det är ett standardprogram i matematikundervisningen i en rad länder, men i Sverige är användningen fortfarande på en låg, om än stigande, nivå.
Andreas Ekblad, förstelärare i matematik i Svedala, ger på Svedala kommuns blogg för förstelärare fem goda argument för varför matematiklärare – och deras elever – ska börja använda Geogebra i undervisningen.
Artikel | Av Stefan Pålsson
| Digital kompetens, Digitala lärresurser, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Skärmtid
I medierna och i den allmänna debatten talas det mycket om riskerna med ökad skärmtid och hur det påverkar hjärnan och den psykiska hälsan. Oron riktas främst mot barn och ungdomar, som ofta närmast lever i symbios med mobilen och som ägnar en stor del av sin tid åt sociala medier och spel. Finns det skäl för oron? Vad säger forskningen? Vad behöver göras?
Marginella och försumbara effekter
I januari publicerade den vetenskapliga tidskriften Nature Human Behaviour en metastudie av Amy Orben och Andrew Przybylski om sambandet mellan ungas välmående och deras användning av sociala medier. Den bygger på en statistisk analys av flera stora studier som under de senaste åren genomförts av andra forskare. Deras slutsats är att effekterna är marginella och försumbara för de allra flesta.
Debatten om skärmtid och dess negativa konsekvenser drivs framför allt av psykologer och hjärnforskare, säger Alexandra Weilenmann, professor i interaktionsdesign på Institutionen för tillämpad it vid Göteborgs universitet.
– Deras ingång är vad som får människor att må dåligt idag. När de ser sig omkring, konstaterar de att användningen av it och digitala medier fyller en stor del av vår tid. Kanske finns det ett samband där? Medier som jagar uppmärksamhet är inte sena att haka på.
Alexandra Weilenmann
Problemet är att om man bara letar tillräckligt noggrant, kan man hitta samband mellan nästan vad som helst. Orben och Przybylski visar i sin metastudie att det finns ett samband mellan att unga människor mår dåligt och att de använder sociala medier. Men sambandet är bara 0.4%, så det är med andra ord väldigt litet. Om man dyker lite djupare i materialet, ser man att det finns ett lika stort samband med att ha glasögon och att äta grönsaker. Det här illustrerar faran med statistik och datamängder på ett bra sätt. Allt handlar om vilka frågor man ställer till materialet.
Skärmtid – ett trubbigt begrepp
I våras presenterade WHO sina nya riktlinjer för hur stor del av dygnet som barn under fem år bör ägna åt sömn, skärmar och fysisk aktivitet. Det väckte ganska stor uppmärksamhet att de hävdar att riktigt små barn bör ägna så lite tid åt skärmar som möjligt. Men det handlar inte om att skärmar i sig är skadliga, säger Ulf Dalquist, analytiker och utredare på Statens Medieråd. Problemet är att för mycket stillasittande skärmtid kan leda till fetma och minskad interaktion med andra barn och med vuxna.
– Skärmtid är ett trubbigt begrepp som jag i allmänhet inte ser någon större mening med att använda. Det har egentligen bara någon relevans när det gäller riktigt små barn. De gör i princip två saker: tittar på film eller spelar ett rudimentärt spel. Deras skärmtid handlar bara om det. Men efterhand som barnen blir äldre, ryms allt fler aktiviteter inom termen skärmtid. Då blir verkligheten alltför komplex för att termen ska ha någon vettig funktion.
Ulf Dalquist
Ulf Dalquist menar att vi måste börja tala mer om vad skärmmediet används till än att man använder det. Tyvärr är det besvärligt att forska kring det här, eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter konvergerar i mobilen numera. Förutom att vi kan ringa med den, kan vi ha den som ficklampa, öppna bildörren, se på film, och så vidare. Dessutom har vi en mycket mer komplex mediesituation idag än vad vi hade tidigare, när de traditionella medierna dominerade.
– Det sägs ofta att skärmtid ökar stillasittandet, och det stämmer säkert i många fall. Men det finns ju även exempel på äldreboenden där man använder Wii för att få de äldre att rör på sig mer. Dessutom har vi ju ofta med oss mobilen när vi motionerar, till exempel för att lyssna på musik eller för att se hur långt vi springer och hur lång tid det tar. Så det är långtifrån svartvitt.
Jonas Linderoth, professor i media, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde, menar också att fokus måste ligga på vad som faktiskt görs framför skärmen.
– En del aktiviteter är utvecklande och andra är det inte. Jämför till exempel ett simpelt spel som Angry Birds med Europa Universalis. Det är också viktigt att tänka på förskjutningseffekter. Skärmtid tar tid från andra aktiviteter som vi också vill ägna oss åt. Det gäller att hitta en balans.
Det viktigaste är att tillgodose de grundläggande behoven
Forskningsfältet är fortfarande ungt, men mycket tyder på att olika typer av användning påverkar oss på olika sätt, säger Siri Helle, psykolog, författare och föreläsare om stress, digitalisering och psykisk hälsa.
– Vad gäller sociala medier så ser man en skillnad mellan passiv och aktiv användning. Den aktiva användningen, när man skriver och interagerar med andra, hänger ihop med bättre mående. Därför är det helt fel att jämföra skärmanvändning vid en drog, som en del debattörer tyvärr gör. Mat är en betydligt bättre liknelse. Sallad och frukt kan man äta mycket av, men sötsakerna ska man vara mer försiktig med.
Siri Helle
Just nu arbetar Siri Helle med en forskningsöversikt för den ideella organisationen Mind om hur barns (0-18 år) psykiska välbefinnande påverkas av deras skärmanvändning. Slutsatsen är att barn behöver få sina grundläggande behov tillgodosedda. Det gäller att röra på sig, ha goda nära relationer, att få tillräckligt med sömn, och så vidare. Om barnet spelar mycket datorspel, men dessutom får det hen behöver, så finns det inga skäl till oro, konstaterar Siri Helle.
– Jag tycker att det känns som att folk ofta hamnar i fel ände. Därför är det viktigt med en ökad vetenskaplig förankring snarare än anekdotisk bevisföring och att den som skriker högst vinner. Det finns förstås debattörer som är väldigt pålästa och som för en ärlig diskussion. Men det finns också de som lyfter ut enskilda studier som stöd för sin sak, när de istället borde se mer på vad fältet som helhet säger.
Metodologiska problem
Vinklingen i medier och i den allmänna debatten är väldigt tydlig, säger Alexandra Weilenmann. Skärmtid är lika med problem. Forskningen har också i hög grad fokuserat på problem. Det visar den brittiske psykologiforskaren David Ellis i artikeln Are smartphones really that bad?, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Computers in Human Behavior i augusti. Han menar också att det finns metodologiska problem i studier som mäter effekten av mobilanvändning. Det finns alltså en hel del problem med hur och vad man mäter i den här typen av studier.
– Teknikutvecklingen och hur vi lever med tekniken har förändrats så snabbt att metoderna har blivit förlegade. Men fortfarande används samma metoder som när man mätte medieanvändning som tv-tittande.
De flesta studier som uttalar sig om kopplingen mellan skärmtid och mental hälsa bygger på självrapporterade data om hur mycket tid man använder. Ofta finns det problem med den typen av data som man måste vara medveten om, påpekar Alexandra Weilenmann. Det handlar inte om att människor ljuger, utan om att det helt enkelt är svårt att uppskatta sin egen tidsanvändning.
– När det gäller mobilanvändning, finns det studier som visar att de som använder mobilen väldigt mycket, brukar dra ner en aning när de rapporterar. De som använder mobilen väldigt lite, brukar å andra sidan tro att de använder den mer. När det det nu inte fungerar så bra att själv uppskatta omfattningen av sin egen användning, är det problematiskt att nästan alla studier bygger på detta.
Ingen flykt från verkligheten
Ett annat problem är att mångas verklighetsbild präglas av en dikotom föreställning om analogt och digitalt, säger Siri Helle.
– Det analoga, alltså den fysiska verkligheten, ses som det naturliga och sunda, medan det digitala uppfattas som artificiellt och potentiellt skadligt. Men om vi ser på hur vi påverkas, får vi ett psykiskt välbefinnande även av att umgås på nätet. Den dikotoma föreställningen är kulturellt betingad och stämmer inte.
Jonas Linderoth
Det finns en idé om att man flyr från verkligheten när man sitter vid skärmen och exempelvis spelar spel, tillägger Jonas Linderoth. Men min forskning visar att det inte alls är så. Istället handlar det om att man beger sig till ett annat sammanhang och umgås med sina vänner.
– Det är viktigt att inte fastna i det fiktiva när man talar om datorspel. Att jämföra med andra sociala sammanhang som fyller en stor roll i vardagen, både på och utanför nätet, är betydligt mer rimligt. Tänk till exempel på dem som ägnar en stor del av fritiden åt att titta på fotboll, segla i skärgården, och så vidare. Allt det här är extremt understuderat. Hela diskussionen om skärmar och spel har en ideologisk och politisk underton.
Numera är gaming disorder en medicinsk diagnos, och det är historiskt intressant, säger Jonas Linderoth. Antagligen är det första gången som en kulturyttring diagnosticeras och ses som en sjukdom.
– Diagnosen gäller för spel och inte för skärmar i allmänhet. Den handlar inte heller om innehållet, utan om beteendet. Ett kriterium för att få diagnosen är att man måste ha haft symptomen i minst ett år. Här ser jag en risk för att skolor kan börja använda spelberoende som förklaring när det uppstår problem. Det finns också en växande oro bland forskare för diagnoshysteri.
Det finns naturligtvis problem med att spela för mycket, men det det är viktigt att inte överdriva riskerna, menar Ulf Dalquist. För de allra flesta är spelandet inte alls något problem.
– Spelen kan bli en kompensation om man mår dåligt och inte har några kompisar i den fysiska vardagen. Om man inte får fler kompisar, finns det risk för att det blir en ond spiral och att spelandet slukar allt mer tid. Det finns en hel del forskning som pekar på det. Men det rör kanske en halv eller en procent av de som spelar.
Fånga den vardagliga användningen
Framför allt gäller det att förstå skärmarna i sitt sociala sammanhang i vardagen, säger Alexandra Weilenmann. Det har helt försvunnit i den forskning och den debatt som vi har nu. Hon och hennes kollegor på Institutionen för tillämpad it använder metoder och perspektiv från antropologisk och sociologisk forskning. Det gäller att försöka fånga den vardagliga användningen av den digitala tekniken, inte en efterhandskonstruktion eller en simulation i ett laboratorium.
– Kopplingen mellan vad som händer på skärmen och vad som händer runt omkring är viktig. Vad händer på den fysiska platsen där man är och vad händer på nätet? Vi kan se att sociala medier inte bara är sociala på nätet, utan också på platsen tillsammans med de människor man är nära. Det blir något som man gör tillsammans.
Det är inte längre meningsfullt att säga att produktion och konsumtion av medier är två separata fenomen, menar Alexandra Weilenmann. När vi tittade på tv satt vi tilbakalutade och blev matade med information och underhållning. Idag skrollar vi kanske på mobilen och chattar med vänner samtidigt som vi tittar på tv. När unga spelar dataspel, nöjer de sig inte med att själva spela, utan vill också se när andra spelar. Många spelar också själva in sitt spelande för att bli delaktiga i det sociala sammanhanget på nätet.
Skärmtid kan vara socialt, något som vi samlas kring
Den digitala medieanvändningen sker inte i ett socialt vacuum, utan i ett socialt sammanhang. Skärmtid kan alltså också vara något vi kan samlas kring. Det blir en naturlig del av vårt umgänge med andra, säger Alexandra Weilenmann.
– Men det finns förstås de som ändå menar att det här är rätt onödigt och att vi kan göra något bättre av vår tid. Det är finare att läsa en bok än att spela ett spel på telefonen. Det är till och med finare än att chatta med sina vänner. Även om det handlar om medierat socialt umgänge, anses det inte alls ha samma värde som den som sker ansikte mot ansikte. Det är också lättare att ha åsikter om andras beteende än om sitt eget. Det finns i princip inga studier av vuxnas skärmtid och debatten handlar inte heller om den.
Den här mer sociala medieanvändningen är fortfarande vanligare bland unga än bland vuxna, menar Ellen Lindqvist, skolchef på NTI Gymnasiet.
– För de unga är upplevelserna på skärmen en integrerad del av samvaron när man träffas, medan många vuxna fortfarande sitter och tittra på egen hand. Det kan också leda till att de får en negativ syn. Men de unga sitter inte bara och tittar på sin egen mobil, utan här handlar det om samspel och om att dela med sig av sina upplevelser.
Ellen Lindqvist
På NTI Gymnasiet har man sett att många elever tar de första stegen i sin sociala karriär på nätet. De har tidigare varit isolerade, men kan stegvis komma över sin sociala fobi. Vi behöver ses i den fysiska verkligheten, men det betyder inte att det är dåligt att ha ett stort socialt liv på nätet.
– Den sociala kontakten är viktig och vi kan förstås inte byta ut samspelet i det fysiska rummet mot en skärm. Men skärmen kan vara ett bra sätt att skapa sociala kontakter. Det betyder inte att skärmarna inte kan problematiseras, men vi kan inte fastna i kritiken. Forskningen visar att det finns en rad positiva effekter med att umgås på nätet. Dessutom är ju alla där. Den som inte är med, riskerar att hamna utanför.
Generellt mobilförbud i skolan är ingen lösning
I skoldebatten lyfts mobilen ofta fram som ett allvarligt ordningsproblem och under nästa år väntas en lag om mobilförbud i klassrummen. Det är en olycklig utveckling, enligt Alexandra Weilenmann.
– I debatten är det ofta fokus på problem, men i klassrummet är det mer lösningsorienterat. Många lärare tycker inte heller att det är något stort problem, utan det verkar som att det är föräldrar som pushar på.
Mobilen är bara ett problem bland många i skolan. Alexandra Weilenmann tror att den har hamnat i skottlinjen eftersom den är något privat som tas in i skolans värld. Därmed blir den också svårare att styra och att kontrollera. Mobilen kan naturligtvis vara en distraktion i skolan, och det är även eleverna medvetna om. Men jakten på enkla lösningar leder lätt vilse.
– Det blir en konstruerad skyddad situation med ett generellt mobilförbud. För mig känns det rimligt att skolan ska vara en del av samhället. Därför är det viktigt att eleverna lär sig att hantera mobilen, så att den blir ett stöd istället för ett hinder i skolan. Det är en del av det som ibland kallas digital kompetens.
Det råder ingen tvekan om att en okontrollerad mobilanvändning på lektionstid är dålig, påpekar Ulf Dalquist. Men med en lämplig pedagogik och i passande sammanhang kan den vara till stor nytta.
– Vi är i regel duktiga på att se till att det finns modern teknik i skolan, men tyvärr är vi mindre bra på att fylla den med ett vettigt innehåll. Om man ser historiskt på medie- och teknikoro, handlar det nästan alltid om nya fenomen som vuxenvärlden inte känner till. Det handlar om en rädsla för det okända och det ser vi tydligt när det gäller mobilen.
NTI Gymnasiet har klara regleringar kring när mobilen ska användas i klassrummet, säger Ellen Lindqvist. Ibland kan mobilen vara ett störningsmoment i undervisningen, men något totalförbud tror hon inte på.
– Paniklarm löser inte problemet. Istället måste vi närma oss frågan från ett annat håll. Framför allt måste vi vara goda förebilder i skolan när det gäller mobilanvändningen och leva som vi lär. Då blir det lättare att förstår när mobilen passar in i undervisningen och när den blir ett hinder. Vi måste vara kritiskt nyfikna och använda teknik som ger oss oändliga möjligheter i skolan.
Det krävs en nykter syn på teknikanvändningen
Siri Helle påpekar att det är viktigt att ha en nykter syn på teknikanvändningen. Annars finns det risk för att det fattas felaktiga beslut som får negativa konsekvenser.
– I somras lade en senator i amerikanska kongressen fram ett lagförslag om förbud mot tekniklösningar i sociala medier som riskerar att skapa ett beroende. Hit hör bland annat bottenlös skrollning. Men det är ju en fantastisk funktion, om den används rätt. Vi kan redan se att det pågår en reglering av mediebranschen inifrån, och det tror jag är en bättre väg att gå. Dessutom skulle deras kunskaper kunna komma till nytta i skolan. Tänk om man designade läromedel som eleverna inte vill sluta plugga i, som stänger ute distraktioner och gör det lättare att fokusera på uppgiften!
Vi måste lära oss leva med tekniken
Moralpaniken brukar alltid flytta på sig. Snart är det något annat som står i centrum för uppmärksamheten, säger Alexandra Weilenmann. Dessutom är teknikutvecklingen på väg bort från skärmen. Det är bara en tidsfråga tills vi inte längre behöver skärmar för att kunna interagera med datorer, mobiler och andra digitala enheter. Vi har redan andra typer av gränssnitt, till exempel röststyrda intelligenta assistenter, som fungerar ganska bra. För att kunna förstå och hantera den här utvecklingen, måste vi börja tänka i andra riktningar, avslutar Alexandra Weilenmann.
– Vi kan inte längre prata om den digitala teknik- och medieanvändningen som ett problem, en riskfaktor som måste begränsas. Nu när den blir alltmer inbäddad i vardagen, måste vi istället lära oss att leva med den, så att vi får bättre upplevelser och en bättre vardag. Vi måste också tänka på de värden som inte handlar om att vara effektiv och produktiv. Det ska vara både hållbart och härligt att leva med tekniken!
Veckans spaning: Rundabordssamtal, digitaliseringens betydelse och elevers kritiska förståelse av digital teknik
Blogginlägg | Av Stefan Pålsson
| Digital kompetens, Förskolan, Grundskolan, Gymnasieskolan, Skolans digitalisering, Teknologiförståelse
Veckans spaning ger en översiktlig bild av vad som är på gång just nu inom digitalisering och lärande. Spaningen finns även som nyhetsbrev och som podd, inläst av Carl Heath. Podden tar just nu paus, men återkommer snart i en ny form.
Rundabordssamtal om handlingsplanen
18 mars presenterade SKL ett förslag till nationell handlingsplan för skolans digitalisering utifrån en nulägesanalys och en beskrivning av de behov som finns hos huvudmännen. Den bygger på en öppen och bred samverkan mellan skola, forskning, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. Förra veckan samlades representanter för dessa områden hos SKL för ett rundabordssamtal. Hur ska förslagen i handlingsplanen förverkligas? Vad behöver göras?
Bland annat lyftes det fram att det behövs beslut på nationell nivå för att samordna och prioritera statens insatser. En ordentlig analys av handlingsplanens ekonomiska och organisatoriska konsekvenser för skolans huvudmän måste också genomföras. Det krävs även en formell överenskommelse mellan staten och SKL som klargör åtaganden och ansvar.
Flera önskemål presenterades. Ett av dem rörde behovet av standardisering för att underlätta informationsöverföring och administration. En gemensam modell är på väg att tas fram och det pågår ett samarbete mellan SKL och Skolverket i frågan.
Behovet av tydlighet när det gäller vilka tekniska krav som de digitala nationella proven ställer betonades också. Stöd i upphandlingsarbetet efterfrågas av skolhuvudmännen.
Det påpekades att Skolverket behöver stärka sitt arbete med att tillgängliggöra forskning. Man betonade också att det är viktigt att praktiknära forskning om skolans digitalisering tas med i regeringens kommande forskningsproposition.
En mer nyanserad debatt om skolans digitalisering efterlystes. Här är det viktigt att från nationellt håll lyfta fram aktuell forskning och konkreta exempel som kan möta den tveksamhet och oro som finns.
Vad betyder digitaliseringen för skolan?
Den tvärvetenskapliga forskningsgruppen Technologies in Practice på IT-universitetet i Köpenhamn har precis inlett arbetet med det fyraåriga forskningsprojektet Velfærd efter digitaliseringen. Syftet med projektet är att undersöka om den infrastruktur och den verksamhet som byggs upp stämmer överens med de grundläggande värden och förväntningar som välfärdssamhället vilar på.
Forskarnas utgångspunkt är att tekniken aldrig är neutral. Man kan inte utgå ifrån att införandet av digitala lösningar självklart är i samklang med de grundläggande värderingarna, bland annat transparens, medbestämmande och likvärdighet. Därför gäller det att analysera hur arbetssituationen påverkas, hur mötet med användarna tar nya former och vad förändringarna innebär för verksamheten.
Fyra samhällsområden står i fokus: Digitaliseringen av den kommunala förvaltningen, polisen och hälsovården samt digitaliseringen av grundskolan. När det gäller grundskolan intresserar man sig särskilt för de insatser som görs för att stärka elevernas teknologiförståelse och utveckla deras digitala kompetens.
CEED – utveckla den kritiska förståelsen av digitaliseringen
Center for Computational Thinking & Design leds av Ole Sejer Iversen, som ansvarade för forskningsprojektet Fablab@School från 2013 till och med 2017. Han var tidigare ordförande i arbetsgruppen som tog fram undervisningsplanen för teknologiförståelse, som just nu testas på 46 danska grundskolor.
Under fyra år ska forskarna ta reda på hur lärare på grund- och gymnasieskolan kan arbeta för att utveckla elevernas kritiska förståelse av ny digital teknik, bland annat AI och IoT. Med det här projektet vill man skifta fokus från datalogiskt tänkande och programmering till bredare problemställningar och frågor som rör den pågående samhällsutvecklingen. Hur utmanar digital teknologi våra rättigheter och vårt samhällsengagemang? Hur förändras vår vardag och våra relationer med andra människor?
Tanken är att ge eleverna de analysverktyg de behöver för att kunna bli kritiska samhällsmedborgare som aktivt påverkar samhällsutvecklingen. Det är viktigt att förstå att bakom varje teknologi ligger värden som tjänar ett syfte och som formar samhället och de sociala sammanhang vi lever i.
Eleverna ska själva skapa tekniska lösningar för att få en bättre förståelse av hur företag, myndigheter och organisationer tänker och hur utvecklingsprocessen går till. Det handlar om att avmystifiera den nya tekniken. Eleverna ska se vad som händer inuti “de svarta lådorna” och lära sig att plocka isär delarna och att sätta samman dem på nya sätt.
Nya digitala teknologier förändrar vardagen och formar vår förståelse av tankefrihet, likvärdighet och demokrati. Därför menar de danska forskarna att det är avgörande att alla elever både lär sig att skapa med digitala teknologier och att förhålla sig kritiskt till vad det innebär att använda dem.
Veckans tips
I början av veckan presenterade Internetstiftelsen årets upplaga av Svenskarna och Internet – en lättillgänglig översiktsbild av svenska folkets internetvanor, digitaliseringen av samhället och hur Internet utvecklas. Det ger en viktig bakgrund till skolans arbete med elevernas digitala kompetens.
