Det hävdas ibland i skoldebatten att barn och ungdomar är digitala infödingar. De har alltså spontant utvecklat de förmågor som krävs för att hantera dagens medielandskap och för att dra nytta av den digitala utvecklingen i sitt lärande. Detta skiljer dem från äldre generationer, som är digitala invandrare och därför har svårt för detta. De sägs också vara snabbare och mer effektiva än äldre, eftersom de är multitaskers. Stämmer det? Vad säger forskningen? Vilka konsekvenser får det för lärarutbildningen, för lärarna och för skolans undervisning?

Tänker och lär digitala infödingar i andra banor?

2001 formulerade den amerikanske skoldebattören Marc Prensky begreppet digitala infödingar (digital natives) i en artikel som snabbt fick stor internationell spridning. Hans syfte var att argumentera för att skolans undervisning måste förändras i en fri och undersökande riktning, där digitala medier och kommunikationsmöjligheter spelar en central roll.

Prensky berättar i artikeln att han ser att barn och ungdomar, till skillnad från de flesta vuxna, på ett till synes självklart sätt surfar på nätet, använder mobiler och spelar datorspel. De verkar vara fullt medvetna om vad de gör, och det ser ut som att de drar nytta av teknikens möjligheter på ett kunnigt och effektivt sätt. Hans slutsats är att vuxna är digitala invandrare (digital immigrants), som vilset försöker förstå och vänja sig vid en ny och främmande omgivning. De unga är däremot digitala infödingar och de känner sig inte det minsta alienerade.

Enligt Prensky växer de som är födda efter 1984 upp i en vardag som i allt högre grad präglas av den digitala utvecklingen. Detta formar deras förmåga att tänka och lära i helt andra banor än tidigare. Bland annat tycker de om multitasking, alltså att arbeta parallellt med flera saker samtidigt. De har inga problem med att söka, värdera och analysera information på nätet och de samarbetar och lär av varandra. Med andra ord har eleverna utvecklat förmågor och preferenser för sitt lärande som skolans traditionella undervisning – och de digitala invandrare som är lärare där – inte kan möta.

Digitala infödingar har under åren följts av en rad andra formuleringar som på liknande sätt försöker beskriva och karaktärisera barn och ungdomar. Homo zappiens och nätgenerationen är två exempel i mängden. Det gemensamma för dem alla är att de vill visa att dagens elever skiljer sig radikalt från gårdagens. Skolan, lärarna och undervisningen måste därför anpassa sig efter detta.

Anekdotisk bevisföring utan empiriskt stöd

Pedagogikforskarna Paul Kirschner och Pedro de Bruyckere publicerade nyligen artikeln The myths of the digital native and the multitasker i den vetenskapliga tidskriften Teaching and Teacher Education. Här slår de fast att varken begreppen digitala infödingar och dess efterföljare eller antagandena om multitasking baseras på solida undersökningar. Istället ska de ses som sätt att med hjälp av anekdotisk bevisföring och olika pseudoteorier försöka förklara fenomen som författare och debattörer observerar i vardagen. Vi kan alla känna igen exemplen och det är lätt att bli övertygad.

Kirschner och de Bruyckere konstaterar med hjälp av en rad studier och metastudier att påståendena om digitala infödingar och multitasking inte vilar på empirisk forskning. De hör snarare till en kategori av myter och vandringssägner vars centrala budskap är att elever utvecklas och lär sig bäst om de får arbeta självständigt och följa sina egna intressen. Läraren slösar bort tiden med sitt prat och hindrar eleverna från att lära och utvecklas på snabbare och mer effektiva sätt.

Risken finns att de här påståendena och resonemangen påverkar hur vi ser på elever, lärare, undervisning och lärande, menar Kirchner och de Bruyckere. På sikt kan det leda till att kvaliteten på undervisningen i skolan försämras och att pedagogikens trovärdighet som akademisk disciplin hotas. Det är också fara för att talet om digitala infödingar kan skymma elevernas faktiska behov av hjälp och stöd för att hantera dagens medielandskap. Därför är det viktigt att punktera myterna och att föra upp samtal och diskussioner kring undervisning och lärande på en empiriskt prövbar grund.

Kirchner och de Bruyckere visar att det i flera länder under mer än tio år genomförts studier av högskolestuderande som är födda 1984 och senare. Det finns inget som pekar på att de i allmänhet har någon djupare förståelse för hur de kan dra nytta av den digitala utvecklingen i sitt lärande. Deras it-användning ligger för det mesta på en enkel vardagsnivå. De är inte bättre än äldre generationer på att söka, välja och värdera information på nätet. Det finns inte heller något som pekar på att lärare födda 1984 eller senare generellt sett är bättre än äldre lärare på att använda it och digitala medier för att utveckla sin undervisning.

Är multitasking möjlig?

Multitasking är ett uttryck som från början kommer från datavetenskapen. Det används för att beskriva en processors förmåga att till synes utföra flera uppgifter samtidigt. Kirschner och de Bruyckere påpekar att “till synes” är en nyckelfras i sammanhanget. En processor kan nämligen inte utföra flera uppgifter samtidigt, utan växlar istället mellan de olika uppgifterna. Det finns ett antal undersökningar som visar att detsamma gäller för den mänskliga hjärnan. Med andra ord går det inte att konstatera någon skillnad mellan generationerna i det här avseendet.

Aktuell forskning klargör också att det tar längre tid för människan att växla mellan uppgifter än att utföra dem var och en för sig. Dessutom ökar risken för att göra fel eller att råka ut för olyckor. Kirschner och de Bruyckere betonar därför att både lärare och elever måste lära sig värdet av att fokusera och att koncentrera sig på en enda uppgift. Distraktioner och multitasking ska undvikas eftersom de leder till att prestationer och resultat försämras.

Vad krävs för att utnyttja de digitala möjligheterna bättre i undervisningen?

En väl fungerande undervisning kan inte vila på en tro på att eleverna har förmågor och kunskaper som de i verkligheten inte har. Barns och ungdomars hjärnor fungerar på samma sätt som för tidigare generationer. Deras uppväxt i en digital vardag leder inte till att de på egen hand lär sig det som de behöver kunna för att hantera den. Informationssökning, kritisk analys, medie- och informationskunnighet, samarbetsförmåga och disciplin är exempel på kunskaper och förmågor som alla elever behöver tillägna sig och utveckla. Detta förutsätter och kräver undervisning, träning, hjälp och stöd.

Kirschner och de Bruyckere slår fast att det är farligt att påstå att skolans undervisning måste förändras för att det kommer en ny generation elever som tänker och lär sig på nya sätt. Detta har inget stöd i empirisk forskning och riskerar att leda skoldebatten och den pedagogiska praktiken i helt fel riktning. Slutsatsen är dock inte att undervisningen inte ska förändras och att it och digitala medier inte har någon plats i skolan.

Den digitala utvecklingen präglar samhället och förändrar kraven på viktiga kunskaper och förmågor, till exempel när det gäller att läsa och att skriva och att hantera informationsflödet på ett analytiskt och kritiskt sätt. Samtidigt öppnar it och digitala medier för nya pedagogiska möjligheter och nya sätt att arbeta i skolan som alla lärare behöver tillägna sig. Här kan praktisk erfarenhet och pedagogisk forskning lägga en god grund för den fortsatta utvecklingen, såväl i skolan som på lärarutbildningen. En kritisk genomlysning av myter och vandringssägner och en bättre förståelse för hur undervisning och lärande fungerar är nödvändiga förutsättningar för att det ska lyckas.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-09-20