Rörelsemönster, kroppsspråk och dramaturgi – tre viktiga delar av lärares undervisning

Den sociala närvaron och den mänskliga kontakten mellan lärare och elever är avgörande för att undervisningen ska fungera. En viktig del är att läraren använder kroppen och sina rörelser för att fånga in hela klassrummet och alla elever. En annan del handlar om att med hjälp av olika dramaturgiska grepp väcka elevernas intresse och engagemang. Kan lärare dra nytta av digitaliseringens möjligheter för att utveckla de här aspekterna av sin undervisning? Vad händer när undervisningen – som blivit vanligare under coronapandemin – i stor utsträckning sker över nätet? Vad behöver lärare tänka på då?

En genomtänkt dramaturgi och lärarens roll som artist

John Steinberg, fil.dr i pedagogik, har under många år föreläst och skrivit böcker om kroppsspråkets betydelse för lärares ledarskap och varför dramaturgin är central i lärares pedagogiska planering. Undervisning handlar inte enbart om att förmedla information. Det gäller också att skapa en upplevelse, menar han.

  – Det finns en rad frågor som lärare behöver ställa sig när de planerar undervisningen. Till exempel: Hur kan jag göra för att väcka elevernas intresse? Vad krävs för att de ska förstå? När ska jag använda humor? Hur länge ska jag prata? Vad behöver jag göra för att knyta an till deras livsvärld och verklighet?

Läraryrket är betydligt tuffare än idag än för bara några decennier sedan. Tidigare lyssnade eleverna på läraren för att hen hade en respekterad titel och position. Så enkelt är det inte längre, säger John Steinberg. Nu måste lärare arbeta mer aktivt för att få elevernas uppmärksamhet.  

  – Man brukar säga att 80% av all mänsklig kommunikation beror på kroppsspråket, medan 20% beror på vad vi säger och hur vi säger det. Därför är det viktigt att som lärare tänka på det här. Hur har jag rört mig? Har jag fångat in hela klassrummet? Har jag haft ögonkontakt med alla?

Det här är något som lärarutbildningen behöver ägna tid och uppmärksamhet åt, tillägger John Steinberg. Där talas det mycket om betydelsen av att skapa en meningsfull lektionsstruktur, medan värdet av en genomtänkt dramaturgi och lärarens roll som artist i regel lämnas därhän.

  – Eleverna ska känna att läraren är en person de vill lyssna på, som vill dem väl och som de trivs tillsammans med.  Det finns väl beprövade metoder som lärare kan använda för att lyckas med det här. Jag är själv introvert som person, men jag har lärt mig vad som krävs för att bli en professionell presentatör. Att kunna väcka intresse och få andra att lyssna på en är inte beroende av medfödda egenskaper eller förmågor. Det är en konstart, och man kan lära sig att behärska den.

Sensorer mäter lärares rörelse i klassrummet

Finns det sätt att använda digitaliseringens möjligheter som kan underlätta den här delen av lärarens arbete? Ett av delprojekten i Trippelhelix-projektet IoT-hubb Skola, som RISE driver tillsammans med sina skolpartners samt Stockholms universitet och Atea, handlar om det här.

IoT eller Internet of Things går ut på att koppla upp vardagsföremål och fysiska utrymmen till Internet med hjälp av sensorer, mikrofoner, kameror och annan elektronik. Det gör det möjligt att mäta, styra och reglera administrativa och andra aktiviteter. Genom att analysera den data som de uppkopplade föremålen samlar in och lagrar, blir det också möjligt att förstå hur olika processer ser ut. 

Det är det sistnämnda som är intressant i delprojektet “Lärares rörelse”, berättar Patrik Hernwall, universitetslektor vid institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet. 

  – Vi använder kroppsburna sensorer som registrerar lärarens rörelsemönster i klassrummet. De ger oss delvis nya möjligheter att hjälpa lärare att reflektera kring sina rörelsemönster i klassrummet och hur det påverkar interaktionen med eleverna. Vi har kört en pilot på en grundskola i Lidingö stad sedan i våras. Nu har vi några uppsättningar som ska skickas ut till olika grundskolor i kommunen under de närmaste veckorna.

Med hjälp av de uppkopplade sensorerna kan lärare se sina rörelsemönster under en längre tid, de kan jämföra med hur det ser ut i olika klasser, och så vidare. Kanske behöver klassrummet organiseras och möbleras på ett annat sätt, så att läraren lätt kan nå och få kontakt med alla elever? Om det finns delar av klassrummet dit läraren sällan rör sig, kan hen få en alert från systemet om att det är dags att röra sig ditåt, säger Patrik Hernwall.

  – Det finns många tänkbara sätt att använda den data som sensorerna samlar in. Ett sätt kan vara att koppla den till elevernas betyg: Vilka elever interagerar läraren mest med? Finns det korrelationer med betygen? Vi kan också kombinera de kroppsburna sensorerna med sensorer som mäter luftkvaliteten i klassrummet. Rör sig läraren mindre när syrenivån sjunker? All denna data är viktig för läraren, men den kan också användas i andra sammanhang, till exempel i samarbeten med arkitekter. De vill bland annat veta mer om hur olika typer av lokaler användas, och hur klassrum och andra lärmiljöer bör se ut för att fungera så bra som möjligt i undervisningen.

Fia Juréen, verksamhetsledare på Komtek i Lidingö stad, ansvarar för det praktiska arbete som behöver utföras i de olika delprojekt av IoT-hubb Skola som kommunen deltar i. Hon ska se till att all nödvändig hårdvara är på plats och att allt fungerar. I “Lärares rörelse” handlar det bland annat om installationen av ankare i klassrumshörnen, som registrerar och samlar in positionsdata från den sensor som läraren har på sig.

  – Det här förutsätter att det finns eluttag i varje hörn – och en dator. Jag har pratat med vaktmästaren, som ordnade allt som behöver göras. Min roll är att fungera som en slags medlare, som ser till att alla praktiska pusselbitar faller plats. Efterhand som tekniken utvecklas och blir mer lättinstallerad, kommer den rollen sannolikt att försvinna. Men i dagens läge finns det fortfarande mycket att göra.

Teknikens närvaro förändrar undervisningen

När Christian Svedenkrans, matematik- och tekniklärare på Högsätraskolan i Lidingö, började använda sensorn, satte det igång hans tankar om hur han rör sig och hur det påverkar eleverna. Står han mycket framför tavlan? Vänder han näsan mot tavlan mer än han borde göra? 

IoT-teknikens tydliga närvaro i klassrummet leder till att min undervisning förändras, säger han.

  – När jag bär sensorn runt halsen blir jag mer medveten om vad jag gör och hur jag rör mig. Den ger en extra krydda åt lektionerna. När jag kan se mina rörelsemönster på en heatmap, påverkar det mitt agerande i undervisningen till det bättre. Det blir ungefär som när en kollega auskulterar undervisningen: jag skärper mig och försöker gör mitt bästa.

Att mäta och analysera lärares rörelsemönster är förstås viktigt, påpekar Christian Svedenkrans, men det gäller också att tänka på att eleverna behöver röra på sig emellanåt. Det blev han medveten om när han använt sensorn ett tag.

  – Att sitta still på en stol och stirra rakt fram under hela lektionen, gör det inte lättare att vara uppmärksam. Eleverna måste få igång syresättningen, så att de får mer energi och tankeskärpa. Det här började jag tänka på när jag använt sensorn ett tag. Numera har vi gemensamma pauser på varje lektion, för att hjälpa eleverna att behålla fokus.

Läraren fångar i hög grad elevernas intresse genom att på ett tydligt sätt vara fysiskt närvarande i klassrummet. Eleverna uppmärksammar till exempel när läraren går förbi deras bord, det väcker deras uppmärksamhet. Därför är det viktigt att analysera hur jag rör mig i klassrummet, säger Christian Svedenkrans. Jag ska ha kontakt med hela klassrummet och inte glömma bort någon.

  – Just nu testar jag att bli coachad av Patrik Hernwall och hans kollega Robert Ramberg. Vi går tillsammans igenom loggarna från sensorn och de ställer frågor till mig som sätter igång mina reflektioner och tankar. De blir mitt bollplank och sätter ny riktning på tankebanorna.

Christian Svedenkrans ska också testa att coacha och att bli coachad av en annan lärare på Högsätraskolan. De använder båda samma klassrum, har samma klass, men undervisar i olika ämnen. Christian Svedenkrans tror att ett kollegialt samtal där de analyserar och resonerar kring varandras rörelsemönster i klassrummet kan ge intressanta effekter.

  – Den här typen av samtal har vi annars också, men jag tror att det blir annorlunda när vi har konkreta data att utgå ifrån. Tekniken kan alltså fungera som ett utvecklande stöd för det kollegiala samtalet, som gör det lättare att upptäcka sådant som kan förbättras i undervisningen.

Nästa steg i “Lärares rörelser” blir att lyssna på elevers tankar och idéer om IoT i klassrummet, berättar Fia Juréen.

  – Jag ska hålla i en workshop tillsammans med Christian Svedenkrans, där både elever från högstadiet och gymnasiet kan delta. Eleverna ska spåna kring vad som kan och behöver kopplas upp i framtidens klassrum. Vi ska också fundera på hur klassrummet skulle designas om eleverna fick bestämma. Här tror jag att vi kan få många tankar och idéer som leder oss vidare.

Tekniken leder till diskussioner om pedagogik och om skolans uppdrag

Kanske handlar det egentligen inte så mycket om att analysera rörelser, utan snarare om att fästa blicken på hur olika interaktionsmönster ser ut, tror Patrik Hernwall. 

  – All input som får oss att tänka till kring hur vi bemöter elever är värdefull. När den digitala tekniken kommer in i skolan, handlar diskussionen till slut om pedagogik och vad som är skolans uppdrag. Om det handlar om att främja elevernas individuella utveckling, är en breddad idé om klassrummen och interaktionen mellan lärare och elever högst väsentlig.

Här är det på sikt också viktigt att få med elevernas röster: att låta dem skatta i vilken mån de får svar på sina frågor, om de upplever att de syns i klassrummet, och så vidare.

Coronapandemin vänder upp och ned på mycket i samhället och gör både utmaningar och möjligheter mer synliga, tillägger Patrik Hernwall.

  – Många elever som studerar på distans blir mer lugna och känner att de får större kontroll över sin tid när de slipper pendla till skolan. Samtidigt finns det elever som känner sig isolerade och ensamma och som inte riktigt kan koncentrera sig på skolarbetet. Vi har också de elever som tidigare inte fick frukost hemma, utan istället fick det i skolan. Hur går det för de eleverna nu? Vad kan vi göra för att stödja dem? Här är det förstås i grunden andra strukturella samhällsproblem som ligger bakom, men de blir synliga i skolan och vi får inte glömma bort dem.

Det gäller också att hålla i minnet att vi lever i ett komplext samhälle, präglat av globalisering, ökad rörlighet och ett högre tempo, säger Patrik Hernwall. Allt det här ställer krav på nya sätt att bedriva undervisning, som gör det möjligt för eleverna att utveckla de kunskaper och förmågor som blir allt viktigare. 

  – Mycket av det som vi tidigare trodde var beständigt och närmast evigt, rinner nu mellan fingrarna. Men det som vi ser som normalt och självklart har bara funnits i mellan 50 och 70 år. Frågan är hur snabbt och hur långt förändringen kommer att gå den här gången. Hur länge behöver vi ha kvar corona för att vi ska acceptera distansundervisningen? Får den fäste eller är det för kort tid? Vilken blir den första gymnasieskolan som vågar säga att eleverna lika gärna kan vara hemma och studera? Det finns mycket att fundera över och vara vaksam på framöver!

Lärare måste se sin roll som större än att enbart förmedla information

En viktig sak är att se till att alla elever har en ergonomiskt lämplig uppkopplad studiemiljö när de är hemma. Den avgörande frågan är förstås hur det här ska hanteras på bästa sätt i samhället. Men det är väsentligt att tänka på att alla elever inte har tillgång till det här idag, säger John Steinberg. Det finns också en hel del annat som försvårar undervisningen över nätet, inte minst ur lärarens perspektiv.

  – Via skärmen är det svårare att göra det som goda lärare gör i klassrummet. Det är viktigt att lärare förstår det för att kunna möta problemet. En möjlighet är att vara mer intensiv och kanske visa händerna i bild eller stå upp. Det gäller också att bryta upp lektionen, så att det inte bara blir en massa rabblande. Läraren kan till exempel dela skärmen och visa en powerpoint, intervjua någon i klassen eller visa korta filmsekvenser. Nätbaserad undervisning bygger på andra förutsättningar än undervisning  i klassrummet och det förutsätter en annan dramaturgi.

Nyhetsankare jobbar mycket med minipauser och intonation upp och ned för att betona något och de  tittar in i kameran. De har lång träning och är ofta väldigt skickliga. Här har lärare mycket att lära, menar John Steinberg.

  – Det finns betydligt fler pusselbitar att tänka på när undervisningen sker över nätet. Jag tror att det vore bra om någon sammanställde en handbok eller en sajt som förklarar vad lärare och elever behöver tänka på. För läraren är det bland annat viktigt att få tips om dramaturgin och att få exempel på vad som kan göras för att lektionen ska komma igång snabbare. Ofta tar det fem, tio minuter innan alla elever är uppkopplade, och det är värdefull tid. För eleverna kan det vara viktigt att få tips om hur de kan förbereda sig och hur de ska anteckna under lektionen.

Lärare måste se sin roll som större än att enbart förmedla information. Den gyllene regeln har alltid varit: du måste beröra, säger John Steinberg. Om man inte förstår det, lägger man ansvaret helt på eleverna och det kan man inte göra.

  – Enkelt uttryckt är det 50-50. Läraren måste göra sitt och eleverna måste göra sitt. För lärarens del är det avgörande att tänka på hur arbetet kan utföras så bra som möjligt. Det gäller både digitalt och i klassrummet. Vad behöver läraren göra för att det som tas upp under en lektion ska beröra, påverka och stanna kvar i minnet? Vilka detaljer är det som avgör? Vad betyder det för lärarens arbete och vilka krav ställer det på undervisningens dramaturgi?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *