Kategori: Artikel

Standarder för datadrivna processer i skolan

Standarder för datadrivna processer i skolan

Standarder gör det möjligt att koppla samman och dela den information som finns i skolans olika datasystem. En nationell satsning inom det här området kan ge bättre förutsättningar för en samlad och mer likvärdig datadriven utveckling av administration och undervisning, som främjar arbetet med skolans digitalisering. Det kan samtidigt effektivisera den dagliga verksamheten och ge lärare mer tid att stödja elevernas utveckling och lärande. Rapporten Standarder för datadrivna processer i skolan beskriver hur det ser ut idag och vad som är på gång samt ger rekommendationer om vad olika aktörer behöver göra.

Standardisering – en viktig pusselbit i skolans digitalisering

Under arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för skolans digitalisering, blev det tydligt att standardisering är en viktig pusselbit för att få fart på utvecklingen. Swedish Edtech Industry har därför, tillsammans med RISE, Lidingö stad och Linköpings universitet, med delfinansiering av Vinnova, tagit initiativ till en studie som analyserar dagsläget och visar en möjlig väg framåt.

Jan Hylén, utredare på RISE, har skrivit rapporten tillsammans med Johanna Karlén, kvalitetschef på Swedish Edtech Industry. Studiens analyser och rekommendationer har löpande remitterats till och förankrats hos berörda myndigheter, huvudmän, organisationer och företag.

Eftersom regeringen inte skjuter till några medel för att genomföra den nationella digitaliseringstrategin, faller ansvaret för verkställandet huvudsakligen på organisationer och huvudmän. Att gemensamt ta fram och börja använda öppna standarder som löser informationsutbytet inom skolan är en grundsten i det arbetet, konstateras det i rapporten. Effektiva och säkra lösningar inom det här området kan minska de negativa effekter som avsaknaden av en samordnad insats annars riskerar att orsaka.

Gemensam modell för hanteringen av skolans information är på gång

Det pågår redan flera insatser inom det här området. En arbetsgrupp inom TK 450 på SIS, en teknisk kommitté inriktad mot it-standarder för lärande, är i färd med att ta fram version 2 av SS 12000, gränssnitt för informationsutbyte mellan verksamheter i skolan. Ett antal leverantörer av datasystem, flera skolhuvudmän samt Skolverket och föreningen Sambruk ingår i arbetsgruppen. Arbetet är således väl förankrat bland alla relevanta aktörer.

Den nya versionen av SS 12000 kommer att presenteras nästa år. Det handlar om att skapa ett samstämmigt språk och en gemensam modell för hur skolans information hänger ihop och hur olika processer är beroende av varandra. Med andra ord gäller det att komma överens om hur systemen ska prata med varandra och utbyta information. Modellen blir en karta över processer i skolans olika it-baserade verksamheter och visar hur systemen kan kopplas ihop och nås på ett enhetligt sätt.

Standarderna måste tillämpas i praktiken

Öppna, tillgängliga och tillämpade standarder sänker trösklarna för entreprenörer som vill in på marknaden. Alltså blir det enklare för leverantörer och skolhuvudmän att ta fram lösningar som är verksamhetsnära och kostnadseffektiva. Den stora utmaningen framöver blir att se till att alla leverantörer verkligen tillämpar standarden i sina system och att skolhuvudmännen kräver detta när de upphandlar, påpekas det i rapporten.

Swedish Edtech Industry försöker underlätta detta genom att ge konkreta råd och tips till båda parter. Här använder man bland annat Edtechkartan, en systemkarta som ger en överskådlig bild av skolhuvudmannens och skolans verksamhetsprocesser, och som visar vilka av medlemsföretagen som har lösningar inom olika områden. Man kopplar även de processer som beskrivs till existerande nationella och internationella standarder.

Forum för informationsstandardisering i skolväsendet

Skolverket har tillsammans med SKR tagit initiativ till Forum för informationsstandardisering inom skolväsendet (FFIS). 3 december arrangeras det första mötet, dit nationella aktörer och representanter för huvudmännen har bjudits. Syftet är att arbeta för att öppna standarder, helst sådana som bygger vidare på internationella standarder, tas fram och används i skolans datasystem. De ska inte själva ta fram standarder, utan avsikten är att driva på relevanta aktörer, både i Sverige och utomlands.

I rapporten lyfts FFIS fram som ett viktigt i steg i det fortsatta arbetet. Inom ramen för det här initiativet kommer man att ta upp frågor som har stor betydelse både för skolans och edtechbranschens utveckling. Det finns en förhoppning om att FFIS kan samla och styra den nationella utvecklingen och skapa en större förståelse för att arbetstempot inom det här området behöver intensifieras under de närmaste åren. För att det ska lyckas måste verksamheten bedrivas i tät samverkan med näringslivet, påpekas det i rapporten. Det gäller också att formerna för samverkan klargörs och att olika aktörers roller, åtaganden och ansvar blir tydliga.

Kanske kan FFIS även bidra till att öka den internationella harmoniseringen inom området. En sådan behövs för att underlätta värdeskapande innovation och tillväxt på den europeiska och den globala marknaden, sägs det i rapporten. Än så länge sker endast ett begränsat standardiseringsarbete inom de samarbetsorgan som finns för myndigheter och regeringar på europeisk nivå. I viss mån pågår också ett globalt samarbete på ISO, Internationella standardiseringskommissionen. TK 450 deltar i båda sammanhangen, vilket ger en möjlighet att följa och att påverka arbetet. Flera europeiska branschorganisationer, däribland Swedish Edtech Industry, har börjat samarbeta för att identifiera gemensamma utmaningar och för att hjälpas åt att komma vidare.

Rekommendationer för det fortsatta arbetet

Rapporten avslutas med rekommendationer till svenska aktörer. För Skolverkets del är det viktigt att förstå FFIS styrande och samlande roll och att verka för att den kan uppfyllas. Inom ramen för det arbetet kan man börja konkretisera vilka verksamhetsområden och -processer som behöver standardiserade lösningar. Här kan man också ge beskrivningar av möjliga fall och ge exempel på vilka krav som ska ställas på standarderna.

TK 450 behöver blir bättre på att presentera och förklara framtagna standarder, så att såväl leverantörer som beställare förstår vad som gäller och varför kraven ställs. Det kan till exempel handla om att visa exempel på tillämpningar, lista vanliga frågor och svar eller ta fram vägledningar. Man behöver också använda metoder som snabbar upp arbetet samt ge sina experter de förutsättningar som krävs för att de ska kunna arbeta metodiskt och effektivt. En affärsmodell som gör framtagna standarder kostnadsfria är angeläget för att sätta fart på utvecklingen.

För Swedish Edtech Industry är det angeläget att kunna ge konkreta exempel på digitala ekosystem där standardiserade lösningar underlättar och förbättrar informationshanteringen i skolan. Det är också önskvärt att utveckla Edtechkartan vidare, så att den tydligare kan visa inom vilka områden och processer internationella och nationella standarder används, är under utveckling eller saknas helt.

Det aktiva arbetet för standardisering, både nationellt och internationellt, behöver fortsätta och utvecklas vidare. Bland annat gäller det att visa hur man kan ställa krav på interoperabilitet och att se till att de rekommendationer som tas fram går att genomföra i praktiken.

Till sist konstateras i rapporten att det både finns en ökad förståelse för värdet av standardisering och en vilja att börja ta ordentligt tag i arbetet. Det har redan resulterat i ett ökat samarbete kring de här frågorna. Tillsammans verkar man för att nå fram till ett etablerat arbetssätt med relevanta standarder, som kan öka de datadrivna processerna i skolan och driva på skolans digitalisering.  

Egendata – ett steg mot en decentraliserad digital infrastruktur

Egendata – ett steg mot en decentraliserad digital infrastruktur

Skolans digitalisering förutsätter att en datadriven utveckling av undervisning och administration kommer igång. Det kräver i sin tur att relevanta data kan kopplas samman, analyseras och användas i den dagliga verksamheten. Tyvärr hindras det här av att informationen är inlåst i olika leverantörers slutna system, som inte kan kommunicera med varandra. Vad behöver göras för att ändra på detta?

Den vanliga vägen är att aktörerna gemensamt tar fram en öppen standard och en enhetlig struktur för hur data ska organiseras, så att systemen kan utbyta information. En sådan standard är på väg att tas fram av en arbetsgrupp på SIS tillsammans med bransch och berörda myndigheter. Men det finns också andra möjligheter. Digitaliseringsbyrån Iteam menar att det här kan hanteras bättre av en decentraliserad lösning som växer fram organiskt i takt med att tekniken sprids och användningen ökar.

Just nu är Iteam i slutfasen av ett projekt som genomförs på uppdrag av Jobtech Dev, Arbetsförmedlingens innovationenhet. Det går ut på att ta fram en decentraliserad digital infrastruktur där en arbetssökande kan lagra och hantera sin cv på en plats och sedan använda den på alla rekryteringstjänster som är tillgängliga i Sverige. Det är möjligt med hjälp av tjänsten Egendata, som har utvecklats under arbetets gång, berättar Christian Landgren, vd och grundare av Iteam.

  – Tanken är att den här infrastrukturen ska underlätta rekrytering och matchning på arbetsmarknaden. Istället för att den som söker arbete ska lägga sin cv på en massa olika sajter, hanteras den på ett ställe med hjälp av Egendata. Hen bestämmer själv vilka som ska få tillgång till informationen och riskerar inte att glömma bort att uppdatera den på någon sajt.

Egendata kan användas för att dela personliga data inom i princip alla samhällsområden, menar Christian Landgren.

  – En lösning som bygger på att individen äger och hanterar sina egna data ger en rad olika fördelar. Dels blir det betydligt lättare att lösa problemet med interoperabilitet mellan olika system. Det räcker att systemen är kompatibla med Egendata och att användarna tillåter dem att använda deras data. Integritets- och säkerhetsfrågor blir också enklare att handskas med när allt kontrolleras från en enda plats.

Egendata består av tre delar: en app, som användarna har i sin mobil, en operatörsnod som styr datatrafiken mellan Egendata och olika tjänsteleverantörer samt en tjänst som lagrar användarnas data. Lösningen är baserad på öppen källkod, och kod och dokumentation är tillgänglig för intresserade utvecklare på Github och Trello.

All data som användarna delar krypteras med symmetrisk kryptering. Med andra ord används samma nyckel för att kryptera och dekryptera informationen. De tjänsteleverantörer som användaren vill anlita, får en nyckel som ger dem tillgång till datan. De symmetriska nycklarna skyddas i sin tur med assymetrisk kryptering. Det betyder att olika nycklar används för att kryptera och dekryptera data, vilket höjer säkerheten avsevärt. För att integritet och säkerhet ska garanteras är det både nödvändigt att den privata nyckeln skyddas och att den offentliga kan kopplas till rätt person.

En användare kan när som helst återkalla rättigheterna, så att en tjänst inte längre får tillgång till datan. När detta sker, krypteras användarens data om med en ny, slumpad, symmetrisk nyckel, som automatiskt skickas till alla som ska ha tillgång till den.

  – Idag har alla tjänsteleverantörer varsin databas där varje användare är en post. Med Egendata är det istället användarna som har varsin databas där varje tjänst är en post. Den enskilde användaren bestämmer alltså själv vilka tjänster som har tillgång till en viss typ av data. Eftersom det inte går att komma åt en användares data utan krypteringsnyckel, har det ingen betydelse var den lagras. Det går bra att använda någon av alla de kommersiella tjänster som finns.

Egendata har även potential att göra det lättare för skolan att få tillgång till och att dra nytta av den data som olika system genererar, konstaterar Christian Landgren. Dataskydsförordningen ger rätt till dataportabilitet, vilket innebär att individen kan få kontroll över sin egen data. En sådan här lösning innebär att trösklarna blir lägre för nya aktörer som vill in på marknaden. De företag som var tidigt ute och idag sitter på stora mängder data, får inte längre någon konkurrensfördel. Det kan öppna upp för nytänkande och för nya affärsmodeller, tillägger han.

  – Användningen av data från digitala läromedel är ett bra exempel. Idag köper skolan abonnemang av en tjänsteleverantör som även hanterar och lagrar elevernas data. Om eleverna gör läxan hemma, genereras data i systemet som läraren kan använda för att ge stöd, återkoppling och bedömning. Den här informationen vill läraren förstås ha fortsatt tillgång till. Eftersom tjänsteleverantören lagrar och kontrollerar all information som samlas in, riskerar skolan att bli inlåst i ett slutet system. Men om användarna själva lagrar och kontrollerar sina data, blir det helt andra förutsättningar.

Just nu arbetar Iteam med en förstudie för GR Utbildning, där man undersöker hur Egendata kan användas för att dra nytta av data från digitala läromedel på bättre sätt än idag.

  – När datan kontrolleras av eleverna, vårdnadshavaren eller skolan, blir det möjligt att göra en samlad analys av varje elevs lärande oavsett vilken leverantörs läromedel som används. Man kan till exempel börja dra nytta av AI-baserade system för att få en bättre bild och en djupare förståelse av hur det går för en elev. Horisonten för utvecklingsarbetet vidgas avsevärt, och det är i stort sett bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt.

Egendata är en del av den globala rörelsen för en decentraliserad webb och en större makt över sina personliga data. Det är en reaktion mot dagens situation, där ett fåtal gigantiska aktörer hanterar, kontrollerar och tjänar pengar på användardata. De som var först ut i sina branscher har fått ett försprång som är svårt för andra aktörer att hämta in. Personliga data har blivit en handelsvara utan vare sig insyn eller kontroll. Valet står mellan att acceptera användarvillkoren eller att helt avstå från att använda tjänsten.

Att det ser ut som det gör beror på att webben saknar tre grundkomponenter, säger Christian Landgren.

  – Det saknas inbyggda system för identifiering, betalning och lagring av personliga data. När Tim Berners-Lee och hans kollegor på CERN lade grunden för webben i början av 1990-talet, utgick man från forskarvärldens behov. Nu har webben blivit en central del av den digitala samhällsstrukturen och bristerna inom de här områdena är uppenbara. Vi måste helt enkelt hitta nya, bättre och mer säkra sätt att hantera detta som samtidigt ger oss kontroll över våra egna data.

Egendata är inspirerat av tankar och idéer hos det globala nätverket MyData och tekniska lösningar av MIT-projektet Solid, som leds av Tim Berners-Lee. I likhet med MyData strävar man efter ett rättvist och hållbart digitalt samhälle, där tillgång till personliga data baseras på tillit och förtroende. Iteam vill, precis som Solid, flytta kontrollen över datan från företagen till användaren. Till skillnad från Solid, förespråkar Iteam inte att olika branscher och samhällsområden först ska enas om en standard, utan man vill istället att den gradvis ska växa fram.

Att låta användaren välja var datan ska lagras och vem som ska ha tillgång till den ger fördelar för både tjänsteleverantörer och användare. De som levererar tjänsterna slipper kostnaderna för säker hantering av användarnas data. Användarna kan kontrollera alla sina data på en gång och även förvissa sig om att ingen obehörig har tillgång till dem. Det här är en förhållandevis liten justering av webbens grundstruktur som kan få genomgripande positiva effekter, menar Christian Landgren. Dels kan den få fart på innovation och nytänkande, men den kan också ge en ökad maktspridning och skapa en större mångfald. Webben kan helt enkelt bli mer demokratisk.

  – Det handlar om tillgången till data och hur den ska hanteras. Valfrihet och kontroll är helt avgörande frågor i det här sammanhanget. Det är inte fel i sig att lagra och sälja data men vi vill göra det möjligt för fler aktörer att vara med. Och fram allt gäller det att vi som individer och medborgare själva ska få besluta hur våra personliga data ska hanteras och användas.

Enda sättet att få igång en förändring är att utveckla och börja använda lösningar som ger oss den här kontrollen. Dagens dominerande aktörer har naturligtvis inget intresse av att driva på en förändring som hotar deras affärsmodell, säger Christian Landgren. Här kan aktörer inom den offentliga sektorn, till exempel skolan, ta en ledande roll och visa vägen framåt genom att använda Egendata.

  – Det är helt avgörande att verksamheter inom offentliga sektorn inte gör som man brukar göra, och drar igång stora, komplexa projekt som är dömda att misslyckas. Börja istället i liten skala, inom ett begränsat område, och se vad som är möjligt att göra. Det gäller också att inte grubbla för länge. Istället ska man prova sig fram, se vad som fungerar och bygga vidare på det. Använd öppen källkod och dra nytta av andras kunskaper och erfarenheter.

Att arbeta med öppen källkod liknar hur forskning bedrivs. Man har en hypotes som ska prövas och sedan bekräftas eller förkastas. Nästa steg baseras på det resultat man får. Arbetet dokumenteras och delas öppet, så att andra kan använda resultaten och bygga vidare på dem. 

Om lösningen fungerar, börjar fler använda den och de bidrar också med ändringar och förbättringar. Nyttan ökar med antalet användare och efterhand uppstår en nätverkseffekt. När tillräckligt många använder lösningen, uppfattas den som en standardlösning som alla utgår ifrån.

  – Det är så här Internets tekniska infrastruktur utvecklas. Istället för att vänta på att alla ska bli överens, tar någon fram lösning, gör det tillgängligt för andra, öppnar för kommentarer och börjar använda den. Om lösningen är tillräckligt bra, börjar den spridas, ändringar görs när det behövs och utvecklingen rullar på.

För Iteams del handlar det inte om att bestämma hur lösningen ska se ut. Det formella är inte heller avgörande. Istället vill man få igång en utvecklingsprocess som efterhand kan spridas vidare inom olika områden, avslutar Christian Landgren.

  – Genom att arbeta småskaligt och ta fram fungerande lösningar för att hantera konkreta problem, hoppas vi att Egendata på sikt kan bli en de facto standard för hur personliga data hanteras på webben. Men det gäller att fler hakar på och börjar tänka i nya banor. När jag pratar med politiker och när jag besöker konferenser, märker jag att det både finns intresse och vilja, så jag ser ljust på framtiden. Jag hoppas att de projekt som vi driver nu kan visa vägen inom olika samhällsområden. För skolans del skulle det här verkligen kunna sätta fart på den datadrivna utvecklingen!

Fjärrundervisningen, lärarbristen och skolans digitalisering

Fjärrundervisningen, lärarbristen och skolans digitalisering

Fjärr- och distansundervisning har en liten roll i den svenska skolan, trots att den kan öka likvärdigheten, ge stöd åt digitaliseringen och bidra till den pedagogiska utvecklingen. Den begränsas av strikta regler och ses ofta som ett sämre alternativ till den vanliga undervisningen. Men intresset ökar bland huvudmännen, särskilt i glesbygden, på grund av den allt mer påtagliga lärarbristen. I december ska regeringen lägga fram en proposition som förväntas ge större handlingsfrihet. Huvudmän och andra aktörer ligger redan i startgroparna och på flera håll pågår förberedelser som kan sätta fart på utvecklingen.

Strikta regler för fjärr- och distansundervisning

1 juli 2015 trädde den första regleringen av fjärrundervisning i kraft. Innan dess var den inte tillåten som undervisningsform i grund- och gymnasieskolan. Fjärrundervisning innebär att lärare och elever befinner sig på olika platser, men att de kommunicerar och interagerar i realtid över nätet. Eleverna befinner sig i skolans klassrum, där de får hjälp och stöd av en handledare. Distansundervisning är undervisning där elever och lärare kan vara åtskilda i både tid och rum. Den är ännu inte reglerad i skollagen och får tills vidare endast bedrivas i den försöksverksamhet som drivs av Torsås kommun.

I grund- och gymnasieskolan får fjärrundervisning bedrivas i modersmål, moderna språk och teckenspråk. Den är också tillåten för studiehandledning på elevers modersmål. Förutsättningen för att få bedriva fjärrundervisning på en skola är att det inte finns någon behörig lärare, att elevunderlaget är för litet eller att det inte finns någon lämplig person för studiehandledning. Det är endast tillåtet att köpa fjärrundervisning av en annan skolhuvudman om man absolut inte kan lösa situationen på egen hand.

Lärarbristen ställer krav på förändring

För två år sedan konstaterade Skolverket att det kommer att 77 000 nya lärare kommer att behöva rekryteras under de närmaste tre, fyra åren till förskolan och skolan. 5 november släppte Universitetskanslerämbetet rapporten Framtidens behov av högutbildade: Genomgång av 15 bristyrken inom offentlig sektor fram till 2035. Enligt myndighetens bedömning behöver mängden nybörjare på utbildningarna till ämneslärare, yrkeslärare, grundlärare och förskollärare öka med 87, 56, 57 respektive 33 % årligen mellan 2023 och 2035 jämfört med 2018 för att motsvara behovet. Det är en ekvation som sannolikt blir svår att lösa.

Fjärrundervisning i Storuman

Redan idag har många huvudmän svårt att hitta behöriga lärare och mindre kommuner i glesbygden har det särskilt besvärligt. Där kompliceras situationen även av att avstånden är stora och att elevgrupperna är små. Många huvudmän menar därför att en ökad användning av fjärrundervisning är en viktig möjlighet att ge eleverna den utbildning som de enligt skollagen har rätt till.

I januari 2018 publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel där dåvarande ordföranden i SKL:s utbildningsberedning, tillsammans med 75 kommunstyrelseordförande, krävde mer tillåtande regler. Debattartikeln kritiserade den utredning som lagts fram ett halvt år tidigare, och menade bland annat att det är rimligt att huvudmännen själva får bestämma i vilka ämnen och årskurser som fjärrundervisning får bedrivas. I debattartikeln efterlystes mindre stelbenta regler för att kunna säkerställa att alla elever får undervisning av behöriga lärare.

I december ska regeringen, efter flera förseningar, presentera en proposition om regeländringar som av många väntas bli mer tillåtande och ge huvudmännen en större handlingsfrihet. Men hur det blir återstår att se.

Ifous satsar på praktiknära forskning

Under 2016 och 2017 genomförde det oberoende forskningsinstitutet Ifous tillsammans med RISE och Umeå universitet det praktiknära FoU-projektet Fjärrundervisning – bättre utsikter för fler elever. Här visade man bland annat att fjärrundervisning kan vara ett fullgott alternativ till närundervisning, det vill säga den vanliga undervisningen i klassrummet. Det var även tydligt att pedagogiska grepp från fjärrundervisningen kan användas för att utveckla och förbättra närundervisningen. Man konstaterade också att det krävs ett strategiskt genomtänkt ledarskap för att allt ska fungera och att det behövs betydligt mer forskningsbaserad kunskap och praktisk erfarenhet inom området.

I april startade Ifous det treåriga FoU-programmet Digitala lärmiljöer – likvärdig utbildning med fjärr- och distansundervisning, som är en fristående fortsättning av det tidigare projektet. Sju svenska skolhuvudmän och en från Finland – Ålands landskapsförening – deltar i och finansierar programmet. Ett av målen med FoU-programmet är att få till en mer effektiv användning av fjärr- och distansundervisningens möjligheter. Bland annat handlar det om att utveckla lärarrollen och didaktiken, säger Anna Åkerfeldt, som är projekt och processledare på Ifous.

  – Jag och Charlotta Hilli från Åbo Akademi, som ansvarar för forskningsdelen, gjorde en kartläggning av deltagarnas behov innan vi startade programmet. Nu gör vi en kartläggning kring kommunikation och sociala relationer när undervisningen sker via fjärr- och distans. Vi vill bygga vidare på det som forskningen säger för att ta fram didaktiska modeller och för att förbättra lärares kompetens inom viktiga områden. Ett annat övergripande mål är att bidra med metodutveckling när det gäller tillämpad forskning.

Anna Åkerfeldt

Lärare behöver lära sig att se vad forskningsresultaten innebär i deras sammanhang och hur de kan dra nytta av dem i sitt arbete, menar Anna Åkerfeldt. Under den första delen av programperioden kommer Anna Åkerfeldt och Charlotta Hilli att besöka huvudmännen för att få en bättre inblick i deras förutsättningar och behov.

  – Det är viktigt att lärare blir medvetna om de framgångsfaktorer som vilar på vetenskaplig grund. Vad krävs för att undervisningen verkligen ska fungera? Hur skapas, främjas och upprätthålls kommunikation och relationer mellan lärare och elever och mellan eleverna? Vi kommer också att undersöka olika undervisningsmetoder som har stöd i forskningen. Hit hör bland annat “flipped classroom”, som ju egentligen är distansundervisning. Men det brukar man inte säga, eftersom många skolor då skulle bryta mot bestämmelserna.

Seminarieserie för huvudmännen i Mittregionen

Från augusti till november arrangerar Regionala utvecklingsnätverket (RUN) vid Mittuniversitetet en seminarieserie om hur en huvudman organiserar fjärrundervisning och hur man kommer igång med samarbete med andra huvudmän. Här deltar förvaltningstjänstemän, skolledare och lärare från Mittregionen, det vill säga samtliga kommuner i Jämtland och Västernorrland samt fyra kommuner i Hälsingland.

Seminarieserien ska bidra till ökad kunskap om fjärrundervisning, såväl ur ett teoretiskt som ett praktiskt perspektiv, berättar Annika Svensson, som är koordinator för RUN. Ett annat mål är att göra det möjligt att utbyta erfarenheter om vad som krävs för att organisera och praktiskt bedriva fjärrundervisning av hög kvalitet.

  – Skolverket har nyligen tagit fram en webbaserad kurs som ger en introduktion till fjärrundervisning. Kursen fokuserar på teknik, didaktik och pedagogik. Det tar vi också upp i seminarieserien, men vi lägger tonvikten på själva organisationsarbetet och lyfter fram viktiga etiska, juridiska och ekonomiska aspekter. Vi vill så konkret som möjligt visa hur man ska tänka och planera för att komma igång.

Annika Svensson

Möjligheterna är betydligt fler än utmaningarna och det finns en stark vilja bland kommunerna att verkligen få till något bra, konstaterar Annika Svensson. De är angelägna om att börja samarbeta kring fjärrundervisning för att kunna erbjuda eleverna behöriga lärare och för att använda lärarnas tid bättre och mer effektivt.

  – Deltagarna anser att användningen av fjärrundervisning i alltför hög grad hindras av dagens lagstiftning. Det gäller både begränsningen till några få ämnen och de strikta regler som gäller för att köpa fjärrundervisning från andra huvudmän. De menar att det är olyckligt eftersom de ser fjärrundervisning som en viktig pusselbit i arbetet med att hantera lärarbristen och att skapa en större likvärdighet i skolan.

Region Västerbotten satsar på förankring i styrkedjan

Petter Lundberg, utvecklingsstrateg på Region Västerbotten, menar också att en ändring i lagen är en avgörande fråga för skolutvecklingen, både i regionen och för hela landet. Det handlar helt enkelt om att framtidssäkra skolan och att se till att alla elever kan få en god och likvärdig utbildning oavsett var de bor.

Petter Lundberg

Region Västerbotten har sett till att få förankring i hela styrkedjan, från politiker via skolchefer, skolledare, lärare, elever och vårdnadshavare. Många kommuner är små, så man kommer nära verksamheterna. Vid sidan av en fungerande infrastruktur är det en nödvändig faktor för att få till en långsiktig förändring, menar Petter Lundberg. 

  – I Västerbotten har vi kommuner som bara har 55% behöriga lärare ute på skolorna. Likvärdighet används mycket i skoldebatten, men vad är mer likvärdigt än att få den utbildning man har rätt till av behöriga lärare? Vi är ganska beroende av att få en ny lag som öppnar för fler möjligheter att använda fjärrundervisning. Men redan nu behöver vi börja rigga den organisation vi behöver. Undervisning måste distribueras på nya sätt. Lärarbristen leder till det. Finns det möjligheter ska vi använda dem och inte sitta på händerna.

Fjärrundervisning behöver inte vara ett sämre alternativ

Vi har länge försökt att digitalisera skolan i Sverige genom att trycka ut teknik, menar Jörgen From, universitetslektor vid Pedagogiska institutionen på Umeå universitet. Egentligen har det aldrig funnits någon pedagogisk diskussion kring tekniken, utan spridningen har haft ett självändamål. Tekniken har varit viktig för sin egen skull. Det är ett viktigt skäl till varför de pedagogiska förändringarna ofta går trögt när den digitala tekniken kommer in i klassrummet. Men så är det inte med fjärrundervisningen, tillägger han.

  – För de som fjärrundervisar blir tekniken ett hjälpmedel för att nå pedagogiska mål. Därför är den en central del av arbetet med skolans digitalisering. Vid sidan av lärarbristen är det ett tungt argument för att lagstiftningen ska bli betydligt mer tillåtande än vad den är idag. Det skulle sätta fart på utvecklingen.

Jörgen From

Jörgen From menar och att det är olyckligt att både utredningar och lagtexter tar för givet att fjärrundervisning är ett sämre alternativ än närundervisning.

  – Ett skäl är att vi har skolplikt i Sverige. Därför står den fysiska närvaron i centrum. Traditionens makt är ett annat. För de flesta är det helt i sin ordning att göra bankaffärer och att dejta över nätet, fast när det kommer till undervisning blir det stopp. Så brukar vi inte göra, tänker man. Men det är märkligt att många anser att det är bättre att eleverna undervisas av en obehörig lärare på plats än av en behörig lärare via fjärrundervisning. Enda sättet att ändra på det är att fortsätta med fjärrundervisning, och att visa att det faktiskt fungerar.

RUN lyfter på sina seminarier fram att fjärrundervisning inte ska ses som någon nödlösning. Den kan också, precis som forskningen visar, ge inspiration till att förändra närundervisningen, säger Annika Svensson.

  – Det är viktigt att knyta ihop skolutvecklingsarbetet, så att det inte blir stuprörsinsatser och parallella spår. Digitalisering och fjärrundervisning behöver ses som två möjligheter under samma paraply. Deltagarna på seminariet säger att det ibland finns en bristande förståelse hos huvudmannen, och då blir det här en stor utmaning. De menar därför att ledningen måste prioritera frågan högre för att det ska verkligen hända något.

Utmaningar och möjligheter i rekryteringsarbetet

Ibland kan det vara svårt att rekrytera lärare till fjärrundervisning, eftersom vi har så pass begränsade erfarenheter av fjärrundervisning i Sverige, menar Anna Åkerfeldt. Det finns helt enkelt inte särskilt många lärare som är erfarna inom det här området. Fast å andra sidan öppnas det även möjligheter att rekrytera bredare än vad man brukar göra. Läraren behöver ju inte bo i närområdet.

  – På Gotland har man till exempel rekryterat en lärare som sitter i Finland och undervisar i ett modernt språk. En del huvudmän får tänka om och tänka nytt när det gäller rekrytering. Jag har talat med skolledare som söker sig till våra nordiska grannländer för att rekrytera lärare i bland annat moderna språk. Men det här kräver både att man tänker på andra sätt och att man skaffar sig nya kunskaper om hur man rekryterar lärare.

Gruppdiskussion på ett av RUN:s seminarier

Region Västerbotten arbetar mycket med rekrytering för att hitta lärare som både vill och kan arbeta med fjärrundervisning. Den regionala nivån är viktig för att skapa lärartjänster som sträcker sig över flera kommuner, säger Petter Lundberg. Det gäller att kunna erbjuda en bra tjänst och det kräver en hel del arbete på organisations- och ledningsnivå.

  – Det här läsåret har vi anställt tre lärare i moderna språk som undervisar på grund- och gymnasieskolan i flera kommuner. Det har flugit på bra och nu är franskan igång i inlandskommunerna för första gången på många år. Det är tydligt att lärarbristen driver på. När man ställs mot väggen tar utvecklingen större fart. Dessutom är det bättre att lärarna ägnar sin tid åt att undervisa än att de åker buss mellan olika skolor.

Det krävs goda organisatoriska förutsättningar

När en huvudman börjar arbeta mer systematiskt med fjärrundervisning, gäller att komma ihåg att det krävs fungerande infrastruktur, strategiskt ledarskap, förberedelser och utvecklingstid för att allt ska fungera, betonar Jörgen From. Och det duger inte att överlåta det här viktiga arbetet till eldsjälarna.

  – Det finns en tradition i Sverige som bygger på tron att skolutveckling ska drivas av eldsjälar och sedan spridas vidare. Men så fungerar det nästan aldrig. När utvecklingsarbetet fungerar, beror det på organisatoriska förutsättningar. Det finns en bra ledning som lägger upp en genomtänkt strategi för verksamheten och ser till att arbetet kommer igång.

Handledaren fungerar som en brygga

Handledaren i klassrummet får inte heller glömmas bort, påpekar Annika Svensson. En bra handledare är nödvändig för att få till en bra fjärrundervisning.

  – Det är viktigt att vara medveten om att det inte kan vara vem som helst. Handledaren måste vara en person som har goda kunskaper i styrdokument, pedagogik, handledning och grupprocesser. Det kan alltså vara en annan lärare på skolan, som visserligen inte har behörighet i ämnet, men som har en lång erfarenhet av att arbeta som lärare.

En bra handledare fungerar som en brygga mellan den undervisande läraren och eleverna, menar Petter Lundberg. Hen känner eleverna och kan läsa av stämningarna och ge stöd när det behövs.

  – Handledaren ska både bistå läraren och vara ett stöd för eleverna. Det kan till exempel handla om att några elever inte kan hantera tekniken till hundra procent. Då finns handlaren där och kan hjälpa till. Med andra ord är det avgörande att handledaren både är en god pedagog och har en tillräcklig digital kompetens. I Region Västerbotten utbildar vi handledarna lokalt på sin skola, för att lägga grunden till ett gott samarbete med lärarna och för att de ska lära sig arbeta med den befintliga tekniken.

Osynlig teknik och kollegialt lärande är viktiga framgångsfaktorer

Det är också viktigt att se till att tekniken är lättanvänd och inte skapar problem. Ju mer osynlig tekniken är, desto mer tid finns det att arbeta med pedagogiken. I Region Västerbotten arbetar man med lättanvända och smidiga videosystem, bland annat Zoom, som gör det enkelt att skapa mindre grupprum och att arbeta mer varierat med eleverna.

  – Det finns de som är rädda för att eleverna ska tappa koncentrationen när undervisningen sker över nätet, men min erfarenhet pekar snarare i motsatt riktning. För många elever som har svårt att sitta still och fokusera i den vanliga undervisningen, fungerar det här bättre. I ett klassrum finns det mycket spilltid. Med fjärrundervisning blir det istället hög densitet i undervisningen. Tiden används till det som den ska användas till.

Föreläsare på ett av RUN:s seminarier

Region Västerbotten satsar mycket på fortbildning av de lärare som fjärrundervisar, säger Petter Lundberg. Nätverksträffar arrangeras regelbundet, men man arbetar också mycket med Facebook-grupper, där lärarna diskuterar, ställer frågor och hjälper varandra.

  – Dela-kulturen är stark bland lärarna och de lär mycket av varandra. Lärarna känner att de bryter ny mark och det är lite av en nybyggaranda. De som vill undervisa i fjärrundervisning är oftast rutinerade och nyfikna lärare som vill prova på nya sätt att undervisa.

Hur ska vi organisera och bedriva skolans verksamhet?

Fjärr- och distansundervisning ska inte ses som ett sidospår, utan som en integrerad del av arbetet med att digitalisera och utveckla skolan, säger Jörgen From. Avsikten med de reviderade styrdokumenten är att eleverna verkligen ska förstå digitaliseringens påverkan på samhället. Det ställer krav på att vi reflekterar kring hur vi bäst förbereder våra blivande vuxna för en digital värld, tillägger han. Vilka bildningsmål vill vi ha? Vilken moraluppfattning är viktig? Hur använder vi teknikens möjligheter? Det förutsätter också att vi tänker djupare och mer kvalificerat kring hur vi organiserar och bedriver skolans verksamhet.

  – Vi har ett utbildningssystem och en lagstiftning som är formad av industrisamhället. Men om några år är det inte längre meningsfullt att skilja mellan när-, fjärr- och distansundervisning. Via VR-teknik kan några elever i klassrummet vara på havets botten, lärare och elever i Frankrike kan vara med i klassrummet över nätet, och så vidare. Vi befinner oss mitt i en stor samhällsomvandling och det är hög tid att fundera på hur skolan kan matcha den. Behovet blir alltmer akut och varken beslutsfattare, de som arbetar i skolan eller allmänheten kan längre blunda för detta.

Behöver vi oroa oss över skärmtiden?

Behöver vi oroa oss över skärmtiden?

I medierna och i den allmänna debatten talas det mycket om riskerna med ökad skärmtid och hur det påverkar hjärnan och den psykiska hälsan. Oron riktas främst mot barn och ungdomar, som ofta närmast lever i symbios med mobilen och som ägnar en stor del av sin tid åt sociala medier och spel. Finns det skäl för oron? Vad säger forskningen? Vad behöver göras?

Marginella och försumbara effekter

I januari publicerade den vetenskapliga tidskriften Nature Human Behaviour en metastudie av Amy Orben och Andrew Przybylski om sambandet mellan ungas välmående och deras användning av sociala medier. Den bygger på en statistisk analys av flera stora studier som under de senaste åren genomförts av andra forskare. Deras slutsats är att effekterna är marginella och försumbara för de allra flesta.

Debatten om skärmtid och dess negativa konsekvenser drivs framför allt av psykologer och hjärnforskare, säger Alexandra Weilenmann, professor i interaktionsdesign på Institutionen för tillämpad it vid Göteborgs universitet.

  – Deras ingång är vad som får människor att må dåligt idag. När de ser sig omkring, konstaterar de att användningen av it och digitala medier fyller en stor del av vår tid. Kanske finns det ett samband där? Medier som jagar uppmärksamhet är inte sena att haka på.

Alexandra Weilenmann

Problemet är att om man bara letar tillräckligt noggrant, kan man hitta samband mellan nästan vad som helst. Orben och Przybylski visar i sin metastudie att det finns ett samband mellan att unga människor mår dåligt och att de använder sociala medier. Men sambandet är bara 0.4%, så det är med andra ord väldigt litet. Om man dyker lite djupare i materialet, ser man att det finns ett lika stort samband med att ha glasögon och att äta grönsaker. Det här illustrerar faran med statistik och datamängder på ett bra sätt. Allt handlar om vilka frågor man ställer till materialet.

Skärmtid – ett trubbigt begrepp

I våras presenterade WHO sina nya riktlinjer för hur stor del av dygnet som barn under fem år bör ägna åt sömn, skärmar och fysisk aktivitet. Det väckte ganska stor uppmärksamhet att de hävdar att riktigt små barn bör ägna så lite tid åt skärmar som möjligt. Men det handlar inte om att skärmar i sig är skadliga, säger Ulf Dalquist, analytiker och utredare på Statens Medieråd. Problemet är att för mycket stillasittande skärmtid kan leda till fetma och minskad interaktion med andra barn och med vuxna.

  – Skärmtid är ett trubbigt begrepp som jag i allmänhet inte ser någon större mening med att använda. Det har egentligen bara någon relevans när det gäller riktigt små barn. De gör i princip två saker: tittar på film eller spelar ett rudimentärt spel. Deras skärmtid handlar bara om det. Men efterhand som barnen blir äldre, ryms allt fler aktiviteter inom termen skärmtid. Då blir verkligheten alltför komplex för att termen ska ha någon vettig funktion.

Ulf Dalquist

Ulf Dalquist menar att vi måste börja tala mer om vad skärmmediet används till än att man använder det. Tyvärr är det besvärligt att forska kring det här, eftersom nästan alla mänskliga aktiviteter konvergerar i mobilen numera. Förutom att vi kan ringa med den, kan vi ha den som ficklampa, öppna bildörren, se på film, och så vidare. Dessutom har vi en mycket mer komplex mediesituation idag än vad vi hade tidigare, när de traditionella medierna dominerade.

  – Det sägs ofta att skärmtid ökar stillasittandet, och det stämmer säkert i många fall. Men det finns ju även exempel på äldreboenden där man använder Wii för att få de äldre att rör på sig mer. Dessutom har vi ju ofta med oss mobilen när vi motionerar, till exempel för att lyssna på musik eller för att se hur långt vi springer och hur lång tid det tar. Så det är långtifrån svartvitt.

Jonas Linderoth, professor i media, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde, menar också att fokus måste ligga på vad som faktiskt görs framför skärmen.

  – En del aktiviteter är utvecklande och andra är det inte. Jämför till exempel ett simpelt spel som Angry Birds med Europa Universalis. Det är också viktigt att tänka på förskjutningseffekter. Skärmtid tar tid från andra aktiviteter som vi också vill ägna oss åt. Det gäller att hitta en balans. 

Det viktigaste är att tillgodose de grundläggande behoven

Forskningsfältet är fortfarande ungt, men mycket tyder på att olika typer av användning påverkar oss på olika sätt, säger Siri Helle, psykolog, författare och föreläsare om stress, digitalisering och psykisk hälsa.

  – Vad gäller sociala medier så ser man en skillnad mellan passiv och aktiv användning. Den aktiva användningen, när man skriver och interagerar med andra, hänger ihop med bättre mående. Därför är det helt fel att jämföra skärmanvändning  vid en drog, som en del debattörer tyvärr gör. Mat är en betydligt bättre liknelse. Sallad och frukt kan man äta mycket av, men sötsakerna ska man vara mer försiktig med.

Siri Helle

Just nu arbetar Siri Helle med en forskningsöversikt för den ideella organisationen Mind om hur barns (0-18 år) psykiska välbefinnande påverkas av deras skärmanvändning. Slutsatsen är att barn behöver få sina grundläggande behov tillgodosedda. Det gäller att röra på sig, ha goda nära relationer, att få tillräckligt med sömn, och så vidare. Om barnet spelar mycket datorspel, men dessutom får det hen behöver, så finns det inga skäl till oro, konstaterar Siri Helle.

  – Jag tycker att det känns som att folk ofta hamnar i fel ände. Därför är det viktigt med en ökad vetenskaplig förankring snarare än anekdotisk bevisföring och att den som skriker högst vinner. Det finns förstås debattörer som är väldigt pålästa och som för en ärlig diskussion. Men det finns också de som lyfter ut enskilda studier som stöd för sin sak, när de istället borde se mer på vad fältet som helhet säger.

Metodologiska problem

Vinklingen i medier och i den allmänna debatten är väldigt tydlig, säger Alexandra Weilenmann. Skärmtid är lika med problem. Forskningen har också i hög grad fokuserat på problem. Det visar den brittiske psykologiforskaren David Ellis i artikeln Are smartphones really that bad?, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Computers in Human Behavior i augusti. Han menar också att det finns metodologiska problem i studier som mäter effekten av mobilanvändning. Det finns alltså en hel del problem med hur och vad man mäter i den här typen av studier.

  – Teknikutvecklingen och hur vi lever med tekniken har förändrats så snabbt att metoderna har blivit förlegade. Men fortfarande används samma metoder som när man mätte medieanvändning som tv-tittande.

De flesta studier som uttalar sig om kopplingen mellan skärmtid och mental hälsa bygger på självrapporterade data om hur mycket tid man använder. Ofta finns det problem med den typen av data som man måste vara medveten om, påpekar Alexandra Weilenmann. Det handlar inte om att människor ljuger, utan om att det helt enkelt är svårt att uppskatta sin egen tidsanvändning.

  – När det gäller mobilanvändning, finns det studier som visar att de som använder mobilen väldigt mycket, brukar dra ner en aning när de rapporterar. De som använder mobilen väldigt lite, brukar å andra sidan tro att de använder den mer. När det det nu inte fungerar så bra att själv uppskatta omfattningen av sin egen användning, är det problematiskt att nästan alla studier bygger på detta.

Ingen flykt från verkligheten

Ett annat problem är att mångas verklighetsbild präglas av en dikotom föreställning om analogt och digitalt, säger Siri Helle.

  – Det analoga, alltså den fysiska verkligheten, ses som det naturliga och sunda, medan det digitala uppfattas som artificiellt och potentiellt skadligt. Men om vi ser på hur vi påverkas, får vi ett psykiskt välbefinnande även av att umgås på nätet. Den dikotoma föreställningen är kulturellt betingad och stämmer inte.

Jonas Linderoth

Det finns en idé om att man flyr från verkligheten när man sitter vid skärmen och exempelvis spelar spel, tillägger Jonas Linderoth. Men min forskning visar att det inte alls är så. Istället handlar det om att man beger sig till ett annat sammanhang och umgås med sina vänner.

  – Det är viktigt att inte fastna i det fiktiva när man talar om datorspel. Att jämföra med andra sociala sammanhang som fyller en stor roll i vardagen, både på och utanför nätet, är betydligt mer rimligt. Tänk till exempel på dem som ägnar en stor del av fritiden åt att titta på fotboll, segla i skärgården, och så vidare. Allt det här är extremt understuderat. Hela diskussionen om skärmar och spel har en ideologisk och politisk underton.

Numera är gaming disorder en medicinsk diagnos, och det är historiskt intressant, säger Jonas Linderoth. Antagligen är det första gången som en kulturyttring diagnosticeras och ses som en sjukdom.

  – Diagnosen gäller för spel och inte för skärmar i allmänhet. Den handlar inte heller om innehållet, utan om beteendet. Ett kriterium för att få diagnosen är att man måste ha haft symptomen i minst ett år. Här ser jag en risk för att skolor kan börja använda spelberoende som förklaring när det uppstår problem. Det finns också en växande oro bland forskare för diagnoshysteri.

Det finns naturligtvis problem med att spela för mycket, men det det är viktigt att inte överdriva riskerna, menar Ulf Dalquist. För de allra flesta är spelandet inte alls något problem.

  – Spelen kan bli en kompensation om man mår dåligt och inte har några kompisar i den fysiska vardagen. Om man inte får fler kompisar, finns det risk för att det blir en ond spiral och att spelandet slukar allt mer tid. Det finns en hel del forskning som pekar på det. Men det rör kanske en halv eller en procent av de som spelar.

Fånga den vardagliga användningen

Framför allt gäller det att förstå skärmarna i sitt sociala sammanhang i vardagen, säger Alexandra Weilenmann. Det har helt försvunnit i den forskning och den debatt som vi har nu. Hon och hennes kollegor på Institutionen för tillämpad it använder metoder och perspektiv från antropologisk och sociologisk forskning. Det gäller att försöka fånga den vardagliga användningen av den digitala tekniken, inte en efterhandskonstruktion eller en simulation i ett laboratorium.

  – Kopplingen mellan vad som händer på skärmen och vad som händer runt omkring är viktig. Vad händer på den fysiska platsen där man är och vad händer på nätet? Vi kan se att sociala medier inte bara är sociala på nätet, utan också på platsen tillsammans med de människor man är nära. Det blir något som man gör tillsammans.

Det är inte längre meningsfullt att säga att produktion och konsumtion av medier är två separata fenomen, menar Alexandra Weilenmann. När vi tittade på tv satt vi tilbakalutade och blev matade med information och underhållning. Idag skrollar vi kanske på mobilen och chattar med vänner samtidigt som vi tittar på tv. När unga spelar dataspel, nöjer de sig inte med att själva spela, utan vill också se när andra spelar. Många spelar också själva in sitt spelande för att bli delaktiga i det sociala sammanhanget på nätet.

Skärmtid kan vara socialt, något som vi samlas kring

Den digitala medieanvändningen sker inte i ett socialt vacuum, utan i ett socialt sammanhang. Skärmtid kan alltså också vara något vi kan samlas kring. Det blir en naturlig del av vårt umgänge med andra, säger Alexandra Weilenmann.

  – Men det finns förstås de som ändå menar att det här är rätt onödigt och att vi kan göra något bättre av vår tid. Det är finare att läsa en bok än att spela ett spel på telefonen. Det är till och med finare än att chatta med sina vänner. Även om det handlar om medierat socialt umgänge, anses det inte alls ha samma värde som den som sker ansikte mot ansikte. Det är också lättare att ha åsikter om andras beteende än om sitt eget. Det finns i princip inga studier av vuxnas skärmtid och debatten handlar inte heller om den.

Den här mer sociala medieanvändningen är fortfarande vanligare bland unga än bland vuxna, menar Ellen Lindqvist, skolchef på NTI Gymnasiet.

  – För de unga är upplevelserna på skärmen en integrerad del av samvaron när man träffas, medan många vuxna fortfarande sitter och tittra på egen hand. Det kan också leda till att de får en negativ syn. Men de unga sitter inte bara och tittar på sin egen mobil, utan här handlar det om samspel och om att dela med sig av sina upplevelser.

Ellen Lindqvist

På NTI Gymnasiet har man sett att många elever tar de första stegen i sin sociala karriär på nätet. De har tidigare varit isolerade, men kan stegvis komma över sin sociala fobi. Vi behöver ses i den fysiska verkligheten, men det betyder inte att det är dåligt att ha ett stort socialt liv på nätet.

  – Den sociala kontakten är viktig och vi kan förstås inte byta ut samspelet i det fysiska rummet mot en skärm. Men skärmen kan vara ett bra sätt att skapa sociala kontakter. Det betyder inte att skärmarna inte kan problematiseras, men vi kan inte fastna i kritiken. Forskningen visar att det finns en rad positiva effekter med att umgås på nätet. Dessutom är ju alla där. Den som inte är med, riskerar att hamna utanför.

Generellt mobilförbud i skolan är ingen lösning

I skoldebatten lyfts mobilen ofta fram som ett allvarligt ordningsproblem och under nästa år väntas en lag om mobilförbud i klassrummen. Det är en olycklig utveckling, enligt Alexandra Weilenmann.

  – I debatten är det ofta fokus på problem, men i klassrummet är det mer lösningsorienterat. Många lärare tycker inte heller att det är något stort problem, utan det verkar som att det är föräldrar som pushar på.

Mobilen är bara ett problem bland många i skolan. Alexandra Weilenmann tror att den har hamnat i skottlinjen eftersom den är något privat som tas in i skolans värld. Därmed blir den också svårare att styra och att kontrollera. Mobilen kan naturligtvis vara en distraktion i skolan, och det är även eleverna medvetna om. Men jakten på enkla lösningar leder lätt vilse.

  – Det blir en konstruerad skyddad situation med ett generellt mobilförbud. För mig känns det rimligt att skolan ska vara en del av samhället. Därför är det viktigt att eleverna lär sig att hantera mobilen, så att den blir ett stöd istället för ett hinder i skolan. Det är en del av det som ibland kallas digital kompetens.

Det råder ingen tvekan om att en okontrollerad mobilanvändning på lektionstid är dålig, påpekar Ulf Dalquist. Men med en lämplig pedagogik och i passande sammanhang kan den vara till stor nytta.

  – Vi är i regel duktiga på att se till att det finns modern teknik i skolan, men tyvärr är vi mindre bra på att fylla den med ett vettigt innehåll. Om man ser historiskt på medie- och teknikoro, handlar det nästan alltid om nya fenomen som vuxenvärlden inte känner till. Det handlar om en rädsla för det okända och det ser vi tydligt när det gäller mobilen.

NTI Gymnasiet har klara regleringar kring när mobilen ska användas i klassrummet, säger Ellen Lindqvist. Ibland kan mobilen vara ett störningsmoment i undervisningen, men något totalförbud tror hon inte på.

  – Paniklarm löser inte problemet. Istället måste vi närma oss frågan från ett annat håll. Framför allt måste vi vara goda förebilder i skolan när det gäller mobilanvändningen och leva som vi lär. Då blir det lättare att förstår när mobilen passar in i undervisningen och när den blir ett hinder. Vi måste vara kritiskt nyfikna och använda teknik som ger oss oändliga möjligheter i skolan.

Det krävs en nykter syn på teknikanvändningen

Siri Helle påpekar att det är viktigt att ha en nykter syn på teknikanvändningen. Annars finns det risk för att det fattas felaktiga beslut som får negativa konsekvenser.

  – I somras lade en senator i amerikanska kongressen fram ett lagförslag om förbud mot tekniklösningar i sociala medier som riskerar att skapa ett beroende. Hit hör bland annat bottenlös skrollning. Men det är ju en fantastisk funktion, om den används rätt. Vi kan redan se att det pågår en reglering av mediebranschen inifrån, och det tror jag är en bättre väg att gå. Dessutom skulle deras kunskaper kunna komma till nytta i skolan. Tänk om man designade läromedel som eleverna inte vill sluta plugga i, som stänger ute distraktioner och gör det lättare att fokusera på uppgiften!

Vi måste lära oss leva med tekniken

Moralpaniken brukar alltid flytta på sig. Snart är det något annat som står i centrum för uppmärksamheten, säger Alexandra Weilenmann. Dessutom är teknikutvecklingen på väg bort från skärmen. Det är bara en tidsfråga tills vi inte längre behöver skärmar för att kunna interagera med datorer, mobiler och andra digitala enheter. Vi har redan andra typer av gränssnitt, till exempel röststyrda intelligenta assistenter, som fungerar ganska bra. För att kunna förstå och hantera den här utvecklingen, måste vi börja tänka i andra riktningar, avslutar Alexandra Weilenmann.

  – Vi kan inte längre prata om den digitala teknik- och medieanvändningen som ett problem, en riskfaktor som måste begränsas. Nu när den blir alltmer inbäddad i vardagen, måste vi istället lära oss att leva med den, så att vi får bättre upplevelser och en bättre vardag. Vi måste också tänka på de värden som inte handlar om att vara effektiv och produktiv. Det ska vara både hållbart och härligt att leva med tekniken!

Skriva sig till lärande – en pedagogisk modell utan åldersgräns

Skriva sig till lärande – en pedagogisk modell utan åldersgräns

Grundskolorna i Sollentuna kommun arbetar sedan 2011 med den pedagogiska modellen Skriva sig till lärande (STL). Sedan 3 år tillbaka sprids den också på nationell nivå genom Sveriges kommuner och landsting (SKL), både på grund- och gymnasieskolan. Studier visar att STL har goda effekter på språkutveckling och lärande för elever i åk 1-3. Fungerar den även för äldre elever? Vad krävs för att arbetet ska lyckas?

STL förenar pedagogik och teknik

För tio år sedan beslutade Sollentuna kommun att satsa målmedvetet på utvecklingen av digital kompetens genom hela grundskolan för att möta de behov som krävs för att kunna med- och samverka i ett modernt samhälle. Annika Agélii Genlott och Sara Penje, som då var skolutvecklare, tog fram STL som en del av den satsningen. Det rör sig om en vidareutveckling av Arne Tragetons modell Att skriva sig till läsning, som på ett kraftfullt sätt förenar pedagogik och teknik. Eftersom STL visade på goda elevresultat, satsade kommunen på att sprida modellen och därigenom skapa möjligheter att utveckla det professionella lärandet tillsammans med kollegor och skolledare.

Lärare på en av SKL:s STL-utbildningar

STL kopplar samman den pedagogiska användningen av it och digitala medier med nyckelfaktorer som enligt forskningen främjar elevernas språkutveckling och lärande. Den fungerar som en strukturerad process som lärarna fyller med innehåll beroende på ämne, årskurs, grupp samt explicita mål med uppgiften. Modellen vilar på ett sociokulturellt perspektiv och bygger därmed på ett aktivt och synligt lärande där eleverna lär sig tillsammans, berättar Annika Agélii Genlott, som numera är utredare på SKL och doktorand i Informatik vid Handelshögskolan i Örebro.

  – Skriftlig formativ återkoppling och digital interaktion används som hävstång för elevernas lärande. De utvecklar på en och samma gång sin läsförmåga, sitt skrivande och sin digitala kompetens. Det handlar om ett metakognitivt sätt att arbeta, där eleverna hela tiden, utifrån tydligt utpekade mål, analyserar och reflekterar kring sitt eget och sina klasskamraters lärande. STL är också inkluderande, eftersom talsyntes och stavningskontroll är tillgängliga i de webbaserade tjänster som används när eleverna skriver och återkopplar till varandra.

En cirkelmodell med sex steg

STL använder en cirkelmodell med sex steg, som tar avstamp i läroplanens kunskapskrav och centrala innehåll, utvalda av läraren. Nästa steg är att inspirera eleverna och att ge dem de förkunskaper som de behöver för att i ett processorienterat arbetssätt nå målet med uppgiften. I det tredje steget fokuserar eleverna på vilken typ av textgenre som texten de ska skriva utgår från. I svenska kan det handla om ren textgenre, i matematik, kan det vara ett räkneproblem, i NO kan det vara en laborationsrapport, och så vidare. Därefter börjar var och en skriva det första utkastet på sin egen text. 

Under skrivandets gång läser och återkopplar eleverna formativt på varandras texter, för att de ska bli så bra som möjligt. Här är det viktigt att eleverna har en checklista att utgå ifrån, så att de vet vad de ska fokusera på i sin återkoppling. Utan en checklista med målen med uppgiften, finns risken att de bara bedömer det som är enklast att rätta, det vill säga stavning och liknande, och glömmer bort uppbyggnaden av text, användning av begrepp kopplat till området som det handlar om, och så vidare. Under detta delmoment av skrivprocessen skriver även läraren formativ återkoppling till eleverna.

I det femte steget ger läraren sin slutliga återkoppling innan texterna publiceras och föräldrar, syskon och andra intresserade kan ta del av den färdiga texten. Allra sist gör läraren en formativ bedömning av varje elevs lärande och av gruppen som helhet. Här ingår en analys av vad i undervisningsprocessen som kan förbättras eller förändras. 

För att eleverna ska kunna återkoppla på ett bra sätt, måste de ha samma glasögon och samma mål som läraren. Det förutsätter att de får hjälp med att förstå uppgiften och att det ges tydliga instruktioner om vad återkopplingen ska rikta in sig på, säger Annika Agélii Genlott.

  – Om elever får lära sig att formativt återkoppla på kompisarnas utkast, blir de efterhand sylvassa! De förstår snabbt att hela tiden ha målet för uppgiften i sikte och hur de ska kunna återkoppla på ett sätt så att kompisen leds mot målet Detta innebär att de i samma stund som de formulerar återkopplingen blir uppmärksamma på sin egen process, ett slags metakognitivt lärande. De lär sig också att använda återkopplingen de får och det har visat sig att de efterfrågar den de gånger som de inte får den.

Eleverna blir ofta till och med vassare än läraren. Men det är viktigt att återkopplingen är skriftlig.

  – Det krävs mer för att uttrycka sig skriftligt än muntligt. Man behöver helt enkelt bli mer stringent i sina tankar för att kunna förklara det skriftligt. Det går att koppla till uttrycket ”det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda”. Därför måste eleverna träna på att tänka igenom vad de vill uttrycka för att sedan kunna skriva det på ett sätt så att mottagaren förstår.

Annika Agélii Genlott

I teorin skulle STL även kunna användas utan digitala verktyg, eftersom modellen bygger på forskning om hur vi lär oss bäst och inte är beroende av en viss teknik. Men i praktiken blir det en helt annan sak, och kan då inte kallas för STL, påpekar Annika Agélii Genlott.

  – Modellen bygger på att eleverna ska revidera sina texter tills de blir rackarns bra. De ska med hjälp av återkopplingen skriva om och utveckla i ett flertal steg. Det fungerar inte alls om man sitter med papper och denna. Det blir alldeles för jobbigt. Dessutom riskerar läraren att tappa de elever som behöver stöd av talsyntes och stavningskontroll.

Forskning pågår kring arbetet med SKL i Sollentuna

Annika Agélii Genlott analyserar sedan flera år tillbaka det övergripande arbetet med STL i Sollentuna tillsammans med Åke Grönlund, som är professor i Informatik vid Handelshögskolan i Örebro. Studierna ingår i hennes doktoravhandling, som beräknas bli klar under nästa år.

Alla studier som har gjorts på elever är inriktade på årskurs 1-3. De visar att elever som arbetar enligt den här modellen utvecklar sin läsförmåga och förbättrar sina resultat i svenska, engelska och matematik. Av studierna framgår också att de elever som presterar lägst och har svårt att nå målen, presterar bättre än vid traditionell undervisning.

  – Det hade varit bra om vi hade kunnat följa de elever som vi studerade till och med årskurs 9, men då fanns det inte tillräckligt många STL-kunniga lärare i högre årskurser. Eleverna kunde alltså inte få STL-utbildade lärare genom hela grundskolan. Vi började med lärare i årskurs 1-3 och efterhand spred vi modellen vidare. Våra erfarenheter visar tydligt att modellen leder till stora förbättringar och i Sollentuna arbetar numera lärare på alla nivåer i grundskolan med STL. Men här behövs förstås mer forskning.

Även om det bara finns forskning på yngre elever, går modellen att använda i alla åldrar i skolan, vilket gjorts i flera kommuner. Dessutom fungerar den även bra för vuxna, konstaterar Annika Agélii Genlott.

  – När lärare lär sig att undervisa med STL, analyserar de sin egen och sina kollegors lektionsplanering och genomförande och ger formativ återkoppling åt varandra. Det får dem att reflektera kring sitt eget och varandras lärande och det hjälper dem att utveckla sin förståelse och att hela tiden utveckla och förbättra sin undervisning.

SKL fortbildar lärare från hela Sverige i STL

SKL genomför sedan 2015 en satsning på att fortbilda lärare i STL. Varje höst anordnas en utbildning som sträcker sig över ett helt läsår, bygger på blended learning och är öppen att söka för alla lärare i hela Sverige. Kursdeltagarna träffas i Stockholm vid tre tillfällen och resterande träffar och all annan kommunikation sker över nätet. I år deltar 120 lärare i två olika grupper.

Cecilia Gustafsson

Från och med det här läsåret hjälper SKL även kommunala huvudmän som vill genomföra utbildningen på egen hand. I januari startade Göteborgs stad, Lindesbergs kommun och Region Kronoberg egna kurser och i augusti kom Region Gotland samt Karlstads och Falköpings kommun igång, säger Cecilia Gustafsson, som är förvaltningsledare för STL på SKL.

  – SKL står till tjänst med kursmaterial som kan användas under kursen och ger olika former av hjälp och stöd under genomförandet. Vi hjälper bland annat till med att formulera utbildningsmål, ger råd om hur många deltagare som är lämpligt och vägleder om hur man bäst informerar om STL. Vi kommer även på besök och håller inspirationsföreläsningar.

Tänk på att förankra i hela styrkedjan

Det är avgörande att arbetet med STL är väl förankrat i hela styrkedjan när man arbetar kommun-  och regionövergripande, från beslutsfattare och förvaltning till rektorer och lärare. Om någon av länkarna brister, är risken stor att allt rinner ut i sanden. Därför måste man verkligen se till att alla är med och att man är överens om att den här modellen ska användas i undervisningen.

Ibland är det lärare som är tveksamma till STL. De flesta av dem som är det, undervisar i ämnen som inte är traditionella skrivämnen. De kan kan därför känna att det blir alltför teoretiskt eller konstruerat om eleverna ska ägna tid åt att skriva och att återkoppla till varandras texter, säger Cecilia Gustafsson.

  – Men eleverna ska förstås inte bara skriva långa faktatexter eller berättande texter. Läraren behöver hitta texttyper som passar i ämnet och som kan hjälpa eleverna att reflektera kring sitt lärande. I matematik kan det handla om att skriva korta, förklarande texter. Det gäller att se möjligheterna. Samtidigt är det viktigt att inse att STL inte är en universalmodell som ska användas hela tiden. Eleverna ska arbeta med skrivutveckling när det behövs och det kan tillföra något. Läraren har det pedagogiska ledarskapet i klassrummet och ska utgå från det.

Pilotgrupp med gymnasielärare i Göteborg

I januari startade Centrum för skolutveckling i Göteborgs stad sin första STL-utbildning för lärare i för- och grundskolan. Efter sommarlovet startade en ny omgång, och den här gången har man även en pilotgrupp med gymnasielärare. I september var Cecilia Gustafsson i Göteborg och besökte gruppen.

  – Jag tror att det kommer att fungera väldigt bra, men eftersom det än så länge är få som har arbetat med STL i gymnasieskolan, så finns det inte många konkreta exempel på hur man kan arbeta. Men det kändes väldigt hoppfullt när jag träffade lärarna. Många har inte arbetat särskilt mycket med strukturerad återkoppling tidigare. De såg det som en intressant möjlighet att utveckla sin egen undervisning och sina elevers lärande.

Cecilia Gustafsson med STL-handledare i Göteborg

Tio gymnasielärare är med i den andra omgången i Göteborg, tillsammans med ett fyrtiotal lärare från för- och grundskolan. Lärarna träffas totalt nio gånger under läsåret, men det är mellan träffarna som det egentliga arbetet sker, säger Helen Henriksson utvecklingsledare på Center för skolutveckling.

  – Lärarna ska planera och genomföra lektioner där de arbetar med STL. De ska också göra en kritisk analys av sin egen undervisning och ge återkoppling på sina kollegors analyser. Det är något som vi lärare inte alls är vana vid. Nu måste de reflektera kring hur det gick, varför det blev så och vad som behöver ändras. Därefter lämnar de sin analys vidare till kurskamraterna, som ger en återkoppling som de sedan ska använda när de arbetar vidare med sin undervisning. Det här är ett långsiktigt arbete som tar tid.

Lärare behöver ges förutsättningar för utvärdering och reflektion

När läraren planerar sin undervisning, måste hen noggrant tänka igenom vad eleverna ska fokusera på för att de ska kunna ge en återkoppling som klasskamraterna har nytta av. Det är väldigt tidskrävande och förutsätter ofta att de får någon form av stöd, till exempel en matris som leder dem rätt. Läraren ska gå framåt i små steg, testa sig fram och försöka hitta sätt som sätter eleverna på rätt väg.

Helen Henriksson

  – Lärare måste tänka om för att kunna utveckla och förändra sin undervisning. Om det blir tydligt att vissa sätt att arbeta gör att eleverna lär sig bättre, finns en utgångspunkt och en riktning för det fortsatta arbetet. Men det kan ta lång tid innan polletten trillar ner, så det gäller att ha tålamod. Det gäller att tro på modellen och att fortsätta att jobba med den.

Att enbart förändra sättet att undervisa räcker inte. Det handlar om att nå fram till en mer genomgripande förändring som innebär att lärarens tankar och perspektiv på undervisning, lärande och kunskap förändras. En sådan förändring sker långsamt, tar tid och kräver att man ständigt utvärderar sin undervisning och gradvis genomför de ändringar som behövs. För att det ska bli möjligt, måste skolan ge sina lärare den tid de behöver för sitt analysarbete. Annars finns det risk för att förändringsarbetet bara fungerar under kursen och att lärarna sedan faller tillbaka till sitt vanliga sätt att arbeta, säger Helen Henriksson.

  – Här gäller det att forcera det motstånd som finns mot förändringsarbete och att påverka verksamhetskulturen på skolan. Strukturer som möjliggör och underlättar utveckling och förändring behöver byggas. Annars är det inte någon mening med att satsa på fortbildning i nya modeller för undervisningen.

Det behövs stödjande strukturer som underlättar utveckling och förändring

Hela styrkedjan måste vara med för att det här ska fungera. Därför är det nödvändigt att diskutera med beslutsfattare, områdeschefer, rektorer och lärare, så att alla verkligen förstår varför vi väljer att arbeta med den här modellen, tillägger Helen Henriksson.

  – Kanske borde vi satsa på en STL-utbildming för ledare? Hur skulle en sådan kunna se ut? Vad behöver en ledare egentligen förstå av STL för att kunna fatta beslut som stödjer utvecklingen? Dessutom vore det intressant att se STL användas på lärarutbildningen. Det är en modell som underlättar digitaliseringen och kan fungera som en röd tråd genom hela utbildningen.

Den stora, övergripande frågan är vad som krävs för att skolans verksamhet ska kunna följa med i samhällsutvecklingen, konstaterar Annika Agélii Genlott. Det är verkligen en tuff utmaning och ställer krav på att organisationen är flexibel och kan anpassa sig. En viktig del är att möjliggöra lärares professionella kollegiala lärande och att skapa strukturer och modeller som gör det lättare att hitta nya vägar för kontinuerlig utveckling och förbättring av undervisningen.

Den stora förändringen med STL är att lärare både lär sig att använda it och digitala medier på ett målmedvetet sätt i sin undervisning och att de tränas i att ständigt utveckla och förbättra arbetet tillsammans med eleverna, avslutar Annika Agélii Genlott.

  – Hur kan jag förbättra min undervisning? Vad kan jag göra annorlunda? Varför är det viktigt? Detta är frågor som läraren ständigt måste ställa sig. Det rör sig om en utveckling av lärarens arbete som egentligen inte har något slut. Det är absolut nödvändigt för att skolan fortsatt ska vara aktuell och kunna ge eleverna den bästa utbildningen och förberedelse inför den samtid de ska leva och verka i under hela sitt liv.

Att lära för framtiden i ett digitaliserat samhälle

Att lära för framtiden i ett digitaliserat samhälle

26-27 augusti arrangerade Argentinas utbildningsdepartement en konferens i Buenos Aires om villkoren för utbildning och lärande i ett alltmer digitaliserat samhälle. Konferensen vände sig till skolledare och lärare i Argentina, och man hade bjudit in internationella gäster för att vidga perspektiven. Peter Karlberg, undervisningsråd på Skolverket, deltog från Sverige.

Likvärdiga möjligheter till adekvat digital kompetens

På konferensen presenterades ett ramverk för skolans digtalisering som nu ska implementeras i den argentinska grundskolan. Argentina är en federation av 23 provinser och den oberoende staden Buenos Aires, som alla har sina egna läroplaner. Men ramverket är nationellt och ska införas och tillämpas i hela landet, berättar Peter Karlberg.

  – Argentinas ramverk skiljer sig inte särskilt mycket från hur man tänker och gör i många andra länder just nu. I grunden handlar det om att ge riktlinjer för skolans digitalisering och att försöka säkra att alla elever ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig adekvata kunskaper och färdigheter. Samhället förändras av den digitala utvecklingen och skolan måste hänga med för att kunna ge eleverna förutsättningar att hantera livet och tillvaron.

Det gäller att dra nytta av digitaliseringen i undervisningen

Under konferensen lanserades också Beijing Consensus on AI and Education, en vägledning från Unesco som beskriver hur artificiell intelligens kan användas i undervisningen för att uppnå utbildningsmålen i FN:s Agenda 2030. Totalt innehåller Agenda 2030 17 olika delmål för en hållbar global samhällsutveckling, och behovet av utbildning betonas i samtliga. Det finns även ett särskilt delmål om att säkerställa allas rätt till en god utbildning och ett livslångt lärande.

Beijing Consensus on AI and Education arbetades fram på en internationell konferens som Unesco arrangerade i Peking i maj, med deltagare från 105 medlemsländer, en rad olika FN-organ samt representanter för civilsamhälle, ekonomi och näringsliv. Den bygger vidare på Quingdao-deklarationen från 2015, där Unescos medlemsländer förbinder sig att använda modern teknik för att förverkliga delmålet om utbildning för alla.

I vägledningen betonas att de digitala möjligheterna ska stärka elevernas lärande och komplettera lärarens arbete. Läraren ska inte ersättas av tekniken, utan lära sig att dra nytta av den för att förbättra sin undervisning. Det är också viktigt att eleverna får en övergripande förståelse av hur den digitala tekniken fungerar och utvecklar de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som de behöver i morgondagens samhälle.

Programmering och datalogiskt tänkande i skolan

Argentina är intresserade av att veta mer om hur andra länder gör inom det här området. De vill framför allt veta mer om hur programmering och datalogiskt tänkande hanteras i undervisningen, säger Peter Karlberg.

  – Både vi på Skolverket och myndigheterna i Finland och England var i kontakt med Argentinas utbildningsdepartement när de tog fram ramverket. Nu blev vi inbjudna för att i en paneldebatt berätta mer om vad vi gör och hur det går med arbetet. I Sverige och Finland tänker vi på liknande sätt och har infört programmering som en del av olika ämnen, bland annat matematik, teknik och slöjd. England har istället infört två separata ämnen. Det ena – Computing – är teoretiskt och har sin grund i datavetenskapen. Det andra – Design and technology – är mer praktiskt inriktat.

På konferensen berättade Peter Karlberg om Skolverkets satsningar på att kompetensutveckla lärare i programmering, datalogiskt tänkande och digitalt skapande. Allt det här är nytt för de allra flesta lärare och det krävs därför ganska omfattande stödinsatser för att det ska fungera. Inte minst är det viktigt att Skolverket närmar sig huvudmännen mer, eftersom de adresseras så tydligt i den nationella strategin för skolans digitalisering.

  – I nuläget är det svårt att säga hur det går, eftersom förändringarna inte slår igenom direkt. Vi kommer att utvärdera satsningarna efterhand, men det är en ganska komplicerad uppgift. Det handlar inte bara om att få grepp om vad man gör på skolorna, utan också i vilken omfattning och på vilka sätt man för in programmering i matematik- och teknikundervisningen. Det blir också viktigt att få en mer samlad bild av hur elevernas digitala kompetens utvecklas i skolan.

Skolan och den digitala samhällsutvecklingen

Peter Karlberg deltog också i en workshop som handlade om vad skolan ska göra för att möta teknikutvecklingen och samhällsförändringarna under de kommande 30 åren. Vad behöver eleverna lära sig? Vilka krav ställer det på skolan och på undervisningen?

  – Idag pratar vi mycket om AI, men om fem år kommer något annat som följer på den utvecklingen att vara högst på dagordningen – och så kommer det att fortsätta. Det viktiga är att stärka eleverna som medborgare och att utveckla deras förståelse av hur den digitala världen fungerar. Så tänker vi i Sverige kring programmeringen i skolan. Den digitala tekniken är inte någon mystisk kraft som inte kan påverkas, utan det är alltid människor som utformar tekniken och hur den används. Det betyder att allt kan förändras, men det förutsätter att man förstår hur tekniken fungerar och vad som är möjligt att göra.

Standardisering – en “killer app” för skolans digitalisering

Standardisering – en “killer app” för skolans digitalisering

Digitaliseringen skapar förutsättningar för en datadriven utveckling av skolans undervisning och administration, både lokalt och nationellt. Men det förutsätter att det finns gemensamma standarder för bearbetning, analys och presentation av alla relevanta data. Just nu pågår två parallella projekt som ska göra det här möjligt.

Det behövs ett samlat grepp

Under arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan för skolans digitalisering blev det tydligt att det finns stora mängder data om elevernas lärande som inte används på ett strategiskt sätt i utvecklingsarbetet. Detsamma gäller för skolans verksamhetsdata, alltifrån scheman, klassorganisation och betyg till frånvaro och skolskjutsar. Avsaknaden av öppna standarder och en enhetlig struktur för hur data organiseras gör att de olika verksamhetssystemen inte kan kommunicera med varandra, konstaterar Jannie Jeppesen, vd för Swedish Edtech Industry.

  – Det behövs ett samlat grepp för att ta fram standarder som möjliggör interoperabilitet mellan alla de system som används. Nu dras skolan med tidsödande och kostsamma informationsflöden genom hela värdekedjan och det går inte att automatisera processerna. Tyvärr hör skolan till de mer omogna sektorerna när det gäller att använda data som strategisk resurs. Det måste vi ändra på!

En genomförbarhetsstudie presenteras i oktober

Swedish Edtech Industry har därför tillsammans med RISE, Lidingö stad och Linköpings universitet tagit initiativ till en genomförbarhetsstudie som finansieras av Vinnova. I oktober publiceras en sammanfattande rapport som skrivs av RISE.

Syftet är att identifiera områden som kan förbättras för att utöka mängden datadrivna processer. Rapporten kommer att beskriva hur ekosystemet ser ut idag, förklara vad som saknas och ge förslag på vad som behöver göras för att lösa problemen, säger Jannie Jeppesen.

Jannie Jeppesen

  – Det handlar om att kartlägga vilka verksamhetsdata som behöver standardiseras och att ge en bild av vilka effekter det kan få för skolans verksamhetsutveckling om vi skapar interoperabilitet mellan de olika systemen. Den här typen av överblick har inte funnits tidigare, och det är ett viktigt steg framåt.

SS 12000 – gränssnitt för informationsutbyte

Parallellt med den här studien arbetar en arbetsgrupp inom TK 450 på SIS, en teknisk kommitté som är inriktad mot it-standarder för lärande, med att ta fram version 2 av SS 12000, gränssnitt för informationsutbyte mellan verksamheter i skolan. Man samverkar med ett antal leverantörer av datasystem, flera skolhuvudmän samt med föreningen Sambruk och med Skolverket, berättar Palle Girgensohn, som leder arbetsgruppen.

  – Vårt arbete går ut på att skapa ett gemensamt språk och en gemensam modell för hur skolans information hänger ihop och hur olika processer är beroende av varandra. Det handlar inte om att ta fram någon teknisk tjänst, utan om att nå en överenskommelse kring hur de olika systemen ska förstå och prata med varandra. Vi vill skapa en långsiktig och hållbar lösning. Därför är det viktigt med en bred samverkan och att arbetet är förankrat hos Sambruk och hos Skolverket.

Ett tydligt och enhetligt sätt att koppla samman olika system

Den första versionen av SS 12000 blev klar i början av förra året, men den är betydligt mer begränsad än den version som kommittén arbetar med nu. Här handlade det enbart om att fram en standard för schemaläggning. Det var först och främst ett koncepttest, där man byggde en tydlig och robust överföringsmodell som var enkel att implementera. Version 2 ska bli en mer komplett modell, och den kommer att vara mellan tre och fyra gånger så stor som den första.

  – Modellen ska vara som en karta över alla processer i skolans olika it-baserade verksamheter. Bland annat kommer det att finnas stöd för kommunikation mellan processerna för elevregister, schemaläggning, betyg, lärplattformar, läromedel och det pedagogiska genomförandet i klassrummet. Modellen kommer att visa ett tydligt och enhetligt sätt att koppla ihop alla de olika systemen.

En genomarbetad standard är nödvändig

Detta kommer att innebära att systemen fungerar bättre, att de har mer korrekt information – och att administration av användarkonton och grupper i olika system blir ett minne blott. Single sign-on, det vill säga en gemensam inloggning till alla system, kommer att gälla framöver.

Palle Girgensohn

Det pågående arbetet med att införa digitala nationella prov 2022 fungerar som en hävstång för arbetet. För att administrationen av proven ska kunna underlättas, är det nödvändigt att de system som behöver användas kan kommunicera med varandra och utbyta information på ett smidigt sätt. Annars blir det så gott som omöjligt att genomföra, säger Palle Girgensohn.

  – SS 12000 kan bli en “killer app” för det fortsatta arbetet med skolans digitalisering.  Utan en genomarbetad standard, som alla som berörs är överens om, kommer skolans digitalisering inte att få den effekt som man strävar efter.

SS 12000 kommer att öppna upp för en marknad för mindre, specialiserade tjänster som vänder sig till skolan, menar Palle Girgensohn. Idag måste de här tjänsterna integreras med mängder med system och risken är att det upplevs som alltför komplicerat. Med SS 12000 blir det mer som plug and play.

Det gäller att standarden implementeras

Den stora utmaningen framöver är att se till att alla leverantörer verkligen implementerar standarden i sina system och att skolhuvudmännen kräver detta när de upphandlar, säger Palle Girgensohn.

  – Implementation är det viktigaste! För att lyckas med det, gäller det att visa nyttan och att synliggöra hur standardiseringen skapar skillnad i skolan och gör vardagens alla sysslor enklare att hantera. Min förhoppning och vision är att SS 12000 börjar användas på bred front, att den “sätter sig” i skolan och att företag börjar utveckla specialiserade tjänster som underlättar lärares arbete. De ska kunna ägna sin tid åt undervisning och elevers lärande istället för att bråka med olika system som hanterar information.

Skoltoaletten blev en trygg miljö med hjälp av sensorstyrda upplevelser

Skoltoaletten blev en trygg miljö med hjälp av sensorstyrda upplevelser

Undersökningar visar att många elever undviker att gå på toaletten i skolan. Det beror bland annat på att de upplever en brist på avskildhet och att toaletterna ofta är ofräscha. Att inte gå på toaletten när man behöver kan påverka hälsan negativt. RISE ICT Interactive Piteå har tillsammans med arkitektbyrån Nordmark & Nordmark genomfört innovationsprojektet Frizon, där de utforskade hur miljön kan förbättras med hjälp av design och digital teknik.

Arbete med tillämpad forskning i små och medelstora företag

Frizon ingår i DesignIT, ett treårigt strukturfondsprojekt som RISE ICT Interactive Piteå har arbetat med sedan 2017. Det övergripande målet är att fler små och medelstora företag i regionen ska få kunskap och erfarenhet av att arbeta med innovation och design i samverkan med en forskningsaktör.

Mer konkret handlar det om att ge företag möjlighet att utveckla sina kunskaper inom interaktionsdesign och användarcentrerad utveckling. De får nya, skarpa verktyg att använda i sin verksamhet som stärker deras konkurrenskraft. DesignIT ger också ett bidrag till skapandet av en region med starka forskningsinstitut som samverkar med näringslivet, berättar Elin Hollström, projektledare på RISE ICT Interactive Piteå.

  –  I DesignIT har vi arbetat med flera innovationsprojekt som har koppling till skolan, både på högstadiet och i gymnasiet. Här har elever och lärare på olika sätt blivit delaktiga i medskapande processer.

Utveckla en lugn och trygg toalettmiljö i skolan

I innovationsprojektet Frizon fungerade Manhemsskolan i Kalix, en 7-9-skola med knappt 500 elever, som testbädd för en prototyp. Arkitektbyrån Nordmark & Nordmark var partner i projektet. De ville lära sig mer om hur ljud, bilder och dofter kan användas för att förstärka upplevelser, ändra beteenden och skapa bättre trivsel i offentliga miljöer. Manhemsskolan bidrog med kunskap om skolans behov och utmaningar och stod till tjänst med lokaler.

Det finns flera platser på en skola som elever ofta upplever som stökiga och otrygga. Hit hör till exempel omklädningsrum, matsal och toalett. Efter samtal med eleverna bestämde man sig för att utveckla miljön i och i närheten av toaletten.

Missnöje med toaletten är ett vanligt problem i den svenska skolan, som det är viktigt att lösa. Undersökningar har visat att sju av tio elever inte använder toaletten under skoldagen, säger Elin Hollström. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom det både stör koncentrationen och kan orsaka en rad olika medicinska besvär, till exempel inkontinens eller irritation i urinblåsan.

  – Många pekade på att toaletten är ofräsch och att det ibland saknas tvål och toalettpapper. Därför låter de helst bli att gå dit, om det går. Det är också en stimmig miljö utanför som gör att de känner sig otrygga. Flera nämnde att de vill kunna gå in och ut ur toaletten utan att det uppmärksammas och att de vill kunna vara därinne i lugn och ro utan att någon rycker i dörren.

Tänka kreativt kring rum och ytor

I Frizon utgick man från existerande forskning för att hitta vägen framåt. Hur är det möjligt att skapa en trevligare toalettmiljö i skolan? Vad finns det för lösningar som är skalbara och som har en rimlig kostnad? Nästa steg blev att ta avstamp i Nordmarks & Nordmarks erfarenheter: att tänka kreativt kring rum och ytor, säger Elin Hollström.

Maskerande ljud inne på toaletten.

  – Det var uppenbart att vi behövde hitta lösningar både i och utanför toaletten för att kunna möta elevernas behov av trygghet och integritet. Vi använde sensorer för att automatiskt aktivera olika naturljud som kunde bidra till att skapa en trygg och trevlig miljö. Inne på toaletten hörs ljudet från en brusande älv när någon går in. Det har en tillräckligt hög bandbredd för att täcka andra ljud. Utanför toaletten hörs ljudet av en surrande humla – ett ljud som är tillräckligt irriterande för att eleverna ska gå vidare och inte stå kvar i närheten av toalettdörren.

Naturen ska flöda in i skolan

Bänkarna som stod precis utanför toaletterna flyttades längre bort för att skapa en frizon. Alldeles i närheten av toaletten finns ett trapphus. Där monterades sensorer och högtalare som aktiverar fågelljud för att avleda och skapa större trivsel. Det ska kännas som att ljudet kommer utifrån och eleverna ska uppleva att naturen flödar in i skolan, säger Elin Hollström.

Avledande ljud utanför toaletten.

  – Det finns forskning som visar att vistelse i naturen har positiva effekter på oss människor, både emotionellt, kognitivt och fysiskt. Ibland talar man om “the biophilia effect”. Men det är inte nödvändigt att gå ut i naturen. Effekterna kan även uppstå om vi hör ljud, ser bilder eller känner dofter från naturen när vi är inomhus.

Utanför toaletten satte man upp en fototapet med en bild på en skog och en sol som skiner igenom. Det sägs ha en lugnande effekt, och många elever gav spontant positiva kommentarer när den sattes upp.

Inne på toaletten är det en tapet med en abstrakt bild av vatten på vardera sidan om toalettstolen. Syftet är att förstärka ljudet från älven genom att använda visuella element. En doft från en generisk oljeblandning, som aktiveras av sensorerna, används för att maskera andra, oönskade dofter.

  – Vi tog fram en prototyp för att testa om våra idéer kunde bidra till att skapa mer trygghet och trivsel. Arkitekten från Nordmark & Nordmark lärde sig mer om att arbeta tillsammans med användarna och fick konstruktiv återkoppling på sina lösningar. Tillsammans skapade vi en helhetsupplevelse som även får eleverna att känna att någon tänker på deras vardag i skolan och att de problem som finns i deras arbetsmiljö tas på allvar.

Dags att summera och se framåt

Snart är det dags för RISE ICT Interactive Piteå att ge en sammanfattande presentation av Frizon för Nordmark & Nordmark. De har bara arbetat tillsammans med en arkitekt, så det är viktigt att träffa hela byrån för att förmedla erfarenheter och kunskaper. Här finns det mycket som de kan ha nytta av i sin verksamhet. Detsamma gäller för Manhemsskolan. I början av läsåret arrangeras ett seminarium för skolans personal, som kan ge viktiga idéer för det fortsatta arbetet med att förbättra elevernas arbetsmiljö i skolan.

Projektet på Manhemsskolan är avslutat, men det vore spännande att se vilka långsiktiga effekter som den här typen av lösning kan ge, konstaterar Elin Hollström.

  – Vad är viktigt att tänka på? Kan effekten mätas kvantitativt eller krävs det en kvalitativ undersökning? Känner eleverna sig tryggare? Blir det fräschare? Här finns det mycket att arbeta vidare med! Vi hoppas att vi kan fortsätta med Frizon i andra sammanhang än i skolan och kanske också ta fram permanenta lösningar. Det gäller förstås även för DesignIT, som börjar närma sig sitt slut. Vi vill gärna arbeta tillsammans med näringsliv och offentlig sektor i regionen för att hitta kreativa lösningar på vardagsproblem med hjälp av tillämpad forskning och modern teknik!

Forskarintervjuer från Learning Forum 2018: Marcus Nygren

Forskarintervjuer från Learning Forum 2018: Marcus Nygren

Marcus Nygren är medgrundare, vice vd och teknikchef på Edvira, ett företag i Norrköping med en samhällsförbättrande ambition, som arbetar på kommunnivå med programmering för lärare. Ett avgörande mål för verksamheten är att underlätta för landets kommuner att uppfylla lärandemålen i programmering på sätt som stärker flickors och minoriteters teknikintresse.

Marcus Nygren och hans kollegor följer med i aktuell forskning och testar den beskrivna metodiken i olika undervisningssituationer för att se om de gör någon skillnad när det gäller teknikintresset. Eftersom andelen kvinnor i it-relaterade yrken har sjunkit sedan 1980-talet, är det viktigt att lärare är medvetna om jämställdhetsaspekten när de undervisar i programmering, menar Marcus Nygren. Den rådande föreställningen är fortfarande att programmerare är ett yrke för män och därför premieras ofta pojkar i undervisningen, tillägger han.

Accentures rapport Cracking the Gender Code (2016), som bygger på ett samarbete med den ideella organisationen Girls Who Code i USA, lyfter fram faktorer som gör störst skillnad för flickors teknikintresse på olika  undervisningsnivåer. På låg- och mellanstadiet handlar det om att arbeta med programmering i undervisningen och att skapa positiva attityder och förhållningssätt. Det är viktigt att läraren är inspirerande och lyfter fram att programmering både är för pojkar och för flickor. På högstadiet och i gymnasieskolan gäller det att fortsätta arbeta med programmering i undervisningen, så att de positiva attityderna bibehålls och stärks.

Edvira har använt den metodik som beskrivs i Cracking the Gender Code på sina sommarläger för barn och ungdomar, och konstaterar att den fungerar utmärkt. Den väcker teknikintresset hos båda könen, men fungerar särskilt väl för flickor.

Marcus Nygren rekommenderar lärare på landets skolor att läsa rapporten och att använda den som utgångspunkt när undervisningen i programmering ska utformas.

Forskarintervjuer från Learning Forum 2018: Lars-Åke Nordén

Forskarintervjuer från Learning Forum 2018: Lars-Åke Nordén

Lars- Åke Nordén arbetar som ämnesdidaktisk forskare inom datavetenskapens didaktik på Institutionen för informationsteknologi, avdelningen för datorteknik, vid Uppsala Universitet. Han intresserar sig i sin forskning  för vad som händer när en yrkeskategori, exempelvis lärare, får veta att de måste skaffa sig nya kompetenser, till exempel digitala kompetenser, eftersom de behöver det i sin yrkespraktik. Hur bygger de upp de här kompetenserna? Hur förändras deras förhållningssätt? Vilka värderingar har de?

Forskning visar att lärares värderingar och förhållningssätt ofta överförs till eleverna och har en relation till deras lärande. Därför är det viktigt att lärare har ett sunt och realistiskt förhållningssätt till området, konstaterar Lars-Åke Nordén. En lärare som känner sig trygg i ett ämnesområde har en större benägenhet att påverka elevernas lärande positivt.

Om skolan får kunskap om hur man bygger upp självskattning och hur man stärker lärares ämnesidentitet inom det digitala området, kan det påverka vilken typ av kompetensutveckling man satsar på och vilka undervisningsformer som används. Det finns en väldigt stark koppling mellan det här och lärares praktik, både i termer av undervisning och kompetensutveckling, säger Lars-Åke Nordén.

Många lärare har både en tendens att underskatta sin egen initiala kompetens inom det digitala området och att problematisera den. Om man lyckas avdramatisera det här och skapar en medvetenhet hos lärare om att de faktiskt redan kan väldigt mycket, så påverkar det deras självskattning, självbild och undervisning positivt, menar Lars-Åke Nordén.