Dag: 12 september, 2018

Vad krävs för att skolbiblioteket ska bli en pedagogisk resurs?

Vad krävs för att skolbiblioteket ska bli en pedagogisk resurs?

Skolbiblioteket är en viktig del av arbetet med skolans digitalisering och utvecklingen av elevernas digitala kompetens. Det förutsätter att skolbiblioteket ses som en pedagogisk resurs och att det finns en fungerande samverkan mellan skolbibliotekarie och lärare. Lidingö stad hör till de kommuner som nu börjar ta tag i detta på ett systematiskt sätt. Erfarenheterna pekar både på utmaningar och möjligheter.

Alla elever på grund- och gymnasieskolan ska enligt skollagen ha tillgång till skolbibliotek som en del av den pedagogiska verksamheten och som ett stöd för sitt lärande. De reviderade läroplanerna för grund- och gymnasieskolan, som trädde i kraft 1 juli, förtydligar kravet: Skolbiblioteket ska bidra till att stärka elevernas språkliga förmåga och utveckla deras digitala kompetens. Men ingenstans ges en definition av hur verksamheten ska bedrivas och hur bemanningen ska se ut.

Trots att skollagens skrivning om skolbibliotek gäller sedan 2011, återstår fortfarande mycket att göra. Den senaste statistiken från Kungliga biblioteket visar till exempel att det bara är drygt hälften av landets 1.4 miljoner elever som har tillgång till ett skolbibliotek med ungefär 20 timmars bemanning per vecka. 20 timmar ses som ett minimum för att skolbibliotekets pedagogiska verksamhet ska fungera på ett bra sätt.

Skolinspektionen pekar på flera brister i sina kvalitetsgranskningar av olika ämnen. Ibland saknas skolbibliotek helt på skolan. Det kan också handla om att rektor inte ger tillräckliga resurser eller att att skolan inte har anställt någon utbildad bibliotekarie. Ofta är skolbiblioteket inte synliggjort som en pedagogisk resurs och på många håll brister det i samverkan mellan lärare och skolbibliotekarie.

Det behövs konkreta insatser från statligt håll

I juni presenterade Skolinspektionen sin första kvalitetsgranskning av skolbibliotek som en pedagogisk resurs. Här tar man upp samma typ av brister som konstaterats i ämnesgranskningarna. Den generella slutsatsen är att det krävs direkta insatser för att skolbiblioteket verkligen ska bli en integrerad del i skolans undervisning. Rektor måste ta ett större ansvar och utvecklingen av skolbibliotekets verksamhet ska ses som en viktig del av det systematiska kvalitetsarbetet. Det är också tydligt att kompetensen kring hur skolbibliotek kan stödja elevernas lärande och övriga utveckling behöver höjas bland skolledare och lärare.

Kungliga biblioteket arbetar sedan 2015 med att ta fram en nationell strategi för hela biblioteksområdet. Det första utkastet lades fram i början av maj och det färdiga resultatet ska presenteras för regeringen i mars nästa år. Här bygger man bland annat vidare på resonemang och slutsatser i den omvärldsrapport som kom i september förra året, där skolbiblioteket har ett eget kapitel.

I utkastet slås fast att skolbiblioteket är ett ansvarsområde för såväl myndigheter som skolhuvudmän och rektorer. Med andra ord krävs insatser och åtgärder från flera olika håll för att skolbiblioteket ska fungera som det är tänkt i styrdokumenten.

I Läsdelegationens betänkande, som kom i slutet av juni, föreslås att skolbibliotekets verksamhet ska definieras på förordningsnivå och att skolbibliotekets bemanning ska utredas.

Översyn av skolbiblioteken i Lidingö stad

Lidingö stad är redan igång med digitaliseringen av skolan och nu vill man få med skolbiblioteket i det arbetet. Nyligen genomfördes därför en översyn av hur skolbiblioteksverksamheten ser ut på de kommunala skolorna. Det fanns ett behov av att ta reda på hur det faktiskt ser ut för att kunna föreslå lämpliga utvecklingsåtgärder, berättar Malin Törnquist, bibliotekschef på Lidingö stadsbibliotek.

– Undersökningen visar att det finns få utbildade bibliotekarier på skolorna. Bemanningsgraden är ganska låg och öppettiderna är begränsade. Om vi tittar på vad skolbiblioteket ska leverera enligt de reviderade läroplanerna, är det uppenbart att mycket behöver göras. Skolbiblioteket ses i regel inte som en pedagogisk resurs, utan är snarare en plats där eleverna kan låna böcker.

Tänk på skillnaderna mellan folk- och skolbibliotekets uppdrag

Malin Törnquist menar att det finns risk för att rektorerna förväntar sig att folkbiblioteket ska utföra det som egentligen är skolbibliotekets uppdrag. Lidingö stadsbibliotek arbetar med läsfrämjande och med medie- och informationskunnighet, men har inte alls de kunskaper som krävs för att ta sig an detta ur ett läroplansperspektiv. Det arbetet måste helt enkelt bedrivas ute på skolorna, understryker hon. Då blir det också tydligare vad stadsbibliotekets verksamhet går ut på: att skapa intresse bland barn och unga för läsning ur ett lustfyllt perspektiv-

– Jag har själv erfarenheter från en annan kommun, där folkbiblioteket sålde skolbibliotekstjänster. Det tror jag inte alls på, eftersom det både skadar stadsbibliotekets och skolornas verksamheter. Dessutom missar rektorerna själva poängen med att ha en egen bibliotekarie som kan användas i undervisningen.

Det krävs ett mer preciserat uppdrag och tydligare krav från statens sida för att utvecklingen av skolbibliotekets pedagogiska roll ska ta fart, påpekar Malin Törnquist. Samtidigt är det viktigt att skapa en bättre förståelse på skolorna för nyttan och värdet med ett väl fungerande skolbibliotek, tillägger hon.

– Jag tror och hoppas att översynen både väcker ett ökat intresse och ger en bättre bild av hur skolbiblioteket kan arbeta och fungera på skolan. Från förvaltningsledningen finns det en tydlig vilja och ambition att utveckla verksamheten, men alla kostnader kan förstås inte tas på en gång.

Skolbiblioteket kan ge viktiga bidrag till skolans undervisning

Daniel Broman, utbildningschef i Lidingö stad, instämmer i att skolbiblioteken och deras personal har en central roll såväl idag som framöver.

– Skolbibliotekets verksamhet sträcker sig över flera viktiga områden, från bokprat till informationssökning och källkritik. Det betyder att skolbiblioteken och de som arbetar där kan ge värdefulla bidrag till skolans undervisning. Därför driver vi nu på från förvaltningens sida och vi känner också att det finns en tydlig vilja till utveckling och förändring ute på skolorna.

Hans Barje, som är ordförande i utbildningsnämnden, betonar att det är avgörande att se till att kommunens skolbibliotek är i takt med tiden och att de inte glöms bort i det pågående  utvecklingsarbetet.

– Digitaliseringen och det enorma utbudet av information på nätet betyder naturligtvis inte att skolbiblioteket blir obsolet. Snarare tvärtom! Vår politiska ambition är att Lidingö ska vara en bra skolkommun och då behöver vi också vara bra på att bedriva en väl fungerande skolbiblioteksverksamhet. Men vi detaljstyr inte, utan ger anslag och sätter övergripande mål som förvaltningen ska arbeta för att uppnå. De har kunskapen och kan se vad som behöver göras för att våra ambitioner ska förverkligas.

Nätverksbyggande och gemensam kompetensutveckling

Kompetensutveckling av dem som ansvarar för skolbiblioteken är ett första viktigt steg framåt, konstaterar Sara Penje, som är utvecklingschef på Lärande- och kulturförvaltningen. Under första halvan av året har man därför börjat arbeta med ett kommunövergripande nätverk som samlar alla skolbiblioteksansvariga på Lidingös kommunala skolor, ungefär på samma sätt som i Järfälla.

– Än så länge är vi bara i början av processen och det finns en rad frågetecken som behöver rätas ut. Hur organiserar man till exempel ett nätverk så att det blir en kompetensutveckling värd namnet, som verkligen bidrar och får effekter? I arbetet med nätverket gäller det att identifiera de behov som finns och att möta dem på ett bra sätt så att vi får igång utvecklingen. Efterhand måste vi förstås utvärdera verksamheten, så att vi ser att utvecklingen går åt rätt håll.

Att arbeta i nätverk, tvärs över kommunens skolor, är något som både beslutsfattare och tjänstemän i Lidingö stad är måna om, påpekar Hans Barje.

– Om vi ska kunna utveckla skolan som vi vill, kan personalen inte vara solitärer. Det är viktigt att samarbeta, dela erfarenheter, lära av varandra och att skapa nätverk. Lidingö är en ganska liten kommun, så det finns inte några geografiska hinder.

Skolbiblioteksansvariga måste känna sig trygga i sin roll

Nätverket leds av skolbibliotekarien Tove Florén. Under våren har hon regelbundet träffat de elva personer som är skolbiblioteksansvariga på de kommunala skolorna. Än så länge har det mest handlat om att alla ska bli förtrogna med de digitala system som de använder till vardags, berättar hon. Bland annat rör det sig om ett gemensamt bibliotekssystem för alla skolor i kommunen.

– Det blir spännande att se vad vi kan göra efter sommaren. Det är en väldigt engagerad grupp som verkligen vill lära sig mer och utvecklas i sitt arbete. Och alla har tagit till sig det här med digitalisering.

Endast ett par stycken av de ansvariga är utbildade bibliotekarier, men det är inget ovanligt när det rör sig om skolbibliotek som bara har öppet några timmar i veckan, säger Tove Florén. Ofta blir det en fritidspedagog eller en lärare som har några timmar över som får ta sig an skolbiblioteket.

– Det allra viktigaste är att se till att alla känner sig trygga i rollen som skolbibliotekarie och i arbetet med att hjälpa eleverna att hantera informationssökning på nätet. Jag vet ännu inte riktigt i vilken ände vi kommer att börja, eftersom kunskaper och erfarenheter skiljer sig mycket åt inom gruppen. Det första steget blir nog att försöka hitta en gemensam grund som vi kan bygga vidare på.

Den nostalgiska bilden av skolbiblioteket lever kvar

Utan tvekan är det bra för skolbiblioteken att uppdraget lyfts fram och blir lite tydligare i de reviderade läroplanerna, menar Tove Florén. Men hon tror samtidigt att betoningen av språkutveckling och digital kompetens i skolbibliotekets verksamhet kommer som en överraskning för många rektorer och lärare.

– I de flesta fall är det fortfarande bilden av skolbiblioteket som ett rum med böcker som gäller. Det hänger nog ihop med att många har en begränsad förståelse av vad ett skolbibliotek kan och bör vara idag. I brist på bredare perspektiv tänker de istället på hur skolbiblioteket såg ut och fungerade när de själva gick i skolan. Men idag gäller helt andra förutsättningar.

Det gäller att bygga upp förtroendet bland lärarna

Att lära eleverna att söka information och att kritiskt granska och sovra i stora mängder information betonas såväl i läroplanerna som i kursplaner för en rad olika ämnen. Även sökkritik – det vill säga en kritisk förståelse för hur sökmotorerna och deras indexering och algoritmer fungerar – lyfts fram i styrdokumenten. Tyvärr saknas det både strukturer och metoder för hur detta ska föras in i ämnesundervisningen, säger Tove Florén.

– Lärarna har i regel inte alls samma förtroende för skolbibliotekarien som för en annan kollega. Ett avgörande skäl är att det inte ställts några särskilda krav på den som jobbar i skolbiblioteket. Därför gäller det att bygga upp förtroendet bland lärarna. Det är en process som bara kan ske gradvis och som nog tar ganska lång tid.

Skolbiblioteket måste ha en kompetent bemanning

När skolbiblioteket blir en pedagogisk resurs, är det skolbibliotekarien som är själva förutsättningen för att verksamheten fungerar, påpekar Tove Florén. Skolbiblioteket blir något annat och något mer än en lokal där man förvarar och lånar ut böcker.

– Skolbibliotekets funktion, som den beskrivs i styrdokumenten, förutsätter att det finns en kompetent bemanning som kan komplettera läraren i undervisningen. Själva utlåningen av böcker är något rent administrativt som kan automatiseras eller hanteras av någon annan.

För att få en bättre förståelse för skolbibliotekets roll och möjligheter i undervisningen, är det nödvändigt att göra skolbibliotekarierna mer synliga, menar Sara Penje. Inte minst är det viktigt att finnas på plats under de gemensamma utvecklingsdagarna.

– Det gäller också att hitta goda exempel i kommunen som kan fungera som förebilder för de andra skolorna. Då blir det mer tydligt vad man kan förvänta sig av en skolbibliotekarie och det blir lättare att förstå hur undervisningen kan utvecklas och förbättras.

Det är viktigt att stärka skolbibliotekarierna för att få fart på utvecklingen

Än så länge har det inte fattats något formellt beslut, men ett förslag som diskuterats är  att skolbibliotekarierna ska kunna arbeta i team, ungefär som man gör i Linköping, berättar Malin Törnquist. Genom att dela på två skolor, får varje skolbibliotekarie en kollega som hen kan få hjälp av och dela erfarenheter med.

– En annan viktig målsättning är att skolbibliotekarierna ska placeras i lärarlag eller motsvarande, eftersom det har en stor betydelse för vilket inflytande de får i det pedagogiska arbetet. På lite längre sikt hoppas jag också att vi kan öka bemanningsgraden. Här fungerar KB:s 20 timmar per vecka som ett bra riktmärke.

Ytterst är det förstås rektors ansvar att se till att skolbiblioteket blir en integrerad del av den dagliga undervisningen i skolan, säger Malin Törnquist. Men det förutsätter både en bättre förståelse för skolbibliotekariens arbete och ett tydligare ledarskap. Nästa år ska Lidingö stad fatta beslut om en ny kommunal biblioteksplan. För att underlätta utvecklingsarbetet, är det avgörande att bli tydligare kring förväntningarna på skolbiblioteket.

– Framför allt gäller det att förklara att de reviderade läroplanerna och den nationella strategin för skolans digitalisering ställer helt andra krav än vad många är vana vid. Jag tror också att det är viktigt att underlätta för skolbiblioteksansvariga att vidareutbilda sig till bibliotekarie, så att de utvecklar alla de kunskaper som de behöver i sitt arbete. Det finns utbildningar på deltid och distans, så det går att arbeta och studera samtidigt.

Vidareutbildning, kompetensutveckling och nya sätt att organisera skolbibliotekariernas arbete är viktiga komponenter i den fortsatta utvecklingen, understryker Daniel Broman.

– Det handlar om att stärka skolbibliotekarierna, så att de blir trygga i sitt uppdrag och kan bredda och fördjupa perspektiven hos skolledare och lärare. Skolan kan inte bara utvecklas genom direktiv uppifrån. Det är bara bra om skolan också kan förändras och förbättras genom initiativ som kommer direkt från verksamheten.

Positiva förändringar är på gång

Arbetet på lokal nivå har stor betydelse för skolbibliotekets roll och utveckling, men det är ändå de nationella målen och riktlinjerna som avgör, säger Malin Törnquist. Hon menar att mycket tyder på att det snart kommer statliga direktiv som preciserar ramarna för skolbibliotekets verksamhet och även ställer direkta krav på adekvat utbildad bemanning. Läsdelegationens betänkande och det första utkastet till en nationell biblioteksstrategi pekar i den riktningen.

– De här förändringarna kommer förstås inte lösa allt på en gång, men de kommer att sätta mer fart på processerna. Det behövs politiska beslut på riksnivå som puffar på utvecklingen i en positiv riktning. Om fem år tror jag skolbiblioteken kommer att se helt annorlunda ut, både i Lidingö och i resten av landet.

Text: Stefan Pålsson

Västerviks Gymnasium förnyas med logistik, IoT och beteendeekonomi

Västerviks Gymnasium förnyas med logistik, IoT och beteendeekonomi

Med hjälp av en flexibel användning av lokalerna, en genomtänkt teknikanvändning och insikter från forskningen i beteendeekonomi, ska Västerviks Gymnasium både utveckla elevernas lärande och bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Hösten 2016 inleddes en om- och tillbyggnad av Västerviks Gymnasium som ska stå färdig i januari 2019. Byggnaderna på Östersjövägen ska rymma både gymnasium och komvux, och knytas samman med en gemensam reception. Med hjälp av flexibel möblering och en välplanerad logistik ska lokaler och andra fysiska resurser användas optimalt. Den digitala utvecklingen kommer också att utnyttjas för att förbättra skolans samlade verksamhet.

Sakernas Internet

Västerviks Gymnasium deltar bland annat i det nystartade forsknings- och utvecklingsprojektet IoT-hubb Skola tillsammans med RISE, Stockholms universitet och Microsoft samt Kungsbacka kommun, Lidingö kommun och NTI-gymnasierna. Det rör sig om ett treårigt projekt som totalt omfattar 24 miljoner kronor, och som till hälften finansieras av Vinnova inom ramen för Strategiska innovationsprogrammet för sakernas internet.

IoT är en förkortning av engelskans Internet of Things, som på svenska ofta översätts till sakernas internet. Med andra ord handlar det om att koppla upp fysiska utrymmen och vardagsföremål till Internet och att samla in data med hjälp av sensorer och annan inbyggd elektronik. Genom att analysera data, blir det möjligt att förstå processer och att skapa ny kunskap som kan utveckla och förändra verksamheter inom en rad olika områden.

IoT-hubb Skola rymmer delprojekt hos de olika huvudmännen som syftar till att skapa bättre lärmiljöer, underlätta det administrativa arbetet, förbättra elevhälsan och bidra till en mer hållbar och effektiv användning av skolans fysiska resurser. Syftet är dels att möta konkreta utmaningar och behov i skolans vardag, dels att fungera som ett exempel på hur sakernas internet kan användas för att utveckla och förnya ett viktigt samhällsområde.

En flexibel mötesplats som skapar möjligheter

Jörgen Jonsson och Jenny Gustavsson, gymnasiechef respektive intendent på Västerviks Gymnasium, leder om- och tillbyggnaden och ansvarar för det lokala arbetet med IoT Hub Skola. I utvecklingsarbetet samarbetar de med referensgrupper som samlar representanter för de olika personalkategorierna på skolan. Elevernas tankar och synpunkter är förstås också viktiga. Det finns många olika perspektiv och möjligheter att ta hänsyn till och att dra nytta av, konstaterar Jenny Gustavsson.

 – Västerviks Gymnasium ska vara en mötesplats där vi skapar möjligheter, bygger tillit och utvecklar goda relationer. Genom att förstå och lära av varandra, kan vi utvecklas gemensamt och tillsammans. Det ger en stabil grund för att bygga och stärka skolans verksamhet.

På Västerviks Gymnasium finns elva nationella gymnasieprogram samt ett introduktionsprogram med fyra inriktningar. Flera av yrkesprogrammen har egna verkstäder, och när ombyggnaden är klar kommer det även att finnas ett makerspace som öppnar för nya arbetssätt. Lektionssalar, grupp- och mötesrum ska vara flexibla och lätta att möblera om, så att de snabbt kan anpassas efter programmens och undervisningens varierande behov.

Restaurangen och maten är en del av skolans kompensatoriska uppdrag

När byggnadsarbetet är avslutat, finns det inte längre några särskilda personalrum. All personal på skolan ska umgås, äta och fika med eleverna. Cafeterian ska vara hemtrevlig och en välkomnande kaffedoft ska kännas när man går in. Det ska inte heller finnas någon elevmatsal, utan alla ska äta i en gemensam restaurang. De som studerar på gymnasiet och på komvux ska inte behandlas som yngre elever, utan som vuxna människor, säger Jörgen Jonsson.

 – Inredningen blir central i den nya restaurangen. Det ska inte längre finnas några långbord, som i den traditionella skolmatsalen. Istället kommer vi att kunna skapa rum i rummet med olika möbleringar, precis som i en vanlig restaurang. Även här är flexibilitet ett viktigt ledord. Vi vill att restaurangen ska fungera som lärmiljö när det inte serveras mat där, vilket ju faktiskt är större delen av dagen.

Jörgen Jonsson betonar också betydelsen av att se maten som en del av skolans kompensatoriska uppdrag. ESSA Academy i Manchester hör till de skolor som har visat att god och näringsrik mat, som äts i en lugn och stimulerande miljö, är avgörande för elevernas prestationer i skolan. Här finns det mycket att dra lärdom av, påpekar han.

– Vi måste komma ihåg att många elever inte alls får lagad mat hemma under vardagarna. Den mat som serveras i skolan blir därför extra viktig. När vi talar om skolans kompensatoriska uppdrag brukar vi tänka på undervisningen, men det sträcker sig betydligt längre. Det är viktigt att utveckla en god hälsa, att ha tillgång till ett välutrustat bibliotek och en god social miljö för att kunna utvecklas till en fungerande medborgare. Det gäller att se till helheten.

Tekniken ska användas för att minska matsvinnet

Restaurangen ska ha ett eget tillagningskök, vilket skapar helt nya förutsättningar för både matlagning och resursanvändning. Vid sidan av restaurangen byggs ett återvinningshus, som gör det möjligt att hantera källsortering och återvinning på ett effektivt och korrekt sätt. Ambitionen är att restaurangen och återvinningshuset ska vara helt uppkopplade. Vi vill verkligen kunna mäta och analysera allt, understryker Jenny Gustavsson.

– Förhoppningen är att vi med teknikens hjälp kan ta fram den bästa möjliga veckomatsedeln för Västerviks Gymnasium. Därför är det bland annat viktigt att vi kan se hur många som äter varje dag, hur stort matsvinnet är och hur mycket som slängs från tallrikarna. Genom att analysera all insamlad data, kan vi se vilka rätter som är mest populära och ta hänsyn till det när matsedeln planeras.

Det är också viktigt att så långt som möjligt återanvända den mat som blir över. Idag används all överbliven mat – i genomsnitt 50-60 kilo per dag – till att producera biogas. I anslutning till köket kommer det att finnas kylrum där maten kan sparas. Lådorna med den överblivna maten ska också kunna följas. Det ska gå att se vilken typ av mat varje låda innehåller och det ska vara möjligt att följa hur länge olika sorters mat är hållbar och tjänlig.

Målet är att så mycket som möjligt av maten ska återanvändas eller säljas i cafeterian dagen efter. Det här kräver att restaurangens öppettider begränsas till två timmar om dagen, eftersom mat inte får stå längre om den ska sparas. Förhoppningen är att det nya sättet att arbeta ska ge Västerviks Gymnasium bättre möjligheter att hantera och att minska matsvinnet, berättar Jenny Gustavsson.

– Det är förstås viktigt att vi kan förankra det här hos eleverna. De måste förstå att de faktiskt kan vara med och påverka. Pengarna som vi sparar på det här, vill vi använda till att köpa in mer ekologiska och närproducerade råvaror. Vi strävar också efter att en eller två dagar i veckan ska vara helt vegetarisk.

Underlätta medvetna val

Insikter från beteendeekonomisk forskning kan användas tillsammans med sakernas internet för att hitta arbetssätt som styr utvecklingen i den önskade riktningen. Forskare som till exempel Richard Thaler och Robert Cialdini har visat att positiva upplevelser kan ha stor betydelse när någon vill påverka och förändra andras beteenden inom olika områden. Det kan till exempel handla om att smyga in vegetariska rätter som liknar de traditionella rätter som många elever tycker om. Ett annat sätt kan vara att använda skärmar i skolans lokaler som visar hur mycket mat som återanvänds, vad det innebär för miljön och hur de pengar som sparas kan komma till nytta istället. Undervisningen kan förstås också kopplas in, påpekar Jörgen Jonsson.

 – Både i läroplanens allmänna delar och i flera olika ämnesplaner talas det om hälsa, miljö och hållbarhet. Här kan det vara spännande att få in praktiska undervisningsmoment som både engagerar eleverna och kan fördjupa lärandet. Arbetet i köket och i restaurangen kan konkretisera många viktiga resonemang om mat, hälsa, återvinning och ett långsiktigt hållbart samhälle. Den data som vi samlar in kan också användas på många olika sätt i undervisningen, till exempel i matematik, i naturvetenskapliga ämnen och i samhällskunskap.”

Dags att utveckla tekniska lösningar och att förverkliga idéerna

Nu handlar det om att konkretisera alla tankar och visioner och att gå från idé till verklighet, konstaterar Jörgen Jonsson. Det är också viktigt att skapa berättelser, så att medarbetare och elever förstår vad som ska göras och blir engagerade i arbetet. Men framför allt måste de tekniska lösningarna utvecklas så att de kan börja användas när om- och tillbyggnaden är klar.

– Tillsammans med forskare och utvecklare från RISE, Microsoft och Stockholms universitet ska vi skapa testbäddar där idéerna kan testas direkt i den praktiska verksamheten under utvecklingsfasen. Efter sommaren är det dags för ett uppstartsmöte där alla träffas och diskuterar hur vi ska gå tillväga med de olika delprojekten. Därefter hoppas jag att det blir full fart framåt!
Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2018-06-28
Skolhuvudmännen brottas med osäkerheten kring dataskyddsförordningen

Skolhuvudmännen brottas med osäkerheten kring dataskyddsförordningen

25 maj träder Dataskyddsförordningen i kraft som lag i Sverige samt i resten av EU och EES. Den innebär strängare krav på hanteringen av personuppgifter i datatjänster och även en mer strikt kontroll av att lagen efterföljs. Vilka utmaningar skapar det för skolan, där mängder av gratisappar och andra kostnadsfria digitala tjänster används i undervisningen? Vad kan göras för att hantera osäkerheten och underlätta vardagen?

Ökad kontroll och stärkt integritet

Dataskyddsförordningen ersätter personuppgiftslagen och bygger på samma grundläggande principer. Syftet är att öka fysiska personers kontroll över sina personuppgifter, att stärka den enskildes personliga integritet samt att underlätta hanteringen av personuppgifter inom EU och EES. Personuppgifter får endast överföras till tredje land om det finns en adekvat skyddsnivå eller ges särskilda garantier för att informationen och de registrerades integritet skyddas.

Utbildningsnämnden eller motsvarande nämnd är personuppgiftsansvarig för kommunala skolhuvudmän. På friskolor faller uppdraget på styrelsen eller motsvarande funktion. Den personuppgiftsansvarige avgör vilka personuppgifter som hanteras i olika digitala tjänster, och ska se till att de hanteras på ett sätt som skyddar integriteten. Rör det sig om direkta eller indirekta personuppgifter? Är uppgifterna känsliga eller integritetskänsliga? Vem är mottagare? Blir personuppgifterna överförda till tredje land? På varje skola ansvarar rektor för att lärare och annan personal känner till och följer dataskyddsförordningen och de riktlinjer som den personuppgiftsansvarige tagit fram.

PuB-avtal, dataskyddsombud och uppförandekod

Alla leverantörer av digitala tjänster som hanterar personuppgifter – alltifrån administrativa system till molntjänster och appar – är personuppgiftsbiträden (PuB). Den personuppgiftsansvarige ska därför teckna PuB-avtal med alla sådana digitala tjänster som används i verksamheten. Företagen som driver tjänsterna är skyldiga att hålla ett register över alla personuppgifter som hanteras och är skadeståndsansvariga gentemot de som registreras.

Den personuppgiftsansvarige ska utse ett dataskyddsombud (som antingen kan vara anställd eller konsult) som kan bistå med hjälp och råd. Dataskyddsombudet är också kontaktpunkt för Datainspektionen (DI), som är inspekterande myndighet och kan utfärda sanktionsavgifter om dataskyddsförordningen överträds.

Dataskyddsförordningen uppmuntrar branscher och verksamhetsområden att ta fram en uppförandekod som ger tydliga riktlinjer för hur personuppgifter ska hanteras. En uppförandekod ska godkännas och certifieras av DI för att vara giltig, men det kan ske först när lagen har trätt i kraft. För närvarande finns det inga indikationer om att en nationell uppförandekod för skolområdet är på gång.

Appar och gratistjänster är en djungel

Andreas Hedlund, som är ikt-pedagog på Skolkontoret i Skellefteå kommun, välkomnar de strängare kraven på hanteringen av personuppgifter i de digitala system och tjänster som används i skolan. Men han konstaterar samtidigt att det är onödigt att alla skolhuvudmän ska gå igenom samma process för de mest använda verktygen.

– De administrativa systemen är det inga större problem att hantera, eftersom kommunen redan har avtal med leverantörerna som lätt kan kompletteras. Det är betydligt värre med alla appar och gratistjänster som används i förskolan och skolan, och där det det inte finns något avtal. Här är det verkligen en djungel! Hur ska vi göra för att teckna ett PuB-avtal med dem? Vill de verkligen det, eftersom de kan bli skadeståndsskyldiga om det visar sig att personuppgifterna hanteras felaktigt?

Brist på enkla svar

I Stockholms stad genomför utbildningsförvaltningen en massiv fortbildningsinsats för personalen för att säkerställa att alla får en inblick i vad dataskyddsförordningen innebär. Lena Gällhagen, som är samordnare och projektledare på utbildningsförvaltningen, håller med om att många frågor är svåra att besvara.

– SKL har tagit fram utmärkt material som är väl kopplat till skolans vardag och som visar vad man inte får göra. Men problemet är att det inte alltid är lätt att bedöma om personuppgifterna är integritetskänsliga eller om de förs vidare till tredje land. Jag önskar att det även fanns material som mer tydligt förklarar vad man faktiskt får göra. Det skulle nog skapa en större trygghet bland skolledare och lärare.

Samlat grepp för att hantera osäkerheten

Göteborgs stad tar ett samlat grepp för att se till att alla verksamheter i stadsdelarna ges ett likvärdigt stöd för att räta ut frågetecknen, berättar Ingela Dahlgren, som är projektledare för arbetet med dataskyddsförordningen i för- och grundskolan. Intraservice, som levererar interna tjänster till Göteborgs Stads olika verksamheter, fungerar som ett viktigt och samordnande nav i det arbetet. Man drar också nytta av de interna kanalerna, bland annat intranätet och Hjärntorget, för att försäkra sig om att all personal får tillgång till den information som de behöver.

– Vi anstränger oss verkligen för att hantera detta, och jag tycker att vi jobbar på riktigt bra. Men det hade utan tvekan varit enklare om vi fått hjälp från statens sida med att tolka och förstå vad som faktiskt gäller. Nationella uppförandekoder för skolan vore inte heller någon dum idé. Vi utbyter erfarenheter med Västerås stad och vi har en bra, löpande dialog med SKL, men det känns ändå mer osäkert än vad det borde vara.

SKL satsar på olika former av hjälp och stöd

På SKL gör man allt vad man kan för att underlätta arbetet med dataskyddsförordningen i landets kommuner, säger Johanna Karlén, som är programansvarig för skolans digitalisering. Till exempel har SKL flera gånger anordnat webbinarier för att förklara regelverket och för att svara på frågor. Man tar också fram underlag och avtalsmallar, bland annat för att teckna PuB-avtal.

– Men det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan teckna några centrala avtal. Det måste kommunerna och skolorna själva göra. Därför försöker vi hela tiden fånga upp de frågor som uppstår, inte minst genom att följa diskussionerna på Dela Digitalt. Om vi hittar nötter som vi och våra jurister inte själva kan knäcka, frågar vi DI och sedan ser vi till att svaren blir allmänt tillgängliga.

SKL erbjuder också ett digitalt samarbetsrum för alla kommunala verksamheter, där deltagare från många olika yrkes- och verksamhetsområden hjälper varandra med bedömningar och ger råd kring hanteringen av personuppgifter. Tanken är att det här ska vara ett mer slutet rum, och de kommuner som är intresserade får ansöka om att delta, tillägger Johanna Karlén.

– Ibland finns det förstås tydliga ja- och nej-frågor, men ofta rör det sig om rena bedömningsfrågor. Då är det bra att hjälpas åt och att försöka belysa frågan ur flera olika håll för att få en bättre bild. En vanlig fråga är när det krävs PuB-avtal och hur ett sådant bäst ska utformas.

Dataskyddsombud och preliminär uppförandekod

Dataskyddsombudet har också en viktig roll för att underlätta och ge stöd åt hanteringen av personuppgifter i skolan i respektive kommun. Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad har rekryterat ett eget ombud och i Göteborgs stad ansvarar Intraservice för att ge alla förvaltningar och kommunala bolag tillgång till dataskyddsombud. I Skellefteå kommun har Skolkontoret tillgång till ett dataskyddsombud som man delar med utbildningsförvaltningarna i flera mindre grannkommuner. Dessutom fungerar Anette Johansson som kontaktperson och länk till dataskyddsombudet, och tar emot alla frågor kring dataskyddsförordningen som dyker upp på kommunens skolor. Än så länge har det inte ställts särskilt många frågor, konstaterar hon.

– Det beror nog dels på att dataskyddsombudet kör utbildningar om dataskyddsdirektivet i Nätverket för ikt-inspiratörer och de för i sin tur informationen vidare till sina kollegor ute på skolorna. Ett annat skäl är att dataskyddsombudet har tagit fram ett flödesschema med en preliminär uppförandekod, som gör det enklare att bedöma om appen eller tjänsten kan användas utan PuB-avtal, om det krävs ett avtal eller om tjänsten inte kan användas alls.

Flödesschemat innehåller ett antal frågor som kan besvaras med ja eller nej, säger Andreas Hedlund. Frågorna handlar till exempel om det framgår vad syftet är med att lagra personuppgifter, var dessa lagras geografiskt och hur gallring av uppgifter sker.

– Ofta handlar det om många nivåer och det är svårt att göra en solklar bedömning. Men den som följer schemat får en tydlig guidning och det verkar som att det ger ett gott stöd för det fortsatta bedömningsarbetet.

MDM kan underlätta bedömningsarbetet

Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad använder sedan slutet av förra året en MDM-tjänst för att administrera samtliga ipads och alla appar som används i skolorna. Tjänsten gör det enkelt att få en överblick av vilka appar som har installerats och vilka skolor som använder dem, berättar Lena Gällhagen.

– Alla 260 administratörer på Stockholms kommunala skolor använder den här tjänsten i sitt arbete. Därför har vi byggt in ett formulär med frågor som baseras på kraven i dataskyddsförordningen. Om appen kräver konto och inloggning, görs en markering. Går det att ladda upp foton i en molntjänst görs också en markering, och så vidare. Utbildningsförvaltningen får en tydligare bild av läget och det blir lite lättare att bedöma om vi behöver teckna PuB-avtal.

Om en skola redan har registrerat appen, behöver arbetet inte göras om. När alla hjälps åt att gå igenom apparna, blir det mer effektivt och mindre arbete för alla, säger Lena Gällhagen.

– Den stora utmaningen är förstås vår storlek och mängden av unika appar som vi hanterar, plus att det fortfarande inte är helt solklart vad som gäller. Än så länge har vi bara tecknat ett fåtal PuB-avtal, så vi har ett stort gap som måste ses över. Men nu har vi bättre koll på vad vi behöver göra, och det är bara att jobba vidare.

Göteborg stad utnyttjar också MDM-tjänst för att administrera sina ipads och appar, men i nuläget används den inte för att underlätta bedömningen av hur personuppgifter hanteras, säger Ingela Dahlgren.

– Nej, vi låter det vara så länge, eftersom det fortfarande finns många oklarheter kring hur vi ska bedöma. Men när läget väl börjar klarna, kan det säkert bli en smidig och effektiv lösning som underlättar arbetet.

Oro för tillsyn och sanktioner

Många kommuner och skolor bekymrar sig för vilka sanktioner de kommer att drabbas av om de gör fel, men den oron är betydligt överdriven, menar Johanna Karlén.

– Det blir förstås intressant att se de första tillsynsfallen, men jag tror att DI i första hand kommer att peka på vad som behöver åtgärdas för att det inte ska bli några sanktioner. Om kommunerna bara är lyhörda och tar tag i det som behöver göras, hoppas jag att det inte uppstår några större problem.

Anette Johansson tror inte heller att det är någon större risk för omedelbara sanktionsavgifter, men att det förstås blir nödvändigt att göra det som DI pekar på.

– Naturligtvis är det viktigt att tänka sig för och att försöka göra så gott man kan. Men det svåra är att ingen riktigt vet vad som gäller. Det enda vi kan göra är att tolka regelverket och att sprida kunskapen vidare i organisationen, så att alla vet vad de ska göra.

Tidsödande arbete och bristande stöd – men medvetenheten ökar

Andreas Hedlund konstaterar att arbetet är mer besvärligt än det egentligen borde vara, men han tror att det blir bra ändå i slutändan, trots allt.

– En konsekvens blir att vi rensar bort appar och tjänster som inte vill berätta hur de hanterar användarnas personuppgifter. Det kan i sin tur leda till att vi börjar fokusera på de som är öppna med vad de gör och som ger oss de funktioner som vi behöver.

Tyvärr krävs det alltför många timmars arbete och samarbete mellan personer med en rad olika nyckelkompetenser för den som verkligen vill följa regelboken till punkt och pricka, menar Lena Gällhagen.

– Det är förstås utmärkt att barn och ungdomar får ett bättre integritetsskydd, men vi har helt enkelt inte den samlade förmåga som är nödvändig för att vi ska hinna hantera allt i tid på den infrastrukturella nivån. Det är det avgörande problemet, och här skulle vi behöva ett ordentligt stöd.

Ingela Dahlgren instämmer i att det krävs väldigt mycket tid och arbete, men konstaterar samtidigt att medvetenheten om problemen – och hur de kan hanteras – också ökar.

– Jag tror att den ökade medvetenheten ger oss nyckeln till det fortsatta arbetet. Det är ungefär som när lärare och elever ska hantera besvärligt innehåll på nätet. Problemet kan inte lösas med filter; det går inte alltid att svara ja eller nej. Filtret måste helt enkelt sitta i huvudet. Att bedöma integritet och säkerhet är ett ständigt pågående arbete som kräver reflektion och samarbete. Framtiden får utvisa vilken slags hjälp och stöd som vi behöver för att klara det här, både på den nationella och på den lokala nivån.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2018-05-23

Samhällskunskapen och samhällets digitalisering

Samhällskunskapen och samhällets digitalisering

Från och med 1 juli gäller de reviderade styrdokumenten, som förtydligar målen för elevernas digitala kompetens, i grund- och gymnasieskolan. Eleverna ska utveckla kunskaper och förmågor som behövs för att leva som aktiva medborgare i ett samhälle präglat av digitalisering och snabba förändringar. Vad betyder det för undervisningen i samhällskunskap? Vilka krav ställer det på lärarna?

Helhetssyn och kritisk förståelse

Undervisningen i samhällskunskap ska ge en helhetssyn på centrala samhällsstrukturer och förändringsprocesser samt hjälpa eleverna att utveckla en kritisk förståelse för viktiga samhällsfrågor. De behöver också lära sig hur medier och opinionsbildning fungerar och tränas i att söka och värdera information från olika källor. Det är även nödvändigt att eleverna får reflektera kring de värden och principer som utmärker ett demokratiskt samhälle och att de utvecklas till kritiska och ansvarstagande individer.

Detta förutsätter en grundläggande förståelse för den pågående tekniska utvecklingen och vad den innebär för samhället och människan inom en rad olika områden. Därför är det också ett centralt mål för samhällskunskapen i den reviderade ämnes– och kursplanen, säger Claes Klasander, föreståndare för CETIS, Centrum för tekniken i skolan, vid Linköpings universitet.

– För att kunna greppa dagens samhälle måste eleverna till exempel få en bättre och mer mångfasetterad bild av hur den växande globaliseringen och den ökade automatiseringen förändrar arbetsmarknaden, konsumtionen och det dagliga livet. De behöver också förstå hur det digitala medielandskap som nu växer fram ändrar förutsättningarna för informationsspridning, påverkan och personlig integritet.

Teknik och samhällsutveckling

Att låta eleverna se samhällsutvecklingen genom teknikens glasögon är en viktig del av undervisningen i samhällskunskap, menar Claes Klasander. 1900-talets samhälle formades i hög grad av de förändringar som industrialiseringen, elektrifieringen och urbaniseringen förde med sig. Det pågår lika djupgående förändringar idag, fast med digitala förtecken.

– I grundskolan tror jag att samarbete mellan ämnena teknik och samhällskunskap kan hjälpa eleverna analysera drivkrafterna bakom teknik- och samhällsutveckling, och även värdera konsekvenserna av förändringarna. Samtidigt får de en bättre förståelse för det komplexa samspelet mellan människa och teknik i samhället. I teknikämnet fäster man blicken på de tekniska förutsättningarna. I samhällskunskap tittar man närmare på opinionsbildningen och hur de demokratiska beslutsprocesserna ser ut.

Allt det här förutsätter att lärarna under sin utbildning och genom olika fortbildningsinsatser får en god inblick i hur samhället digitaliseras och att de lär sig olika metoder och arbetssätt för att undervisa om det, påpekar Claes Klasander. Användningen av it och digitala medier i undervisningen kan stötta detta. Samverkan med andra ämnen, som kan ge kompletterande perspektiv, får inte heller glömmas bort.

Digitaliseringen och lärarutbildningen

De reviderade styrdokumenten innebär också att lärarutbildningens mål och innehåll behöver utvecklas och förändras, säger Roger Olsson, forskare vid Centrum för samhällsvetenskapernas didaktik på Karlstads universitet. En grupp med representanter för olika ämnen samt en yrkesverksam lärare arbetar därför med att ta fram en generell strategi för att hantera skolans digitalisering på lärarutbildningen. Roger Olsson representerar samhällskunskap, som ansvarar för flera kurser i den utbildningsvetenskapliga kärnan på lärarutbildningen.

– Vi tittar bland annat på de kunskapsmål som lärarutbildningen vid Göteborgs universitet har ställt upp. Förutom att kunna möta och förstå elevernas digitala vardag, är det nödvändigt att kunna utveckla deras medie- och informationskunnighet och att kunna dra nytta av de digitala möjligheterna i undervisningen. Dessutom behöver de blivande lärarna känna till hur digitaliseringen skapar nya förutsättningar och krav för ämnesundervisningen.

Samtidigt påverkar ämnestraditionerna på lärosätet vilka prioriteringar som görs kring digitaliseringen i de olika ämnena, berättar Roger Olsson. På Karlstads universitet är samhällskunskap präglad av statsvetenskap, vilket innebär att sambandet mellan kunskaper och demokratiska värden betonas. Med andra ord betraktas samhällskunskap som ett demokratiämne där kunskaps- och värdegrundsmål anses lika viktiga i undervisningen.

Eleverna ska utveckla källkritiska förmågor, få en inblick i hur sökmotorers och sociala plattformars algoritmer fungerar och lära sig förstå orsak och verkan i en aktuell nyhetshändelse inom ett viktigt samhällsområde. Men undervisningen ska också ge en bättre insikt om betydelsen av demokratins grundläggande värden. Det är kanske viktigare än någonsin när samhället är så komplext och föränderligt som idag.

Självskattningen och Dunning-Kruger-effekten

Ann-Britt Enochsson, som är docent i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, instämmer i detta. Hon betonar samtidigt att undervisningen måste säkerställa att alla elever verkligen har en grundläggande digital kompetens, och till exempel kan söka på nätet för att lösa vardagens frågor och problem. Flera aktuella rapporter, bland annat Skolverkets It-användning och it-kompetens i skolan från 2016, visar att svenska elever kan det här. Problemet är bara att undersökningarna bygger på elevernas självskattning av sina kunskaper, tillägger Ann-Britt Enochsson.

– Eleverna är inte alltid så kunniga som de själva tror, och det gäller tyvärr även för många lärare. Dunning-Kruger-effekten hjälper oss att förstå det här fenomenet: Den som inte vet särskilt mycket om ett område, är i regel också oförmögen att uppfatta sin egen oförmåga. Målen för elevernas digitala kompetens är inte tillräckligt konkreta i styrdokumenten, vilket ger utrymme för lärarens egen tolkning. Om man tror att informationssökning bara handlar om att skriva in ett ord i Google, ställer man inte heller högre krav på eleverna.

Glöm inte bort de grundläggande färdigheterna

Ann-Britt Enochsson berättar att hon för några år sedan upptäckte ett test av informationssökningskompetens som tagits fram och använts av forskare i Nederländerna. Testet prövar de kunskaper och förmågor som krävs för att kunna hitta, värdera och använda information för att lösa ett givet problem. Hon kontextualiserade och anpassade testet för högstadieelever och genomförde en studie på fyra skolor i olika kommuner.

– Eleverna ställdes inför nio vardagsnära uppgifter som skulle lösas med hjälp av söktjänster på nätet. Det handlade bland annat om att hitta en vägbeskrivning, att jämföra produkter efter olika kriterier samt om att värdera information och att motivera sin värdering. För att lösa uppgifterna var det nödvändigt att hitta en passande söktjänst, använda sökfunktionen på en webbplats, formulera relevanta sökfrågor, växla mellan olika flikar i webbläsaren, ladda ned en pdf-fil, och så vidare.

Testet visade på stora brister när det gäller förmågan att söka efter, värdera och använda information på nätet. Den allra största bristen rörde själva handhavandet av tekniken. En grupp lärare genomförde också testet, och många av dem hade samma slags problem som eleverna. Det är särskilt allvarligt, eftersom det här hör till förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna söka efter och använda sig av information på nätet, säger Ann-Britt Enochsson.

– Idag är informationssökning en grundläggande färdighet, precis som att kunna läsa, skriva och räkna. Tyvärr förbises den ofta, både i skolans undervisning och på lärarutbildningen. Men den som inte förstår och klarar av det basala, kan inte heller hantera mer komplexa och avgörande frågor kring samhälle och digitalisering på ett bra sätt.

Praktiknära forskning och fortbildning av lärare

Frågan om vad som behöver göras för att styrdokumentens formuleringar ska kunna förverkligas i skolan är den mest avgörande och får inte slarvas bort i hastigheten. Här har både praktiknära forskning och fortbildning av lärare viktiga roller att spela, slår Roger Olsson fast.

– Det behövs fler ingripande interventionsstudier i klassrummen som visar vad eleverna kan och inte kan samt vilken slags undervisning som fungerar bra och vilken som fungerar mindre bra inom olika kunskapsområden i samhällskunskap. När lärare får en bättre förståelse för det här, tror jag att deras motivation att lära nytt för att utveckla och förändra sin undervisning blir högre. Vi måste hitta vägar som både underlättar skolans digitalisering och utvecklar elevernas ämneskunskaper och deras förståelse av samhällets värdegrund.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2018-05-11

400 matematiklärare lär sig grunderna i programmering

400 matematiklärare lär sig grunderna i programmering

5 februari startade en webbaserad nybörjarkurs i programmering för lärare som undervisar i matematik på högstadiet och gymnasiet. I höst blir programmering ett obligatoriskt inslag i bland annat matematik, och det finns ett skriande behov av fortbildning. Kursen, som tagits fram av RISE ICT, i samarbete med Academedia och Makerskola, visar en möjlig väg att möta det här behovet.

Programmeringens grundbegrepp, problemlösning och datalogiskt tänkande

För ett år sedan fattade regeringen beslut om att lyfta fram och att förtydliga skolans uppdrag att stärka elevernas digitala kompetens. De reviderade styrdokumenten träder i kraft 1 juli, och här är införandet av programmering i undervisningen en del. I ett alltmer digitalt samhälle är det viktigt att ha en grundläggande förståelse för hur programmering och digital teknik fungerar.

Syftet med nybörjarkursen i programmering är att ge lärarna en introduktion till grundbegreppen och att träna dem i problemlösning. Deltagarna lär sig under tio veckor grunderna i Python, ett kraftfullt programmeringsspråk med en smidig kod och en relativt låg ingångströskel. Kursen utvecklas och leds av Marcus Tyrén och Niklas Carlborg på RISE ICT.

– Det är ungefär fyrahundra lärare från ett tjugotal huvudmän som deltar, berättar Marcus Tyrén. En fjärdedel kommer från någon av Academedias gymnasieskolor och de andra arbetar på grundskolor i kommuner som deltar i projektet Makerskola. Kursen avslutas 30 mars, men allt material kommer att finnas kvar i ytterligare en månad för dem som halkat efter eller som vill repetera.

Tematiska kursavsnitt knyter samman teori och praktik

Varje kursavsnitt innehåller interaktiva programmeringsövningar som kan köras direkt i webbläsaren, utan särskilda krav på tillägg, program eller operativsystem. Det handlar om att göra det enkelt för deltagarna att snabbt och enkelt komma igång och börja koda, så att de får en konkret och praktisk träning i hur en programmerare tänker och arbetar.

– Kursen är indelad i veckovisa teman där vi presenterar programmeringens grundbegrepp: villkorssatser, loopar, och så vidare, säger Niklas Carlborg. Allra först handlar det om att komma igång och att förstå syntaxen. Varje nytt tema knyter an till och bygger vidare på de tidigare. Tillsammans ger de en god grund för att förstå programmering och för att börja använda Python.

Allt material för varje tema – introduktion, övningar och sammanfattning – är samlat på en webbsida, så att det är lätt att överblicka. Temana knyter samman teori och praktik, och tanken är att deltagarna ska behöva lägga ned ungefär två timmars arbete varje vecka för att kunna följa med. Varje tema avrundas med en quiz med fem frågor som ska lösas. De som klarar quizen har förstått innehållet i veckans tema.

– På måndagen streamar vi en film där Marcus och jag förklarar och går igenom veckans tema och ger en övning som ska lösas under veckan, säger Niklas Carlborg. På fredagen streamar vi en film där vi sammanfattar innehållet i veckans tema och visar hur övningen ska lösas. När vi streamar finns vi tillgängliga i en chat för dem som har frågor, men det är inte särskilt många som använder den möjligheten. Alla kan förstås inte se filmerna direkt när vi streamar, så de arkiveras och kan ses i efterhand. Det finns också ett diskussionsforum där vi ger handledning och deltagarna vägleder och hjälper varandra.

Kursen håller lagom tempo och tekniken fungerar

Marcus Tyrén och Niklas Carlborg ägnade mycket tid och arbete innan kursen åt att se till att tekniken är stabil och fungerar som det är tänkt. Plattformen Open edX hanterar inloggning och diskussionsforum. Vimeo används till att streama och arkivera alla filmerna och med hjälp av repl.it skapas interaktiva programmeringsövningar enkelt och smidigt.

– Det var mycket jobb innan kursen drog igång, men det har verkligen lönat sig, konstaterar Marcus Tyrén. Nu behöver vi inte alls tänka på tekniken, utan kan istället lägga energin på själva kursen.

Björn Johnsson, som är matematiklärare på LBS Kreativa Gymnasiet i Helsingborg, håller med om att allt har fungerat utmärkt, såväl när det gäller teknik som upplägg och kursinnehåll. Filmerna är pedagogiska och tydliga, tempot är lugnt och sansat. Han menar också att det är en fördel att kunna ta del av innehållet och att kunna göra övningarna när det finns tillfälle.

– Kursen bygger på att man ska delta aktivt och genomföra övningarna. Om man bara gör det, så är det inga problem. Jag känner själv att jag hänger med och att jag börjar få ett grepp om grunderna i programmering. Tidigare har jag samarbetat med programmeringsläraren när jag undervisar elever på teknikprogrammet, men nu kan jag själv börja slänga ihop lite kod och koppla till matematiken.

Det som möjligen saknas är att ha tillgång till någon som direkt kan leda i rätt riktning när något är oklart eller när det uppstår problem, tillägger han.

– Jag kan visserligen ställa frågor i diskussionsforumet eller i chattarna, men det vore enklare och smidigare att kunna föra en mer direkt dialog när jag behöver det. Då skulle det nog gå snabbare att räta ut frågetecknen.

Bra med en process som löper genom hela veckan

Katarina Lennvik, lärare i matematik och NO på Ytterbyskolan i Kungälvs kommun, saknar också ibland tillgång till en programmeringskunnig som hon kan bolla tankar och idéer med på ett mer direkt sätt. Det är inte någon avgörande brist, men det hade säkert underlättat, säger hon.

– I det stora hela är det en rolig och givande kurs som ligger på en lagom nivå. Jag tycker om att jag kan se filmerna och göra uppgifterna när det passar, utan att vara låst till en bestämd tid. Det är också bra att det blir en process som löper genom hela veckan med genomgång, uppgift, sammanfattning, lösning och quiz.

Den här kursen ger en bra introduktion till programmering, men den skulle nog behöva kompletteras med en kurs som har en mer tydlig koppling till matematikundervisningen, påpekar Katarina Lennvik.

– Jag tror att vi behöver känna oss mer säkra på vad vi faktiskt ska undervisa i. Annars finns det risk för att programmering inte blir ett naturligt inslag i matematiken och att vi istället fastnar i våra gamla hjulspår.

Ett stöd i arbetet med skolans digitalisering

Jacob Möllstam, som är grundskollärare och utvecklingsledare i Partille kommun, menar att den här kursen är mer personlig och mer givande än andra distanskurser han har följt de senaste par åren. Han tycker också att det är bra att det finns möjlighet att ställa frågor via chatten när filmerna streamas, även om han inte har utnyttjat det själv.

– Jag blir mer motiverad att hålla tempot i kursen när jag ser att andra är igång. Samtidigt är det en fördel att jag kan ta igen det jag har missat om jag har för mycket annat att göra en vecka. Men då gäller det också att se till att arbeta extra när det behövs och att inte halka efter.

Till vardags ansvarar Jacob Möllstam för lärarfortbildningen i Partille kommun, med särskilt fokus på skolans digitalisering och digital kompetens. Han ser tydligt att han kommer att ha nytta av kunskaperna från den här kursen i sitt arbete framöver.

– Det här är en ren programmeringskurs, och så ska det vara. Den ger inte svaren på allt man behöver veta för att arbeta med programmering i matematikundervisningen, men det är inte heller meningen. Jag ser kursen som en del av en mer generell fortbildning för att förstå och hantera digitaliseringen. Didaktik och andra områden kan tas upp och hanteras i kompletterande kurser. Allt kan inte göras på en gång.

Oklarheter i kurs- och ämnesplaner

Utmaningarna inför hösten handlar mest om vilken nivå undervisningen ska ligga på, säger Björn Johnsson. Han anser att det är oklart formulerat i ämnesplanen i matematik, och därför blir det upp till läraren att göra sin egen tolkning. Men det gäller också att ta hänsyn till att det finns olika förutsättningar bland eleverna på de olika programmen, tillägger han.

– När jag undervisar elever som går teknikprogrammet, vet jag att de lär sig programmering och att jag kan lägga mig på en högre nivå. Eleverna på det estetiska programmet läser inte programmering, så där måste jag förstås arbeta på ett helt annat sätt. Det viktigaste är att alla elever, oavsett program, utvecklar en grundläggande förståelse för vad programmering är och hur det fungerar.

Oklarheterna gäller även för grundskolans kursplaner, menar Katarina Lennvik. För sin egen del är hon fortfarande osäker på vad som gäller för matematikundervisningen på högstadiet.

– Problemet beror nog till stor del på att programmeringen införs samtidigt i alla årskurser. Om några år blir det säkert lättare att se progressionen från lågstadiet till högstadiet. Nu kan jag inte räkna med att eleverna har några förkunskaper, och det är svårt att veta var jag ska börja. Det gäller också att reda ut vad som ska göras i matematiken och vad som ska göras i tekniken. Här behövs en samsyn, så att vi som undervisar i de olika ämnena kan komplettera och ge stöd åt varandra.

Programmering – en del av den digitala kompetensen

Tyvärr är det många lärare som är oroliga inför hösten, när de ska börja undervisa i programmering, säger Jacob Möllstam. Det beror bland annat på att programmering ofta ses som något närmast mystiskt. Därför är det viktigt att lärare får kompetensutveckling och annat stöd, som både hjälper dem att lösa upp knutarna och att se det större sammanhanget, menar han.

– När det gäller själva programmeringen, räcker det i regel att ha koll på grunderna. Det handlar om att träna eleverna att tänka systematiskt och att pröva sig fram för att lösa olika konkreta matematiska problem. Att arbeta med enkel programmering i undervisningen gör problemlösningen mindre abstrakt och mer motiverande. Det blir också tydligt varför man ska arbeta i små steg, testa efterhand och hela tiden dokumentera det man gör. Men framför allt måste lärare se programmering som en del av det övergripande arbetet med att utveckla elevernas digitala kompetens. Då tror jag att bitarna lättare faller på plats.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2018-03-23

Digitaliseringen av skolan – en långsiktig utmaning när samhället förändras

Digitaliseringen av skolan – en långsiktig utmaning när samhället förändras

Regeringen har beslutat om en nationell strategi för att digitalisera skolan  och under våren inleder SKL arbetet med att ta fram en handlingsplan som ska lägga grunden för en långsiktig och likvärdig verksamhetsutveckling i hela landet. I flera av landets kommuner är man redan igång med arbetet. Två forskare från Göteborgs universitet och Högskolan Väst samt beslutsfattare, tjänstemän, skolledare och lärare från Skellefteå och Lidingö delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

En central fråga som sträcker sig över alla verksamhetsområden

Digitaliseringen av skolan är en komplex utmaning för Sveriges skolhuvudmän och för alla som arbetar i skolan. Samhället förändras inom alla områden av den digitala utvecklingen, och det får även genomgripande konsekvenser för skolans administration och undervisning. Verksamheten måste ständigt utvecklas och förändras för att svara mot samhällets villkor och krav.

Såväl styrning som ledning och lärande i skolan sker i allt större utsträckning genom digitala system och verktyg. Digitaliseringen är med andra ord redan en central fråga för skolan och den sträcker sig över alla verksamhetsområden, konstaterar Maria Spante, universitetslektor på avdelningen för informatik på Högskolan Väst.

– Digitaliseringen ska inte ses om ett avgränsat it-projekt, utan som en verksamhetsutveckling som hela tiden måste rulla på. Men jag vänder mig mot att det ofta talas om att skolan digitaliseras. Istället borde vi använda aktiv form: skolan digitaliserar. Vi ska dra nytta av tekniken för att tillföra något, för att förbättra och för att arbeta på nya sätt. Det kräver en förståelse för vad som kan digitaliseras och när man hellre borde låta bli.

Skapa utrymme för förändring

It och digitala medier ska ses som resurser som kan användas på ett medvetet sätt för att utveckla undervisning, lärande och administration i skolan, tillägger Sylvana Sofkova Hashemi. Hon är docent i utbildningsvetenskap med inriktning mot it och lärande vid Göteborgs universitet, och undersöker i sin forskning hur teknikutveckling och digitala praktiker påverkar och förändrar skolans verksamhet.

– För att kunna förändra är det först nödvändigt att skapa utrymme för förändring. När det gäller undervisningen, måste lärare bland annat reflektera över sin kunskapssyn, vilka pedagogiska förhållningssätt som används, vilka elever man har, vad de behöver lära sig och vilka utmaningar som måste hanteras.

Lärare måste också förstå den kontext de verkar i för att kunna se hur digitaliseringen kan utveckla undervisningen, säger Sylvana Sofkova Hashemi. Skolans digitala infrastruktur styr och påverkar hur lärare kan arbeta i klassrummet. Tillgången till tekniken och hur den faktiskt används sätter ramarna för vad som är möjligt, och det måste man vara medveten om.

– En lärare får helt andra pedagogiska förutsättningar när eleverna är vana vid att ha tillgång till varsin laptop eller ipad med egna konton, där de kan spara och arbeta vidare med sina arbetsuppgifter, än om det bara finns tillgång till en klassuppsättning med datorer för en lektion i veckan och eleverna inte har några egna konton. Det är också viktigt att lärare känner till vilken kapacitet som bredbandet har, vilka programvaror och tjänster som finns tillgängliga på skolan, och så vidare.

Det gäller att få delarna att hänga ihop och att alla drar åt samma håll

Fredrik Stenberg, ordförande i för- och grundskolenämnden i Skellefteå kommun, menar att skolhuvudmännen måste vara medvetna om att digitaliseringen innebär att två stora utmaningar ska hanteras i ett samlat grepp. Dels handlar det om att infrastruktur och hårdvara ska fungera och dels handlar det om hur lärare och elever använder tekniken i sin vardag.

– It ska vara ett stöd för att utveckla skolans verksamhet och inte begränsa den. Därför är det avgörande att kommunens it-avdelning och skolförvaltning förstår varandra och jobbar konstruktivt tillsammans för att underlätta den fortsatta utvecklingen. Båda måste helt enkelt dra åt samma håll.

Det är en svår men nödvändig utmaning att få alla delarna att hänga ihop, så att de blir greppbara för hela organisationen, säger Magdalena Kågström. Hon är chef för enheten för digitalt lärande i Skellefteå kommun, som har ett övergripande ansvar för alla delar i digitaliseringen i kommunens skolor och fungerar som stöd för hela styrkedjan.

– Alla måste ha en samsyn eller åtminstone en förståelse för varför saker sker och hur de påverkar varandra. Det försöker vi hantera på flera olika sätt. Till exempel deltar förvaltningsledningen, skolledarna och Fredrik Stenberg i en gemensam kurs som bygger på Skolverkets modul Leda digitalisering. De som styr och leder skolans verksamhet behöver ges tid att omvärldsbevaka, resonera och diskutera tillsammans. Vi arbetar också med ett ikt-inspiratörsnätverk som hjälper pedagogerna i förskolan och skolan att förstå och dra nytta av teknikens möjligheter.

Lär med och av varandra

Man kan alltid önska sig den perfekta tekniken, men om vi ser till att använda det vi har kommer vi åtminstone en bit på vägen, säger Mai-Ellen Andersson, som är rektor och förskolechef på Björnåkersskolan i Burträsk, Skellefteå kommun. I kommunen och på skolan har vi som klart uttalat mål att tekniken ska användas när den fungerar i undervisningen, och vi har också ett tydligt ledarskap som visar vägen.

– Vi behöver lära med och av varandra för att komma vidare i arbetet. Det tror jag är en viktig framgångsfaktor. Varje år använder vi här på skolan SKL:s LIKA för att få en bild av hur det står till med infrastrukturen och den pedagogiska användningen. Det är ingen tvekan om att vi har kommit en bit på väg, men vi ser också att förskolan har halkat efter lite. Därför satsar vi just nu extra där, så att den kan komma i kapp.

Hur behöver skolan förändras när samhället blir alltmer digitalt?

Cecilia Haglund, rektor för Bodals skola i Lidingö stad, ser digitaliseringen som en del av det naturliga utvecklingsarbete som måste pågå hela tiden i skolan. Undervisningen behöver alltid anpassas efter hur samhället ser ut och vilka kunskapskrav som det innebär. Nu handlar det i hög grad om digitaliseringen och dess konsekvenser. Men det är viktigt att den inte lyfts ut som någon särskild del. Digitaliseringen är en del av en större helhet.

– Att få nödvändig infrastruktur och hårdvara på plats var det första steget. Samtidigt som vi arbetade med det, diskuterade vi vad eleverna behöver lära sig och hur vi bäst förbereder dem inför framtiden. Det gäller att vi blir överens om vad vi egentligen är ute efter och hur vi får ihop det med sådant som vi redan gör.

Anna Carlén, som är lärare på Sticklinge skola i Lidingö stad, kan se att det har hänt mycket under de arton månader som gått sedan arbetet med digitaliseringen drog igång på allvar i kommunen.

– I början pratade vi mycket om hur vi ska göra för att digitalisera skolan, men tonvikten har förskjutits en aning. Nu handlar samtalen istället om hur vi ska bedriva undervisning och skolverksamhet när samhället blir alltmer digitalt. Vad behöver förändras? Hur kan tekniken bidra? Vad vill vi åstadkomma?

Ett begripligt och hanterbart sammanhang

Digitaliseringen kan inte tryckas in i skolan uppifrån, säger Maria Spante. Det är betydligt mer framgångsrikt att väva in digitaliseringen i de rådande processerna.

– Det gäller att se sig omkring, så att man inte slår sönder sådant som faktiskt fungerar och som kan utvecklas vidare med teknikens hjälp. Samtidigt behöver man undersöka när digitaliseringen skapar ett mervärde och när den faktiskt inte gör det.

Magdalena Kågström lyfter fram betydelsen av att digitaliseringen ges ett begripligt och hanterbart sammanhang i skolan.

– Bland annat är det viktigt att ge konkreta exempel på hur lärare påverkas av samhällets digitalisering, varför det sker och vad man ska tänka på för att kunna hantera det. Det är också viktigt att uppmuntra en dela-kultur, eftersom det sparar tid och gör att man slipper onödigt merarbete. Vi har en bra dela-kultur på våra förskolor och skolor, men vi saknar fortfarande en mer kommunövergripande dela-kultur.

Det är nödvändigt att några skolor eller lärare kan agera som draglok, som vågar testa och köra fullt ut, säger Fredrik Stenberg. Men det betyder inte att man ska vänta på att alla blir redo. Här är det kollegiala lärandet och erfarenhetsutbytet viktigt, påpekar Mai-Ellen Andersson. Några är trygga med att undersöka möjligheterna på egen hand, medan andra behöver hjälp och stöd för att komma igång.

Kollaborativt lärande och kollegialt erfarenhetsutbyte

Numera finns det en allmän förståelse bland lärare för att världen är digital och att det måste påverka hur undervisningen ser ut och syftar till. Eleverna måste helt enkelt lära sig att förstå och hantera den verklighet som vi alla lever i, säger Cecilia Haglund.

– Här har läraren ett stort och viktigt ansvar. När eleverna får varsin dator, ställer de också större krav på att arbeta digitalt. De börjar tycka och tänka kring hur undervisningen ska se ut och hur digitala medier kan användas i arbetet. Att dra nytta av det, är ett bra sätt att föra in elevernas delaktighet i den dagliga verksamheten – och att utveckla den.

Digitaliseringen innebär också att lärare samarbetar kollegialt och att elever blir mer involverade i varandras arbete, säger Anna Carlén. Det är en utmaning att öppna upp och våga dela med sig. Numera är det enkelt och smidigt att göra det, till exempel i Office 365 eller på Google Sites och Classroom. Det är viktigt att våga, eftersom kvaliteten blir så mycket bättre när andra återkopplar och ger synpunkter. Detta gäller både för lärare och för elever.

– Det finns nog stora skillnader både inom och mellan skolor. Några har arbetat med kollaborativt lärande och kollegialt erfarenhetsutbyte under lång tid, medan andra ligger i startgroparna. De här skillnaderna måste vi ta hänsyn till för att lyckas. Det är viktigt att arbeta för en likvärdighet, men vi ska samtidigt inte bromsa de som är i framkant.

Skolan måste bli en aktiv aktör som driver utvecklingen

Både i Skellefteå och på Lidingö arbetar man med Skolverkets modul Leda digitalisering för att skapa en samsyn och en fördjupad insikt bland skolledarna och på förvaltningsnivån. I Skellefteå deltar, som sagt, även ordföranden i för- och grundskolenämnden, Fredrik Stenberg. Han menar själv att det är avgörande att beslutsfattare som arbetar med skolfrågor deltar i det här arbetet.

– Ledningen måste helt enkelt fatta grejen. De olika delarna i processen behöver knytas samman och hela styrkedjan ska hänga ihop. Jag måste vara med här och få en fördjupad bild av vad digitaliseringen av skolan faktiskt innebär. Framför allt gäller det att förstå att digitaliseringen inte kan ses som något isolerat fenomen, utan hänger ihop med hela samhällsutvecklingen. Därför går det inte heller att prioritera bort insatserna i budgeten. Vi måste agera nu för att få hela skolverksamheten på banan.

Maria Spante betonar också betydelsen av att förvaltningen har en enhetlig syn på digitaliseringen.

– Om vi vill uppnå en likvärdig skola som är i takt med den tid vi lever i, måste alla gå åt samma håll. Det är en svår och viktig utmaning för hela skolsverige. På den lokala nivån betyder det att det måste föras en löpande dialog mellan nämnden och förvaltningen. Skolan måste bli en aktiv aktör som driver utvecklingen i den riktning som man gemensamt kommer fram till.

Digitaliseringen ska skapa utvecklingsmöjligheter

Det görs mycket klokt i den svenska skolan, konstaterar Maria Spante. I skoldebatten talas det ofta om elände och att skolan inte alls hänger med. Men det finns ett sug och ett stort intresse, även om man famlar många gånger. Här gäller det därför att förvaltning och skolledning gör det tydligt att alla arbetar mot samma mål.

– Det är ok att lärare känner sig oroliga och upplever sig utmanade och ifrågasatta. Men de här känslorna ska inte få kidnappa det nödvändiga utvecklingsarbetet. Här spelar skolledarna en avgörande roll. De ska inte skapa teknostress, utan istället leda och ge stöd åt processerna. Digitaliseringen ska inte vara en arbetsmiljöfråga – den ska vara en utvecklingsmöjlighet för lärarna och för skolan. Skolledarna måste därför ta sitt mandat och sitt ansvar på allvar och jobba för att skapa en ökad förståelse för de komplexa processer som det handlar om.

Även om digitaliseringen är ett ständigt pågående arbete, är det viktigt att bryta ner det i olika delar som har en början och ett slut, säger Magdalena Kågström. Det underlättar planeringen samtidigt som det blir möjligt att se att man kommer vidare. Någonstans tar införandet slut och övergår till förvaltning. Tekniken introduceras, används, integreras och blir till slut en självklar del av vardagen, tillägger Mai-Ellen Andersson.

Vad behöver lärare kunna när undervisningen i allt högre grad blir digital?

Det är nödvändigt att det finns en kritisk och systematisk förståelse för vilket mervärde som it och digitala medier kan skapa i undervisningen, säger Sylvana Sofkova Hashemi. För lärarens del handlar det bland annat om att förstå vad de nya styrdokumenten innebär i praktiken och att få en ökad insikt i hur klassrumssituationen förändras.

– Det är många frågor som väcks bland lärare: Vad är legitim kunskap i mitt ämne? Vad behöver eleverna lära sig? Hur förändras förutsättningarna när både text, bild och film blir viktiga delar i undervisningen? Vad ska jag bedöma? Just nu arbetar jag tillsammans med några kollegor med projekt kring det här, som bygger på ett nära samarbete med lärare. Det är avgörande att lärare kan sätta ord på det som sker i klassrummet när undervisningen i allt högre grad blir digital. Där är vi inte riktigt än.

Lärarutbildningens betydelse för arbetet med skolans digitalisering får inte heller glömmas bort, avslutar Sylvana Sofkova Hashemi. De som studerar till lärare måste få utveckla den professionella digitala kompetens som de behöver i arbetslivet. Det ställer i sin tur nya krav på lärarutbildarna.

– Jag handleder en doktorand på Högskolan Väst som tittar närmare på hur läraryrket förändras i ett alltmer digitaliserat samhälle och hur detta påverkar och förändrar lärarutbildares profession. Det pågår också ett utvecklingsarbete på lärarutbildningen vid Göteborgs universitet, som jag leder, där vi granskar våra kurser och möter studenterna i frågan om vilken digital kompetens de får med sig genom lärarutbildningen. Vi tittar också närmare på vilka kunskapsbehov de har när de börjar sin första anställning som lärare. Allt det här är viktigt att följa och hantera framöver.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2018-03-27

Matematik, programmering och makerkultur i en etta på Hönö

Matematik, programmering och makerkultur i en etta på Hönö

Programmering och makerkultur är en central del av Öckerö kommuns arbete med att digitalisera skolan. Tre makerpedagoger åker regelbundet runt till skolorna och hjälper lärare och elever att komma igång. I höstas genomförde en makerpedagog och en lärare på Hedens skola på Hönö ett sju veckor långt projekt med en förstaklass. Det ger en intressant fingervisning om hur makerkulturen kan bidra till att utveckla undervisning och lärande.

Öckerö är en liten kommun i Göteborgs norra skärgård med cirka 13 000 invånare fördelade på tio öar. Trots de begränsade resurserna arbetar man målmedvetet med att utveckla barns och ungas digitala kompetens. Det gäller inte bara i skolan, utan även på fritiden. Frivilliga krafter driver sedan länge bland annat hackerklubbar, där intresserade vuxna och unga utforskar programmering och teknik, utanför skolans ramar och krav. I våras var Öckerö en av fem skolhuvudmän som fick kvalitetsutmärkelsen Guldtrappan, vilket tydligt visar att kommunen är på rätt väg.

Makerskola och mobila makerpedagoger

Öckerö är en av deltagarna i Makerskola, ett projekt som RISE Interactive driver tillsammans med ett trettiotal skolhuvudmän, forskningsmiljöer och företag för att systematiskt undersöka hur makerspace-konceptet kan användas i skolan. Inom ramen för det här projektet satsar kommunen bland annat på mobila makerpedagoger, berättar utvecklingsledaren Patrik Finn.

– För två år sedan började vi arbeta med en makerpedagog. Nu har vi tre personer som ett par dagar i veckan beger sig mellan öarna i satsningen Ten Island Makerspace. Med den här satsningen vill vi visa både lärare och elever att de kan få makt över tekniken och dra nytta av den i vardagen. Det är viktigt att de vågar testa, pilla och se vad som händer när de programmerar, kopplar och bygger. Konkret skapande med en teoretisk förankring kan både utveckla teknikintresset, kreativiteten och ämneskunskaperna.

Det är sannolikt en fördel att klasserna inte måste åka till någon särskild lokal, menar Patrik Finn. Ett makerspace i det egna klassrummet innebär att verksamheten känns mindre främmande från den vanliga verksamheten, vilket bidrar till att sänka tröskeln för alla. Samtidigt används tiden betydligt mer effektivt, eftersom klasserna slipper använda tid till att resa fram och tillbaka. Istället kan all planerad tid ägnas åt det digitala skapandet.

Inspirera och samverka med lärare och beslutsfattare

I Öckerö kommun har Makerskola skalats och paketerats så att satsningen når alla skolformer, från förskolan till gymnasiet. Det gäller också att ge lärare inspiration och stimulans, till exempel genom att låta dem delta på Makerdays och liknande arrangemang, säger Patrik Finn. Man får inte heller glömma att visa beslutsfattarna hur lärare kan arbeta och att förklara hur värdefullt det är för elevernas kunskapsutveckling, tillägger han.

– Jag tog med mig våra beslutsfattare till RISE Interactive på Lindholmen för att ge dem en bättre inblick i hur vi tänker och arbetar med Makerskola. Det gav effekt direkt. När jag tidigare i år äskade ramhöjande medel för att utöka till tre makerpedagoger, så var det inga problem. En halv miljon kan betyda mycket för skolorna i en liten kommun.  Därför är det viktigt att samverka med beslutsfattarna och att hålla dem uppdaterade om vad vi gör.

Pedagogiskt utvecklingsarbete i europeiskt nätverk

Via Göteborgsregionens kommunalförbund är Öckerö kommun med i Europeiska skoldatanätets innovationssatsning Future Classroom Lab Regional Network (FCL Regio). Regioner från olika delar av Europa arbetar i två parallella spår för att få fart på skolans digitala och pedagogiska utveckling: Det ena spåret är mer strategiskt inriktat och vänder sig till beslutsfattare. Det andra vänder sig till lärare och har en praktisk, undersökande inriktning. Här handlar det om att prova nya perspektiv och arbetssätt i klassrummet.

Samarbete i olika projekt, både inom Sverige och med andra länder, är en viktig språngbräda i arbetet med att utveckla och förbättra skolans undervisning, understryker Patrik Finn.

– För min egen del ger projekten en väldig kontaktyta som jag kan dra nytta av i det dagliga arbetet. Sociala medier ger mig möjlighet att hålla ständig kontakt och att snabbt få inspel och stöd när jag behöver det. Det betyder väldigt mycket för skolutvecklingen här i kommunen. Vi hade kanske kunnat nå dit vi är idag ändå, men vägen hade säkert blivit både krångligare och längre.

Kan man arbeta med makerspace och programmering i en etta?

För några månader sedan funderade Patrik Finn på ett lämpligt konkret projekt att arbeta med i FCL Regio. Hur tidigt kan man egentligen kan börja arbeta med programmering och digitalt skapande i undervisningen? Det vore intressant att testa! Han förde samman Sandra Mohlin, förstelärare på Hedens skola, som skulle få en etta till hösten, med makerpedagogen Erik Johansson. Kanske kunde de göra något tillsammans?

Sandra Mohlin såg de pedagogiska möjligheterna och blev direkt intresserad.

– I årskurs 1 går matematikundervisningen bland annat ut på att eleverna ska lära sig förstå och själv konstruera enkla mönster i talföljder. Att arbeta med blockprogrammering tillsammans med barnen såg jag som ett sätt att väcka intresse för matematik och att underlätta förståelsen. Det ville jag gärna undersöka närmare!

Erik Johansson, som är förstelärare med fokus på teknik på Bergagårdsskolan, var den förste mobile makerpedagogen i Öckerö kommun. Han är sedan länge också engagerad i hackerklubbarna, och har bland annat följt med barn och ungdomar på tävlingar i robotprogrammering runt om i världen. I vanliga fall går hans arbete ut på att han kommer till intresserade klasser vid ett eller två tillfällen och visar lärare och elever hur de kan arbeta med makerspace. Nu skulle han istället få möjlighet att gå mer på djupet under en längre period för att se vad som händer. Det fanns inget utrymme för tvekan, konstaterar Erik Johansson.

– Jag och Sandra arbetade tillsammans med klassen en gång i veckan under sju veckor. Hon ansvarade för matematiken medan jag tog tag i programmering och elteknik. De här eleverna är betydligt yngre än de som jag brukar arbeta med, men det visade sig fungera alldeles utmärkt ändå!

Digitalt skapande sätter fart på elevernas kunskapsutveckling

Erik Johansson kom till klassen varje torsdag under de knappt två månader som projektet pågick. De andra dagarna arbetade Sandra Mohlin vidare med eleverna på egen hand, efter en kort introduktion. Hon följde upp det som eleverna gjort, kopplade aktiviteterna till ämneskunskaperna i matematik och förberedde inför kommande torsdag. Allt flöt på fint, säger Erik Johansson.

– Vi började med att eleverna arbetade med ipads och gjorde egna spel i Scratch Jr. Efter ett par veckor gick vi över till att använda micro:bits. Vi använde batterier, lampor och servon och skapade en mängd olika objekt som blinkade, rörde sig och lät. Allt styrdes och kontrollerades med micro:bits, som programmerades av eleverna. Mot slutet programmerade vi riktigt häftiga grejer, bland annat robotar, som svängde och rörde sig över klassrumsgolvet.

Det visade sig nästan genast att det här sättet att arbeta förskjuter elevernas kunskapsutveckling raskt framåt, påpekar Sandra Mohlin. Vinklar brukar eleverna först möta i årskurs 3, men i den här ettan kom det in redan efter några veckor, eftersom eleverna skulle få robotar och andra objekt att svänga, snurra runt, och så vidare.

– Den matematik som mina ettor har lärt sig nu hade de inte lärt sig om vi jobbat traditionellt. Många av dem kunde inte läsa när de började skolan i augusti, men de lärde sig ändå att förstå mönstren i blockprogrammering. Eleverna kände också igen sig när vi bytte från Scratch Jr till att programmera micro:bit. Trots att vi ligger på den lägsta nivån undervisningstimmar per vecka i matematik, hann vi med allt vi skulle – och mer därtill!

Skolmognad, intresse och lust att lära

Användningen av programmering och digitalt skapande i matematikundervisningen har även spillt över till andra ämnen. Det finns mängder med möjligheter att utveckla och förändra undervisningen i många olika ämnen, säger Sandra Mohlin.

– Att få in programmeringen i teknik och bild är inga problem, men det går även fint i exempelvis SO-ämnena. Nu när vi är igång med jultemat i SO, har vi bland annat byggt och programmerat olika ljussystem som en del av julpynten. Den matematiska logiken och förståelsen av mönster har eleverna nytta av när de ska lösa problem inom alla ämnen. Eleverna har också lärt sig många engelska ord, eftersom flera av plattformarna som de använder när de programmerar har engelska gränssnitt.

Eleverna arbetar tillsammans två och två eller i mindre grupper. De lär sig att komma överens, att samarbeta och att visa respekt för varandra. För lärarens del är det viktigt att hela tiden återkoppla och summera och att påminna eleverna om vad de har lärt sig. Vi har trots allt inte bara lekt hela dagen, betonar Sandra Mohlin.

– Eleverna har lärt sig mycket som vi inte alls tänkte på innan vi började. Till exempel har det visat sig att programmering har fått eleverna intresserade av att läsa, och flera av dem har redan läst sina första böcker. De såg den praktiska nyttan med att kunna läsa när de programmerade och de förstod också varför de ska gå till skolan och lära sig saker. Att makerspace kan bidra till att eleverna blir skolmogna var en trevlig överraskning!

Vad säger eleverna?

Sandra Mohlin berättar att eleverna själva säger att det är roligt att lära sig genom att programmera, bygga saker och styra robotar och andra objekt. Genom att få ihop “pusselbitarna” på rätt sätt när de blockprogrammerar, kan de sätta ihop och bygga saker som rör sig och låter. Det händer något och de ser både vad de nya kunskaperna kan användas till och vad de behöver lära sig för att få de olika objekten göra det som de vill.

Eleverna ser även kopplingen mellan matematik och programmering. De konstaterar att det i båda fallen handlar om siffror och mönster och att det är viktigt att förstå vinklar och grader när man programmerar motorer. För dem hänger teori och praktiskt skapande ihop på ett självklart och tydligt sätt. När eleverna arbetar med robotar känner de att de förbereder sig för framtiden och att de får en glimt av hur morgondagens samhälle kan komma att se ut.

Stöd och spinoff-effekter

Det är oerhört viktigt att inse att barn kan lära sig betydligt mer än vad vi vanligen tror, påpekar Lars Utbult, som är rektor på Hedens skola. Deras förmågor ska absolut inte underskattas. Vi måste också komma bort från synen på datorn som en skrivmaskin, tillägger han. Den är allting annat också! Dessutom har programmeringen och skapande viktiga spinoff-effekter inom en rad olika områden som skolan måste kunna dra nytta av.

– Eleverna behöver se att det händer något. Det skapar en kreativ stämning, väcker deras nyfikenhet och gör att de vill veta mer. En annan rolig spinoff är att pojkar och flickor är lika intresserade av att programmera och bygga. När de arbetar tillsammans på lika villkor, upplever de ingen skillnad alls mellan könen.

Det tydliga stödet från Lars Utbult är nödvändigt för att kunna arbeta på det här sättet, säger Sandra Mohlin. Om någon förälder hör av sig och är orolig för att barnen bara leker dagarna igenom, så finns det uppbackning.

– Det är viktigt att rektor kan förklara och försäkra att det verkligen handlar om undervisning om föräldrarna undrar. Nu hade vi inte några problem med det, utan alla var positiva från början. I början av läsåret samlade jag och min kollega till föräldramöte där vi informerade om projektet och alla var väldigt glada över att klassen valts ut. En förälder hoppade till och med in och vikarierade för Erik en torsdag, helt gratis.

Vad kan vi lära av detta?

Från och med nästa läsår börjar de reviderade styrdokumenten att gälla i skolan. För grundskolans del handlar det bland annat om att utvecklingen av elevernas digitala kompetens ingår i alla ämnen och att programmering blir en del av några ämnen, bland annat matematik och samhällskunskap. Erfarenheterna från Hedens skola ger en fingervisning om hur man kan tänka och arbeta, säger Lars Utbult.

– Det är avgörande att eleverna ser hur allt hänger ihop och att de inser att all teknik är skapad av människor. När de själva programmerar och bygger blir det väldigt tydligt. De inser också att de själva kan tänka ut och förverkliga olika tekniska lösningar som hanterar och löser vardagens problem. Med andra ord är de inte bara konsumenter utan också producenter. Tekniken runt omkring oss är inte given, utan skapad av någon. Det betyder att den kan förändras och göras om, så att den fungerar som vi vill.

Sandra Mohlin och Erik Johansson tänker fortsätta att arbeta tillsammans med den här klassen till och med årskurs tre. Det blir antingen som ett fortsättningsprojekt inom FCL Regio Lab eller som ett eget lokalt projekt, säger Sandra Mohlin.

– Det känns verkligen som ett gyllene läge att fortsätta, med tanke på hur mycket eleverna har lärt sig. Hur mycket kommer de att lära sig om Erik kommer tillbaka i början av varje läsår även i tvåan och trean? Vad händer egentligen med deras kunskapsutveckling och deras syn på skola och lärande när man arbetar så här? Här vore det också intressant att koppla in forskning för att få in ett problematiserande och analyserande perspektiv.

Hur går vi vidare?

Sandra Mohlin och hennes klass har inte bara fått prova på hur det är att arbeta med makerspace. Det här perspektivet och arbetssättet har redan börjat bli en integrerad del av den dagliga undervisningen, säger Erik Johansson. Här finns det mycket att ta fasta på och att fundera över.

– Jag och Sandra är en bra kombination eftersom vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Vi har också varit flexibla och kunnat anpassa oss efter omständigheterna. När det visade sig att eleverna lärde sig mer och andra saker än vi trodde, så ändrade vi våra ursprungliga planer. Men det blir nog en rejäl utmaning för de lärare som ska ta över den här klassen framöver. Hur ska de göra för att bygga vidare på klassens erfarenheter och för att behålla deras nyfikenhet och lust att lära?

I början av januari ska Sandra Mohlin och Erik Johansson använda en hel dag för att dokumentera hur de arbetade och vad eleverna lärde sig, berättar Patrik Finn. Här finns det säkert mycket att lära, tillägger han. Idag satsar svenska skolhuvudmän stora summor på processledning och utbildningspaket för att lära lärarna att programmera. Kanske borde de också satsa en del på att se till att eleverna har en rakare rygg när de lämnar skolan än när de började?

– Det räcker inte att lärare kan programmera i Scratch och liknande plattformar. Både beslutsfattare och vi som jobbar inom skolan måste även diskutera hur vi ser på lärande och vad vi kan göra för att se till att varje elev kan utvecklas så långt som möjligt. Om vi kan enas om en bild av detta, har vi kommit en bit på väg. Jag tror att en bra användning av makerkulturen i undervisningen gör det möjligt för alla elever att utvecklas i sin egen takt. Det enda sättet att verkligen förändra skolan och undervisningen är att verka inom systemet, att tänja ramarna och att visa vad som är möjligt att göra.

Vad var särskilt viktigt?

Det är förstås många faktorer som påverkar när lärare försöker utveckla och förändra sin undervisning. Sandra Mohlins och Erik Johanssons erfarenheter så här långt visar att det finns många spännande möjligheter. Vi behöver en så bra beskrivning som möjligt av vad man faktiskt gjorde och vad det ledde till, säger Patrik Finn. Vad kan vi plocka ut som särskilt användbart?

– För min del är jag övertygad om att det inte går att köpa sig till digitalisering i skolan. Både skolledare och lärare måste helt enkelt grotta ner sig, svettas och stångas med tekniken. När alla använder sin egna kompetenser och hjälper varandra att komma vidare, driver man tillsammans utvecklingsarbetet framåt. Det gäller också att skolledarna visar upp allt konstruktivt och spännande som görs i skolan och att de ser till att hålla Jante på behörigt avstånd.

Sandra Mohlin är övertygad om att en av de viktigaste framgångsfaktorerna i det här projektet är att man verkligen såg till att fånga upp elevernas egna idéer och lät dem pröva dem i verkligheten.

– Eleverna lyckades visserligen inte förverkliga alla sina idéer, men misslyckandet är också en viktig lärdom. Man lyckas ju inte varje gång. Det viktiga är att analysera och tänka igenom vad som hände, försöker se efter varför det gick fel och att lära sig av det. Då går det kanske bättre nästa gång!

Erik Johansson menar att det är viktigt att låta tekniken vara väl synlig och tillgänglig i klassrummet. Erfarenheten visar att mycket händer nästan av sig själv om grejerna står framme, säger han.

– Här är det särskilt viktigt att komma ihåg att inte i första hand köpa det som är dyrt eller ser häftigt ut. Vi använde vanliga sladdar och batterier och micro:bit är en billig och “rå” produkt. Det är en enkortsdator, en mikrokontroller, som inte ser mycket ut för världen. Men det brydde sig inte eleverna om! De såg vad de kunde göra med den, och det är det viktiga.

Konkretion, kreativitet och koppling till verkligheten

En annan framgångsfaktor som inte får glömmas bort är att eleverna faktiskt fick programmera och bygga på riktigt, tillägger Erik Johansson.

– Naturligtvis går det att göra övningar i en mattebok som lär eleverna att förstå programmeringens principer och som tränar dem att programmera, men det är inte alls samma sak. Det är inte heller särskilt roligt. Nu har vi gett programmering ett positivt värde och det kommer säkert att ha en avgörande betydelse för elevernas inställning och motivation de kommande åren.

Sandra Mohlin instämmer och lägger till att detsamma även gäller för matematiken. Ämnet har ofta en negativ klang och i många barnböcker beskrivs matematik som ett straff. Men så måste det förstås inte vara.

– När vi arbetar med makerspace blir matematiken konkret och tydlig, trots att teorin bakom är både abstrakt och komplicerad. Alla elever kan också hitta en utmaning, även om de inte är på samma nivå. De lär sig och utvecklas efter sina förmågor och förutsättningar. Samtidigt blir det uppenbart att matematik, programmering, teknik, ja hela skolan, faktiskt kan vara både stimulerande och roligt. Det är något som vi alla måste ta fasta på.

Text: Stefan Pålsson  Först publicerad: 2018-01-24

Programmering med micro:bit för matematiklärare

Programmering med micro:bit för matematiklärare

Nästa läsår blir programmering en del av undervisningen i flera ämnen på grundskolan, bland annat i matematik. Genomförandet av den här förändringen kommer att kräva både lärarfortbildning och en rad andra former av stödinsatser. Under hösten har RISE Interactive turnerat med en workshop om programmering med micro:bit som hjälper matematiklärare att ta det första steget.

På arton platser i landet, från Malmö i söder till Luleå i norr, har ungefär tolvhundra matematiklärare fått en inblick i programmeringens grunder och sett hur digitalt skapande kan göra undervisningen mer konkret. RISE Interactives workshop har varit en del av Skolverkets heldag om programmering för grundskolan, som även presenterat de reviderade styrdokumenten och gett en historisk och samhällelig bakgrund till förändringarna.

Programmeringens principer och ämnesförmågor i matematik

En micro:bit är en enkortsdator utan eget operativsystem som kan styra och samverka med annan elektronik och allt annat som leder ström. Den programmeras antingen med textbaserade programspråk, exempelvis python, eller med blockprogrammering. Att arbeta med micro:bit i undervisningen gör det både enkelt och roligt att komma igång med programmering, berättar Gunnar Oledal, som är en av de fem medarbetare som arbetat med workshopen.

– Tanken är att ge lärarna en snabb introduktion och att inspirera dem att utforska möjligheterna. Vi visar hur man kan använda blockprogrammering för att skapa en förståelse för programmeringens principer. Genom att använda block med olika egenskaper och funktioner, är det enkelt att bygga sekvenser som tillsammans blir ett program som till exempel kastar en tärning eller beräknar arean av rektanglar. Framför allt är det viktigt att lärarna får känna att de lyckas och att de är på väg.

En förståelse av programmeringens principer underlättar utvecklingen av viktiga ämnesförmågor i matematik och ger även stöd åt förståelsen av ämnesinnehållet. I årskurs 1-3 ska eleverna lära sig att konstruera, beskriva och följa stegvisa instruktioner. De ska också bekanta sig med det binära talsystemet. I årskurs 4-6 handlar det om att börja förstå hur algoritmer skapas och används i programmering. De ska tillämpa detta genom att använda visuella programmeringsmiljöer, exempelvis blockprogrammering. I årskurs 7-9 fördjupas förståelsen av algoritmer och eleverna ska fortsätta använda olika visuella programmeringsmiljöer. Dessutom ska de lära sig att lösa matematiska problem med hjälp av programmering.

Att lära sig programmering är ett medel, inte ett mål

På workshopen får lärarna först en introduktion till micro:bit och sedan arbetar de med att lösa olika uppgifter. Medarbetarna på RISE Interactive har med hjälp av läroböcker i matematik tagit fram ett blad med uppgifter för årskurs 1-6 och ett som vänder sig till årskurs 7-9. På varje blad finns även tips som gör det enklare att komma igång med micro:bit och blockprogrammering, berättar Marcus Tyrén.

– Lärarna får arbeta med att lösa några av uppgifterna och när de är klara går vi igenom dem tillsammans. Uppgifterna går bland annat ut på att rätta buggar i färdiga program, så att de fungerar som det är tänkt. Totalt finns det sju uppgifter i bladet, men vi hinner inte gå igenom alla. Lärarna har alltså några uppgifter kvar att grubbla vidare på och att jobba med när de kommit hem.

I ämnesplanerna för matematik är programmering ett medel för att utveckla elevernas ämneskunskaper och för att stärka deras digitala kompetens. Det är alltså inte något mål i sig, och det är viktigt att komma ihåg, säger Marcus Tyrén.

– Vi gör vad vi kan för att avdramatisera programmeringen och för att skapa en rofylld stämning. Eleverna ska inte bli programmerare, utan de ska börja förstå och tillämpa programmeringens principer. I de lägre årskurserna, när det handlar om att konstruera och följa instruktioner, behöver eleverna inte ens ha en dator. Enkla lekar där de “programmerar” varandra, kan vara en bra start.

Workshopen gör det enklare att ta första steget

Matematiklärare är en stor yrkesgrupp och de befinner sig på olika nivåer när det gäller kunskaper kring programmering och beträffande inställning till programmering i matematikundervisningen. Erfarenheterna från höstens workshoppar visar att många är på en grundläggande nivå, men de allra flesta är nyfikna och positivt inställda, säger Gunnar Oledal.

– Jag tycker inte alls att det är konstigt att lärare känner sig oroliga inför nästa läsår, eftersom det rör sig om ganska stora förändringar. Samtidigt är det bra att programmering äntligen kommer in i undervisningen. Tillsammans får vi försöka se till att övergången blir så mjuk som möjligt. Skolverket gör vad de ska göra, skolhuvudmännen och lärarna arbetar på sitt håll och vi bidrar med vad vi kan.

Lärarnas kollegiala lärande och kunskapsdelning är en viktig del av den fortsatta utvecklingen av skolan. De som deltog på Skolverkets heldag och på workshopen skall både lära sig själva och hjälpa kollegorna på skolan att komma igång. Det gör att många känner en stark press som kan öka oron och osäkerheten, påpekar Niels Swinkels.

Det är inte lätt att lära sina kollegor att förstå och att undervisa i programmeringens principer när man precis har lärt sig själv. Vi har lyckats bra med att visa de lärare som deltog att det inte alls behöver vara besvärligt att arbeta med programmering i undervisningen. Men de behöver förstås mer hjälp och stöd för att ta det första steget och för att komma vidare.

Programmering är kreativt arbete

För att lyckas med programmering i undervisningen är det viktigt att skapa en miljö där alla hjälper varandra och där det är tillåtet att göra fel. Kanske ska lärarna till och med betona värdet av att göra fel när man programmerar, eftersom det är så man lär sig, menar Gunnar Oledal. Framför allt är det viktigt att lyfta fram att det handlar om kreativa processer och att det inte räcker med en konceptuell förståelse av vad till exempel en villkorssats är. Det behövs ett praktiskt och konkret skapande för att förstå vad det handlar om och för att kunna tillämpa kunskaperna i praktiken.

– Ur ett samhällsperspektiv är det förstås jättebra att programmering inte längre ses som något inrutat och tråkigt. Det är viktigt att våga kasta sig ut, att våga testa sig fram och att lära sig av sina misstag. Programmering är lika kreativt och skapande som att måla, skapa musik eller skriva böcker. Det vill vi visa genom att ge en ingång till micro:bit och till makerkulturen.

Lärarna behöver vägledning och stöd för att komma vidare

De matematiklärare som deltagit under hösten har fått ett första grepp om grunderna i programmering. Många av dem kan säkert också undervisa om det som de lärt sig på workshopen, men det är bara ett första steg. Det finns en tröskel som måste överskridas och några lärare behöver nog lägga ganska mycket tid på detta, säger Niels Swinkels. Alla behöver hjälp och stöd för att komma vidare, men det är särskilt viktigt att hjälpa dem som riskerar att halka efter.

– Om en lärare inte förstår och inte kan undervisa om programmering, är det många elever som drabbas. Alla elever måste få en chans att lära sig detta. Det handlar om likvärdighet. När vi arbetade tillsammans med micro:bit och programmering på workshopen var allt roligt, men det kan vara besvärligt att arbeta vidare på egen hand. Vart ska lärare vända sig när de kör fast?

Niels Swinkels har precis startat arbetet med sin webbplats Mer micro:bit, där han vill hjälpa matematiklärare att ta nästa steg. Men det är förstås långt ifrån tillräckligt, konstaterar han. Här behövs många fler insatser, både av Skolverket och av andra aktörer. Lärare kan också inspirera och hjälpa varandra, både lokalt och på nätet. Det viktiga är att arbeta vidare och att ha tillgång till vägledning och stöd när det behövs.

– Under turnén efterlyste många lärare exempel på lektionsplaner och uppgifter som de kan använda i undervisningen. Det finns en del på micro:bits webbplats, men det behövs också material på svenska med en tydlig koppling till läroplanen. Fast det räcker inte med pedagogiska tips och att lära sig grunderna. Lärarna måste komma vidare och verkligen börja upptäcka möjligheterna med programmering i undervisningen.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-11-23

Masterclass i digitalt skapande för lärare

Masterclass i digitalt skapande för lärare

En masterclass för lärare och andra som redan är väl införstådda med makerkultur och digitalt skapande var en av nyheterna på Makerdays 2017. Under två dagar samarbetade ett trettiotal deltagare, under sakkunnig ledning, i mindre grupper med kreativa projekt som kan användas i undervisningen. Mot slutet av konferensen presenterades resultatet för de andra deltagarna på Makerarena.

Efter den första dagens inledande keynoteföreläsningar med Neil Selwyn, Annika Agélii Genlott och Lars Lingman, samlades deltagarna efter lunch i RISE Interactives lokaler på Lindholmen i Göteborg. Till vardags fungerar lokalerna både som kontor och som digital verkstad för medarbetarna.

Enkortsdatorer, elektronisk byggsats och återanvändning av material

Gunnar Oledal var en av dem som fungerade som handledare och kreativt stöd under Makerdays masterclass.

– Vi började med en snabb rundvisning för att alla skulle känna sig som hemma. Hyllorna är fulla med komponenter, sladdar och allt möjligt annat som kan användas i skapandet. Under workshopen var det bara att gräva och ta vad man behövde. Efteråt lades allt tillbaka igen för att kunna återanvändas och komma till nytta i andra projekt framöver.

När rundvisningen var avklarad gick Gunnar Oledal och Niels Swinkels igenom de olika verktyg som fanns tillgängliga under de båda dagarna: enkortsdatorerna Arduino, Micro:bit och Makey Makey samt den elektroniska byggsatsen Makeblock Neuron. Samtliga verktyg är framtagna för att användas i undervisning, och det går snabbt och lätt att komma igång.

Både Arduino och Micro:bit kan programmeras i visuella miljöer. Makey Makey behöver inte programmeras alls, utan simulerar tangentbordets piltangenter och mellanslagstangent och musens klickfunktion. De tre enkortsdatorerna kan användas för att styra och samverka med andra elektroniska komponenter och allt annat som leder ström. Makeblock Neuron består av en rad olika elektroniska block och mekaniska delar som kan sättas samman för att bygga nästan vad som helst. Programmeringen sker i en visuell miljö och det man skapar kan antingen styras med wifi eller bluetooth.

En öppen kreativ process med löpande stöd och hjälp

Det fanns inte några färdiga uppgifter eller utstakade mål. Tanken var att det skulle vara en öppen masterclass där man kunde tänka och skapa helt fritt, berättar Niels Swinkels.

– Det är viktigt att leka runt lite först för att få ett grepp om vad man faktiskt kan göra. Lärare har för det mesta lite tid till det, men här fick de gott om utrymme att prova sig fram. Jag och Gunnar fanns till hands och hjälpte till när grupperna fastnade. Den typen av stöd har man inte tillgång till när man sitter hemma själv och experimenterar.

Arbete i en öppen kreativ process innebär att alla får skapa helt efter sina egna idéer och tankar. Det finns inga klara gränser och det finns heller inget som alla måste göra. De här förutsättningarna gäller för det mesta inte i skolan, säger Niels Swinkels, men det går att vinkla uppgifterna så att eleverna blir intresserade och motiverade.

– För ett tag sedan arrangerade vi en workshop för barn som vi först kallade “Lär dig att programmera.” Då kom nästan bara pojkar. När vi istället bytte namn till “Gör ditt eget musikinstrument”, blev det en mer jämn könsfördelning. Det här är bara ett exempel, men det gäller i många sammanhang. Vad uppgiften kallas och hur den presenteras, har betydelse för elevernas intresse. Det behöver man även tänka på i skolan.

En stor fördel med digitalt skapande är att det inte alls behöver kosta mycket pengar. Det mesta går faktiskt att använda till något, påpekar Niels Swinkels.

– När vi tittar runt på hyllorna här, syns det tydligt att vi har svårt att slänga saker. Det är omöjligt att säga när något kan komma till nytta, så därför får det ligga kvar. En princip som vi har när vi bygger själva, är att allt ska gå att ta isär och återanvändas. Returtänkandet är väldigt viktigt för oss.

Lekfullt och förklarande med Super Mario

Emelie Hallmann och Jimmy Andersén, är lärare i åk 4-6 respektive fritidspedagog, på Töjnaskolan i Sollentuna. De visade tydligt att det mesta går att använda i det digitala skapadet om man är kreativ. Med hjälp av Makey Makey skapade de ett smidigt och pedagogiskt användbart gränssnitt mot det klassiska tv-spelet Super Mario. Spelet finns gratis på webben och resten av materialet hittade de på hyllorna, berättar Jimmy Andersen.

– Vi gjorde en enkel toffel av wellpapp, skumplast och tejp som vi kopplade med sladd och krokodilklämma till piltangenterna på Makey Makey. Genom att röra toffeln framåt och bakåt, rör sig Mario i önskad riktning på datorskärmen. Emelie och jag spelar spelet tillsammans. För att Mario ska hoppa, krävs det att vi gör en hi-five. På det här sättet har vi skapat en arkadspel där vi får in lite mer fysisk rörelse än enbart knapptryckningar. Dessutom måste vi samarbeta.

Ett skäl till att de båda använde Makey Makey var helt enkelt att det är så lätt att använda och att det inte alls krävs någon programmering. På skolan har de tillgång till Micro:bit, och de kunde egentligen lika gärna ha använt den. Nu kom chansen att prova något helt nytt, och det blev avgörande, säger Emelie Hallman.

– Det här spelet kan vara ett bra sätt att förklara vad en sluten krets är. Det märks ju tydligt när man får en hi-five att fungera. Fingrarna från båda spelarnas händer måste träffa varandra för att strömmen ska ledas. Spelet kommer in på ett naturligt sätt i teknikundervisningen, men det går säkert att hitta kopplingar till andra ämnen, till exempel svenska och engelska. Eleverna kan skriva en guide till spelet och förklara vad det går ut på. Vi vill gärna arbeta ämnesöverskridande.

Möjligheter med Micro:bit

I en annan grupp undersöktes hur de pedagogiska möjligheterna med Micro:bit kan utnyttjas med enkla medel. Micro:bit har en inbyggd radiofunktion och den kan användas till att ge en lekfull ingång till radio i teknikundervisningen på mellanstadiet, säger Jacob Möllstam, som är utvecklingsledare på grundskolan i Partille.

– Vi skapade en variant av “Gömma nyckeln”, där man använder en micro:bit för att hitta en annan, som är gömd i någon av de tre papplådor som finns i olika delar av rummet. Om eleven närmar sig rätt låda, blir fyrkanten på den micro:bit som används som mottagare större. Om eleven är på väg mot fel håll, blir fyrkanten mindre.

Eleverna kan även lära sig programmeringens grundläggande principer genom att skapa enkla blockprogram som styr en micro:bit, säger konsulten Marie Gustafsson Friberger, som bland annat arbetar med hur programmering och making kan integreras i skolans undervisning.

– Ett enkelt sätt att börja med yngre elever, är att låta dem skapa stegvisa instruktioner Det kan till exempel handla om att LED-display ska visa en glad eller ledsen smiley, svara ja eller nej, och så vidare. Efterhand blir det mer avancerade instruktioner och det går också att skapa mer komplicerade lösningar genom att styra flera micro:bits samtidigt.

Slöjd och teknik kan förenas i makerkulturen

Elin Nilsson, processledare för digitalisering och nya lärmiljöer på Utbildning Gävle, var med i en grupp som utforskade vad som går att göra med byggsatsen Makeblock Neuron.

– Vi använde både mekaniska och elektroniska block till att bygga en radiostyrd brandbil. Den drivs av en servomotor och är utrustad med både pump och slang. Längst fram finns en kamera som också kan fjärrstyras. Programmeringsmiljön var inte särskilt svår att använda. Vi lyckades bra med att bygga det ville med de olika blocken och kompletterade med några handgjorda delar.

Mikael Svensson, it-strateg på Utbildning Gävle, var också med i gruppen. I Gävle arbetar man redan en hel del på förvaltningsnivå med att inspirera till programmering och digitalt skapande, berättar han. Ämnesintegration, till exempel genom att förena slöjd- och teknikundervisningen, ingår som en del i det arbetet. Det är viktigt att prova hands-on för att undersöka vad som fungerar bra och hur det kan kopplas till styrdokumenten.

– Skolverkets kurs Om programmering blir säkert viktig för att hjälpa lärare att förstå programmeringens grunder och principer. I Gävle satsar vi mycket på blockprogrammering. Det underlättar den grundläggande förståelsen både för elever och för lärare. Framöver ska vi arrangera flera workshops med kommunens lärare för att de ska komma igång med programmering och digitalt skapande. Vi kommer också att bjuda in grannkommunerna, så att vi kan hjälpa varandra att utveckla undervisningen.

Text: Stefan Pålsson Först publicerad: 2017-11-17

Tretton röster om skolans digitalisering

Tretton röster om skolans digitalisering

19 oktober fattade regeringen beslut om en nationell strategi för skolans digitalisering som ska främja lärande och kunskapsutveckling och göra det möjligt för alla elever att utveckla en adekvat digital kompetens. Skolhuvudmän, skolledare och pedagoger i skolan har en röd tråd att följa – men är det tillräckligt för att nå fram till målet? Tretton personer från skolsverige delar med sig av sina tankar, farhågor och förhoppningar.

Digitaliseringen påverkar och driver på utveckling och förändring inom alla samhällsområden. Detta gäller naturligtvis även för skolan. Verksamhetens villkor och förutsättningar förändras och det ställs nya krav på undervisningens innehåll och kunskapsmål. Trots att detta länge varit uppenbart, är det först nu som det formuleras nationella riktlinjer och mål i Sverige.

Nationell strategi och reviderade styrdokument

Arbetet med den nationella strategin har pågått under två år och parallellt har det genomförts en revidering av grund- och gymnasieskolans kurs- och läroplaner som konkretiserar målen för elevernas digitala kompetens.  Programmering blir en del av undervisningen i ämnen som matematik, teknik och samhällskunskap, och skolbibliotekets pedagogiska funktion i utvecklingen av elevers språkförmåga och digitala kompetens lyfts fram.  Det pågår även en översyn av förskolans läroplan, som särskilt ska beakta hur barnens digitala kompetens kan stärkas

Avsikten är att lägga en god grund för det långsiktiga utvecklingsarbete som behövs för att möjliggöra en effektiv och likvärdig digitalisering av skolan. Skolverket är i färd med att ta fram diskussionsunderlag, kommentarmaterial och moduler för kompetensutveckling för grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. SKL har fått i uppdrag att formulera en handlingsplan som ska göra det möjligt att genomföra strategin och att förverkliga målen.

Den enkätundersökning av it-användning och it-kompetens i skolan som Skolverket genomför regelbundet sedan knappt tio år tillbaka, visar fortfarande att utvecklingen är ojämn över landet, både när det gäller infrastruktur och pedagogisk användning. Hos ett stort antal huvudmän finns bristande kompetens hos skolledarna när det gäller förmågan att organisera och driva digitaliseringen framåt.

Kungliga bibliotekets kartläggningar visar att mycket återstår att göra när det gäller skolbibliotekets pedagogiska funktion. Bland annat framgår det att endast knappt hälften av landets skolor har bemanning minst 20 timmar i veckan. I allmänhet är skolbiblioteket inte heller en integrerad del i skolans undervisning, även om det finns flera undantag och goda exempel.

Fyra aspekter av digital kompetens och tre centrala fokusområden

De reviderade läroplanerna tar upp fyra aspekter av digital kompetens som rör hela skolan:

  • Undervisningen ska hjälpa eleverna förstå hur digitaliseringen påverkar individ och samhälle.
  • Alla elever ska lära sig att använda och att utveckla en grundläggande förståelse för hur digital teknik fungerar.
  • Alla elever ska lära sig att förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt.
  • Eleverna ska träna sig i att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt genom att använda digital teknik.

Den digitala strategin fokuserar på tre centrala områden:

  1. Digital kompetens för alla elever. Huvudmän, rektorer och förskolechefer ansvarar för kompetensutveckling och kollegialt lärande och förutsätts kunna leda det digitala utvecklingsarbetet. Personal som arbetar med barn och elever i förskola och skola ska kunna välja och använda de digitala verktyg som är ändamålsenliga. En viktig förutsättning är att de redan under sin utbildning utvecklar den digitala kompetens som detta kräver.
  2. Likvärdig tillgång och användning av it och digitala medier. Alla barn och elever och all personal som arbetar med dem ska ha tillgång till digitala verktyg utifrån sina behov och  förutsättningar. Detta kräver ändamålsenlig infrastruktur samt teknisk  och pedagogisk support. Digitala lärresurser ska vara ändamålsenliga och göra det möjligt att utnyttja teknikens möjligheter på ett effektivt sätt. Digitaliseringen ska även användas för att underlätta personalens arbete med undervisning och administration.
  3. Forskning och uppföljning kring digitaliseringens möjligheter i undervisningen och i andra delar av skolans verksamhet. Syftet med forskning och uppföljning är att ge vägledning och stöd åt den fortsatta användningen och utvecklingen.

Steget från beslut till förverkligande

Styrdokumenten och strategin utgör ramverket för arbetet med skolans digitalisering och SKL:s plan kommer att göra det tydligt vad huvudmän, skolledare och lärare behöver göra för att målen ska kunna förverkligas i den dagliga verksamheten. Parallellt med detta kommer det kontinuerligt att föras en diskussion kring viktiga frågor och problemställningar som måste hanteras.

Skolans digitalisering är en komplex uppgift som ständigt förändras av den tekniska och pedagogiska utvecklingen och där svaren är långt ifrån självklara. Vad säger de som arbetar på olika nivåer i skolans värld? Vilka frågor och problemställningar tycker de är viktiga att belysa och hantera? Vilka risker och farhågor ser de och vilka förhoppningar har de när det gäller skolans digitalisering?

I den här artikeln får tretton personer från olika delar av skolans värld göra sina röster hörda. De arbetar på myndighetsnivå, i den lokala förvaltningen och som skolledare, lärare och skolbibliotekarie i olika delar av Sverige. Mångfalden av röster och perspektiv visar både digitaliseringens komplexitet och de gemensamma möjligheter och utmaningar som ska hanteras i utvecklingsarbetet.

Strategin blir avgörande

Den nationella it-strategin och dess verkan blir avgörande för hur det kommer att se ut i svenska skolor framöver. Det menar Andreas Hedlund, som är ikt-pedagog på Skolkontoret i Skellefteå samt projektledare för satsningen Programmering i förskola och skola. Han arbetar sedan länge med pedagogisk utveckling och sedan några år även med skolledares och lärares kompetensutveckling.

– Skolledare måste ha en god digital kompetens för att kunna peka ut riktningen, leda verksamheten och vara bollplank för medarbetarna. För lärare och förskolepersonal gäller det att inte bara sikta på att höja lägstanivån. Det är minst lika viktigt att ge möjlighet till de som ligger före att utvecklas vidare, så att de kan fungera som en resurs för resten av kollegiet. Dela-kulturen är avgörande för att den pedagogiska utvecklingen ska spridas.

Skolledare och lärare i Skellefteå undrar inte längre om skolan ska digitaliseras. De är  istället angelägna om att ta reda på hur det ska göras i praktiken, och det finns en stor efterfrågan på kompetensutveckling.

– Teknikstressen, som tidigare var ganska vanlig, har i stort sett försvunnit. Nu finns det istället en oro kring förändringarna i styrdokumenten. Många lärare frågar sig hur de ska använda it och digitala medier i sin undervisning, så att de lever upp till kurs- och läroplanerna. Skolkontoret har ett team kring digitalt lärande som guidar lärarna och hjälper dem att testa, utvärdera och reflektera. Ansvaret ligger hos förskolorna och skolorna att göra jobbet ute i verksamheten. Vi som arbetar centralt hjälper till med att sy ihop helheten.

Mer bestämda riktlinjer behövs

Att prata om att leda skolans digitalisering är en sak, men att göra det i praktiken är något helt annat, menar Oscar Semb, som är utvecklingsstrateg på Academedias teoretiska gymnasieskolor. Vad innebär det egentligen att leda utvecklings- och förändringsarbetet inom det här området om man är beslutsfattare, förvaltningschef eller rektor?

– Här behövs större konkretion och en mer tydlig statlig styrning. Staten måste våga staka ut vägen och ge mer bestämda riktlinjer. Det är en viktig förutsättning för att strategin ska kunna genomföras på ett bra sätt. Samtidigt måste det förstås också till insatser som stärker och fördjupar beslutsfattares och ledares digitala kompetens.

Den svenska skolan bygger på ett decentraliserat styrsystem. Förvaltningschefer och rektorer är i regel ganska självständiga i sitt beslutsfattande, vilket är på gott och ont, säger Oscar Semb. Självständigheten är för det mesta av godo, tillägger han, men ibland skulle ledningen kunna styras upp nationellt, så att vi får en jämnare och mer likvärdig utveckling.

Det handlar om förändring

Unos uno, som genomfördes 2010-2013, är den hittills mest omfattande undersökningen av hur it och digitala medier används i den svenska skolan. I slutrapporten konstateras att digitalisering inte är något avgränsat it-projekt, utan ett långsiktigt och genomgripande förändringsprojekt. Annika Agélii Genlott är doktorand vid Örebro universitet och har professor Åke Grönlund, som var forskningsledare för Unos uno, som handledare. Hon förtydligar slutsatsen i slutrapporten så här: Digitaliseringen av skolan handlar inte om teknik, utan om en förändring av människors tankar och praktik.

– De som är långt framme behöver stöd av skolledarna. De som halkar efter behöver hjälp från sina kollegor. Människor agerar olika när det handlar om förändring och de behöver olika former av stöd för att komma över hindren. Fortfarande har vi för lite kunskap för att kunna hantera det här på ett bra sätt, och mycket behöver göras inom forskningen framöver för att leda oss vidare..

Annika Agélii Genlott är också skolutvecklare i Sollentuna kommun, som sedan länge arbetar strategiskt och målmedvetet med skolans digitalisering. Bland annat har man i kommunen utvecklat den framgångsrika modellen Skriva sig till lärande (STL). Den bygger på att eleverna samarbetar och ger varandra formativ återkoppling, medan läraren, samordnar och leder arbetet och ger hjälp och stöd när de behövs. STL kopplar samman användningen av digitala verktyg och tjänster i undervisningen med de nyckelfaktorer som enligt forskningen främjar elevernas språkutveckling och lärande.

Erfarenheterna från Sollentuna visar att kollegialt lärande och kontinuerligt stöd är nödvändigt för att det pedagogiska förändringsarbetet ska lyckas. Under det här läsåret driver SKL en fortbildningssatsning i STL, baserad på blended learning, med deltagare från grundskolor i kommuner från olika delar av landet. Satsningen leds av Annika Agélii Genlott, och syftet är att börja få igång en förändring av andra graden när det gäller användningen av it och digitala medier i undervisningen. Med andra ord är det inte bara arbetssätten som ska förändras, utan även idéer, tankar och perspektiv på undervisning, lärande och kunskap. Det förutsätter att man kan hantera förändring på ett konstruktivt sätt.

– Digitaliseringen är nog den enskilt största maktförskjutaren under min arbetstid. Den här förskjutningen har stor betydelse för vad som blir gjort, liksom vad som inte blir gjort. Bristande kunskaper bland skolledare och lärare sätter ofta en hämsko på utvecklingen. När man inte vet vad som behöver göras, blir det svårt att hantera förändring. Detta gäller även för blivande lärare. Digitaliseringen måste genomsyra lärarutbildningen på helt andra sätt än idag för att förbereda studenterna på arbetslivets förutsättningar och krav.

Skilj mellan digitaliseringens form och dess innehåll

Emellanåt förs fortfarande diskussioner där kontrahenterna är för eller mot skolans digitalisering. Den typen av ordväxlingar är helt meningslösa, säger Jonas Linderoth, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Den digitala teknikutvecklingen påverkar hela samhället, och skolan kan inte ställa sig utanför.

– Digitaliseringen måste helt enkelt in i skolans undervisning, även om det ibland blir svårt. Det är till exempel inte realistiskt att eleverna först ska skriva för hand och sedan renskriva texten på datorn. Att skriva digitalt innebär att hela skrivprocessen förändras, och det måste alla elever lära sig.

Det är ingen poäng med att klamra sig fast vid det gamla bara för sakens skull. Detsamma gäller när man sätter böcker mot it och digitala medier. Däremot är det högst angeläget att skilja på form och innehåll när skolan digitalisering diskuteras, menar Jonas Linderoth.

– För mig är det en fråga om vad och inte en fråga om hur. Det är en vansinnig skillnad mellan att säga att undervisningens innehåll måste förändras och att säga att undervisningens form måste förändras. I den svenska skoldebatten märks ibland ett förakt mot att lärare instruerar, visar och berättar när it och digitala medier används i undervisningen. Men det leder ingenstans att diskutera arbetsformer med utgångspunkt i om någon kompetent eller digital eller inte. Hur man arbetar måste bero på hur elevgruppen och de lokala förutsättningarna ser ut.

Jonas Linderoth är övertygad om att det aldrig går att visa att själva digitaliseringen leder till att undervisningen förbättras. Det finns ingen sådan kausal effekt, påpekar han. Vi måste lämna återvändsgränden och övergå till en klarare och krispigare diskussion. Istället för att tala om digitaliseringen ur ett övergripande perspektiv, behöver vi närma oss den på en lägre och mer detaljerad nivå. För att kunna förstå när digitaliseringen kan bidra med något, måste vi tala om de specifika fallen.

– Själv jobbar jag mycket med spel och hur de kan användas pedagogiskt. Jag kan inte generellt säga att spel är bra för lärandet, men jag kan peka på specifika fall där det fungerar. Att diskutera digitalt lärande är lika tomt och intetsägande som att diskutera elektriskt lärande. Vi måste ägna samtalet åt vad som fungerar och vad som inte fungerar!

Bygg vidare på lärares kompetenser

Fortfarande finns det risk för att tekniken blir primär och att eleverna lärande blir sekundärt, menar Hülya Basaran, som är adjunkt i svenska som andraspråk vid Högskolan Väst. Hon har tidigare arbetat som lärare i svenska som andraspråk och har länge intresserat sig för hur it och digitala medier kan underlätta undervisning och lärande i det ämnet.

– Många fastnar i resonemang kring system och appar istället för att lyfta fram vad som är syftet, vad man vill åstadkomma. Men det gäller att utgå ifrån den pedagogiska och ämnesdidaktiska kompetensen och att bygga vidare på den. Annars kan digitaliseringen framstå som mer komplicerad än den är. I grunden handlar det om att omsätta befintliga kunskaper med nya resurser och med nya möjligheter.

Med elevernas lärande i centrum

Förvaltning och skolledning har det övergripande ansvaret för att sätta fokus på den pedagogiska utvecklingen, betonar Helen Ängmo, generaldirektör för Skolinspektionen. Tillgången till infrastruktur och digitala lärresurser ska vara ändamålsenlig och användas på ett effektivt sätt i undervisningen för att uppfylla styrdokumentens mål.

– När man köper in it till skolan, gäller det att ha elevernas lärande i centrum. Tekniken ska användas på ett pedagogiskt genomtänkt sätt och inte vara ett syfte i sig. Det här är en fråga som diskuteras väldigt länge, men den är fortfarande aktuell. It och digitala medier utvecklas snabbt, men användningen i skolan måste hela tiden följas av ett pedagogiskt tänkande.

Det behövs en samsyn

Förutsättningen är att digitaliseringen syns i hela styrkedjan i skolan, säger Malin Frykman, utvecklingsledare för grundskolan i Kungälvs kommun. Huvudmän och skolledare måste förstå tanken bakom uppdraget att digitalisera skolan.

– Varje huvudman och varje skola måste ta ansvar för att implementera it-strategin och visionerna där – och de nya styrdokumenten. Det krävs förstås mycket tid och tankekraft för att förstå vad vi ska göra, men de fyra aspekterna av digital kompetens ger en röd tråd.

Beslutsfattarna och alla som verkar i skolan måste verka för en samsyn kring vad vi förväntas göra, annars får vi inte någon likvärdighet, understryker Malin Frykman.

Ansvar och kvalitetssäkring

Det är också avgörande att lyfta blicken från den enskilda skolan och att se på den kommunala och den nationella nivån, påpekar Sofia Malmberg, som är samordnare för skolbiblioteken i Järfälla kommun. Vilken kompetens har man för att arbeta med digitalisering? Vem ansvarar för den digitala pedagogiska utvecklingen? Vad behöver göras från statens sida?

– Det finns en tydlig poäng med att ha en skolbibliotekarie och en ikt-pedagog som utifrån ett gemensamt perspektiv kan resonera kring vilka förutsättningar och arbetssätt som finns på respektive skola. Vilken typ av direktiv och strukturer kan man skapa på kommunal och nationell nivå för detta? Rektor är ofta pressad och tillsätter de funktioner som är tydligt definierade. Resten förväntas hända ändå, men det gör det inte. Här behövs en bättre kvalitetssäkring!

Den kommunala organisationen måste fungera

Det krävs nya strukturer och direktiv för att kunna möta och hantera de nya förutsättningar på ett konstruktivt sätt, säger Sara Penje, som är utvecklingschef på Lärande- och kulturförvaltningen i Lidingö stad.

Lidingö är fortfarande i ett tidigt skede av arbetet, men under det senaste året har skolans digitalisering verkligen hamnat i fokus. Verksamheten har länge rullat i gamla hjulspår eftersom det inte har funnits några större incitament att utveckla och förändra. Elevernas måluppfyllelse har inte varit något problem. Men nu när det finns en nationell strategi och styrdokumenten reviderats, gäller det att sätta fart. Och det gör man, tillägger Sara Penje.

– Tidigare var jag skolutvecklare i Sollentuna, och där är det inte längre någon som frågar varför skolan ska digitaliseras. Så är det förstås inte i alla kommuner, men om man inte kommer förbi den frågan blir det svårt att ta tag i det konstruktiva arbete som måste göras. Inte minst gäller det att se till att den kommunala organisationen fungerar och kan ge de olika former av stöd som krävs. Det arbetar vi mycket med i Lidingö.

Det behövs fler standardiserade lösningar

Skolans organisationslogik är en central fråga under det pågående förändringsarbetet. Detsamma gäller för digitaliseringens arbetsmiljöaspekter, säger Oscar Semb. Visserligen ska man inte fastna i tekniken när det gäller att utveckla undervisningen, men det är till exempelt nödvändigt att förstå värdet av standardisering. Det gäller i många sammanhang, till exempel för lärplattformar.

– Man kan till exempel fråga sig om ett så litet land som Sverige ska behöva ha så många olika plattformar som vi har. Min bild är att många huvudmän köper upp system som sedan inte används alls, eller fungerar mycket dåligt i relation till varandra. Allt det här kostar pengar och skapar otydlighet bland skolans personal.

Decentraliseringen bidrar till minskad likvärdighet, men staten har inte gjort något för att ändra på saken inom det här området. Det är märkligt att Skolverket inte verkar ha resurser för att arbeta mer med detta, menar Oscar Semb. Skolfederation gör ett gott arbete med att utveckla standardiserade lösningar för skolan, men mer borde göras för att få med alla skolhuvudmän. Det här är en stor och viktig fråga som inte kommer att försvinna och även påverkar övrigt pedagogiskt innehåll. Därför skulle det behövas mer tydliga riktlinjer, direktiv och konkret politisk vilja, tillägger han.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för lärare

Beställarkompetens är en central del av den digitala kompetens som är nödvändig på huvudmanna- och skolledarnivå. Det konstaterar Jannie Jeppesen, som är vd för branschorganisationen Swedish Edtech Industry.

– Den digitala infrastrukturen ska anpassas efter de behov som finns i klassrummet för att komma till nytta. Det finns förstås kommuner klarar detta bra, men det återstår fortfarande mycket att göra. Ofta saknas det samordning och man ser inte hur komplex infrastrukturen faktiskt är. Om de ansvariga inte utgår från de pedagogiska målen i upphandlingen, kommer det inte att fungera för lärarna.

Skolans digitala ekosystem måste underlätta för läraren, annars uppstår det snart gnissel i maskineriet, säger Jannie Jeppesen. Det krävs fortfarande en hel del omvärldsbevakning på huvudmannanivå för att någorlunda överblicka vilka lösningar som finns och hur de fungerar. Innan jul kommer Swedish Edtech Industry därför att presentera en systemkarta som är tänkt att underlätta planering och inköp.

– Det här kommer bli ett viktigt underlag som ska uppdateras kontinuerligt. Vår tanke är att underlätta för huvudmannen och för slutanvändaren. Det ska bli enklare att se vad som finns, hur tekniken fungerar och hur olika system kan kopplas samman. Interoperabilitet och standardiserade lösningar är både viktiga för skolans fortsatta utveckling för en större likvärdighet.

Säkra långsiktig utveckling och en större likvärdighet

Skolans digitalisering har länge i alltför hög grad vilat på eldsjälarnas axlar, säger Karin Berg, ämneslärare på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Nu måste hela skolans organisation arbeta för att säkra en långsiktig utveckling och en större likvärdighet. Det handlar både om den enskilda skolan, om huvudmännen och om staten.

– I många skolor och kommuner är det fortfarande upp till varje lärare att se till att man har den kompetens som krävs, men det håller inte nu längre. Rektor ges ansvaret i de reviderade styrdokumenten, men då måste huvudmannen, och i förlängningen kanske också staten, ge tillräckliga förutsättningar. Att stoppa huvudet i sanden är inte någon hållbar lösning.

Den digitala utvecklingen i skolan har länge varit ojämn, men nu är det hög tid att komma till rätta med det, hävdar Jacob Möllstam, som är utvecklingsledare på grundskolan i Partille kommun, med ansvar för fortbildning kring framskrivningen av digital kompetens i läroplanerna.

– Lärarfortbildningen i skolan måste ge ett gott stöd för alla och ge den hjälp som behövs för att komma vidare i utvecklingen. Som utvecklingsledare är det lätt att fastna i nybörjarproblemen, men det räcker inte om man vill ha fart på utvecklingen. De som redan har kunskaper och erfarenhet måste också utmanas. Jag är säker på att lärare förväntar sig att det blir ett bra stöd för alla. Vi är bara i början av ett stort förändringsprojekt och en lång gemensam resa.

Nivåanpassade lösningar för hjälp och stöd

Det är inte tillräckligt att ge alla lärare samma kompetensutveckling, menar Hülya Basaran. Skillnaderna är för stora. Några är helt ovana vid att använda it och digitala medier i sin undervisning, medan andra närmast rutinmässigt ger eleverna formativ bedömning över nätet.

– Nivåanpassade lösningar är helt enkelt nödvändiga, men det går inte att bara överlåta ansvaret på kommunerna. Det måste komma statliga lösningar för detta, till exempel från Skolverket, som redan är på gång med nationella skolutvecklingsprogram.

Det finns även en viss risk för att vi hamnar i situationer där lärare i förskolan och i skolan använder använder digitala tjänster utan att tänka på att integritet eller säkerhet hotas. Många är helt enkelt inte tillräckligt insatta i den här typen av frågor och problemställningar, säger Per Falk, som är it-strateg och processledare på utbildningsenheten i Upplands Väsby.

Fast risken är nog större att bristande insikter och en begränsad förståelse leder till att teknikens pedagogiska möjligheter bara naggas i kanten istället för att utnyttjas fullt ut, tillägger han.

– Vi får inte glömma att förskolan och skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det duger inte att bara stjälpa över ansvaret på pedagogerna, utan de måste få den hjälp och det stöd som de behöver. Det gäller också för rektorer och förskolechefer. De har inte något enkelt uppdrag idag. Förutom att se till att barnen får kravmärkt mat och vistas i en giftfri miljö, ska de även ta ansvar för att digitaliseringen sker på ett både säkert och pedagogiskt riktigt sätt. Men det måste ändå göras.

Lärare ska både ges möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktiken och att reflektera kritiskt kring vad digitaliseringen innebär. Det handlar inte bara om att använda digitala verktyg och tjänster i undervisningen, utan också om att analysera hur detta kan ge ett mervärde. Här är det viktigt att få tillgång till hjälp och stöd, påpekar Hülya Basaran.

Kollegialt lärande och ömsesidig utveckling

Erfarenheten visar att det inte ens är enkelt att garantera likvärdighet mellan olika klassrum på samma skola. Tänk bara på hur svårt är att få till likvärdighet mellan skolor och mellan kommuner, säger Sara Penje.

– Skolan präglas av konkurrens, men vi måste skapa ett nytt mindset som istället lyfter fram diskussioner, samarbete och gemensamma mål. Det gäller också att öka transparensen och att dela med sig på alla nivåer, alltså även på rektorsnivå. En kommun som har kommit långt i sin utveckling bär på ett stort ansvar att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter för att hjälpa andra på vägen.

Annika Agélii Genlott instämmer i att principerna för det utvidgade kollegiet även måste gälla för rektorer. Alla måste börja dela med sig för att bidra till en ökad likvärdighet i hela landet.

– Det räcker inte med strategier och ändringar i styrdokumenten, utan förändringsarbetet måste ske i praktiken. Här behövs både en gemensam kraftsamling och olika former av stöd åt lokal och regional utveckling. Det behövs ett samspel och ett ömsesidigt utbyte mellan alla nivåer.

Glöm inte skolbiblioteket och skolbibliotekarien

Skolans digitalisering innebär inte bara att skolledare och lärare behöver kompetensutveckling för att möta de nya kraven. Det gäller för all personal på skolan, understryker Sofia Malmberg.

– Här behövs det verkligen ett perspektivskifte i skolan. Det är inte bara lärare som arbetar med elevernas måluppfyllelse. Kuratorer, studie- och yrkesvägledare och skolbibliotekarier gör det också. Det får inte glömmas bort. Alla funktioner i skolan som har potential att öka elevernas måluppfyllelse måste integreras i skolans pedagogiska plan.

Skolbibliotekarierna har ett tydligt uppdrag i de reviderade styrdokumenten: elevernas språkutveckling och digitala kompetens. Några kommuner och skolor har arbetat med det här ganska länge, men de allra flesta har inte alls gjort det, säger Sofia Malmberg. Den ensidiga och nostalgiska bilden av skolbiblioteket som ett mysigt rum där det är lugnt och skönt lever fortfarande kvar. Många skolor har inte ens ett bemannat skolbibliotek, och om de har det är det långtifrån säkert att det rör sig om en utbildad bibliotekarie.

Nu står det tydligt i styrdokumenten att skolbiblioteket har en pedagogisk funktion i skolan, och det går inte att komma undan, säger Helen Ängmo.

– Skolbibliotekarien ska tillsammans med läraren arbeta för att utveckla elevernas språkliga och källkritiska förmågor. De ska till exempel kontinuerligt tränas i att söka och sovra i information för att lära sig att värdera, tolka och förstå. Skolinspektionen har gjort flera kvalitetsgranskningar som visar att det brister här, så skolbibliotekarien har ett viktigt uppdrag. Nu har vi precis börjat titta närmare på skolbibliotekets pedagogiska funktion på mellanstadiet. När kvalitetsgranskningen är genomförd har vi fått en första bild av hur det ser ut och kan ge förslag på vad som behöver göras framöver.

En bra början är att alla kommuner tar fram kommunala biblioteksplaner som även innefattar skolbibliotek, och som ställer upp konkreta mål och riktlinjer för verksamheten, säger Sofia Malmberg. Detta ska kommunerna redan göra enligt bibliotekslagen, men det är inte särskilt många som verkligen gör det.  Problemet är att skolbiblioteket inte har varit någon prioriterad verksamhet i skolan. Därför ser det också ut som det gör på många håll, men det duger inte längre.

– Framöver kommer det att ställas helt andra krav på skolbiblioteket och på att det finns en kvalitativ bemanning. Det innebär att skolorna måste anställas fler bibliotekarier, samtidigt som det krävs en massiv utbildnings- och kompetensutvecklingsinsats. Redan idag kan skolbibliotekarier delta i några av Skolverkets moduler tillsammans med lärarna, men det räcker inte. Det är en stor skillnad mellan att vara en traditionell bibliotekarie, som har ett mer traditionellt arbetssätt, och att fungera som en medpedagog med ansvar för viktiga delar av elevernas måluppfyllelse.

Här behövs tydlig handledning och såväl kommunala som nationella strukturer. Skolbibliotekarien behöver ta och beredas plats i skolans pedagogiska verksamhet, tillägger Sofia Malmberg.

– Det är inte alltid helt enkelt att bryta gamla strukturer och tillägna sig nya syn- och arbetssätt. Här har regeringen, kommunen, skolledningen och skolbibliotekarien ett gemensamt ansvar att se till att skolbiblioteket blir den pedagogiska investering som avses.

Mer fokus på reflektion och mjuka frågor

Varje skola behöver ha en vision om sin egen väg som levandegör skollagen och styrdokumenten skolledare och lärare, säger Malin Frykman. Samtidigt är det centralt att aktuell forskning kommer till nytta i skolan och att lärarna blir bättre på aktionsforskning.

– Det krävs en ständig och verksamhetsnära kompetensutveckling som har en direkt påverkan på undervisning och lärande. För att lyckas med det behöver skolan ha en väl fungerande omvärldsbevakning. Lärare måste ges utrymme att reflektera kring sitt lärande, både på egen hand och tillsammans med kollegorna. Det här ingen enkel uppgift, men lärandet är trots allt skolans bransch. Är det någon institution i samhället som ska klara den här utmaningen, är det skolan!

Den brittiske forskaren Neil Selwyn, numer verksam i Australien, hör till dem som lyfter fram att det behövs en seriös samhällsdebatt kring hur skolan hanterar och förhåller sig till digitaliseringen, berättar Jacob Möllstam.

– Skolans digitalisering måste ske på vetenskaplig grund. Här gäller det att hitta en balans mellan ohöljd entusiasm och att bara säga nej. Samtidigt måste vi se det stora samhällsperspektivet. Vi förbereder eleverna för att allt ska bli digitalt, men Internet kommersialiseras och rör sig bort från den frihet och öppenhet som vi vant oss vid. Det här har traditionellt mest rört nördar, men numera är det viktiga demokratifrågor som rör både skolans och hela samhällets utveckling.

Nu när vi går in i en implementeringsprocess, måste vi ha fokus på de mjuka frågorna i styrdokumenten, tillägger Malin Frykman.

– Digitaliseringen kan vara demokratin värste fiende eller bäste vän. Det beror på vilka kunskaper och förmågor som eleverna får med sig. Vilken utbildning krävs för att forma kritiska samhällsmedborgare i en tid när gränsen mellan tid och rum suddas ut? Detta måste vi fästa blicken på!

Hur håller vi grytan kokande

Ett mer innovativt sätt att se på skolan och digitaliseringen börjar bli vanligt bland politiker på både lokal och nationell nivå, säger Sara Penje. Kommer det att hålla i sig, eller finns det risk för att pendeln svänger tillbaka? Nästa år är det val och det finns många skolfrågor som trängs om utrymmet.

– De flesta debatterna om skolan kommer antagligen att handla om andra saker än digitaliseringen. Tyvärr är det inte särskilt många politiker som är insatta i frågan och som vågar stå upp för sina åsikter. Som skolhuvudman eller skolledare är det svårt att driva de här frågorna om beslutsfattarna inte lyssnar och om de inte beviljar de medel som krävs för att driva utvecklingen vidare. Vad behöver göras för att hålla grytan kokande?

På många håll finns det en förhoppning om att digitaliseringen i sig kommer att leda till att elevernas måluppfyllelse ökar. När det visar sig att det inte är så enkelt, finns det risk för att vi hamnar i en förenklad digitaliseringsdiskussion som leder till att lärarkåren svartmålas, menar Jonas Linderoth

– Mer “teacher bashing” är det sista som skolan behöver. Men jag är rädd för att det blir konsekvensen om de stora satsningarna inte ger den utdelning som förväntas. Då kommer de som satsat pengar och prestige på detta att lägga skulden på lärarna och säga att tekniken har använts på fel sätt.

Det krävs ett digital ledarskap

En annan fara är att tekniken skymmer pedagogiken och gör det svårt att upptäcka hur it och digitala medier kan användas för att utveckla undervisningen. Risken finns att beslutsfattare, tjänstemän och skolledare gör en alltför ytlig koppling. Det kan leda till att de ser digitaliseringen som ett it-projekt och inte som ett förändringsprojekt, säger Andreas Hedlund.

– Digitaliseringen är inget magiskt trollspö som kan lösa alla skolans problem. Hårt arbete och ett öppet sinne hos lärare och andra pedagoger är en nödvändig förutsättning. Det krävs också en fungerande infrastruktur som motsvarar behoven och en kompetensutveckling som öppnar nya vägar. Här måste ledarna vara digitalt kompetenta för att vi ska komma framåt.

Vi får inte hamna i ett läge där alla huvudmän inte tar ansvar för att digitalisera skolan, understryker Malin Frykman.

– Den reviderade läroplanen och strategin är klubbade. Skolledarna ska leda implementeringen och huvudmännen ska se till att de har de förutsättningar som krävs. Detta får helt enkelt inte nonchaleras! Det handlar om samhällsutvecklingen, barnens framtid och deras möjligheter att leva gott liv.

Det behövs en mer bestämd styrning och tydligare direktiv för att undvika att hela skolsystemet dras isär, tillägger Oscar Semb.

– De huvudmän och skolor som hanterar digitaliseringen på ett bra sätt kommer att ge sina elever bättre förutsättningar att lära och utvecklas än de som halkar efter. Med andra ord är risken överhängande att de skillnader som finns idag kommer att förstärkas.

Per Falk konstaterar att förskolechefer och rektorer behöver bättre stöd för att kunna fatta rätt beslut. Många frågor trängs på agendan och att bygga för framtiden med många variabler och en hög grad av komplexitet kräver sin person.

– Några kommuner kommer att klara det här, men andra kommer inte att göra det. Här slår matteuseffekten igenom fullt ut: har man redan en väl fungerande verksamhet och ett bra kontaktnät, blir det enkelt att fortsätta utvecklingsarbetet. Har man inte det, kan det vara svårt att ens komma igång.

Skolbibliotekarien är en nyckelperson

En annan uppenbar risk är att skolbibliotekets pedagogiska funktion inte tas på allvar, säger Sofia Malmberg. Det gäller både i arbetet med elevernas språkutveckling och digitala kompetens och i det mer övergripande utvecklingsarbetet.

– Skolbibliotekarier behöver vara nyckelpersoner när skolan digitaliseras, eftersom de har kompetenser och perspektiv som kompletterar lärarna. Förståelsen av det digitala medielandskapet och insikter i sök- och källkritik är bara några exempel. Tyvärr saknas det ofta genomtänkta strukturer och arbetssätt för att tillvarata det unika kompetensspektrum som lärare och skolbibliotekarier utgör tillsammans. Istället vilar det på enskilda personers intresse och engagemang, och det är inte godtagbart. För att skolbibliotekets pedagogiska och måluppfyllande funktion ska komma eleverna till godo, behöver skolbiblioteket definieras som en aktiv aktör i alla relevanta pedagogiska och pedagogiska styrdokument

Utvecklingen av elevernas digitala kompetens har också en stor betydelse för bevarandet av det demokratiska samhället, tillägger Karin Berg.

– Eleverna måste lära sig hur sökmotorerna och de digitala medierna fungerar, de måste kunna bedöma informationen kritiskt och de får inte fastna i sina filterbubblor. Här har skolan och undervisningen en avgörande roll och det gäller att dra nytta av både lärarens och bibliotekariens kunskaper och insikter.

Det är farligt om digitaliseringen leder till så stora informationsmängder och så mycket komplexitet att eleverna inte får tillräckligt stöd att hantera detta, säger Helen Ängmo.

– Digitaliseringen går snabbt, därför är det avgörande att skolan hänger med och hjälper eleverna utveckla de kunskaper och förmågor som är nödvändiga för att hantera detta. Det krävs för att de ska bli kunniga och ansvarstagande medborgare i samhället.

Skolans digitalisering är ett samhällsintresse

För den fortsatta utvecklingen skull är det avgörande att digitaliseringens möjligheter och effekter verkligen får ta plats inom alla områden i skolan. Den digitala utvecklingen kan både frigöra stora mängder tid och kraft i det administrativa arbetet och underlätta undervisningen, betonar Jannie Jeppesen.

– Utgångspunkten måste vara att eleverna ska bli digitalt kompetenta. Det förutsätter att lärarnas professionella auktoritet respekteras och att utvecklingsarbetet tar avstamp i deras förutsättningar och behov.

Digitaliseringen av skolan är ett gemensamt samhällsintresse. Därför är det viktigt att möjligheterna blir synliga och att vi vågar prova olika vägar, säger Andreas Hedlund.

– Vi är alla olika långt. Det är viktigt att vara prestigelös och våga dela och hjälpa varandra, både i det lilla och det stora sammanhanget.

Digitaliseringen kan skapa större likvärdighet

Ökad likvärdighet och större tillgänglighet kan förverkligas med hjälp av den digitala utvecklingen. Fjärrundervisning kan till exempel öppna upp nya möjligheter för alla. Om det inte är möjligt att träffas och bedriva undervisning i det fysiska rummet, är det virtuella rummet ett alternativ. Dessutom kan tekniken användas kompensatoriskt för att ge stöd där det behövs, tillägger Andreas Hedlund.

– Vi måste kvalitetssäkra de tekniska lösningar vi väljer att arbeta med i skolan. Så försöker man göra i andra sammanhang. I skolan kan vi både göra det genom att ta del av befintlig forskning och genom att själva bli en del av den pågående forskningen. Det beror på vad huvudmannen tycker och hur det går i den egna verksamheten.

Med den digitala tekniken finns fantastiska möjligheter att utveckla pedagogiken, säger Helen Ängmo. Simulationer och visualiseringar gör det enklare att visa och förklara. Det finns även lösningar som gör det möjligt för läraren att följa och stimulera alla elever på sin nivå.

– Lärare ska hålla ihop stora klasser med elever som ligger på olika nivåer. Det har länge medfört att det finns risk för att undervisningen hamnar på en medelnivå som egentligen inte passar någon. Här är det viktigt att lärare lär sig att använda tekniken på sätt som stöder och utvecklar alla elever så bra som möjligt efter sina förutsättningar och förmågor.

Hülya Basaran har erfarenhet av att jobba i segregerade förorter. Där blev skolans kompensatoriska uppdrag väldigt tydligt, berättar hon. En lärare kan inte påverka bostadssegregationen och elevernas hemmiljö, men genom att utveckla deras språkförmåga och deras digitala kompetens kan de göra sin röst hörd på nätet och bli en del av samhällsdebatten.

– Det är lätt att luras att tro att elevernas ständiga tillgång till nätet gör att de automatiskt utvecklar digital kompetens, men så enkelt är det inte. Digitala medier är en naturlig del av deras vardag, men de konsumerar mest underhållning. Det hjälper dem inte att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver. Därför är det viktigt att skolans undervisning gör det och att lärarna använder sin pedagogiska kompetens för att använda och dra nytta av de nya möjligheterna. Det kräver i sin tur både att det finns stödfunktioner för kompetensutveckling och kollegialt lärande – och att infrastrukturen fungerar.

Förstärk de klassiska framgångsfaktorerna

Det är viktigt att skolledare och lärare tar mandatet för att leda skolans utveckling och för att ta ansvar för digitaliseringen. Processerna ska sättas igång och sedan måste snöbollen rulla vidare, konstaterar Malin Frykman.

– Det krävs en skicklig och medveten pedagog som kan designa undervisningen på ett forskningsmässigt adekvat sätt. Här är forskningen tydlig. Det handlar om att förstärka de klassiska framstegsfaktorerna: språkutveckling, bedömning för lärande, publika arbetssätt, och så vidare.

Hon tillägger att ett uppkopplat klassrum ger andra utmaningar än det traditionella klassrummet, bland annat kan det vara svårt att fånga elevernas uppmärksamhet när skärmen finns nära tillhands. Samtidigt är hon övertygad om att lärare kommer att hitta arbetsformer och strategier som hjälper eleverna att fokusera på det som de ska göra.

– Strategierna för att lära sig att lära och för att ta ansvar för sitt eget lärande kommer inte av sig självt. Skolan har ett ansvar för att se till att eleverna lär sig detta. Likvärdigheten är kärnan i styrdokument och kommentarer. Skälet till att revisionerna kommer nu är att vi inte har likvärdighet och att det finns risk för att klyftorna ökar. Det krävs ett målmedvetet arbete för att komma tillrätta med detta.

Se skolbibliotekarien som en medpedagog

Sofia Malmberg hoppas att skolbiblioteket med det nya direktivet om stärkt digital kompetens verkligen blir den integrerade del av skolans verksamhet som avses. Skolbiblioteket måste bli en pedagogisk funktion som samspelar med lärarnas kompetenser och perspektiv.

– Formuleringarna i styrdokumenten kan ses som ett steg mot en definition av vad ett skolbibliotek är och vad bibliotekarien ska göra i skolan. Det är viktigt att skolbibliotekarien ses som en medpedagog, som både initierar och deltar i olika undervisningsprojekt och som regelbundet är med i klassrummet.

En sådan utveckling förutsätter både ett tydligt uppdrag med återkommande kvalitetsgranskningar och en bättre samordning och kunskapsspridning inom och mellan kommunerna.

– När de här processerna påbörjas, kommer arbetet som skolbibliotekarie att framstå som mer attraktivt än det gör idag. Detta är helt nödvändigt, eftersom det börjar bli allt svårare att rekrytera skolbibliotekarier med adekvat erfarenhetsbakgrund.

Ta vara på möjligheterna och bryt ny mark

Oscar Semb tillägger att det finns en urkraft i digitaliseringsarbetet som har stor potential både när det gäller verksamhetens effektivisering, nya arbetsformer och nytt kunskapsinnehåll.

– Om skolan tar vara på möjligheterna kan hela verksamheten utvecklas. Jag hoppas och tror att digitaliseringen både kan bli en katalysator för skolutveckling och bidra till att stärka skolprofessionernas status. Kompetensutvecklingsarbetet är i full gång och kommer att fortsätta framöver. Det kan kopplas till många viktiga utvecklingsområden i skolan.

Det går att bryta ny mark i en kommun på förhållandevis kort tid, säger Per Falk. Förra året inleddes verksamheten i Väsby Makerspace, ett projekt som vänder sig till alla förskolor och skolor i Upplands Väsby kommun. Det rör sig om ett centrum för digitalt och materiellt skapande, med förankring i makerkulturen, där barn kan arbeta med konstruktion och programmering och utveckla sin digitala kompetens.

– Vi startade Väsby Makerspace för att möta styrdokumentens krav och den nationella digitala strategi som var på väg. Med hjälp av workshops, föreläsningar och andra arrangemang hjälper vi lärare, barn och elever att utforska programmering och digitalt skapande. Vi sätter också in den digitala utvecklingen i ett större sammanhang och tar upp hur sociala medier fungerar och hur samhället förändras.

Tanken med Väsby Makerspace är både att förena formellt och informellt lärande och att sätta undervisningen i en mer direkt kontakt med verkligheten utanför skolan. Det dagliga arbetet sker i samverkan med andra enheter, bland annat Miljökontoret och Kretsloppsenheten. Aktiviteterna är kopplade till verksamheter som pågår i kommunen och har ett värde utanför förskolan och skolan, säger Per Falk.

– Lärande är inte alltid skola, utan kan pågå under dygnets alla timmar. På Väsby Makerspace är vi inte fastlåsta i traditionella lärar- och elevroller, utan barn och vuxna kan bli mer samspelta. I skapandet drivs de av samma intressen och tillsammans kan de skapa nytta och glädje för andra i Upplands Väsby. Alla växer och utvecklas tillsammans. Samhället blir en del av skolan och skolan blir en del av samhället.

Text: Stefan Pålsson